Plantskolan. Mot en ny fascism II

En politisk rörelse baserad på en auktoritär krispolitik (”revolution från ovan”), som kombineras med en mobilisering av civila samhället underifrån. En politisk ideologi vars sammanhållande kärna är synen på en etnisk/nationell återfödsel av en organisk nation/gemenskap. Genom dem börjar vi ringa in en generisk definition av en fascistisk rörelse.

Flera artiklar på denna blogg har försökt beskriva dagens fascism som en hybrid, hur det skett en arbetsdelning inom den och hur dessa bitar samverkar. Vi kommer inte hitta något ”rent” fascistparti som motsvarar 30-talets kriterier, men alla fascismens beståndsdelar finns där och går bara att notera om man ser det som rörelse, som ett historiskt block snarare än avskilda organisationer. Få av dessa organisationer motsvarar Michael Manns definition, tagna var för sig. En stark ledarkult är ovanlig, även om flera av de populistiska extremnationalistiska partierna drivs av karismatiska partiledare (en ”karisma” som man nog kan se mer som ett resultat av att de leder framgångsrika partier, än orsak). Även fascismen har blivit postmodern: de nyfascistiska organisationerna är ofta ledarlösa och organiserade som nätverk, inte alltid av ideologiska skäl, utan snarare för att undvika åtal och kriminalisering.

Det är få högerextrema partier idag som har egna skyddskårer – Jobbik i Ungern och Lega Nord med sina grönskjortor tillhör undantagen. Men det innebär inte att extremhögern gett upp gatorna, tvärtom. Det har snarare skett en arbetsdelning mellan parlamentariska partier och gatukampsgrupper. De nyfascistiska gatugrupperna och gatuvåldet har fått en skenbar autonomi från partierna, men skulle vara omöjliga utan partiernas parlamentariska skydd. Tydligaste exemplet är symbiosen mellan Nationaldemokratische Partei Deutschlands (NPD) i Tyskland och Freie Kameradschaften, en allians som gett legalt skydd åt den nätverksstruktur av kamratgrupper och informella aktionsgrupper som uppstått som svar på kriminaliseringen av nynazistiska organisationer. Kamratgrupperna har en självklar roll att spela i NPD:s tredelade strategi att erövra ”gatorna, huvudena, parlamenten”. De stora gatumanifestationerna spelar en avgörande roll för denna aktionsallians, men även NPD:s ungdomsförbund, konserter och postorderverksamhet fungerar överbryggande mellan de två strukturerna. Freie Kameradschaften går inte att reducera till en underordnad struktur under NPD, utan har behållit sin autonomi och sätter sin egen agenda. I Italien kan vi se hur den ”sociala högern”, en tendens som växte fram inom efterkrigstidens Movimento Sociale Italiano (MSI), kommit att gång på gång sammansmälta med de nyfascistiska gatuorganisationerna och terrorgrupperna. Den sociala högern behöll sin ställning som en tendens i Alleanza nazionale och ingår nu i Berlusconis Popola della Liberta. De nyfascistiska strukturerna som CasaPound Italia och Forza Nuova har vid upprepade tillfällen ingått i valallianser, aktionspakter eller haft kandidater på vallistorna för den rad högerpartier som vuxit fram ur den sociala högern (la Destra, Fiamma Tricolore, Alternativo sociale) – partier som ett efter ett infogats i Berlusconis block. Dessa partier fungerar i sin tur som skydd mot kriminalisering av de nyfascistiska strukturerna, legaliserar deras husockupationer och medborgargarde-patrulleringar. I Storbritannien har British National Partys (BNP) genombrott följts av English Defence League’s (EDL) framväxt som gaturörelse – officiellt utan någon formell koppling, men informellt har flera av EDL-organisatörerna en bakgrund i och fortsatt tät kontakt med BNP.

Mellan populism och mobilisering

De yttersta högerpartierna i Europa är oftast av två olika typer. Det finns en kort väg att ta, som vilar på populistisk missnöjespolitik, ombytliga opinionsvindar och provokativa utspel. Detta är vägen för de radikala högerpopulistiska partierna. Och det finns en lång väg att ta, som bygger på att dagligen bygga en materiell bas i det civila samhället. En reaktionär mobilisering behöver inte enbart ta sig våldsamma uttryck, i en kamp om gatan, eller ens rasistiska uttryck. Partier som Front National, Lega Nord och Alleanza Nazionale har länge bedrivit en social kamp, och drivit fackföreningar, tagit sig in i hyresgästföreningar, kvartersorganisering, startat kulturföreningar, haft stark närvaro på fotbollsläktarna, samlat ungdomar på fritidsgårdarna och så vidare. NPD har försökt närvara såväl i de tyska måndagsprotesterna mot försämringarna av de sociala skyddsnäten som i de breda protesterna mot kriget i Irak. De radikala högerpopulistpartierna saknar oftast denna förmåga, att närvara i vardagslivet eller i de stora sociala mobiliseringarna. Partierna med rötter i historiska fascistorganisationer, som varit utestängda från de etablerade offentligheten och mediala kanalerna, har istället satsat på att genom aktiva medlemsstrukturer närvara i civilsamhället.

Är Sverigedemokraterna ett mobiliserande parti? Både ja och nej. Historiskt har de i omgångar försökt bygga en folkrörelse som organiserat seminarier, torgmöten, genomfört flygbladsutdelningar och demonstrationer – med en organisation som byggt på att aktivera medlemmarna och få dem delaktiga. Men det är just under dessa perioder av mobilisering som partiet flutit samman med nyfascistiska grupperingar. När Anders Klarström byggde upp partiet, var det ett parti som försökte synas ute i samhället genom manifestationer på offentliga platser, de återkommande 30 november- och Engelbreksdemonstrationer var de mest synliga, men partiet höll också mängder av torgmöten och manifestationer i städer i hela Sverige. För att manifestationerna skulle vara möjliga behövde SD stöd från nyfascistiska gatugrupper – som ofta var dubbelorganiserade i SDs ungdomsförbund. När Mikael Jansson 1995 tog över som partiledare styrde han bort partiet från gatumanifestationerna och bröt kontakten med skinnskallarna. Istället försökte man se närmare på Front nationales framgångar i Frankrike. Kring Tor Paulsson i Haninge byggdes en ny mobiliserande modell upp, baserad på aktionsinriktade flygbladsutdelningar och lokala torgmöten. Denna modell togs över från Haningeavdelningen till riksplanet, och Paulsson blev partiorganisatör för hela organisationen. De kommuner där SD ställde upp skulle dränkas i propaganda, aktivisterna skulle synas på gatorna, kvarteren skulle affischeras – och under denna kamp om gaturummet skulle lokala antirasister konfronteras. När Sverigedemokraterna uteslöt Paulsson 2001 följde en stor del av gatuorganisatörerna med in i hans nya parti, Nationaldemokraterna – som helt byggdes efter den mobiliserande modellen. Den skånska falang, ”De fyras gäng” (med Jimmie Åkesson som ansikte utåt, organisatören Björn Söder, ideologen Mattias Karlsson och tidningsmakaren Richard Jomshof) som tog över Sverigedemokraterna stöpte om partiet, upphörde med den mobiliserande verksamheten och försökte istället orientera partiet i en mer europeisk riktning med radikal högerpopulism och framför allt kopiera Dansk Folkepartiets framgångar. Detta innebar att de höll en tät kontroll över organisationen, uteslöt alla element som kunde uppfattas som kontroversiella, och inriktade sig på hemsidan, reklamutskick, tidningen, bygga upp en ordentlig valbudget och centralisera valkampanjen. Denna professionalisering av Sverigedemokraterna lämnade lite utrymme åt medlemmarna, och trots växande opinionssiffror var medlemsorganisationen svag – vilket visade sig i svårigheterna att tillsätta kommunala mandat, den höga frånvaron på fullmäktigemöten och de ständiga avhoppen av de valda representanterna som inte fullföljde sina mandatperioder. SD blev ett parti som ytterst sällan syntes på gatorna. De egna medlemmarnas initiativ sågs mer som ett problem, som gav ständiga upphov till mediala skandaler. I en stramt hållen organisation ovanifrån kommer medlemsbasen utveckla parallella projekt där de får utrymme för sin självaktivitet. Det är ett skäl till att det hela tiden uppstår nya utbrytningar, sidoprojekt och nya bloggnätverk i utkanten av Sverigedemokraterna.

Tankesmedjor

Hur har Sverigedemokraternas ideologi och världsbild producerats? Rasmus Fleischer har på sin blogg Copyriot bedrivit ett intressant resonemang hur det kommer sig att det inte finns några intellektuella sverigedemokrater.

Sverigedemokraterna har såvitt jag vet aldrig haft någon ideologisk tidskrift, bara SD-kuriren vars nätupplaga nästan helt verkar bestå av kommentarer till händelser som redan omskrivits i dagspressen. Om de skulle starta en tidskrift för idédebatt skulle de nog få svårt att fylla den med innehåll. Och hur mycket som det än talas om att Sverigedemokraterna har byggt en folkrörelse, vilket de har, så hör man sällan något om studiecirklar (däremot motorsport). Fascistiska rörelser har alltid tenderat att attrahera intellektuella. För att kanalisera all mikrofascism i en enda makrofascism krävs det att myten om den organiska staten ständigt produceras på nytt och även slukar stora mått av historisk-filosofisk bildning av det slag som av hävd hör till “de intellektuella”. Populistiska rörelser, å andra sidan, har tvärtom alltid stött ifrån sig de intellektuella. För högerpopulister räcker det tills vidare med negativa identifikationer för att upprätthålla bilden av den egna nationen.

Den ideologiska produktionen som influerat Sverigedemokraterna har alltid skett utanför dem. Argumenten för flyktingmotståndet hämtades på 90-talet via opinionsnätverk som Folkviljan och massinvandringen och tidskrifter som Fri Information eller Blågula frågor, som såg som sin uppgift att bereda mark för Sverigedemokraterna. Det radikalkonservativa godset har utvecklats i den nedlagda tidskriften Salt eller i Axess finare salonger. Och den franska Nouvelle Droits ”nya högerns” idéer (om etnopluralism och metapolitisk kulturkamp) har introducerats i Sverige av nyfascistiska ”tankesmedjor” som Föreningen för Folkens Framtid och Motpol.nu eller bokförlag som Nordiska förlaget, Arktos eller Arminius. De antimuslimska idéerna hämtas via danska lobbygrupper som Den Danske Forening eller counter-jihad-rörelsen. Sverigedemokraterna har tagit dessa influenser och omvandlat till partipolitiska program och valkampanjer.

Plantskola

Hur fungerar perspektivet att betrakta Sverigedemokraterna som en del av en gemensam rörelse eller block med de nyfascistiska grupperna? Tidningen Expo har gjort ett fantastiskt arbete med att belysa SD:s historiska rötter i och släktskap med fascistiska organisationer som Nordiska rikspartiet och Nysvenska rörelsen. I SD:s officiella historieskrivning rensades alla nynazistiska sympatisörer ut 1995, men Expo har fortsatt visa hur enskilda kandidater för partiet fortsatt dyka upp i nynazistiska sammanhang. Socialt sett ingår flera medlemmar i samma miljö som övriga extremhögern, lyssnar på samma musik, läser samma webbsidor, skriver på samma communities och läser samma böcker. SD svarar ofta med omedelbara uteslutningar av dessa medlemmar och arbetar med att hålla partiet fritt från sådana direkta kopplingar.

Istället för att leta fascistiska medlemmar och kandidater i Sverigedemokraterna kan det vara intressant att vända på perspektivet – något som sällan görs: Vilken roll har Sverigedemokraterna spelat för framväxten av den svenska nynazismen och extremhögern från 90-talet och framåt. En genomgång av den ”nationella rörelsen” visar att Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Det är i SD som organisatörerna inom extremhögern fått sig sin ideologiska och organisatoriska skolning. Utan Sverigedemokraterna kan vi inte ens tänka oss dagens extremhöger.

Det var inte bara Sverigedemokraternas manifestationer på ”högtidsdagarna” (30 november, nationaldagen, Engelbrektsdagen) under sena 80-talet och tidiga 90-talet som spelade en viktig roll i politiserandet och förbrunandet av skinheadsscenen i Sverige, utan sverigedemokrater spelade också en viktig roll i framväxten av vikingarocken och vitmaktmusikscenen. Sverigedemokraternas föregångare finansierade Ultima Thules första skiva. Deras lokalavdelning i Södertälje användes vid startandet av Svea musik, det första skivbolag som fälldes för hets mot folkgrupp. Flaggskeppet för vitmaktmusikrörelsen var tidningen Nordland, vars redaktör kom från Sverigedemokraternas ungdomsförbund och stod för de ideologiska artiklarna, bland de mer omtalade en specialbilaga om judarnas makt i Sverige genom Bonniersfamiljen. Även Nordlands konkurrent Erik Blücher, som grundade Ragnarock records och drev Blood & Honour Scandinavia, hade varit medlem i SD.

Sverigedemokraternas första ungdomsförbund i början av 90-talet leddes av Robert Vesterlund. Igenom kontakterna i Sverigedemokratisk Ungdom utvecklades nätverket Unga nationalsocialister, av i stort sett samma personer, för att ta vid där Vitt ariskt motstånd (VAM) slutade. UNS-grupperna tog över VAMs tidning Storm och grundade nyhetsbladet Info-14. SDU:arna var drivande bakom flera av Sverigedemokraternas största demonstrationer, och stod för konfrontationerna med antirasistiska motdemonstranter. ”På den tiden var SD den mest aggressiva rörelsen medan VAM mer var en organisation för de [sic!] som satte kläder och floskler framför hårt arbete”, beskriver Vesterlund om varför han sökte sig till SD i en intervju på sajten Nationell.nu. Den ideologiska och organisatoriska skolning Vesterlund fick i Sverigedemokraterna har han fört vidare, den öppna nationalsocialismen tonades ner bara efter något år för att återgå till en sverigedemokratiskt inspirerad retorik där invandringsmotståndet var den centrala frågan. Ideologiskt är den enda skillnaden att Info-14 adderade nödvändigheten av en våldsam gatukamp vid sidan av parlamentarism för att stoppa invandringen. Salemmarschen mot ”svenskfientlighet” och ”svenskhat” utvecklades utifrån detta koncept och blev under 2000-talet den största och viktigaste högerextrema manifestation i Skandinavien. Info-14 tog över manifestationerna på de ”stora dagarna” som Sverigedemokraterna hade släppt.

Efter den nazistiska utvecklingen med Sverigedemokratisk ungdom beslöt SD att lägga ner organisationen 1995. Det tog tre år innan de vågade starta upp ungdomsförbundet igen, då med Jimmy Windeskog som ordförande (nu återfinns han i Nationaldemokraterna). Under åren utan ungdomsförbund drev Stockholmsdistriket i SD ändå en ungdomsgrupp, som kom att kallas Nationell ungdom. Nationell ungdom (med medlemmar som Daniel Friberg och Hampus Hellekant) bröt med moderpartiet efter bara något år och grundade en ny organisation – Svenska motståndsrörelsen – tillsammans med fd medlemmar (Klas Lund, Pär Öberg, Magnus Söderman) från Vitt ariskt motstånd, Riksfronten och Hembygdspartiet/Konservativa partiet (ett utbrytarparti startat av Sverigedemokraternas grundare Leif Zeilon). Svenska motståndsrörelsen tillhör idag den mest sekteristiska och fanatiska grupperingen inom den nationalistiska rörelsen i Sverige.

Den största utbrytningen inom Sverigedemokraterna skedde 2001, då partiorganisatören Tor Paulsson uteslöts och fick med sig flera av gräsrotsorganisatörerna att istället bilda Nationaldemokraterna enligt den organisationsmodell han utvecklat inom SD. Nationaldemokraterna har aldrig dolt sitt täta samarbete med den övriga fascistiska rörelsen, de deltar öppet på Salemmarscherna och har utvecklat en tät kontakt med Info-14s krets av fria nationalister – enligt modellen från Tyskland med NPD och de fria kamratgrupperna – som fungerat som fristående vaktstyrka på deras manifestationer, hjälpte till att sprida partiets propaganda inför valen och kampanja för presstöd för NDs tidning Nationell idag. ND har under sin korta existens drabbats av flera interna splittringar, och många av de äldre lämnat partiet. Partiordföranden Anders Steen lämnade politiken, hans efterträdare Tomas Johansson valde efter bara något år som partiledare att återinträda i SD, efterföljaren Nils-Eric Hennix satt även han bara något år innan lämnade för att bli fri skribent åt de nynazistiska organisationerna och webbsidorna. Efter konflikter med nuvarande partiordföranden Marc Abramsson lämnade även en stor del av ungdomsorganisationen partiet och grundade istället Nordisk ungdom, som är mer inriktade på aktionsinriktad gatuaktivism med en social agenda. ND fungerar idag som en uppsamlingsplats för de olika partimedlemmar och representanter som gör sig omöjliga i Sverigedemokraterna och rensats ut av de ”fyras gäng”. I NDs tidning, Nationell idag – den enda nationella veckotidningen – är Jan Milld och Kenneth Sandberg skribenter, som för bara något år sedan hade viktiga funktioner inom Sverigedemokraterna.

Att teckna en bild över den nutida svenska högerextremismen blir alltså omöjlig utan att placera dem i relation till Sverigedemokraterna, grenarna i deras släktträd börjar alltid i samma organisation. Det är i Sverigedemokraterna kärnkadern inom den svenska nationella rörelsen fått sin organisatoriska och ideologiska skolning – som de sedan tagit med sig när de byggt upp den mer våldsbenägna nynazistiska och nyfascistiska grupperingarna. Stundtals har tonläget varit hätskt mellan de som lämnat eller uteslutits och moderpartiet – framför allt i samband med bildandet av Nationaldemokraterna. Men med SD:s debut i rikspolitiken har de interna grälen mildrats, och en stor del av nationella rörelsen såg ett positivt genombrott med SD:s valframgångar. Sajten Info-14 beskriver till exempel valresultatet som ”en framgång för svensk nationalism, för arbetet för ett svenskt Sverige, och samtidigt en förlust för samhällets mörkermänniskor” och ett bevis på att ”svensken fått nog”. Målet med Salemmarschen 2010 för Robert Vesterlund och Info-14 är att nå denna målgrupp, att få SD-väljarna och sympatisörerna att med valframgången i ryggen ta ytterligare ett steg till: ut på gatorna.

Antijihadister

Den breda extremhögern har alltså blivit positivare inställda till SD efter deras valframgång. Innebär det att det finns tätare kontakter mellan nyfascistiska gatugrupper och SD? Det finns frågor som skiljer, framför allt synen på ”svenskhet”. ND samlar de som är besvikna på att SD blivit för ”liberala” som valt att organisera alla som sympatiserar med deras politik, inte bara ”etniska” svenskar. SD har med sin nya inriktning på en ”öppen svenskhet” öppnat upp för personer med utländsk bakgrund – som exempelvis de kristna kaldéerna i Södertälje – bara de ställer upp i kritiken mot ”massinvandring” och mot ”islamifieringen” av Sverige. De har också mildrat sina påhopp på homosexualitet. Framför allt går SD ut som ett tydligt proisraeliskt parti. Allt det här sticker i ögonen på de mer nationalsocialistiskt influerade grupperna.

Innebär denna ”arbetsdelning” att Sverigedemokraterna inte kan komma att utvecklas till ett mobiliserande parti i framtiden. Det finns några områden där man behöver hålla ett öppet öga på SD:s utveckling. Framför allt handlar det om Sverigedemokraternas antimuslimska kampanjer, som kretsar kring bröderna Kent Ekeroth och Ted Ekeroth. Kent Ekeroth sitter nu i riksdagen och är SDs internationella sekreterare. När hans SD-engagemang först blev känt fick han sparken från Svenska ambassaden i Israel, där han arbetade med marknadsundersökningar. Bröderna driver tillsammans Antiislamiseringsfonden, som de upprättat för att kunna arrangera seminarier om Islam i Sverigedemokraternas regi. Under beteckningen ”antijihad-frågan”, försöker bröderna skapa en svensk motsvarighet till den internationella islamofoba ”counter-jihadrörelsen”. Counter-jihadrörelsen har det senaste året tagit extra fart, framför allt i Storbritannien, med bildandet av English Defence League. EDL har enbart funnits i ett och ett halvt år, och gjort sig kända genom sina provokativa och konfrontativa massdemonstrationer med mängder av fotbollshuliganer i sina led. Flera av de drivande organisatörerna har en bakgrund i Brittish National Party, även om detta förnekas officiellt. Själva hävdar EDL att de samlar alla oavsett bakgrund och religion som vill arbeta mot islamism och mot ”införandet av Sharialagar i Storbritannien”. Som internationell sekreterare för SD har Kent Ekeroth ett konto på nätcommunityt 4 Freedoms Community, som är närstående EDL och sammanknyter de olika lokalorganisationerna världen över. I september 2009 organiserade Kent Ekeroth en av dessa antiislamiseringskonferenser i Malmö. Som inbjuden talare föreläste Alan Lake, som är en av nyckelfigurerna bakom EDL, om hur man kan använda Internet ”för att länka samman aktivister och organisationer som jobbar emot islamisering”. Under föredraget betonade han vikten av att knyta kontakter till fotbollssupportrar. Både Kent Ekeroth och EDL bedriver en stödkampanj för det holländska islamfientliga partiet PVVs ledare Geert Wilders, som står åtalad för sin hets mot muslimer i Nederländerna. EDL planerar en gemensam stödmanifestation till 30 oktober i Amsterdam, dit de försöker samla sympatisörer från hela Europa. Försök görs nu att starta upp en motsvarande gaturörelse i Sverige, Swedish Defence League – bland grundarna finns flera SD-sympatisörer och bekanta till Kent Ekeroth och Björn Söder. Hösten kommer visa om SD kan få en gatumobiliserande stödtrupp i sin ”antijihad-rörelse” och uppstartandet av SDL lyckas.

Politisk korrekthet

Anti-Jihadrörelsen har än så länge bara tagit sig uttryck i Sverigedemokraternas konferenser och en mängd bloggar och bloggnätverk. Bredvid termen ”anti-jihad” är det vanligaste kodordet för SD-sympatisörernas bloggnätverk mot ”politisk korrekthet”. Kampen mot den ”politiska korrektheten” är Sverigedemokraternas kulturkamp, att tvinga upp sina frågor på dagordningen och misskreditera de rådande hegemoniska åsikterna. Internet har under några år varit en av de få arenor där SD-medlemmarna och sympatisörerna har kunnat själva delta och bedriva ett aktivt arbete, framför allt genom att ”trolla” på olika forum, bombardera alla kommentarsfunktioner med sina inlägg och där ifrågasätta medias ”sanningar”.

De senaste två åren har det vuxit fram en mängd nya bloggar till stöd för SD:s politik, för att belysa ”massinvandringens konsekvenser”. Ett gemensamt drag hos dessa bloggar är att det inriktat sig på en viss form av kriminaljournalistik, där de specialiserat sig på att skriva om invandrares och meningsmotståndares brottslighet: genom sina uthängningar med namn och bild på personer, som media av pressetiska skäl maskat, lockar de till sig stora mängder läsare. Uthängningssidorna fungerar som sina egna folkdomstolar. Trots att sidorna anklagar media för att medvetet mörka brott, har de aldrig ansvarig utgivare eller skriver under med sina egna namn och tar därför heller aldrig konsekvenserna av sina artiklar. Den största sidan heter Politiskt Inkorrekt och drivs anonymt av Richard Svensson och Paul Lunnemark från Malmö. Det är på denna blogg Kent Ekeroth bedrivit sin personvalskampanj på betald annonsplats.

Annika Hamrud och Elisabet Quarford beskriver i boken ”Svensk, svenskare… Ett reportage om Sverigedemokraterna” Politiskt Inkorrekts agenda:

”De lägger ut namn och personnummer på misstänkta och målet är att visa att medierna mörkar brottsligheten bland människor de inte anser vara svenskar. Detta visar man genom att berätta vad den misstänkte heter. Det handlar inte om att generellt visa vem som begår brott och stilla människors nyfikenhet. Här gäller heller ingen ”öppen svenskhet”. Har man ett namn som antyder att man inte har en svensk bakgrund klassas man som icke-svensk. PI:s främsta mål är att visa att araber och andra människor från Mellanöstern och Nordafrika är särskilt misshagliga personer.”

Svensson och Lunnemark hänger inte bara ut personer med namn på bloggen, utan har också specialiserat sig på att fotografera vänsterdemonstrationer och försöka kartlägga deltagarna. Denna verksamhet är de inte ensamma med. Det nynazistiska nätverket kring Info-14 har länge sysslat med sådan Anti-AFA-verksamhet, där skribenter som Hampus Hellekant, Dan Berner och Andreas Laggar gett ut antirasisters namn, foton och identiteter för att göra dem till måltavlor för gatugrupperna att agera mot.

Det är viktigt att inte se Sverigedemokraterna som en isolerad företeelse, utan sätta in dem i en bredare bild. Faran med dem finns på flera plan: Dels hur de förflyttar gränserna inom den etablerade partipolitiken. Det är lätt att peka ut SD som de extrema, vilket tar bort blicken från den segregationspolitik, etnifiering av sociala frågor och exkludering som faktiskt drivs av den etablerade högern (och som även delas av socialdemokraterna, som inledde den restriktivare flykting- och asylpolitiken). Dels hur Sverigedemokraterna öppnar portarna för en gatufascism, genom att få upp sin problemformulering och peka ut invandringen och islam som samhällsproblem. Att denna politik drivs av ett riksdagspart ger legitimitet åt dem som tar problemformuleringen på orden och börjar agera på dessa ”problem”, oavsett om det är antimuslimska huliganmobbar, nyfascistiska Salemmarscher mot ”svenskhat” eller skjutningarna i Malmö.

Från Konfliktportalen.se: allaljuger skriver Det goda Sverige? Det finns inget Sverige!, Bo Myre skriver Ett brev till socialdemokratin, L. O. K. Ejnermark skriver Benulic med titeln marxist – Timbros kelgris, loaderrorready skriver Tröst åt ett fä, Anders_S skriver Moderat partisekreterare köpt av Shell, Fredrik Jönsson skriver Kommentar på SD-blogg: ”lasermannen han är bra”

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

4 Thoughts.

  1. Pingback: Det vita fältet

  2. Pingback: Kommenttipalstojen pyöveli | Li Andersson

  3. Pingback: Kommenttikentän pyöveli | Dan Koivulaakso | Blogit | Iltalehti.fi

  4. Pingback: Kommenttikentän pyöveli | Eduskuntavaalit 2011 | Vaalikeskustelu.fi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *