Vara territoriet

Att flytta tillbaka till Stockholm var inte lätt, efter mina exilår i Malmö och Italien. Stockholm är en mardröm vad gäller boende. Bostadssituationen är kaotisk, köerna evighetslånga och hyresrätterna försvinner i en rasande takt. Och att finna sig tillrätta i den här staden blir allt svårare. Alla mina vänner bor utspridda i olika förorter, långt från varandra. Det spontana livet från Malmö, Bologna och Padua är borta, där alla ens vänner bodde nära. Då räckte det att ringa fem minuter innan och stämma träff. Vänner besökte varandra hemma. Nu måste man sitta med almenackan och boka in sina vänner, ”kanske kan vi klämma in och ses nästa vecka”. Enda sättet att umgås är att mötas på Söders kaféer, restauranger och barer, hela Stockholms vardagsrum.

Efter fyra flyttar på lika många år bor jag nu osäkert i andra hand, utan kontrakt, men i en förort jag gillar. Här har jag många vänner boendes i kvarteren eller inom gångavstånd. Det går inte att gå igenom centrum, vänta på kollektivtrafiken, gå förbi den lokala pubben eller handla utan att möta någon man känner. Vårat sociala kontaktnät i området bara växer. Äntligen känns det som en plats jag bor på, inte bara besöker tillfälligt.

Det är alltid lika fascinerande att vandra genom det lilla förortscentrumet och se de olika överlappande sociala sfärerna och kulturerna som rör sig där. Vi har de gamla utslitna och a-lagarna, som rör sig mellan fiket på morgonen, en tur via parkbänken eller kyrkan och sedan över till krogens uteservering på kvällen. Vid tobaksaffären hänger alltid ungdomsgänget, där Kartellen är gudar och Hells angels börjar fiska efter unga hangarounds. På grund av den risken har vi ovanligt mycket fritidsverksamhet, även för äldre ungdomar, i området. Och så står alltid en polispiket parkerad på torget och håller blicken spänd på dem. Många vänner som har familj och barn bor i området, de stora grönområdena runt knuten lockar. Familjerna delar med sig sina tips på den lokala bloggen om de bästa pulkabackarna i.trakten. Även ett gäng primitivister har lockats av naturområdena, och slagit upp sina tält på hemliga platser i skogen. Civilisationskritik – men då helst nära till storstan. Några av dem odlar upp lite tomma rabatter. Min förort har gott om konstnärsbohemer, i kvarterskällarna ligger trumaffärer och ateljeer. Många Sofo-hipsters visar sig egentligen bo i de här kvarteren – för vem har råd att ha en bostad på Södermalm? Förortens arbetarfamiljer handlar på det billigare ICA, medelklassen som har de extra slantarna konsumerar ekologiskt och rättvist på Konsum medan hemåtsläntrarna och nattsuddarna handlar på turklivset på väg hem från stan. Samma område befolkas av de olika kretsarna på olika tider, strömmarna avlöser varandra. Ibland möts de, oftast passerar de bara obemärkt förbi varandra.

Bebo ett område
En passage som fastnat i mitt huvud i Den osynliga kommitténs pamflett Det stundande upproret handlar om territoriet. I den vänstertradion jag befinner mig är alltid den centrala frågeställningen makten och ägandet, produktionen och exploateringen. Dessa områden problematiseras och diskuteras, kritiseras och belyses. Även när vi pratar om våra vardagsliv och våra bostadsområden, görs det oftast ur denna vinkel. Den osynliga kommittén gör en intressant (heideggeriansk?) vändning.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

I senaste numret av amerikanska tidningen Anarchy – A journal of Desire Armed (nr 70/71) tar skribenten Lupus Dragonowl i en essä upp denna syn på territoriet i Det stundande upproret.

”Territorium måste här förstås i förhållande till distinktionen inom geografin mellan platser (places), som är områden som har en betydelse för deltagarna, och rum (space). Kapitalismen baseras på rum som inte är platser, ”icke-platser”, som flygplatser, hotell eller stormarknader, som motsätter sig att förvandlas till lokala platser”.

Det finns en motsättning mellan platser och rum/ickeplatser, mellan de områden vi kan bebo och de vi bara kan befinna oss på. Dragonowl fortsätter:

”Återskapandet av den lokala platsen skapar det vi kan kalla en ‘hemort’ (homeplace), en sorts plats där folk känner sig säkra och kan slappna av. Påförandet av ickeplatser är också ett påförande av en generaliserad osäkerhet och oro”.

Temporära autonoma zoner
Hur kan vi orientera oss mellan platserna? Tiqqun, tidskriften som Den osynliga kommittén växte fram ur, råder oss att börja skapa kartor för att hitta mellan dessa, en slags Portolankartor – efter de gamla sjöfartskartorna som inte korrekt avbildade geografin, utan vars syfte var att visa på färdvägar och riktningar mellan säkra hamnar.

”Vi behöver kartor. Inte kartor över okänt territorium. Utan kartor för navigation. Sjöfartskartor. Orienteringsredskap. Som inte försöker beskriva eller representera vad som finns i deserterandets övärldar, utan som visar hur man kan ansluta sig till dem”. (Hur görs det, publicerad i I stundens hetta).

Portolankartorna skiljer sig från Imperiets kartografi, fast båda visar på de okontrollerbara områdena (Hic sunt Leones! Hic sunt Dragones!). Men om Tiqquns hamnar är permanenta autonoma zoner, liknar Den osynliga kommitténs varande eller beboende av territoriet mer Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ). Även om Bey konstaterar att en TAZ kan övergå till att bli permanent, är det just den temporära aspekten som är intressant i hans teori. Den tillfälliga användningen innebär att bebo platser trots att man inte äger dem. I den temporära autonoma zonen använder vi vår rörlighet och snabbhet till vår fördel, tar platser och fyller dem med möten, relationer och innehåll, och upplöser dem innan den imperiella makten hunnit mobilisera för att konfrontera dem. En TAZ kan organiseras öppet eller i smyg, vara mindre eller större i skara, vara kortvarig eller långvarig. TAZen bygger på överraskning, snarare än försvar, den sätter hastighet mot statens tröghet. Det kan röra sig om en gatufest, slå upp ett tält på torget, ta med egen öl på krogen, förvandla det lokala kaféet till en mötesplats, ordna en kvartersfest, genomföra en picnic på ängen, spraymåla gångtunnlarna, ställa ut egna soffor utanför huset, göra en guerilla gardening, hänga varje dag utanför tobaksaffären, bygga snögubbar på parkeringsplatsen, fixa en drakfest på ängen, ordna ett öppet folkkök i sitt kollektiv, spela fotboll på gatan. Till skilllnad från en permanent zon, som måste försvaras, kan den temporära zonen vara gäckande, undflyende, flytande, rörlig. Den kan försvinna när ordningsmakten kommer, och återuppstå så fort de åkt därifrån. Varje TAZ är en form av beboende av platsen, att vara territoriet. Men TAZ:en är svår att fånga in på en karta. Hur gör vi Portolankartor för dessa flexibla och temporära zoner?

Territoriell motmakt
I tidningen Brand, sedan vi rebootade den, har vi försökt se närmare på territoriet ur flera olika vinklar: genom husockupationerna, sociala centren och frizonerna, genom stadsdelskampen i förorten, genom migranternas flykt och upphävande av gränserna, genom att ta över torgen och återföda demokratin på dem och genom att skapa skyddade frizoner eller befästa röda fästen där vi försvarar våra rättigheter. Vi har använt oss av Deleuze och Guattaris teorier om deterritorialisering och reterritorialiering, hur man skapar släta (öppna) rum och räfflade (avgränsade/stängda) rum. De två termerna ska inte ses normativt, utan olika sätt att koda ett territorium. Flyktingarna som tar sig över Fort Europas gränser deterritorialiserar dessa och försöker hitta vägar att övervinna det räfflade rummet, att som ”krigsmaskiner” bryta sig igenom och skapa öppningar, skapa ett slätt rum för deras förflyttning. Men samma vänsterteorier har även plockats upp av den israeliska armén för att föreställa sig hur de ska röra sig i ett fientligt (räfflat) territorium, genom att vägra gå på de öppna vägarna – där krypskyttar och försåtsminor väntat dem – och istället sprängt sig igenom väggar och skapat ett nytt slätt rum för sin förflyttelse.

Om israeliska armén försöker lära av vänstern, så försöker den finska aktivisten Kalle Seppä i sin tur visa vad vi kan lära oss från (extrem)högerns teorier om geopolitik och geografisk dominans. (se Popvänster för en bra sammanfattning). Seppä visar hur den autonoma traditionen i Italien utvecklade en teori om ”territoriell motmakt”, hur man skulle skapa starka röda fästen i proletära förorter som baser för fortsatta attacker och angrepp in mot maktens centrum. Angreppet mot centrum blev katastrofalt, men Seppä betonar att det finns mycket att lära sig från de italienska autonoma, de nordirländska NoGo-områdena i Belfast och Free Derry eller de Svarta pantrarnas arbete i svarta stadsdelar i USA – hur dessa lokala motmakter konstruerades.

Den territoriella motmakten byggde på att utöva en dominans och kontroll över territoriet, lika mycket som att bebo det. Det gällde att kunna reappropriera samhällsrikedom, försvara ockuperade hus, hindra vräkningar av bostäder, med kraft reducera priserna i stormarknader och i kollektivtrafiken, genomföra hyresstrejker, gratis matprogram, hälsovård och egen undervisning. För att kunna garantera dessa fästen krävdes en våldspotential, för att kunna försvara dem. Problemet är hur ett sådant försvar kan göras utan att krossas militärt av staten – vilket skedde med exemplen i USA, Nordirland och Italien. Hur kan en territoriell motmaktstrategi se ut som inte går in i en symmetrisk konfrontation med staten – en konfrontation som vi är dömda att förlora.

Tiqqun och Den osynliga kommittén har en annan infallsvinkel. Istället för att se NoGo-området eller det röda fästet som ett statiskt tillstånd, ser den en process som sker genom territoriets beboende och de gemenskaper som förbinds. Detta får den statliga insynen i ett område försvagas succesivt, Tiqqun beskriver det med beteckningen hur ”opaciteten”, ogenomskinligheten, förändras. Utspridandet av ”zoner av opacitet” blir därigenom en process, ett skeende som sker gradvis, som en dimma av relationer som långsamt tätnar och försvårar en insyn utifrån.

Det är intressant att dra en parallell till Rosengårdsutredningen (som jag skrivit om här). I åtgärderna mot extremism beskrivs hur ”utanförskapsområdena” ses som en frontzon, ur statens synvinkel, där slaget står i det civila samhället. ”Islamister” eller ”extremvänster” infiltrerar det civila samhällets organ, öppnar källarmoskéer eller sociala center, arbetar på fritidsgårdar och i skolor, finns i föreningslivet, i kulturföreningar och sociala projekt – vilket steg för steg försvårar statens insyn och möjlighet att angripa ”radikaliseringen” i dessa områden. För att öka insyn och motverka radikaliseringen måste staten mobilisera hela civilsamhället, mot en gemensam god fiende (”extremismen”, ”terrorismen”, ”brottsligheten”, ”knarket”). Extremismsatsningarna genomsyras av denna paranoida syn på förorten.

Nationella befriade zoner
Faran med vänsterextremism och radikal islamism ur statens synvinkel är alltså att de hotar att infiltrera civilsamhället och skapa zoner av opacitet där en radikalisering är möjlig. Även i högerextrema kretsar har Hakim Beys temporära autonoma zoner (TAZ) försökt förverkligas. Hos de tyska fria nationalisterna och så kallade ”autonoma nationalisterna” används beteckningen ”nationella befriade zoner” (NBZ). I konceptet NBZ finns däremot bara den geopolitiska kontroll- och dominansbiten: de förhåller sig enbart till territoriet som rum (space), inte som plats (place). Det handlar om att på olika sätt markera ett territorium för att skapa räddsla och osäkerhet hos andra. Detta sker genom att terrorisera invandrarbutiker, spraya slagord på husväggar, marschera eller patrullera gatorna, genomföra torgmöten och på det sättet få folk med invandrarbakgrund eller vänsteråsikter att flytta från orten. En form av etnisk rensning på lokal nivå. Just denna syn att enbart dominera territoriet står i skarp kontrast mot att vara territoriet, att bebo det. Tyvärr har antifascismen ofta stagnerat att svara genom samma tänkande, att frågan enbart handlar om en kamp om dominans genom militans över gatorna eller stadsdelarna. Som konstrast kan vi se hur de olika nazilokalerna som tillhört DNSB i Danmark bemötts genom att grannarna och de boende i området gått samman, ordnat sociala aktiviteter, ljusmanifestationer och körsång utanför nazihusen, gemensamt målat över nazistklotter, lokala handlare har vägrat sälja till nazister. Territoriet har svarat på nazisternas försök till dominans genom att stärka sin gemenskap. Det är så vi ska se Nyköpings nyckelskramlande mot de ditresta nynazisterna från Svenska motståndsrörelsen, när dessa försökte ta över torgen: nyckelknippan – Nyköpings stadssymbol – var ett enkelt men tydligt budskap från lokalbefolkningen mot nazisterna: ”ni försöker dominera denna plats, men det är vi som bebor den”.