Hotbild Euroanarkism

De stora terroristorganisationernas tid är sedan länge förbi. De vänsterorganisationer som öppet deklarerade i manifest och program att de genom väpnad kamp skulle störta det kapitalistiska samhället, organisationer med en en underjordisk struktur och avgränsad medlemsskara är försvinnande få. Men de europeiska säkerhetstjänsterna har ändå inte trappat ner på övervakningen av den radikala vänstern. Med de europeiskt koordinerade åtgärderna mot en ”våldsbejakande extremism” försöker EU utveckla gemensamma handlingsplaner för att ingripa mot en bredare radikaliseringsprocess inom vänstern (sammanklumpad med högerextremism och militant islamism), genom att inrikta åtgärder i ett tidigt skede mot de miljöer där socialt missnöje skulle kunna leda till en politisering. (Se tidigare artiklar på Guldfiske).

Åtgärderna mot radikalisering siktar brett, för att övervaka beteenden i befolkningen, medan terroristlagstiftningen är mer specifikt inriktad mot upprättade strukturer. Extremismsatsningarna är såll, terrorismåtgärderna skalpell.

Problemet för de europeiska säkerhetstjänsterna är att en stor del av den militanta vänsterkampen fångas inte in i denna kniptång. Den form av terrorism de jagade finns inte längre. Därför har de senaste året säkerhetstjänsterna försökt att skräddarsy nya terrorismkriterier, sänkt ribban och breddat definitionerna vad som räknas som terrorism, inriktade på en ”terrorism light”, för att komma åt organiserade aktiviststrukturer som faller utanför terrorismbegreppet.

De breda insatserna har handlat om att upprätta databaser över ”resande våldsverkare”, inreseförbud för kända aktivister vid större evenemang, utveckla nya polistaktiker för hantering av massprotester och kravaller. Dessa åtgärder har inriktats på att bemöta massbeteende. Men de senaste årens polisoperationer försöker gå ett steg längre och riktas preventivt mot de aktiviststrukturer som nätverkar internationellt, planerar toppmötesprotester och aktionsläger, genomför internationella mobiliseringar, förbereder massolydnadsaktioner och initierar kravaller? Genom att agera mot de öppna nätverksstrukturerna hoppas man kunna slå mot den doldare internationella aktivistmiljö som genomför militanta smågruppsaktioner mot samhällets infrastruktur, kapitalistiska företag och statliga institutioner.

Terroristlagstiftningen har därför enligt säkerhetstjänsterna inte varit effektiv, eftersom den inte kan användas mot dessa internationella diffusa nätverk utan medlemskap och en sådan ”låg” militansnivå. Till exempel har tyska statens försök att använda terroristparagrafen 129 mot antifascistiska- eller autonoma grupper och arrangörer av toppmötesprotester (G8-kampanjen 2007) varit ett fiasko och inte lett till några fällande domar och underkänts.

På EU-nivå genomförs därför nu försök att lansera åtgärder som kan fungera i gränszonen mellan extremismövervakning och terrorbekämpning, åtgärder inriktade mot gränsöverskridande nätverk som fungerar som ”täckmantel för dold organisering”.

Euroanarkism

Säkerhetstjänsterna har nu börjat använda samlingsbegreppet ”Euroanarkism” för att kunna koordinera insatser mot militanta aktivistmiljöer. Euroanarkism används som paraplybegrepp för de som säkerhetstjänsterna kallar ”autonome gruppen” i Tyskland, ”anarco-insurrezionalisti” i Italien, ”groupuscule de muovance anarcho-autonome” i Frankrike och ”anarchists” i Storbritannien. Med ”Euroanarkister” genomförs en begreppsnormering för att uppmåla bilden av en internationell informell terroristisk organisation.

Återigen har Italien fungerat som ett experimentlaboratorium för Europas säkerhetsarkitektur. Italien har två olika lagparagrafer mot väpnad kamp, dels terroristlagstiftningen, och dels medlemskap i ”subversiv förening”. I rättsprocesser mot autonoma rörelsen på 70-talet och den anarko-insurrektionella rörelsen på 80- och 90-talet användes dessa lagparagrafer för bunta samman spridda personsammanslutningar och affinitetsgrupper till en fiktig terroristförening. Olika aktionsgrupper, ideologer och aktivister menades de facto tillhöra samma (informella) organisation – och dömdes för medlemskap i denna (ofta ickeexisterande) struktur.

I samband med G8-protesterna i Genua 2001 gjordes försök att stämpla organisationsstrukturen ”Den internationella organisationen Svarta blocket” som en ”subversiv förening”, som aktivister som gripits under kravallerna skulle tillhöra och vars ”sambandscentral” skulle utgöras av schweiziska mediakommunikationsprojektet PublixTheatreCaravan. 25 personer, varav en svenska, utreddes för att inneha denna roll i ”organisationen Svarta blocket”. Istället för att se svarta blocket som en demonstrationsmetod och taktik, behandlades det som en (internationell) organisationsstruktur. (Genua var på intet sätt först, även i Göteborg dömdes alla som deltog i Göteborgskravallerna för att delta i en gemensam struktur beståendes av ”gatuaktivister”, ”anförare”, ”sambandscentral” och ”ledningsgrupp” (den så kallade ”skuggruppen”) – en spegelbild av poliskommenderingarnas hierarkiska struktur. Straffen fördelades utifrån vilken position åklagaren menade personer hade i denna organisationsstruktur.)

2003 bildades Federazione Anarchica Informale (F.A.Inf), vars celler inledde ev våg av brevbomber (eller snarare, mer korrekt uttryckt, brevbrandsatser – breven innehöll tändsatser som tog eld, de innehöll inga explosiva ämnen). (Se tidigare artikel på Guldfiske). Året efter hölls ett möte mellan de europeiska polischeferna för att diskutera fenomenet med en ”europeisk pro-insurrektionell anarkistisk rörelse”. Italien fick till uppgift att sköta EU-koordineringen och Europol ansvarade för informationsutbytet. Syftet var att försöka identifiera de olika nationella grupperna och kartlägga deras internationalisering. EU-samarbetet i säkerhetsfrågor byggdes upp runt säkerhetsarrangemangen kring G8, G20, Nato och Cop15-toppmötena.

Själva begreppet ”euroanarkism” visar på att det kommer ur en italiensk kontex, men har nu börjat användas på en europeisk nivå. Begreppet innebär en inskärpning och en ”politisering” av ”extrema” brott, att de nu börjar räknas som ”konspirationsåtal”, ses som aktioner utförda med subversivt syfte, riktat mot statens intressen och därigenom utförda i en gemensam organisationsstruktur. Det sker därigenom en glidning mot att räknas som medlem i subversiv eller terroristisk förening. Eller som tyska säkerhetspolisen, Bundesamst für Verfassungsschutz, uttryckte det 2009: ”medlemskap eller stöd till vänsterextrem personsammanslutning, som av säkerhetstjänst betecknas med arbetsbegreppet ‘euroanarkist'”.

På en Europol-träff i slutet av april i år ägnades en del av mötet åt att diskutera attentat mot infrastrukturer, då särskillt tågtransporter. I Tyskland har upphängandet ”hakar” på ledningarna, som sliter ner ledningarna när tåg kommer, blivit en vanlig kampmetod mot Castortransporterna av kärnavfall. Frankrike hade med sitt tillslag 2008 mot den ”anarko-autonoma” miljön i byn Tarnac försökt komma åt liknande sabotage mot höghastighetståg, rubricerade som ”pre-terrorism”. I italienska Val di Susa, har protesterna mot höghastighetsjärnvägen TAV blivit en massrörelse, men även en samlingsplats för anarko-insurrektionella sabotageaktioner. Även i Finland har attentat mot järnvägen genomförts som tillskrivits den anarkistiska miljön.

Förutom toppmötesmobiliseringarna, järnvägssabotagen och den anarko-insurrektionella ”informella” miljön har även migrationsaktivismen kring No Borderlägren det senaste året kommit att införas under ”euroanarkism”-stämpeln. I Europols rapport ”TE-SAT 2012, EU Terrorism Situation and Trend Report” uppges att totalt 37 ”terroristattacker” kan kopplas till anarkistiska och vänstergrupper under hela 2011, vilket är en minskning från 45 attacker året innan. Huvuddelen av attackerna var brandattentat riktade mot företag och statsinstitutioner.

Infiltratörer

För att få en bra bild vilka dessa ”euroanarkistiska” strukturer det är som säkerhetstjänsterna inriktat sig på att övervaka kan man studera de infiltrationsfall som avslöjats de senaste åren. Särskilt intressant är fallet med polisinfiltratörer Mark Kennedy i Storbrittannien, som under sju år deltog undercover i internationella aktivistmobiliseringar.

Mark Kennedy avslöjades som polisinfiltratör i oktober 2010. Han hade då varit aktiv i den brittiska anarkiströrelsen sedan 2003. Kennedy värvades från ordinära polisen till National Public Order Intelligence Unit (NPOIU). NPOIU bildades i slutet av 90-talet för att övervaka anarkister och brittiska globaliseringsrörelsen, och är en del av den övergripande National Extremism Tactical Coordination Unit (NETCU).

Mark Kennedy posterades i Nottingham, där han började besöka det sociala centret The Sumac Centre och gå på Earth Firsts sommarläger. På några år hade han etablerat sig som en välkänd person i brittiska anarkiströrelsen. Han skickades in i Dissent-nätverket, det internationella aktivistnätverk som genomförde en rad toppmötesprotester mellan 2005-2010. Under G8-toppmötet i Gleneagles 2005 ansvarade han för aktivistnätverkets transporter. Den uttalade målsättningen med Kennedys infiltration var att ge polisen ett informationsövertag, för att i ett tidigt stadium kunna planera polisinsatser och stoppa protestaktioner. Under Gleneagles försåg han polisen med detaljerade uppgifter om alla aktivisternas blockadplaner.

I och med Kennedys framgångsrika infiltration i globaliseringsprotesterna började han från 2005 att användas internationellt. Han deltog i Saving Iceland-kampanjen och deltog i olydnadsaktioner mot ett isländskt dammbygge.

I februari 2007 var Kennedy en av de engelska representanterna på ett planeringsmöte för Dissentnätverket, där mobiliseringen inför G8-toppmötet i Heiligendamm planerades. Dissent var ett av två internationella autonoma nätverk som mobiliserade till toppmötet och samlade de autonoma aktivister som ville ha en militantare linje än Block G8:s olydnadsblockader. De 200 deltagarna på mötet diskuterade möjligheten att genomföra en överaskningskravall i en annan stad än Rostock, istället för att inrikta aktionerna bara mot toppmötet. Mark Kennedy gick med i den planeringsgrupp som skulle förbereda denna ”plan b”. Under G8-toppmötet rapporterade Mark Kennedy direkt till specialpolisenheten Kavala, som skötte säkerheten under toppmötet. Kennedy vistades vid ett flertal tillfällen i Tyskland mellan 2006 och 2010. Under en manifestation i Berlin 2007 greps han av tysk polis då han tände eld på soptunnor – men släpptes utan åtal. Händelsen blev politiskt kontroversiell i Tyskland efter att Kennedy avslöjades 2010, eftersom polisagenter inte får genomföra brottsprovokationer (agent provocateur) i de rörelser de infiltrerar.

Tarnac9 och Den osynliga kommittén

Mark Kennedys infiltration i Dissent fick även konsekvenser i Frankrike, i det ”pre-terrorist-åtal” som riktades mot kretsen kring Den osynliga kommittén och Tarnac-aktivisterna. Fem personer från Tarnac hade deltagit på tyska stormötet i Warschau och det var de som hade föreslagit en ”plan b”. Kennedys uppgifter om fransmännen vidarfördes till den franska säkerhetstjänsten.

Kennedy träffade Tarnacfolket vid tre tillfällen. I januari 2008 mötte Kennedy Julien Coupat och dennes partner som var på semester i New York, i samband med ett möte om planerade toppmötesprotester mot G8-mötet i Japan. Coupat hade tagit sig in i USA illegalt, över kanadensiska gränsen. På vägen tillbaka från New York till Kanada stoppades fransmännen av kanadensisk gränspolis, som beslagtog Coupats tillhörigheter. Kort därpå inledde säkerhetstjänsten i Frankrike en utredning mot Tarnacfolket, misstänkta för att ha skapat en ”underjordisk anarko-autonom struktur, som har konspirativa relationer till ideologiskt närstående i utlandet”

I juni 2008 lämnade den franska säkerhetstjänsten en rapport till inrikesministern med titeln ”Du conflit anti-CPE à la constitution d’un réseau préterroriste international : regards sur l’ultragauche française et européenne” (Från protest mot CPE till bildandet av en pre-terroristisk internationellt nätverk. En betraktelse över den franska och europeiska ultravänstern). I rapporten citerades vad Tarnacfolket sagt på Warschauträffen. I november stormade antiterrorenheter byn Tarnac och 20 personer greps där och i övriga Frankrike, misstänkta för järnvägssabotage.

Never trust a cop

Efter G8-toppmötet i Heiligendamm fortsatte de olika europeiska säkerhetstjänsterna använda sig av Mark Kennedy för att skaffa sig ett informationsövertag om fortsatta toppmötesprotester. Han gick på planeringsmöten för Dissent inför Nato-protesterna i Strasbourg. Kennedy deltog mellan 2007-2009 på tre träffar i Köpenhamn inför klimattoppmötet Cop15 – både på öppna planeringsmöten inför uppstartandet av nätverket Climate Justice Action och i Dissent-fortsättningen ”Never trust a COP”. Researchgruppen Demos undersökte efter avslöjandet av Kennedy vilken roll han spelat i Danmark och drog slutsatserna att hans besök mest varit av social karaktär. Den danska forskaren Stine Krøijer mötte Mark Kennedy på flera danska möten, och berättade för tidningen Information att Kennedy på mötena förespråkat en militant linje med att konfrontera polisen och genomföra mobila militanta blockader med barrikadmaterial.

Bara sex dagar innan Kennedy avslöjades arbetade han fortfarande aktivt med att försöka få fram uppgifter om mobiliseringen inför franska G20-mötet och G8-mötet.

Den aktion som till slut fick brittiska aktivister att fatta misstankar mot Kennedy var när polisen avbröt aktionerna mot kolkraftverket Ratcliffe-on-Soar 2009. Sex av aktivisterna åtalades, men Mark Kennedy slapp ”oförklarligt” undan. Istället för att åtalas enbart för aktionsförberedelserna, försökte åklagaren göra ett konspirationsåtal mot klimataktivisterna – efter modell från europeisk ”euroanarkist”-bekämpning.

I oktober 2010 publicerade aktivister från Nottingham avslöjandet på brittiska Indymedia om att Mark Kennedy var polisinfiltratör. I kölvattnet av avslöjandet, efter att Indymedia publicerat vissa råd om hur man kan avslöja och hitta infiltratörer, upptäcktes ytterligare två infiltratörer i brittiska aktiviströrelsen, som jobbat undercover med Kennedy.

Även i Tyskland avslöjades en infiltratör, som bland annat deltagit på NoBorderlägret i Bryssel 2010. Och i Wien användes en polisinfiltratörs uppgifter i en rättsprocess samma år i ett åtal mot 13 djurrättsaktivister, som underlag för att kunna använda terroristparagrafen 278, ”skapandet av en kriminell organisation”. Polisinfiltratörerna har därigenom spelat en central roll i att kunna genomföra terroriststämplingen av löslig anarkistisk och autonom aktivism eller nätverksträffar.

Europeiseringen

Kennedyhistorien och de följande avslöjandena av polisinfiltratörer visar också på i vilken grad poliser som arbetar undercover har börjat användas på en europeisk nivå och ”lånas ut” mellan olika nationella polismyndigheter. Sedan 2007, då Tyskland hade ordförandeskapet i EU, har det regelverket förenklats för gränsöverskridande polisaktioner och ”internationella polisoperationer med infiltratörer”. Utländska infiltratörer, definierade som ”specially trained officers acting under covert or false identity”, har i det land de utlånats till fått status som informatörer – vilket i praktiken inneburit att de varit bundna till färre regulationer utomlands. (Infiltratörer är polisagenter undercover, medan informatörer är civila privatpersoner som lämnar uppgifter och ”golar” till polisen från insidan).

Inför G8-mötet 2005 i Gleneagles ska minst fem tyska polisinfiltratörer lånats in av brittiska NPOIU. Tyska delstaten Mecklenburg-Vorpommern begärde i sin tur ”tre till fyra” infiltratörer från Storbrittanien till G8 2007. Även ett dussin andra utländska infiltratörer ska ha deltagit, varav några från privatbyråer. Fyra tyska infiltratörer ska ha lånats ut till Frankrike inför Natotoppmötet.

Direktören för Bundeskriminalamts (BKA) Jörg Ziercke uppgav våren 2011 att EUs polismyndigheter förberedde infiltration inriktad på ”euroanarkister, militanta vänsterextremister och [vänster]terrorister”, på grund av ”europeiseringen av anarkistscenen” i Grekland, Spanien, Storbrittannien, Frankrike, Danmark, Tyskland. Framför allt bedöms den transnationell planering av attacker och postning av brevbomber kopplade till Informella Anarkistfederationen (FAInf) som ett stort hot.

Huvudsyftet med polisinfiltrationen har varit ”information gathering and threat prevention”. De har inte varit tillåtna att använda ”intima eller sexuella relationer för insamling” – vilket ändå skett vid upprepade tillfällen. De har heller inte tillåtelse att använda vapen eller avlyssningsutrustning i andra länder.

Zierke menade att denna form av utbyte av undercoverpoliser redan är vanligt förekommande i huligansammanhang, kring exempelvis fotbolls-EM och andra högriskmatcher. Av mönstret i Mark Kennedys aktiviteter framgår tydligt att huvudprioritet för polismyndigheterna har varit aktioner och mobiliseringar riktade mot toppmöten, energiföretag och vapenmanufakturer. Stor energi verkar ha lagts på att hålla ögonen på Dissentnätverket, under dess aktiva tid mellan 2005-2010.

Läs mer:

Statewatch, Matthias Monroy: Using false documents against “Euro-anarchists”: the exchange of Anglo-German undercover police highlights controversial police operations

ActivistSecurity: Infiltrators, Informers and Grasses – how, why and what to do if your group is targeted

Genomgång av Mark Kennedys aktiviteter.

Crimethinc’s rapport om användandet av polisprovokatörer i Occupyrörelsen: Bounty-Hunters & Child predators

http://www.youtube.com/watch?v=CMVlZd_nsrQ

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *