Fyra positioner i rasismdebatten

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.

1 Thought.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *