Gramsci I: Fascismen som reaktion

Antonio Gramsci var en av de tidigaste kommunistiska teoretikerna som försökte analysera och bemöta den framväxande fascismen på 1920-talet och satte den i relation till det misslyckade italienska revolutionsförsöket 1919-1920. I tre bloggtexter ska vi följa hur Gramscis analys av fascismen (och antifascismens roll) utvecklas i takt med fascismens framväxt och maktövertagande.

Antonio Gramsci växte upp på Sardinien under en tid av sociala protester. Fadern, som var en lägre tjänsteman, fängslades för sin politiska verksamhet när Gramsci var ung. Gramsci tvingades därför tidigt avsluta sina studier och börja arbeta för att få familjens ekonomi att gå runt. 1911 fick Gramsci ett stipendium för fattiga sardinska ungdomar för att studera på universitetet i Turin. Turin höll då på att etablera sig som Italiens främsta industricentra, med Fiat och Lancias stora fabriker. Bara mellan 1910-1920 växte Fiat från 4 000 till 20 000 anställda. Staden blev centrum för en socialistisk och facklig organisering, vilket Gramsci drogs in i. 1913 anslöt han sig till det italienska socialistpartiet, PSI. På universitetet influerades Gramsci av den italienska hegelianska filosofen Benedetto Croces praxisfilosofi. Gramsci, som var sjuklig och utfattig, tvingades avsluta studierna innan han var färdig och började istället skriva för PSI:s partitidningar.

1919 grundade Gramsci tillsammans med Palmiro Togliatti (sedmera efterkrigstidens historiske partiledare för kommunistpartiet), Angelo Tasca och Umberto Tarracini veckotidningen L’Ordine Nuovo (Den Nya Ordningen). Tidningen kom att utgöra en intern opposition inom socialistpartiet, men de särskilde sig även från den större oppositionella (antiparlamentariska) strömningen kring Bordiga. Lenin förklarade i Pravda att L’Ordine Nuovo-gruppen var de han ansåg stod närmast de ryska bolsjevikernas position. Särskilt hårt drev tidningen linjen med ett ovillkorat stöd till den framväxande självständiga rådsrörelsen som uppstått i Turin, efter Lenins devis ”all makt åt sovjeterna”. L’Ordine Nuovo kom att fungera som ett organ för fabriksråden.

Efter Första världskriget befann Italien sig i en allvarlig ekonomisk kris, som kom att pågå ända fram till 1927. Liran tappade 80% av sitt värde 1914-1920, statsunderskottet steg, produktionen minskade och veteproduktionen avtog. Som svar utbröt en strejkvåg inom de italienska fabrikerna. Fabriksråden i Turin befann sig i främsta ledet och inledde beväpnade fabriksockupationer. Under två år, de så kallade röda åren 1919-1920 (Biennio Rosso), stod Italien på gränsen till revolution. Men både PSI och den oppositionella strömningen vände rådsrörelsen ryggen och vägrade generalisera upproret och utöka generalstrejkerna i Turin. I slutet var Gramsci den enda marxist som fortsatte försvara fabriksråden. Amadeo Bordiga, ledare för den antiparlamentariska oppositionella kommunistiska strömningen inom PSI, kritiserade Gramscis stöd till fabriksråden som en ”tradunionistisk” och syndikalistisk avvikelse, inspirerad av Georges Sorel och Daniel DeLeon. Hösten 1920 avbröts strejkerna, sedan fackföreningsrörelsen gått bakom ryggen på de strejkande arbetarna.

Gramsci drog slutsatsen att fabriksrådens misslyckande bottnade i problemet att generalisera fabrikskampen utanför Turin och de stora industricentra, att proletariatet misslyckats med att liera sig med andra revolterande delar av befolkningen. Detta visade, enligt honom, på nödvändigheten att upprätta ett kommunistiskt parti kapabelt att generalisera kamperna och förbinda dem med varandra. 1921 följde Ordine Nuovo-gruppen med Bordigas strömning och bröt sig ut ur PSI och grundade Italiens kommunistiska parti, PCd’I, med Bordiga som partiledare.

Åren 1922-1923 befann sig Gramsci i Sovjetunionen. Han kom där i kontakt med den ryska debatten inom bolsjevikpartiet kring upprättandet av hegemoni, en diskussion han sedan tog med sig tillbaka och vidarutvecklade i Italien. Lenin hade insjuknat, stigit bort från makten och avled 1924. Gramsci deltog 1922 på Kominterns fjärde kongress, som till stor del ägnas åt att analysera revolutionsvågens krossande och reaktionens frammarsch. (Se Magnus Hörnqvists artikel Förlorade år och vunna insikter i Anarkistisk tidskrift samt Socialistisk Debatt nummer 201). Kongressen analyserade det nya hotet fascism. Som motstrategi lanserade de enhetsfronten – en dubbel strategi hur de europeiska kommunistpartierna både skulle försöka skapa en enad arbetarrörelse mot fascismen genom enhetsinitativ underifrån och samtidigt underminera socialistpartiernas grepp om arbetarrörelsen. Det italienska kommunistpartiet, som bara året innan brutit med PSI, tillhörde kritikerna av enhetsfrontkonceptet. PCd’I under Bordiga förkastade antifascismen – vilket fick utstå hård kritik från resten av Komintern.

De Italienska kampförbunden (Fasci italiani di combattimento) bildades av Mussolini 1919. De har redan från starten intog de en fientlig hållning till arbetarrörelsens organisationer. Samma år genomförde de fascistiska kampförbunden en attack mot PSI:s tidning Avanti!, den tidning som Mussolini själv varit redaktör för innan första världskriget. Hösten 1920 gick fascismen från att vara ett marginellt fenomen till att bli ett massfenomen och ett allvarligt fysiskt hot för arbetarrörelsen. Italienska industriförbundet gick in som sponsorer tillsammans med Banca Commerciale åt Mussolini. Den ekonomiska krisen förvärrades och 1921 gick en rad företag i konkurrs. 1922 genomförde fascisterna marschen till Rom, där kung Victor Emmanuel III utsåg Mussolini till statsminister, trots att fascistpartiet ännu var ett minoritetsparti – för att avvärja kommunisternas, anarkisternas och socialisternas hot om generalstrejk. Två månader efter Mussolinis makttillträde genomförde fascister en massaker på fackföreningsaktivister i Turin. Flera arméofficerer anslöt sig för att hjälpa de fascistiska kampgrupperna i deras attacker mot arbetarörelsen.

Under Mussolinis första år som statsminister lät han gripa Bordiga och italienska kommunistpartiets ledning. När Gramsci återvände från Ryssland skickades han tillbaka för att genomdriva Kominterns enhetsfrontsstrategi och återbygga resterna av det söndrade PCd’I. 1924 grundade han tidningen L’Unità (Enhet), 1926 ersatte han formellt Bordiga som partiledare för PCd’I och lyckades driva igenom enhetsfrontstrategin. Samma år tog Mussolini upprepade anarkistiska attentatförsök mot honom som förevändning att införa undantagsbefogenheter åt den fascistiska regeringen, upplösa demokratin och lät gripa Gramsci. Den parlamentariska antifascistiska oppositionen, bestående av liberaler och socialister, kollapsade.

Klassammansättning och reaktion

I L’Ordine Nuovo mellan 1920-1924 och i L’Unità mellan 1924-1926 publicerade Gramsci en rad artiklar där han analyserade den fascistiska rörelsens utveckling. Likt Marx i Louis Bonapartes 18 brumaire försökte Gramsci utläsa reaktionens klassammansättning. Han såg fascismen som ett politiskt uttryck som förenade två klasser. ”Den är en allians mellan småborgare i städerna och större- och mellanstora jordägare i de norditalienska jordbruksområdena Emilia, Toscana, Veneto och Umbria” (De två fascimerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921). Den småbourgeoisi som sökte sin representation i fascismen var de personer som ”tappat sin ekonomiska roll i produktionen med storindustrins och finanskapitalets utveckling” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Småbourgeoisin var den enda ”nationella” klassen, den enda som var i behov av en enande stat och därför framstod fascismen som en lösning. De ökade klasskonflikterna hotade statens sammanhållning vilket tvingade borgare och jordägare att söka en kompromiss. Övriga borgarklassen ”överlåter parlamentet och statens institutioner till småbourgeoisin för att få bättre beskydd mot den revolutionära klassen” (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921).

Fascismen trädde fram som ordningens parti, till försvar av egendom, stat och stabilitet. I det fascistiska projektet uppnåddes ett ”enande av reaktionära krafter”, ett realiserande av en organisk enhet mellan alla borgerliga krafter i en enda politisk organism. I fascismen sammanfördes parti, regering och stat. Den guddomliggjorda Mussolini var den ”personliga koncentratet av den italienska småbourgeoisin”. (Ledare/Capo, L’Ordine Nuovo, 1924)

Italien som nation enades senare än andra europeiska länder. Gramsci satte in den italienska reaktionen i nationens korta historia. ”Fascismen lyckades modifiera ett redan dominerande program av konservatism och reaktion”. (Lyonteserna/Tesi di Lione, 1925) Han delade in den unga statens historia i fyra perioder, med olika former av reaktionära block (beteckningen historiskt block hämtade Gramsci från Sorel). Under perioden 1870-1890 var rörelsen för Italiens enande (”risorgimento”) en progressiv kraft, där katolicismen utgjorde ett reaktionärt block med en kraftig förankring i jordbruket. Katolska kyrkan erkände inte den nya italienska nationen och intog en antistatlig inställning. Under nästa period, 1890-1900, luckrades det reaktionära blocket upp och agrarkapitalet påbörjade en allians med industrikapitalet. Gramsci benämnde denna period, med statsmannen Giovanni Giolitti som enande politisk kraft, som ”borgarskapets diktatur”. Vatikanen utgjorde den reaktionära kraften. I Syditalien, där närmast koloniala förhållanden rådde, började en progressiv revoltvåg utförd av självägande bönder och landlösa, de revolutionära så kallade ”fasci siciliani” (sicilianska förbunden). Under perioden 1900-1910 ökade jordbruksarbetet på storgodsägarnas marker i Norditalien kraftigt. Vatikanen bröt sin politiska isolering och började sin intervenering i civilsamhället genom grundandet av Azione Cattolica – en massmobilisering kyrkan genomförde för att inte tappa sin massbas i de allt mer radikaliserade subalterna klasserna. Motsättningen stod under denna period, menade Gramsci, mellan en insurrektionell rörelse och en reaktionär stat. Inför första världskriget hade småbourgeoisin mobiliserats – samtidigt som den kapitalistiska apparaten militäriserades och fabrikerna förvandlades till arbetarbarracker. Denna struktur tog småborgeoisin med sig ut ur kriget och organiserade pogromer mot arbetarrörelsen, katolska och socialistiska lantarbetar- och bonderörelser. Under perioden 1914-1922 ökade de subalterna klassernas revolter. Proletariatet och lantarbetarna i nord (le leghe rosse, de röda förbunden) och småbönderna i syd revolterade. Här menade Gramsci att arbetarrevolten misslyckas, den klarade inte av att gå i täten för detta folkuppror – utan hölls isolerad i fabrikerna.

Fascismen var inte bara en urban rörelse, riktad mot fackföreningsrörelsen. Den fick även starkt fäste på landsbygden. Agrarkapitalismen upprättad vita garden för att med ren terror bemöta lantarbetarnas kraftfulla tvärfackliga kommittéer, de röda förbunden. Formen överfördes sedan till städerna i form av de fascistiska kampförbunden för att bryta upp arbetarklassens styrka. Fascismen, en ”rörelse av beväpnad reaktion”, stod på dessa två kontrarevolutionära benen.

”Det står utom tvekan att reaktionen i Italien blir allt starkare och kommer försöka ta över genom våld vilken stund som helst. Reaktionen har alltid existerat, den följer sina egna utvecklingslagar och detta kommer att kulminera i den mest grymma terror världen någonsin skådat”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Reaktion mot proletariatet

När Fasci italiani di combattimento (Italienska kampförbunden) föddes efter kriget, ur krigsveteranmiliser, ärvde de motståndet mot socialismen från förkrigstidens motsättning mellan socialistpartiet och de organisationer som förespråkade intervention i kriget.

Trots sin reaktionära målsättning förklädde fascismen sig som revolutionär. ”Ägaren, för att skydda sig, finansierar och stödjer en privat organisation, vilken döljer sin reella natur för alla och måste anta en politisk ‘revolutionär’ pose och upplösa den mäktigaste försvaren av egendomen: staten”. (Apfolket/Il popolo delle scimmie, L’Ordine Nuovo, 1921) Men fascismen hade inget revolutionärt program, ingen essens eller kärnfrågor, menade Gramsci.

”Fascismens essens uppkom 1922-1923 ut ett visst system av maktrelationer som fanns i det italienska samhället. Idag har det systemet förändrats i grunden och dess ‘essens’ har försvunnit. Fascismens kännetecken är att lyckas bilda en massorganisation av småbourgeoisin. […] Fascismens orginalitet består i att ha funnit en adekvat organisationsform för en social klass som alltid varit oförmögen att ha en enad struktur och en enhetlig ideologi: denna form är den mobiliserade armén. Milisen är därigenom det Nationella fascistpartiets kärna: det går inte att upplösa milisen utan att även hela partiet upplöses.” (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924)

Efter första världskriget var den italienska statsmakten svag och hade förlorat folklig legitimitet. Generalstrejker i fabrikerna, lantarbetarrevolter och de landlösas uppror kanaliserade ett omfattande socialt missnöje i olika delar av landet. Armén hade kollapsat efter italienska krigsförlusten och behövde omorganiseras underifrån, av de lägre officerarna och samla milisveteraner. Denna process pågick parallellt med fascismens framväxt. Många milisveteraner och underofficerare sökte sig till de fascistiska kampförbunden.

Gramsci varnade tidigt för vad som stod på spel under strejkerna 1920 – att det gällde för proletariatet att lyckas, annars skulle de utsättas för en våldsam terror som svar för att tvinga tillbaka den gamla ordningen och infoga ett passiviserat proletariat i den kapitalistiska produktionen igen.

”Den nuvarande fasen för klasskampen i Italien är en föregående fas: som föregår antingen det revolutionära proletariatets erövrande av den politiska makten och övergången till nya produktions- och distributionssätt som kommer att lägga grunden för en återhämtning i produktiviteten – eller en enorm reaktion från de besuttna klasserna och styrande skiktet. Inget våld kommer att sparas för att få industriproletariatet och jordbruksproletariatet att underdånigt arbeta: de kommer att försöka krossa en gång för alla arbetarklassens politiska kamporgan (Socialistpartiet) och införliva dess ekonomiska kamporgan (fackföreningar och kooperativ) i den borgerliga statens maskineri”. (Mot ett förnyande av det socialistiska partiet/Towards a renewal of the socialist party, L’Ordine Nuovo, maj 1920)

Det fascistiska kampförbundet kunde slå mot arbetarnas gemenskap och organisatoriska sammanhang vid basen, slå mot arbetarrörelsens rötter. Fascismen agerade inte då den proletära rörelsen var som mest massiv, på sin topp, utan först när den gick in i en period av passivitet, när revoltvågen redan börjat försvagas och ebba ut.

”Den [fascismen] väntade snarare att agera tills arbetarorganisationerna hade inträtt i en period av passivitet och gav sig då på dem, slog mot dem sådana – inte för vad de ‘gjorde’ utan på grund av vad de ‘var’ – med andra ord, som en källa till kontakter kapabla att ge massan en form och yttre drag”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Det den fascistiska terrorn slog sönder var ”möjligheten att mötas och diskutera, ha en kontinuitet, välja representanter”. Den slog mot ”förbund, kooperativ, partiavdelningar” och förstörde systematiskt underifrån proletariatets möjlighet att bli en organiserad rörelse. Fascisterna gav sig på alla ”center för proletariatets organiska enhet”. På så sätt lyckades den slå sönder 30 års organisatoriska arbete för arbetarrörelsen.

”Efter tre år med sådana aktioner hade arbetarklassen tappat all sin form och organiska helhet, den hade reducerats till en osammanhängande, fragmenterad, utspridd massa”. (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Reaktion, demokrati och legalitet

”Reaktionen är den legala statens misslyckande”, menade Gramsci. I den borgerliga dagspressen ställdes krav på att agera mot arbetarrörelsens ”illegalism”, den röda faran som hotade ordningen. Men det var inte bara arbetarrörelsen som gick utanför legaliteten. Äventyraren D’Annunzios militära ockupation av Fiume, svartskjortornas miliser och vita garden, vapenförsäljning, spekulation – Gramsci såg dem alla som exempel på italienska reaktionen. De var både en del av problemet (ordningsförlusten) och lösningen (ordningsupprättandet). Fascismen framstod som attraktiv för industrikapitalet och agrarkapitalet just på grund av dess illegalism: ”fascismen kan agera utanför lagen”. (Den italienska krisen/La crisi italiana, L’Ordine Nuovo, 1924). Dessa klasser ”litade mer på väpnad direkt aktion än statens auktoritet”. (De två fascismerna/I due fascismi, L’Ordine Nuovo, 1921).

Den fascistiska illegalismen blev ett reellt alternativ för att återupprätta legalismen, ett undantagstillstånd som skulle lägga grund för en ny ordning. ”Fascismen är den illegala aspekten av det kapitalistiska våldet: statens återupprättande är legaliserandet av detta våld…” (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Bourgeoisin valde därför att se mellan fingrarna för det fascistiska våldet, den statliga repressionen riktades bara mot arbetarrörelsen. Ingen straffades för att bränna ner vänsterredaktioner, attackera fackföreningskontor och mörda kommunister.

Samtidigt som illegalismen legaliserades pågick en annan process: illegalismens ambition att bli den nya legalismen växte. ”Nu för tiden försöker terrorismen att röra sig från den privata till offentliga sfären. Den nöjer sig inte längre med den straffrihet som staten garanterade den – den ville bli staten”. De politiserade kampförbunden på gatan bildade 1921 Partito Nazionale Fascista (Nationella fascistpartiet), miliserna blev parti. Från gatan strävade efter statsmakten. ”Reaktionens ‘tillkomst’: det betyder att reaktionen har blivit så mäktig att den inte längre ser den legala statens mask som användbar för sina ändamål. Det betyder att reaktionen vill använda alla statens resurser för att uppnå sitt mål”. (Avanti!, okt 1920)

Gramsci trodde vid fascismens makttillträde 1922 att den skulle bli kortvarig vid makten, att dess klassallians var ohållbar och att den snabbt skulle förlora sin massbas. Han varnade för att demokratin och fascismen bara var ”två aspekter av samma realitet”, nämligen borgarklassens aktivitet för att hindra proletariatet. Det fanns bara en arbetsdelning mellan de två. Fascismen kunde agera utanför lagen när staten var svag och statsapparaten inte räckte till för att bromsa arbetarklassens revolt.

Den unga italienska republiken hade heller inte hunnit utveckla sin demokrati innan första världskriget, man hade ”varken fullt utvecklade ekonomiska eller politiska friheter”. Kombinationen korruption och våld hindrade utvecklingen av nya krafter. Systemets brister var för stora och led av för många barnsjukdomar. Det framstod därför som uppenbart för borgarna efter första världskriget, menade Gramsci, ”att det inte gick att fortsätta styra inom det demokratiska systemet”.

När fascismen den illegala vägen slagit söner arbetarrörelsen ansåg delar av borgerligheten att det då var läge att återupprätta demokratin, som om fascismen genom ”att söndra arbetarklassen återupprättat möjligheten för ‘demokratin’ att existera”.

”… växlingen från fascism till demokrati och från demokrati till fascism är inte en process abstraherad från andra ekonomiska och politiska fakta, utan äger rum simultant med en exkluderingen och intensifiering av både den kapitalistiska ekonomins generella kris och de maktrelationer som bygger på denna” (Demokrati och fascism/Democrazia e fascismo, L’Ordine Nuovo, nov 1921)

Gramscis förhoppning om fascismens snabba sammanbrott skulle inte infrias, utan fascismen stärkte steg för steg sitt grep om makten. En del av den liberala bourgeoisin kom därför att motsätta sig fascismen, de industriborgare som ville ha reformer och som hade sin massbas i Syditalien. Denna del av bourgeosin utgjorde en borgerlig antifascistisk opposition mot fascismen och fann sitt ”informella parti” i frimureriet, menade Gramsci, vilket föranledde Mussolinis hätska kampanjer för att förbjuda frimurarorganisationer. Fascisternas begränsande av alla ickefascistiska organisationer och partier drabbade även bourgeoisins liberala partier.

Reaktion och krispolitik

För agrar- och industrikapitalismen framstod fascismen både som en möjlighet att knäcka revolterna för att återfå kontrollen över produktionen men också ett återupprättande av en stat som var kapabel att påföra en krispolitik från ovan. Italienska ekonomin var svårt sargad efter kriget, en halv miljon italienare hade dött och lika många invalidiserats, en stor utvandring skapade arbetsbrist och skatteförluster, kapitalflykten ur landet ökade och mängder av familjer tvingades i konkurrs. Stålindustrin hölls igång med statligt stöd.

”Kapitalismen är reaktionär när den inte längre kan få bukt på landets produktivkrafter”, menade Gramsci. Men även den mest auktoritära krispolitik skulle få svårt att få ekonomin på fötter igen. Även om arbetarrörelsen krossades och arbetarna tvingades jobba 16 timmar om dagen skulle inte det räcka för att betala statsskulden. Den borgerliga paniken inför en sönderfallande stat och en krisande kapitalism på nedåtgående, ”däri finns reaktionens källa: den otyglade rädslan för att dö utmattningsdöden… ” Ambitionen var därför ett påförande av en auktoritär krispolitik från ovan, för att stabilisera ekonomin. Men det krävde ett krossande av arbetarprotesterna som första steg och ett tillbakatvingande av dem in i fabrikerna. (Vad är reaktionen?/Cosa è la reazione?, Avanti, nov 1920)

Fascistisk krispolitik innebar sänkta löner, ökad arbetstid, ökade skatter, ökad arbetskraftutvandring. Efter avskaffandet av demokratin och undantagstillståndet 1926 kunde fascisterna ge företagen monopol på att sätta lönerna i Italien, vilket ledde till att lönerna sänktes till hälften för arbetarna. De övergav Cavours tidigare frihandelslinje från slutet av 1800-talet och ställde om mot ekonomisk protektionism och statsintervention. Den ekonomiska krisen bromsades inte och mellanskikten ruinerades.

Fascismen lyckades inte infria sina löften om förbättringar, under fascismens år vid makten sänktes löner, ökade arbetstiden, skatterna steg och arbetskraftsutvandring ökade. Begränsandet rättigheterna för alla ickefascistiska organisationer/partier accellerade snarare än vände mellanskiktets kris.

Den enda lösningen fascisterna stod inför, menade Gramsci tidigt, var att istället att inleda imperialistiska äventyr och sökte ”hitta ekonomiska lösningar utanför den egna nationen”. ”Reaktionen försöker att kränga sig ur den nuvarande siutationen genom att starta ett nytt krig. Den försöker kompensera statsunderskottet genom att plundra angränsande nationer”. Detta är reaktionens imperialistiska funktion: ”… reaktionens målsättning är inte att återupprätta ordningen på hemmaplan, utan att förbereda för krig utomlands”. (Reaktion/Reazione, Avanti!, okt 1920)

Fascismen som reaktionär mobilisering

Styrkan i Gramscis texter, skrivna mitt i fabriksrådens revolt och under fascismens första år, då de snabbt växte från politiserade miliser till politiskt parti och slutligen sammansmälte med statsmakten, finns i dess öppenhet och komplexa resonemang kring fascismen som reaktionär mobilisering och auktoritär krispolitik. Gramsci menar att fascismen måste ses utifrån vilka klassintressen som stödjer den och vilket klasskikt som den mobiliserar. Gramsci pekade här ut agrarkapitalet och finanskapitalets behov av att bryta proletariatet och jordbruksarbetarnas autonomi. Småbourgeoisin som klasskikt drabbades hårt av kriget, samtidigt som de givits en organisationsstruktur genom den krigsförande nationens militarisering av samhället och produktionen. Denna milisstruktur låg till grunden för fascistpartiet – Gramsci gick så långt att hävda att fascistpartiet inte gick att ses som något annat än de politiska milisernas förändring. Miliserna var fascismens centrala beståndsdel. Kampförbunden bidrog till att höja den interna turbulensen i Italien – men kunde samtidigt utmåla sig som den politiska kraft som genom sin illegalitet kunde återupprätta legaliteten och ordningen, genom att krossa det röda hotet. Fascismen slog till mot arbetarrörelsen – inte när den befann sig i en peak – utan när en revoltvåg börjat ebba ut och stagnera, när den befann sig i ett redan passiviserat läge efter att inte vunnit några vinster under tre års intensiv klasskamp. Den borgerliga staten legitimiserade och legaliserade det systematiska fascistiska våldet mot arbetarrörelsen, som på tre år krossade trettio års organisationssamarbete. Gramsci menade att fascismen slog mot de proletära organisationerna inte för vad de gjort, utan för vad de var. Varje socialt sammanhang som politiskt sammansatte proletariatet som klass attackerades, tills arbetarklassen slagits sönder till en formlös massa färdig att användas i fabriksproduktionen igen. Fascismens ambition upphörde dock inte med krossandet av arbetarrörelsen, utan när det väl blivit en politisk maktfaktor att räkna med kunde vända sig mot den reformvänliga delen av kapitalistklasserna och ta över statsapparaten. Dess fortsatta stöd från bourgeoisin berodde på fascistpartiets möjlighet att genomdriva en auktoritär krispolitik – men också att starta imperialistiska projekt för att försöka ta staten ur sin skenande statsskuld.

Nästa blogginlägg kommer se närmare på Gramscis syn på revolutionär, reformistisk och borgerlig antifascism under åren som antifascistisk opposition (1922-1926).

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *