Kämpa som fack, organisera som klass

– Det kommer inte hända här, suckar Brooklyn-aktivisterna.
De grekiska anarkisterna har just avslutat sitt föredrag om revoltvågen i krisens Grekland. De har berättat om kravallerna, ockupationerna, massdemonstrationerna och avgiftsstrejkerna. Där är kampen på den högsta nivån i hela Europa. Men grekerna vet hur man ska peppa sina lyssnare.
– Kamp kan ske där man minst anar det. Vår inspiration till avgiftsstrejk i tunnelbanan kommer från ett sånt oväntat håll. Från Sverige, tänka sig, säger de grekiska anarkisterna.

Jag har lyckats leta mig fram till gruppen Cooperative Action Projects sociala center i Brooklyn. Det var inte lätt, det här är inte de trendigaste kvarteren, ett ruffigt område. Men som så ofta i New York ligger slum och gentrifiering vägg i vägg. Ingen jag frågar på gatan känner till var den halvt ockuperade lokalen ligger. I en undanskymd byggnad hittar jag ett hipsterkafe och ett konstgalleri. De har ingen aning var sociala centret ligger, men till slut får jag napp. En kafébesökare sitter och läser Det stundande upproret och ska på samma föredrag. Sociala centret visar sig ligga i samma hus.

Kamp kan ske där man minst anar det. Kan amerikanska aktivister, mitt i individualismens Mecka, lära oss i Sverige något om kollektiv aktion?

I boken ”I skuggan av en storhetstid” försöker Olle Sahlström, med bakgrund som ombudsman i LO, teckna en bild av framtiden för fackföreningsrörelsen. Han varnar för den dominerande modellen i Sverige, facket som en serviceorganisation: att facket bara ska vara en institution som enbart erbjuder medlemmen förmåner i form av bra försäkringsavtal eller förhandlare, utan någon form av medlemsdeltagande eller gemensam kamp. Istället genomför han en resa runt i USA och Europa för att se vilka försök som görs för att övervinna fackföreningens kris. Han lyfter fram två former – med rötter i fackföreningsrörelsens barndom – som kan vitalisera fackföreningsrörelsen igen. Sahlström kallar dem för ”facklig organisering” (union organizing) och ”facket som social rörelse” (social movement unionism). I Sverige kan vi se den fackliga reorganiseringen och sektionsbyggandet i SAC eller folkrörelselinjen som exempel på det förstnämnda. Men facket som social rörelse – vad innebär det?

Det är inte för att lyssna på kravallporr eller revolutionsromantik som Cooperative Action Project (CAP) bjudit in grekerna att prata på sitt center. Utan för att det finns tydliga likheter i det scenario USA nu står inför, med underskottet i statskassan, stora åtstramningspaket, en skenande arbetslöshet och krisprotester i sin linda. Och så kraschen på bostadsmarknaden, det som utlöste hela krisen, som är extremt märkbar i tätbefolkade New York. När spekulationsbubblan sprack gick mängder av privata hyresvärdar i konkurs, så många att New Yorks stad slutade gå in och köpa upp konkursbon – vilket har gjort att många boende inte ens vet längre vem som är deras hyresvärd. För att spä på kaoset ytterligare löpte hyresregleringsavtalen ut under sommaren, utan att förnyas. Bostadsfrågan är explosiv och det är den som CAP verkar inom. De har inriktat sig på att bedriva kampanjer mot slumvärdar. Tillsammans med vräkta hyresgäster söker de upp slumvärdarna i deras bostäder, outar dem för grannarna, har picketlines vid deras kontor. De är en del av en ny växande rörelse med rötter i både anarkistisk aktivism och syndikalistisk facklig kamp som växt fram de senaste åren: solidaritetsnätverken.

Under anarkistiska bokmässan någon vecka efter mötet i Brooklyn håller solidaritetsnätverken ett gemensamt möte för kunskapsutbyte. CAP drar med mig dit för att träffa de andra grupperna. Det är ingen slump att den organisation som startade allt är från Seattle. Det var där globaliseringsrörelsen gjorde sin stora debut när de stoppade Världshandelsorganisationens möte 1999. Där fanns en livaktig anarkistmiljö, som startade Indymedia, öppnade sociala center och vitaliserade det gamla syndikalistfacket Industrial Workers of the World (IWW). Och som likt aktiviströrelsen på vår sida Atlanten läste ”Ge upp aktivismen”, kritiserade aktivistrollen och började satsa på vardagskampen. Men man upptäckte också en begränsning i den fackliga organiseringen, särskilt med ett minoritetsfack som IWW, som hade så få medlemmar på varje arbetsplats. Hur skulle man kunna lägga grunden för en verkligt kollektiv kamp? Med erfarenheten från dessa politiska och fackliga projekt i ryggen startade 2007 några IWW-medlemmar Seattle Solidarity Network (SeaSol).

SeaSol beskriver sig som ett nätverk för ”inbördes hjälp”, där de olika deltagarna backar upp varandra i öppna konflikter. Det kan handla om personer som sparkats från jobbet, inte fått ut sin lön. Men även i bostadsfrågor, om kamp mot slumvärdar, vräkningar eller hyresgäster som inte fått tillbaka sin deposition. Solidaritetsnätverken arbetar genom öppna och kollektiva aktioner, främst affischeringar, flygbladsutdelningar, gemensamt överlämnande av kravbrev och ”pickets” utanför chefernas eller hyresvärdarnas kontor och bostäder.

– Vi försöker ta sådana kamper som vi har en realistisk chans att vinna. Aktiviteterna ska vara lätta att delta i och lätta att reproducera. Vi kallar den här organisationsformen för ”solidarity unionism”, säger Jack från SeaSol på bokmässan.
– Vi kallar det för ”mob justice”, fliker en från Cooperative Action Projekt in.

I SeaSols organisationsguide beskrivs hur de använder sig av IWWs klassiska organisationsmodell: ”Agitera, Utbilda, Organisera”. Agitera handlar inte om att hålla tal eller pracka på någon åsikter, utan snarare om att knyta kontakter, lyssna, ställa frågor och undersöka. SeaSol affischerar mycket om vilka problemområden de arbetar med, vilka kamper de tar och hur man kommer i kontakt med dem. Genom att lyssna på människors historier sköter dessa ”agiterandet” själva, genom att berätta om de orättvisor och problem de råkat ut för i sitt vardagsliv. Nästa steg, utbilda, innebär att beskriva hur man kan förbättra sin situation genom kollektivt agerande. Detta görs inte genom abstrakta teorier, utan genom att berätta om konkreta exempel och beskriva hur SeaSols kampanjer ser ut. Organisera är att tillsammans planera en kampanj för att komma tillrätta med problemet. Och då gäller det att verkligen konkretisera vad man vill uppnå, ha konkreta uppnåbara krav: betala ut den här lönen, laga den där droppande vattenledningen, gör något åt den arbetsmaskinen – snarare än vaga eller odefinierade krav (förbättra arbetsmiljön, gör ”något” åt möglet i fastigheten) som blir svåra att nå och se resultatet av. Frågan ska också bedömas som värd att kämpa för av de andra i nätverket, att de vill delta i kampanjen.

Det vaknar en liten Frances i mitt huvud och varnar när jag hör SeaSol berätta om sin organisationsmodell.
– Finns det inte en risk att organisationen blir ett substitut för sina arbetskamrater, ett sätt att ta hjälp av ”proffsaktivister” utifrån snarare än att skapa ett kämpande arbetarkollektiv eller börja samarbeta med sina grannar, frågar jag dem på mötet.
– Faran finns, men vi är noga med att poängtera att vi inte är några jurister eller social rådgivning, utan att all verksamhet bygger på frivillig organisering och att man ställer upp för varandra, svarar Jack.

När en person ber solidaritetsnätverken att hjälpa honom eller henne, så förbinder sig personen i sin tur att själv delta aktivt och öppet i kampanjen på sin arbetsplats eller bostadsområde. Och att dessutom delta i minst tre av de följande kampanjerna, för att hjälpa andra i liknande situationer.

– Bara då är vi som nätverk beredda att gå in i en kamp. Vi solidariserar oss – men det bygger på att de personerna vi solidariserar oss med måste också vara med på att solidarisera sig med andra, säger Jack.

Det är intressant att dra en parallell till våra diskussioner kring prekarisering i Europa, som ofta innehåller två parallella synsätt. Ett är att se prekariseringen som en fragmentisering, uppsplittring och individualisering av arbetskraften. Genom visstidsjobb, vikariat och osäkra anställningar skapas en flytande arbetskraft som aldrig lyckas uppnå samma kollektiva intresse som de gamla fabriksarbetarna eller fast anställda, en klass utan klasskänsla. Ett annat synsätt är att se hur arbetet spritts utanför fabriksväggarna, produktionen sammankopplats på ett högre samhälleligt plan och att varje form av klasskamp direkt blir social, att den delar gemensamma egenskaper och befinner sig i en gemensam antagonism som löper igenom hela samhället.

– Det som skiljer oss från IWW är att vi inte organiserar oss utifrån branscher eller yrken. Det är en organisering som inte utgår från separata identiteter, som hyresgäst, kafépersonal, arbetslös eller lagerarbetare, utan baseras på klassolidaritet, säger Jack från SeaSol.

Kampanjerna utformas gemensamt i nätverket, mellan de som berörs och de som solidariserar sig. Det första steget är att framföra det krav man formulerat. Det gör man alltid gemensamt, man går som kollektiv upp till arbetsgivaren eller hyresvärden och lämnar lugnt men bestämt över kraven, samt ger en deadline inom vilket det ska vara uppfyllt. Om de inte uppfyllts på utsatt datum genomför nätverket olika öppna och kollektiva aktioner för att öka pressen på motparten. Oftast rör det sig om enkla saker som affischeringar, presskonferenser, pickets, ger information till kunder och brukare, manifestationer utanför motpartens kontor eller bostad, eller riktar protesterna mot andra led i beslutskedjan, som till exempel mot huvudkontor.

– Inför varje kampanj frågar vi oss: Kommer det här skada vår motpart? Kommer det kosta dem pengar, skada deras rykte eller karriär? Eller kommer det skada oss? Finns det en risk att vi blir arresterade, åtalade eller utbrända? Har vi kapacitet att mobilisera, tycker våra medlemmar att frågan är relevant och har de möjlighet att delta? Alla dessa frågor är avgörande för om vi ska gå in i en konflikt, säger Jack.
Jag försöker med en invändning till.
– Men blir det inte bara en viss sorts kamper som ni kan ta? De öppna konflikter där man inte har något att förlora, då en person sparkats, inte fått sin lön eller vräkts? Kan man verkligen skapa en mer kontinuerlig organisering utifrån denna form, frågar jag.
Jack instämmer, SeaSol är medvetna om begränsningarna med formen.
– Solidaritetsnätverken har ju främst fungerat som en organisering ”utifrån”, som samlat folk på och utanför arbetsplatser, hyresgäster från olika bostadsområden. Nu har vi nått den styrka att vi kan börja prova på en organisering ”inifrån” på arbetsplatser, där vi kan jobba med lågintensiva konflikter, som ligger under radarn. Detta kräver en helt annan strategi, så detta gör vi tillsammans med IWW, förklarar Jack.

Och där glider strategin med facket som social rörelse över till den fackliga organiseringen. Klassorganiseringen vandrar framåt på sina två ben.

Seattle Solidarity Federation

Cooperative Action Project

Publicerad i Direkt Aktion.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *