Storma Fort Europa

Det kom att kallas ”Stormningen av Fort Europa”, som titeln på en Hollywoodfilm. Hundratals personer välde ut ur skogsbrynen och reste sina självbyggda stegar av skogsgrenar mot de tre meter höga stängslen. Natten den 29 september 2005 öppnade de spanska gränsvakterna från Guardia civil eld och fem personer stöp över taggtrådsstängslen. Följande dagar sköts ytterligare sex personer ihjäl. Sedan ytterligare sex. Utanför stängslen brände Marockos kungliga armé de tältläger där tusentalet afrikanska migranter samlats med förhoppningar om att kunna ta sig in i Europa. Tillfälliga tältläger, som med tiden hade blivit alltmer permanenta, och som de marockanska myndigheterna ditintills sett på mellan fingrarna. De migranter som armén lyckades fånga in sattes på bussar och kördes ut i öknen, i ingenmanslandet mellan Marocko och Algeriet.

De två förskansade spanska städerna Ceuta och Melilla är märkliga platser. De är enklaver som ligger på marockanskt territorium, som en kolonial kvarleva men också en experimentell zon, som Europas frontgräns mot Afrika. Här har EU bedrivit pilotprojekt med de första flyktingförvaren utanför den europeiska kontinenten. Städerna befinner sig mitt i ett människoflöde, där smuggling, den svarta marknaden och maffian spelat en betydande roll för enklavernas ekonomi.

Incidenten vid Ceuta blev en väckarklocka för den marockanska studentrörelsen. Föreningen Beni Znassen association for Culture, Development and Solidarity (ABCDS) skyndade sig ut med filtar och förnödenheter till lägren i skogen. Studenterna började med rådgivningsverksamhet för flyktingar. När 500 migranter året efter greps försökte studenterna genomföra koordinerade blockader av bussarna.

– Vi misslyckades eftersom staten avlyssnade oss, berättade Hicham Baraka på No Borderträffen i Istanbul sommaren 2010. De stora massutvisningarna skedde oftast i samband med ett EU-möte för att visa på handlingskraft och igengälld få ekonomiskt stöd.

Trots dessa stora, spektakulära utvisningar är det de dagliga småskaliga konflikterna som är värst, menar Hicham. I Marocko och Algeriet har migration kriminaliserats. Migranter nonchaleras för det mesta, men grips på måfå och släpps i ingenmanslandet mellan Algeriet och Marocko. Sedan skickas de pingpong mellan de två länderna, eftersom det inte finns något gemensamt ramverk och inget land vill ta emot ”den andres” flyktingar. De femtontal läger som växt fram i gränszonen fungerar enbart genom humanitär hjälp och välgörenhet från de boende i gränsstaden Oujida.

De olika flyktinglägren som ersatt de utanför Ceuta och Melilla är mobila. De flyttar ofta runt beroende på dagssituationen och letar efter lugna platser, så kallade ”tranquillo”. Just i Marocko är självorganiseringen stor hos de olika flyktinggrupperna. Inom en tranquillo samlas vanligen folk från samma nationalitet, men de olika flyktinggrupperna och olika tranquillos håller kontakt med varandra. Om ett läger i en tranquillo utsätts för en polisräd varnar de boende där de andra lägren som då hinner byta plats och leta upp nya tranquillos. När det blivit svårare att ta sig båtvägen rakt mot Spanien på grund av gränsbyrån Frontex patrullering, tar sig flyktingarna längre ut på internationellt vatten i små gummibåtar, för att komma runt gränsbåtarna.

– Det är först nu som smugglingen mot pengar växt fram, eftersom de enklare flyktvägarna in i Europa har täppts till, säger Hicham.

De hårda traffickinglagarna används dessutom mot all form av solidaritetsarbete. Hicham berättar att de studenter som arbetar med migranter har utsatts för kriminaliseringskampanjer och åtalats anklagade för att underlätta illegal invandring in i EU. Asylhjälp likställs med flyktingsmuggling och trafficking.

Vid Gibraltars sund skiljer bara någon mil mellan kontinenterna Europa och Afrika. Här har porten in till Europa funnits för många människor på flykt. En inträdesväg som förvandlats till en högsäkerhetsport för att de senaste tio åren stängas helt. I mitten av 2000-talet började Spanien utveckla sin Afrikaplan för att stänga gränserna. Målet var att få transitländerna, de länder som flyktingar behövde passera på väg in över de europeiska gränserna, att stoppa migrationen redan där och skicka tillbaka de flyende till sina ursprungsländer. På Spaniens initiativ slöt EU avtal med först Marocko 2004 och sedan de västafrikanska kustländerna Senegal och Mauretanien 2006 för att hindra flyktingströmmarna över Gibraltar och Kanarieöarna. Spanien bedriver tillsammans med dessa länder gemensam kustbevakning längs 1 300 kilometer av den västafrikanska kusten och har finansierat kustbevakningsbåtar, helikoptrar, polisiär träning samt byggandet av checkpoints och gränsstationer. Gränsaktionen kallas Operation Hera II och koordineras av EU:s gränsbyrå Frontex. De senaste åren har 100 000 människor flytt från Afrikas horn norrut. Flyktinglägren i Kenya är överfulla. När Algeriet och Marocko stängdes som transitländer sökte sig flyktingarna i stället upp mot Libyen.

Lampedusa

I augusti 2007 plockade de tunisiska fiskarna Mohammed El Heide och Morhada upp 44 skeppsbrutna från Sudan och Eritrea i Medelhavet. Den närmaste hamnen var den lilla italienska ön Lampedusa mellan Sicilien och Libyen. I stället för att hjälpa de nödsatta greps alla av gränspolisen och de tunisiska fiskarna misstänktes för människosmuggling. De afrikanska flyktingarna hade efter vägen via Gibraltar och Kanarieöarna i allt högre grad ställt om kursen mot Sicilien och Malta. När en väg täppts till har andra öppnats. Att skaffa sig kontroll över Medelhavet blev därigenom en av Frontex huvuduppgifter, havszonen mellan Malta, Italien och Libyen var 2007-2008 en av Europas ”hotspots” med en 80 procentig ökning av irreguljära flyktingar. Dödstalen utanför Siciliens kust steg från sammanlagt 556 år 2007 till 642 år 2008, medan de gick ner utanför Spanien. Flyktinglägren på Lampedusa och Sicilien var överfulla. Amnesty International, Rädda Barnen och Läkare utan gränser protesterade alla mot åsidosättandet av de mänskliga rättigheterna på Lampedusaförvaret.

I slutet av januari 2009 hölls en antirasistisk manifestation utanför Lampedusas flyktingförvar. Situationen hade då blivit ohållbar på insidan. Tvåtusen personer hade pressats ihop i det provisoriska flyktingförvaret som hade maxgränsen 850 personer. När migranterna hörde talas om demonstrationen flydde de ut från förvaret och tog sig förbi polisavspärrningarna för att kunna delta. Efter manifestationen återvände de tillbaka in i förvaret. Men nu togs låset bort. Några veckor senare bröt en revolt ut i förvaret. Trehundra tunisier gick i hungerstrejk när de fick reda på att de flesta av dem skulle utvisas. Under upploppet brändes byggnaden ner. Det krävdes en insats med tusen poliser och mängder med tårgas för att stoppa oroligheterna. Mediernas intresse var nu på topp. Till och med svenska dagstidningar skickade ner reportrar för att berätta om situationen på förvaren.

Italien löste dilemmat genom att i augusti 2008 sluta bilaterala avtal med överste Muammar Khaddafi. Därefter påbörjades massdeportationer av ickeidentifierade flyktingar till militariserade läger i Libyen. Året efter följde Berlusconi-regeringen upp med ett säkerhetspaket som kriminaliserade att vara papperslös invandrare i Italien. Det mediala strålkastarljuset slocknade, och frågan var ur världen.

Spaniens och Italiens avtal ser liknande ut. Staterna erbjuder ekonomiskt stöd till gränskontroller mot att deras egna företag får bygga kontrollerna och träna gränspoliserna. Bilaterala frihandelsavtal, öppna gränser för handel och varor, knyts samman med avtal om stängda gränser för människoflöden.

Grekland

De senaste två åren har i stället den stora oreglerade flyktingströmmen in i Europa flyttats och går nu via Turkiet till Grekland, mellan 75-85 procent av alla som tar sig ”illegalt” in i EU kommer den vägen. Frontex genomför nu sin största operation för att försöka täppa till den grekiska gränsen. Andelen som ges asyl är låg, bara 0,04 procent får asyl i första instans. I stället klassas de flesta som ”ekonomiska flyktingar” och hotas med utvisning. Förutom gränspatrulleringen är Frontex stora uppgift i Grekland att se till att alla ankomna migranter identifieras och registreras, så att de inte kan fortsätta in i Europa och söka asyl eller uppehållstillstånd i ett annat EU-land.

Situationen på de grekiska flyktingförvaren, som skulle vara en temporär lösning har kommit att få en alltmer varaktig karaktär, men utan några tydliga ramverk. Tidigare kunde en migrant hållas tre månader för registrering, men oftast är nu tiden sex månader – eller längre om personen inte samarbetar. Det som reglerar hur lång tid man kan sitta är snarare hur fullsatta förvaren är. Trots att migranter som anlänt via Grekland ska skickas tillbaka dit, vägrar många europeiska länder – däribland Sverige – att utvisa flyktingar till Grekland på grund av de hemska förhållanden som råder på förvaren. Kritiken är hård, förvaren är överfulla, har brist på sjukvård och dålig hygienisk standard, saknar legala ramverk och ”standardprotokoll” för hur migranter ska behandlas. Revolterna på förvaren har avlöst varandra de senaste åren. Ofta slutar de på samma sätt. Efter mycket kritik stängs förvaret ner och några av migranterna släpps så att trycket minskar, sedan efter några månader körs förvaret i gång igen.

Sommaren 2009 hölls ett No Borderläger på ön Lesbos, en av huvudankomstöarna i Egeiska havet. Aktivistlägret sammanföll med en hungerstrejk bland migranterna som satt på det ökända förvaret Pagani. Frontex använde ön som hamn för Operation Poseidon, som under 2008 stoppade 22 000 migranter från att ta sig till Grekland. För att störa Frontex kustbevakningsskepp tog aktivisterna till gummibåtar och blockerade hamnen. I hamnen satte de upp ett eget välkomstcenter, som på bara några dagar kom att drivas självorganiserat med flyktingar från Afganistan, Irak och Somalia. För de lokala myndigheterna i en annars så sömnig turistort kom aktivisterna till ön väldigt olägligt. Att samtidigt hantera 500 No Border-aktivister, 1 000 migranter i förvaret och dessutom klara av medieuppmärksamheten när videofilmer om missförhållandena smugglades ut och hamnade på Youtube blev för mycket. Myndigheterna höll efter No Borderlägret Paganiförvaret nedstängt i två månader för omorganisering. Migrantprotesterna fortsatte ändå när det öppnade igen. I oktober 2009 tände flyktingar eld på sina sängar i protest mot behandlingen. No Border-nätverket driver nu en permanent infopoint i Lesbos huvudort Mytilene.

Att lösa problemen för Grekland på samma sätt som för Spanien och Italien har visat sig svårare. EU försöker genom Frontex att integrera Turkiet i gränskontrollen, som de gjort med de afrikanska länderna. Men hindren har varit många: Turkiet har inte haft en koordinerad gränsstyrka, utan bevakningen har sköts parallellt av militären, polisen och tullen. Turkiet har också haft svårt att se varför de ska ta över ansvaret för gränspatrulleringen och migrationen till EU. De har varit skeptiska till att bli EU:s ”slaskhink”. Det har inte förbättrats av att Grekland genomfört illegala deportationer, där migranter samlats in på gatorna, fått sina ansökningar sönderrivna och skickats tillbaka utan överenskommelse med Turkiet.

Flyktingpolitiken har blivit en viktig påtryckningsfråga när Turkiet ansöker om medlemskap i Europeiska unionen. Ett avtal har nu börjat gälla mellan Grekland och Turkiet, om gemensamma gränspatrulleringar och vilka länder Turkiet som transitland är skyldiga att ta tillbaka flyktingar från. Turkiets nya utlänningslag ser nu precis ut som EU:s.

De turkiska flyktingförvaren kallas ”gästhus”, och ligger mitt i städerna. Få tänker ens på att de ligger där, om det inte vore för att antirasistiska demonstrationer blivit en allt vanligare syn utanför dem. Organisationen Migrant Solidarity Network har funnits i ett år.

– Migration har varit en ickefråga i Turkiet. Vi försöker nu bryta osynligheten kring migranternas situation, berättar Clemence Durand på No Borders möte i Istanbul sommaren 2010.

Hon menar att för många har tillståndet som ”transit” i Turkiet alltmer kommit att bli en permanent livssituation, många migranter fastnar där på väg till Europa. Till skillnad från Marocko finns ingen självorganisering bland migrantrörelser i Turkiet.

Externalisering

EU:s säkerhetsmyndighet för att hantera de yttre gränserna Frontex grundades 2004 som ett ”pilotprojekt” mot den märkliga sammanklumpningen ”terrorism, organiserad brottslighet och migration”. Migration påstås i den officiella retoriken ha samma rötter som terrorism och organiserad kriminalitet, att allt handlar om organiserade nätverk för smugglande och dealande. Men kvalitativt och kvantitativt är det nästan enbart migration Frontex arbetar med. Verksamheten består av underrättelseverksamhet, riskanalys och träning.

– De grekiska flyktingförvaren hårdprioriteras av Frontex, eftersom det är hit migranterna kommer först. Att identifiering och registrering fungerar här är därför viktigt för hela EU. Frontex gömmer sig bakom att bara vara teknisk support och ha en rådgivande funktion. Men de förändrar i praktiken hur gränserna sköts, säger Yorgos Maniatis från NoBorder-kampanjen FrontExplode i Grekland.

Steg för steg håller EU:s gränskontroller på att externaliseras, placeras utanför EU:s gränser. Ansvaret skjuts över på transitländer utanför EU:s territorium, exempelvis Marocko och Libyen, som många asylsökande har som sista anhalt innan de kommer in i EU. I EU:s femårsplan om migration diskuteras partnerskap med transitländerna. Genom upprättandet av bilaterala avtal lovar EU ekonomiskt stöd och handelsavtal, mot att de angränsande länderna skärper sina gränskontroller – med EU:s och Frontex stöd och utbildning. Det som utbyts i dessa partnerskap är åt ena hållet tvång på att ta tillbaka asylsökande som EU inte vill ha och hårdare gränsbevakning – mot att få vara en del av EU:s fria handelskartell. När man pratar om att Unionen hjälper dessa länder att bygga upp sin infrastruktur har det hittills rört sig om att införa radarsystem som ska göra det lättare för transitländerna att upptäcka flyktingar. Detta med pengar från EU:s biståndsbudget. Samtidigt som EU-länder sätter stopp för deportationer till Grekland på grund av det inhumana flyktingmottagandet, fortsätter EU:s samarbeten med transitländerna, där det enda som är gränslöst är våldet mot flyktingar.

– Man låter andra länder sköta det smutsiga jobbet åt EU, på så sätt stoppar man migranterna innan de ens når EU, säger Yorgos Maniatis från FrontExplode.

Länder som EU tidigare kritiserat för bristande demokrati och att inte respektera de mänskliga rättigheterna har nu blivit attraktiva samarbetspartners i gränshantering. Marocko är en ”exekutiv monarki”, som dessutom ockuperar Västsahara. Libyen har aldrig skrivit under Genèvekonventionen om flyktingars rättigheter. FN:s internationella flyktingkommissariat UNHCR kan inte arbeta fritt i Libyen. Landet är stängt för medier och en granskning av migranternas situation i lägren är omöjlig. Turkiets bergsgränser mot Irak och Iran, det vill säga Kurdistan, är en militariserad zon, i praktiken en lågintensiv krigszon.
De övergrepp mot mänskliga rättigheterna som Turkiet kritiserats för och som setts som en belastning när landet söker medlemskap i EU, ses samtidigt som praktiska och utnyttjas av EU när gränshanteringen förflyttas till Turkiet. De senaste tjugo åren bedöms det att 15 000 personer dött i EU:s ”krig mot migrationen”. Nu skjuter man över ansvaret på EU:s gränsländer och placerar flyktingförvaren och gränspatrulleringen i Libyen, Marocko, Turkiet, Ukraina, Mauretanien och länder ännu längre bort som Libanon och Senegal. Dessa externa samarbetspartners för EU:s gränspolitik skapar en stor legal gråzon som gör massavvisningar möjliga och förvandlar FN:s deklarationer om asyl, flyktingar och barnkonventionen till tomma rättigheter som bara finns på papper. Externaliseringen ”löser” de juridiska problemen kring mänskliga rättigheter.

Internalisering

En expansion av förvar har samtidigt skett även i Europa. Enligt Migreurop-nätverket så har EU i dag 250 läger med kapacitet att hålla över 32 000 personer. Gränserna går inte bara runt EU, utan skär även rakt igenom unionen. Det finns en förstärkt yttre territoriell gräns, men även en inre, mer diffus kontrollapparat. Den Europeiska unionen går att se som tre cirklar, med en inre cirkel av de bestående av de ”gamla” kärnländerna som är ekonomiskt starkast, en mellancirkel med de nya medlemsländerna från forna Östeuropa, samt en yttre buffert med yttre transitländer tillknutna genom bilaterala avtal. Cirklarna innebär en hierarkisk distribution av rättigheter och en serie av stegvisa gränser, även inom det europeiska medlemskapet. EU-medborgare från Tyskland och Frankrike är värda mer än medborgare från Bulgarien eller Rumänien. De olika medlemsländernas ekonomiska och politiska makt återspeglas även internt inom EU, i hur medborgarna ges rättigheter, exempelvis avseende rörelsefrihet. Rumänien och Bulgarien har nu som första EU-medlemsländer nekats att gå med i Schengen, EU:s passunion – eftersom ett medlemskap skulle innebära fri rörlighet för romer i Europa. Längst ner på denna rättighetsskala finns de miljoner papperslösa som bor i EU och nekas rättigheter, eftersom en legal invandring i praktiken blivit omöjliggjord.

Det land som gått i spetsen för att institutionalisera de praktiker som Spanien och Italien provat fram är Sverige. Under det svenska EU-ordförandeskapet hösten 2009 utvecklades Stockholmsprogrammet, EU:s femårsplan för ”yttre och inre säkerhet”. Den är en handlingsplan och agenda för förändringar som slår fast den politiska riktningen för EU:s flyktingpolitik. I Stockholmsprogrammet finns en dubbelhet inför behovet av migration. Å ena sidan är man tydlig med att man behöver arbetskraft till EU, å andra sidan läggs mycket resurser på att hålla asylsökande utanför, genom till exempel hårdare inre och yttre gränsbevakning. Med andra ord, EU ska själva kunna styra över migrationen och välja ut vilka människor (läs: arbetskraft) man vill ha. Nämligen de som blir lönsamma. Desto osäkrare tillvaro, desto mer lönsam. Det handlar inte bara om att hålla folk utanför, geografiskt, utan mer om att göra människor utvisningsbara. Det begrepp som ofta används är ”cirkulär migration”. Man vill ha folk som kommer hit och jobbar och sedan åker tillbaka, en form av ”frivillig” rättslöshet. Detta gör att EU alltid har tillgång till ny och frisk arbetskraft men aldrig behöver bli skyldigt att betala ut pensioner eller ta hand om personen om den blir sjuk.

Skriven tillsammans med Love från Ingen Människa är Illegal i Stockholm. Publicerad i Brand #1 2011. Medan tidningen var på tryck ritades hela den geopolitiska situationen om – och förde samtidigt upp flyktingströmmarna via Libyen till Lampedusa på dagordningen igen.

Från Konfliktportalen.se: Johan Frick skriver Betongsosse – i ordets bokstavliga bemärkelse, Kaj Raving skriver Glasögon till barn har blivit en klassfråga, Jöran Fagerlund skriver Göteborgs Stad skall börja med jämställdhetsdiplomering av stadens förskolor och skolor på initiativ av Vänsterpartiet, jesper skriver Följ oss på KongressExtra, tusenpekpinnar skriver Varför vi inte har råd att arbeta, Röda Lund skriver Välfärden byggdes genom klasskamp och hot om klasskamp

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *