Gramsci II – Antifascism som proletär hegemoni

”Vi vill göra som i Ryssland”, skanderade fabriksarbetarna när de fick höra nyheterna från Ryssland. I augusti tågade de spontant ut ur fabrikerna och började bygga barrikader på Turins gator. 1917 störtades tsaren i Ryssland. Den borgerliga revolutionen förbikördes efter några månader av boljsevikernas. Den första framgångsrika kommunistiska revolutionen sände vågor av hopp och chock över hela världen. Kampvågen spred sig över Europa. Arbetarna i alla länder hämtade inspiration från och blickade mot den ryska revolutionen. Upproret i Turin slutade i ett blodbad, 500 arbetare sköts till döds innan den spontana revolten upphörde. Men fabriksarbetarklassen var satt i rörelse och skulle under de kommande fyra åren gång på gång mäta sin styrka mot industribourgeoisin.

Den andra internationalen kollapsade under första världskrigets nationalistiska våg som slet sönder arbetarklassens internationella sammansättning. 1919 grundade de ryska bolsjevikerna Tredje internationalen och flera socialdemokratiska partier anslöt sig. Även italienska socialistpartiet, PSI, närmade sig Tredje internationalen. PSI blev enskilt största partiet i valet 1919 och deras fackförening CGL växte från 250 000 medlemmar vid krigsslutet till 2 miljoner. På Kominterns andra kongress 1920 deltog Amadeo Bordiga från Italien. Komintern ställde krav på PSI för att ansluta sig, bland annat att PSI skulle rensa ut hela sin reformistiska flygel – vilket partiet vägrade. Istället bildades kommunistiska fraktioner inom PSI, med Bordigas antiparlamentariska falang som den största. Den falang som fick störst medgivande och stöd från Komintern var kretsen kring tidningen L’Ordine Nuovo, med Antonio Gramsci. Tidningen positionerade sig nära den framväxande fabriksrådsrörelsen i Turin.

I april 1920 bröt en generalstrejk ut i Turin som spred sig över hela Piemonte-regionen och blev början på elva dagar av dubbelmakt då fabriksråden spred sig från fabrik till fabrik. Varken industriföretagarna eller fackföreningarna erkände fabriksråden, PSI vägrade utöka generalstrejken till resten av landet och dess tidning Avanti kritiserade fabriksrevolten. Strejkvågen slutade i ett misslyckande, men i augusti och september tog den ny fart. Strejken spreds från fabrikerna, spred sig till järnvägs- och vägarbetarna. ”Det som i april framstod som en ‘utopi’ har nu blivit offentligt accepterat”, konstaterade Gramsci. Denna gång ockuperades fabrikerna i alla större industricentra i Italien. Istället för att lägga ner produktionen tog en halv miljon fabriksockupanter och producerade för sig själva. Samtidigt som fabrikskampen expanderade var den mer defensiv. Missnöjet mot PSI växte och allt fler industriarbetare orienterade sig till den kommunistiska oppositionen kring L’Ordine Nuovo – medan Bordigas fraktion ställde sig avvisande till den ”tradeunionistiska kampen” i fabrikerna. ”Turins arbetarklass var snabba att se Tredje internationalen som världsproletariatets kropp, med uppgiften att leda inbördeskriget, gripa den politiska makten, upprätta proletariatets diktatur och upprätta en ny ordning av ekonomiska och samhälleliga relationer”, skrev Gramsci i L’Ordine Nuovo (Turins fabriksrådsrörelse, L’Ordine Nuovo 1920) Samma höst började den fascistiska rörelsen att expandera och bli ett massfenomen.

Fabrikens parti

I programmet för tidningen L’Ordine Nuovo (1920) summerade Gramsci, Togliatti mfl tidningens målsättning. Efter krigsslutet ägnade ”de all sin uppmärksamhet åt att studera fabriksproduktionen”. Med inspiration från Marx (fokus på industriproletariatet), De Leon (IWW) och Lenin (sovjeterna) inriktade de sig på att studera ”fabriken som en politisk organism” och spåra fröet till sovjeter i produktionen. ”Sovjeten är den universella formen – inte en enbart rysk institution; Sovjeter är den form i vilken proletärer överallt de befinner sig i kamp erövrar sin industriella autonomi, arbetarklassen visar sin vilja att befria sig själv. Sovjeten är självstyrets form för arbetarmassorna…” (Ordine Nuovos program, 1920). Genom att studera embryona till fabriksråd hittar man en ”offentlig”, öppen organisationsform för arbetarklassen – till skillnad från de mer exklusiva, ”privata” voluntaristiska formerna som parti/fackförening, som kräver medlemskap och tillhörighet.

I sina artiklar under fabriksockupationerna och rådsrörelsen vände Gramsci innovativt på Lenins partiteori i sin åtskillnad mellan ”den revolutionära processen” och ”de revolutionära organisationerna” (fack/parti). Den revolutionära processen sker underjordiskt, i fabrikens dolda verkstad, mitt i produktionsprocessen. I fabrikerna saknas demokrati och frihet, relationen mellan arbetare och arbetsköpare är en relation mellan förtryckta/förtryckare, utsugda/utsugare. De revolutionära organisationerna har däremot uppkommit i den borgerliga demokratiska sfären. De befinner sig inom, affirmerar och utökar den politiska friheten och generella demokratin. I den borgerliga demokratin ställs ”medborgarna” bara emot varandra som medborgare, med politiska rättigheter”.

Den revolutionära processen kan använda sig av de revolutionära organisationerna, menar Gramsci. Om massorna känner igen sig i och anser deras behov speglas i dessa organisationer kan de fylla ett syfte. Men arbetarklassen kommer inte vara revolutionär genom den borgerliga staten eller demokratin, utan ”när hela klassen i fabriken genom sin handling lägger grunden för en arbetarstat”. De revolutionära organisationerna kan bara verka inom den borgerliga politiska sfärens begränsningar. Fabriksproletariatet är däremot konfigurationen för ett nytt samhälle, vars intressen är universella för alla subalterna grupper, de rör hela mänskligheten. Formerandet av fabriksråden är den nya arbetarstatens grundbyggsten. (Fabriksrådet, L’Ordine Nuovo, juni 1920). ”Varje fabrik har blivit en illegal stat, en proletär republik som lever från dag till dag och avvaktar hur händelserna ska falla ut”. (Den röda söndagen, Avanti, sept 1920).

Gramsci angav flera skäl till fabriksråden som kommunismens frö: de agerar i en direkt antagonism mot kapitalistklassen (motsättningen är direkt mellan arbetare och arbetsköpare), proletära autonomin i fabrikerna angriper direkt den kapitalistiska äganderätten, proletariatet tvingas bli eget subjekt (klass för sig) i fabrikens motsättningar och proletariatet är enda klass som kan befria produktivkrafterna från kapitalismens begränsningar och utveckla produktionens kommunistiska potential. ”Arbetarna som ockuperar fabikerna kan inte förlita sig på några andra än sig själva. De måste därför utveckla sin initiativförmåga: från ett disciplinerat industriobjekt blir de ett ansvarstagande subjekt. De måste skapa för sig själva en kollektiv personalitet, en kollektiv själ, en kollektiv vilja”. (Fem månader senare, Avanti sept 1920).

Som massrörelse övervinner fabriksrådet problemet med att driva partikulära frågor, bara vara ”tradeunionistiskt” som fackföreningarn. Denna industriella autonomi måste återspeglas i partiet. ”[Proletariatet] visar på händelsernas inre logik, den kapitalistiska ordningens oförmåga att tillfredsställa de breda folkliga massornas behov; de visar hur kraftfull och bestämd arbetarklassen har blivit; de visar på den nära förestående förvandlingen av sociala och historiska värderingar”. (Ockupationen, Avanti sept 1920). Fabriksråden indikerar ett annat samhälle – men Gramsci påpekar samtidigt att de skapar inte själva en ny definitiv situation. Kapitalet tillåter ”… dess territorium att invaderas av en fientlig arme, men de behåller sina styrkor intakta, fortfarande i full kraft”. Fabriksockupationerna berövar inte kapitalet makten, utan den fortsätter vara i kapitalets händer genom dess kontroll över armén, den offentliga administrationen, bankväsendet, handeln och så vidare.

Gramsci invänder dock att bara krossandet av den borgerliga politiska staten inte är tillräckligt för att kallas en kommunistisk revolution. Han särskiljer mellan olika subalterna revolter, revolterna som bara är en destruktiv handling (krossandet av staten) och de proletära revolterna som är en rekonstruerande process. ”Revolutionen är inte nödvändigtvis proletär/kommunistisk om den bara vill krossa borgerlighetens politiska stat, bara vill ta över representationen/statsapparaten eller bara ett folkligt uppror som ger makten åt folk som påstår de är kommunister. Den är bara revolutionär om den befriar de proletära kommunistiska produktivkrafter som arbetats fram inom det dominerande kapitalistiska samhället”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Bara yttre förutsättningar räcker inte (ett kommunistiskt parti, den borgerliga statens krossande, proletariatets beväpning), menar Gramsci i polemik mot Bordiga. Dessa ”… kan inte ersätta brist på produktivkrafternas utveckling och expansion, den proletära massans medvetna rörelse i fabrikerna för att genomdriva sin ordning. Att i fabrikerna skapas cellerna för en ny stat”.

De kommunistiska krafternas uppgift är att ge ”… medvetande och organisation åt de produktivkrafter som essentiellt är kommunistiska, för att skapa en säker och permanent ekonomisk bas för en politisk kraft i proletariatets händer”. ”Fabriksrådet, som form för producentens autonomi inom det industriella området och som bas för den kommunistiska ekonomiska organisationen är instrumentet för en dödlig kamp med den kapitalistiska regimen där förutsättningarna skapas för ett överskridande av ett samhälle indelat i klasser och där alla nya indelningar i klasser görs ‘materiellt’ omöjliga”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Industriarbetet som homogen specialiserad arbetskraft (maestranze specializzate) är ”den enda kraft kapabel att fungera enande och koordinerande för hela samhället” (Lyonteserna, 1925).

I slutet av 1920 var Gramsci ensam om att försvara fabriksråden inom den kommunistiska rörelsen. Amadeo Bordiga, ledare för den kommunistiska oppositionen, riktade hård kritik mot L’Ordine Nuovo. ”Enligt dem finns den kommunistiska revolutionens essens i att sätta upp nya organ av proletär representation, vars fundamentala kännetecken är deras strikta band med produktionsprocessen; dessa organ ska inom sinom tid ta en direkt kontroll över produktionen. […] vi ser detta som ett överbetonande av tanken att det ska finnas ett samband mellan arbetarklassens representativa organ och det tekniska-ekonomiska produktionssystemets olika delar” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920). Bordiga lyfte istället fram arbetarråden som massorgan, mot Gramscis fabriksråd. För arbetarråden låg fokuset på ett politiskt gripande av makten och var organ för proletariatets diktatur – som hos Bordiga likställdes med partiets diktatur. Arbetarråden var snarare territoriella enheter och inte förbunden med en viss produktionsgren. Sovjeterna kunde först i ett revolutionärt skede upprättas och uppfylla sin funktion (proletariatets diktatur). Fabriksråden kritiserades för att vara särintressen, medan arbetarråden ”… är ett system av politiska sovjeter valda direkt av massorna, med målet att välja representanter som har ett generellt politiskt program och som inte bara är talesmän för ett smalt yrkes- eller företagskategori” (Bordiga, Upprättandet av arbetarråd i Italien, il Soviet 1920).

Klasshegemoni

Problemet det proletära avantgardet stod inför, en frågeställning som kom att bli allt mer central för Gramsci efter 1920, var dess isolering från andra subalterna klasser. Å ena sidan: ”Genom att befria sig själv kommer proletariatet att förutom sig själv befria alla förtryckta klasser” (Befolkningen i kolonierna, L’Ordine Nuovo, juni 1920). Å andra sidan Turins fabriksproletariats isolering. Italien hade på den tiden fyra miljoner industriarbetare, fyra miljoner landbruksarbetare och fyra miljoner småbönder. Inom alla dessa klasser skedde en radikalisering, en våg av uppror och sociala kamper. Men de förbands inte med varandra. Gramsci kom efter fabriksrevoltens misslyckande att närma sig Bordigas oppositionella kommunistiska tendens. Bildandet av ett kommunistiskt parti, som redan redan existerar ”potentiellt” inom socialistpartiet. För industriarbetarklassen ”… är det nödvändigt med en kompromiss med de klasser som industrin utövar en begränsad hegemoni över, särskilt inom jordbruket och småbourgeoisin”. (Lyonteserna, 1925) Partiets uppgift är att upprätta denna kompromiss, att ”… bli det parlamentariska demokratiska partiet för alla förtryckta klasser, under kommunistiska proletariatets ledning”. (Två revolutioner, L’Ordine Nuovo, juni 1920)

”Politiska partier är en spegling och nomenklatur av samhällsklasser. De uppkommer, utvecklas, förfaller och förnyar sig när de olika skikt av samhällesklasserna som befinner sig i kamp med varandra genomgår en förändring i ders historiska betydelse, finner sina utvecklings- och existensvillkor radikalt förändrade och får ett större och mer klarsynt medvetande om sig själva och sina egna vitala intressen”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920) 1920 var ett sådant historiskt ögonblick när partierna var i förändring, menade Gramsci. De stora jordbrukarnas och markägarnas parti, Partito populare, var på väg att splittras eftersom dess massbas, småbrukarna, höll på att radikaliseras. Samma utveckling såg Gramsci i PSI, en ökad konflikt mellan partiledningen och massorna. ”Här har vi förklaringen till den historiska paradoxen att i Italien är det massorna som driver på och ‘utbildar’ arbetarklassens parti och inte partiet som styr och utbildar massorna”. (Det kommunistiska partiet, L’Ordine Nuovo, sept 1920). Men hos småbönderna fanns inte någon enande kraft kapabel att skapa en stat, det fanns bara hos proletariatet.

Behovet om att bilda ett kommunistiskt parti hängde därför intimt samman med behovet av att upprätta en proletär hegemoni över de subalterna klasserna.

Antifascism

Det kommunistiska partiet bildades 1921, samma år som det fascistiska partiet. PCd’I:s kritik mot PSI kom att inriktas på deras antifascistiska politik. Gramsci menade att det var PSI:s misstag som brett folkligt parti som gjort att de tappade småborgarna till fascismen och småbönderna till Partito Populare. PSI:s analys av fascismen, menade Gramsci, gick mest ut på att se den som en ytlig manifestation av en efterkrigspsykos eller en ytlig analys av dess ideologi. Gramsci menade att fascismen var organiskt kopplad till den ekonomiska krisen och inte kan betraktas utifrån sin ideologi utan från dess objektiva realitet ”… som en spontan avknoppning på reaktionära energier som stelnar, upplöses och sammanfogas igen, som följer en officiell ledare bara när deras order motsvarar rörelsens inre natur” (Folkmilisen, L’Ordine Nuovo, 1921). Det fascistiska våldet mot arbetarrörelsen avskräckte PSI från att göra motstånd och de drevs in i parlamentariskt samarbete med de borgerliga partierna, nedtonade sin klasskaraktär och försökte sluta en pacifikationspakt med fascisterna – en pakt som visade sig vara vatten värd för Mussolini. (De två fascismerna, L’Ordine Nuovo, 1921). Den parlamentariska antifascistiska oppositionen mot Mussoliniregeringen visade sig vara tandlös, eftersom den vägrade uppmana till massaktioner utanför parlamentet. ”Men utan direkta aktioner kan fascismen aldrig störtas”, skrev Gramsci. (Varken fascism eller liberalism: Sovjetism!, L’Unita 1924). PSI och CGL:s generalstrejk i juli 1922 till försvar för konstitutionen och medborgerliga rättigheter blev ett fiasko – fascisterna tog in svartfötter och lyckades driva industrin vidare trots strejkvarslet.

Den antifascistiska oppositionen missade dessutom sin stora chans, den fascistiska regeringskrisen i samband med att fascistiska mordet på socialistiska parlamentsledamoten Giacomo Matteotti 1924 skapade en våg av indignerade protester i media och på gator. Men fascistpartiet lyckades rida ut krisen, Mussolini gick ut och tog på sig ”fullt ansvar” för händelsen och sade att nationen behövde lägga denna tragiska händelse bakom sig och gå vidare. Så enkelt desarmerades oppositionen.

”I grunden för allt finns problemet med fascismen självt: det är en rörelse som bourgeoisin trodde kunde fungera som ett enkelt ‘instrument’ för reaktionen i dess händer, men när de väl hade släppt lös den så visade den sig vara värre än djävulen, vägrade sig styras, utan fortsätte med sina egna mål”. (Fascismens fall, L’Ordine Nuovo, nov 1924).

Men den parlamentariska antifascismen var inte den enda antifascismen. Det växte även fram en militant antifascism som försökte bemöta fascisterna på gatorna. Alla milisveteraner (”arditi”, attackstyrkor) gick inte in i de fascistiska kampförbunden – flera sökte sig mer till anarkistiska och syndikalistiska idéer. 1921 bildade en gemensam vänster (PSI, PC’dI, syndikalistiska Unione Sindicale Italiana och anarkistiska Unione Anarchica Italiana) Arditi di Popolo, Folkmiliserna. Flera av Arditi di Popolos medlemmar hade deltagit i Gabriele d’Annunzios korta ockupation av staden Fiume – vilket även en stor del av fascistiska legionsmännen hade gjort. Men trots d’Annunzios inflytande på Mussolini fanns det en stark kontakt mellan en strömning inom milissoldaterna och Komintern.

Kort efter bildandet samlade Arditi di Popolo 20 000 män, organiserade i en paramilitär struktur i 144 sektioner med militär disciplin, uniformer och symboler (en döskalle med en kniv mellan tänderna). Lenin var en av de första att hylla initiativet med Arditi di Popolo i en artikel i Pravda. Arditi di Popolos mest berömda aktion var när några hundra antifascister lyckades försvara proletära kvarteret Oltretorrente i Parma mot en militär attack från 10 000 fascistiska milismän i augusti 1922. Under tiden för Mussolinis marsch till Rom var Arditi di Popolo en stark fysisk kraft att räkna med. Med PSI:s pacifikationspakt med fascisterna i augusti 1921 drog sig socialisterna ur. Även PCd’I drog sig ur, men upprättade istället egna arditi-miliser. Gramsci gav inledningsvis Arditi di Popolo sitt stöd och kritiserade kommunistpartiet för att inte ta ledning över rörelsen, det informella ledningsskapet i Arditi di Popolo utgjordes av anarkisterna och syndikalisterna kring Argo Secondari. Även om Gramsci förespråkade en militant antifascism och beväpning av proletariatet varnade han dock för att förenkla konflikten med fascisterna till bara gatukamp. Den fascistiska våldsvågen var enbart möjlig på grund av det stöd som de åtnjutit från det statliga polisväsendet – den fascistiska illegaliteten hade ett legalt stöd, vilket den antifascistiska illegaliteten saknade.

Gramsci drog parallellen till metalarbetarnas steg in i illegaliteten i september 1920, hur de var tvungna att beväpna sig för att kunna genomföra fabriksockupationerna. Men misstaget var att när man inträder på illegalitetens område måste man vara beredd att löpa linan ut, annars kommer man garanterat att förlora, vilket kommer straffas med repression och död. Man gör inte uppror halvvägs. (Arditi del Popolo, L’Ordine Nuovo, 1921)

Gramsci förespråkade en beväpning av proletariatet och menade att endast ett brett massuppror kunde hindra en reaktionär statskupp. Men en underjordisk förberedelse krävde en öppen laglig propaganda, en roll som Gramsci i polemik mot Bordiga menade att kommunistpartiet borde ta.

PCd’I måste reorganisera den splittrade arbetarklassen, skapa en ny kraft som kunde intervenera på den politiska scenen. Enhetserfarenheterna underifrån med bildandet av fabriksråden kunde ligga som modell för en antifascistisk organisering, menade Gramsci. En enhetsfront underifrån kunde skapas genom att sätta upp ”arbetar- och bondekommittéer mot fascism”. (Demokrati och fascism, L’Ordine Nuovo, nov 1921). Gramsci fick dock inte gehör för sin linje i kommunistpartiet innan fascistpartiet hann gripa makten. 1924 hade fascisterna lyckats kriminalisera och krossa Ariditi di Popolo, vilket fick flera kvarvarande antifascistiska motståndsmän att gå underjorden och börja bedriva terroristisk verksamhet. En del reste senare till Spanien och deltog i internationella brigaden i inbördeskriget. 1926 genomförde de en våg terrorattentat och mordförsök på Mussolini, vilket den fascistiska regeringen använde som förevändning att införa undantagsbefogenheter och avskaffa den parlamentariska demokratin. Kort därpå grep de och fängslade Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen kollapsade.

(Läs mer om Arditi di Popolo på Libcom)

Hegemoni

Från juni 1922 till november 1923 bodde Gramsci i Ryssland, studerade ryska och deltog i kommunistpartiets diskussioner. Det var under sitt år i Ryssland som Gramsci kom i kontakt med den ryska inomsocialdemokratiska debatten kring upprättandet av ”hegemoni”. Begreppet hegemoni (gegemoniya) började användas inom den ryska socialdemokratin i slutet av 1890, av Plekhanov och Axelrod. De försökte formulera en taktik hur socialdemokratin skulle kunna skaffa sig en ledande roll i demokratirörelsen mot tsaren, en rörelse där borgerliga och liberala krafter var starka. Proletariatet behövde ta ledning, vara avantgardet och utöva en dominans över de andra klasserna i kampen för de demokratiska rättigheter.

Hos Lenin överfördes hegemonidiskussionen till att handla om hur arbetarklassen skulle kunna utöva ett politiskt ledarskap över bönderna. Som ett medel för att upprätta hegemoni förespråkade Lenin i Vad bör göras? (1902) uppstartandet av en allrysk tidning, Iskra. Lenin ställde proletariatets hegemoni mot en skrå- eller korporativistisk politik som former en proletär politik kunde ta. Han polemiserade med hegemonibegreppet både mot populisterna – som ansåg att ”folket” skulle göra revolution och inte diskuterade klasskiktningar – och mot ekonomisterna – som enbart fokuserade på arbetarnas ekonomiska kamper, men överlät de rättsliga/politiska på liberalerna. För Lenin behövde proletariatet organisera sig autonomt, som proletärer, och ha ett politiskt oberoende – men de behövde samtidigt utveckla egna politiska svar i frågor som rörde andra sociala grupperingar och skaffa allierade i andra klasskikt.

Efter ryska revolutionen och inbördeskriget blev återigen hegemoni ett viktigt begrepp för Lenin, i hans sista texter från 1921, i det som kom att kallas ”Lenins sista strid”. Hur skulle den ryska rådsrepubliken kunna gå från motstånd till ett politiskt program och förändra hela sociala relationerna i samhället, upprätta en politik som lyfte ekonomin för alla subalterna klasser. Där lanserades Nya Ekonomiska Politiken (NEP) för Ryssland och enhetsfronten för Komintern. Kominterns första två världskongresser diskuterades proletariatets plikt att utöva hegemoni över andra exploaterade grupper. På den tredje kongressen, 1921, användes begreppet för första gången på borgarna – hur bourgeoisin uthövade sin påverkan över proletariatet och lyckades separera ekonomi från politik. Dessa dokument kom att ha en stark påverkan på Gramsci i Moskva, där han studerade ryska och arbetade tätt med den bolsjevikiska ledningen.

Gramsci överförde diskussionen till en västkontext: vilka var arbetarklassens hegemoniska apparater. Hur kunde man upprätta ett system av enhetsfronter, klassallianser som hela tiden omformades, där proletariatet behöll en ledning över bredare ”plebejiska” skikt. När Gramsci återvände till Italien blev det hans centrala problemställning, vad innebär en enhetsfront under ett fascistiskt styre och en arbetarklassledning i kampen mot fascismen.

(För en bra historisk genomgång av hegemonibegreppet, från ryska socialdemokratin till Gramsci rekommenderas klassikern Perry Andersen, The antinomies of Antonio Gramsci)

Enhetsfronttaktiken

På Kominterns tredje (1921) och fjärde världskongress (1922) var diskussionen om fascismens snabba framväxt central. Parollen för den tredje kongressen var ”Till massorna”, den kommunistiska intelligentian bedömde att den revolutionära vågen 1917-1920 hade mattats av och gått in i en period av ebb. Fascismen och reaktionen var inte längre bara ett hot i Italien, utan hade börjat gå ut på gatorna i Tjeckoslovakien, Ungern, Balkanländerna, Polen, Bayern i Tyskland, Österrike och visade sig även i länder som USA, Frankrike, England och Norge.

”De karaktäristiska kännetecknen för den italienska fascismen, den ‘klassiska’ fascismen, som nu har hela landet i sitt grepp, består däri att fascisterna inte bara bildar mindre kontrarevolutionära, till tänderna beväpnade kamporganiationer utan även försöker genom social demagogi skaffa sig en grundval bland massorna, i bondekretsarna, bland småbourgeoisin, till och med i vissa delar av proletariatet, varvid de skickligt söker utnyttja alla missräkningarna över den så kallade demokratin”. (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Det viktiga att göra i det stadiet och för att förekomma reaktionen var att bygga massrörelser, söka allianser och knyta till sig socialistiska och oorganiserade arbetare till de kommunistiska organisationerna. Splittringen mellan socialistpartierna och kommunistpartierna runt om i Europa hade försvagat arbetarrörelsen – Komintern försökte hitta ett sätt att skapa en ny enhet underifrån, under kommunistpartiernas ledning. ”… kommunisterna [måste] deltaga i arbetarklassens alla elementära strider och aktioner och leda arbetarnas angelägenheter i alla konflikter mellan dem och kapitalisterna angående arbetsdagen, arbetslönen, arbetsvillkor osv.” Metoden kallades enhetsfronttaktiken. Det rörde sig om en taktik för en revolutionär minoritet, som gått från offensiv till defensiv kamp i och med kampcykelns ebb.

”Enhetsfronttaktiken är helt enkelt ett initiativ där kommunisterna föreslår att ansluta sig i en gemensam kamp med alla arbetare, som tilllhör andra partier eller grupper och med alla partilösa arbetare i och för försvarandet av arbetarklassens mest elementära livsintressen gentemot bourgeoisin. Varje kamp för det minsta dagsaktuella krav utgör en källa till revolutionär upplysning och skolning, ty kampen erfarenheter kommer att övertyga arbetarna om revolutionens oundviklighet och om kommunismens betydelse.” (Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronten innebar en tillbakagång till vardagskampen och dagskraven, för att kommunisterna skulle vinna inflytande bland majoriteten av proletariatet. Det var en underifråntaktik, ”enheterfrontstaktikens verkliga framgång växer fram nedifrån, från arbetarmassornas eget djup”. Man varnade samtidigt för att ingå allianser med ledande socialister eller ställa upp på gemensamma vallistor. Taktiken skulle tillämpas i ”organisatoriska stödjepunkter inom arbetarmassorna (driftsråd, kontrollkommitteer, aktionskommitteer)”.

Ur denna vardagskamp i arbetarmassorna, för att nå en ny politisk sammansättning, skulle motståndet mot fascismen bedrivas. ”En av de kommunistiska partiernas uppgifter är att organisera motståndet mot den internationella fascismen, gå före hela arbetarklassen i striden mot fascistbanden och även på detta område energiskt använda enhetsfrontstaktiken, varvid illegala organisationer är obetingat nödvändiga”.(Teser över Internationalens taktik, 1922)

Enhetsfronttaktiken blev ett krav från Komintern på sina medlemspartier att bedriva i sina respektive länder. Ett av de länder som gick mest i polemik mot taktiken var Italien. Bordiga, Gramsci och PCd’I, som nyligen brytit sig ur socialistpartiet och just bildat sitt egna parti ställde sig kallsinniga mot att återigen inleda samarbete med socialister på basplan. Bordiga kritiserade all form av frontpolitik som en återgång till den förkrigspolitik som socialistpartiet hade bedrivit för att förhindra första världskrigets utbrott och som han ansåg öppnade dörren för socialistpartiets avradikalisering och övergång till reformism. Enhetsfrontens stora förespråkare var Leo Trotskij, som kritiserade PCd’I för att förenkelt bara räkna bort fascismen som en ”kapitalistisk reaktion”. Han menade att det var en ”vulgär radikalism” att inte kunna skilja på olika former av reaktion (borgerlig diktatur, fascism) och se deras olika särdrag.

Gramsci kom själv att byta hållning i frågan om enhetsfronten. Han deltog själv som Italiens representant på Kominterns fjärde kongress 1922. När han återvände till Italien, efter att Bordiga och stora delar av centralkommittén fängslats av fascisterna, var det för att genomdriva enhetsfronttaktiken. Ett första steg blev startandet av tidningen L’Unità (Enhet) 1924.

1926 tillträdde Gramsci som ny ordförande för PCd’I och genomdrev enhetsfrontteserna. Hans position som partiledare blev kort, efter en våg av mordförsök på Mussolini infördes undantagsbefogenheter och Gramsci greps, med motiveringen ”att förhindra denna hjärna att verka i minst 20 år”. Gramsci fängslades – men inte hans hjärna. Från fängelsecellen kom han att utveckla hegemonibegreppet och skapa en teori som fick bestående inflytande på marxismen.

I nästa och sista blogginlägget om Gramsci ser vi närmare på fascismanalysen i Fängelseanteckningarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *