Que se vayan todos!

December 2001. Undantagstillstånd har utfärdats i Argentina. Landets finanspolitik rusar mot kollaps. Internationella Valutafonden (IMF) ställer allt högre krav på staten för att bevilja sina stödlån för att rädda ekonomin. Företagen har flyttat stora delar av produktionen och sitt kapital utomlands och konkurserna ökar. Den argentinska arbetarklassen går redan på knä, medlklassen dras sakta med i fallet och arbetslösheten når rekord. Medelklassen börjar ta ut sina besparingar från bankerna, för att omvandla dem till dollar och rädda undan dem på utländska banker. Kaoset hörs. Bullerdemonstrationer, så kallade ”cacerolazos”, ringlar allt oftare genom innerstadens gator. Folk bankar ilsket på sina kastruller utanför parlamentet. Irritationen stiger. De arbetslösa blockerar motorvägar. Dessa så kallade ”piqueteros” bidrar till att lamslå produktionen, de arbetslösas stridsvilja smittar av sig på en strejkvåg på arbetsplatserna. När regeringen fryser alla bankkonton för att hindra kapitalflykten hos småspararna exploderar det.

Manifestationerna utvecklas under ett par dagar till massiva kravaller. Bankerna och de multinationella företagen får sina fönster krossade och lokaler plundrade. Folkmassorna konfronterar polisen utanför parlamentet och president Fernando de la Rúa flyr med helikopter. Dagarna därefter faller regeringen. Under ett par veckor faller varje ny president som tillsätts. Misstron riktas inte mot enskilda politiker förtroendekrisen drabbar alla makthavare. ”Que se vayan todos!”, alla ska bort, blir slagordet som kommer att förena alla protester.

Laboratorium Argentina

Den argentinska revolten var av en ny typ, den visade på en komplex sammansättning som skilde sig från den gamla enhetliga arbetarrörelsen. Piqueteros och cacerolazos lyckas tillfälligt blockera den politiska och ekonomiska makten i Argentina. Denna ”destituerande makt”, det vill säga förmågan att hindra och destabilisera statens maktutövning, att blockera produktionen och ekonomins flöden, var ena benet i den argentinska motmakt som tog form mellan åren 2001-2003. Det andra benet, dess ”konstituerande makt”, var dess kreativa förmåga att utveckla nya egna konstruktiva strukturer, sätta agendan själv och organisera sig autonomt. Piqueterosrörelsens blockader följdes av skapandet av alternativa försörjningsformer för de arbetslösa. Flera av de företag vars ägare lämnat Argentina ockuperades och drevs vidare av de anställda som kooperativ, som med keramikfabriken Zanon, det fyrstjärniga Hotel Bauen, klädfabriken Brukman och tryckeriet Chilavert. De följande åren var 10 000-tals anställda i kooperativen. En annan konstituerande form för revolten var alla de asambleas, kvartersmöten, som uppstod i varje stadsdel. Bara i Buenos Aires bildades 150 stycken, en mångfald av mötesplatser med spretig karaktär. Många av dessa asambleas ockuperade fastigheter i sina kvarter som omvandlades till lokala mötesplatser. Utifrån dessa sociala centra startades bytesringar, en egen informell ekonomi tog form. Det slående var hur dessa strukturer organiserades horisontellt och utanför den etablerade vänsterns initiativ. Motmakten skapades utanför och mot staten, som en massiv ”flykt” undan staten och i en misstro mot hela det politiska systemet.

2003 började den argentinska ekonomin långsamt återhämta sig och motmakten splittras upp. Staten lyckades förhandla fram kompromisser med några av de större grupperna av organiserade piqueteros och få dem att bryta sina blockader, medan de andra utsattes för repression. Vissa av fabriksockupationerna legaliserades, medan andra olagligförklarades. Medelklassen lämnade protesterna när de fick tillbaka åtkomsten till sina bankkonton. Men erfarenheterna från motmakten bärs vidare i de sociala rörelsernas minne.

Anarki i Exarchia

December 2008. Polisbilen lämnar Exarchia, alternativkvarteren i Aten, efter att ha grälat med ett tjugotal ungdomar utanför en krog. Två av poliserna återvänder senare till platsen till fots, med dragna pistoler. Natten den 6 december skjuts den 15-årige Alexandros Grigoropoulos till döds när han försöker springa från poliserna. Ingen är beredd på den våldsamma explosion mordet utlöser. Ungdomar i hela Grekland går rasande ut på gatorna och slår sönder shoppingkvarteren i städerna. Skador för över femtio miljoner euro rapporteras. Under några hektiska veckor sker flera demonstrationer varje dag, åttahundra skolor och tvåhundra universitetsfakulteter ockuperas. Rörelsens ”destituerande” karaktär följs av en ”konstituerande” makt. Grekiska anarkiströrelsen får ett massivt uppsving och rörelsen omvandlas snart till en våg av ockupationer. För första gången sprids ockupationerna till förorterna och utanför de stora städerna. Och ockupationsrörelsen når utanför anarkiströrelsen, i flera stadsdelar ockuperas lokala mötesplatser av nybildade stadsdelsförsamlingar. Öppna stormöten blir den hegemoniska organisationsformen för de nya sociala rörelser som uppkom ur decemberprotesterna. Den etablerade vänstern tas helt på sängen. Men när kännedomen om Greklands ekonomiska problem blir offentliga våren 2010 träder även den ut på gatorna, in på arbetsplatserna och ut i kvarteren. Generalstrejkerna avlöser varandra.

Eurokris

Den amerikanska bolånkrisen som bröt ut 2008 växte till en bankkris, spred sig som finanskris för att slutligen brisera som en global ekonomisk kris med massarbetslöshet som följd. Krisen slår hårt mot EU, statsskulderna skjuter i höjden och eurons överlevnad diskuteras. De nationella stödpaketen till bankerna var de första åtgärderna för att hindra krisens spridning, och följs nu av internationella stödpaket till de vacklande nationella ekonomierna med skenande utlandsskulder.

Först ut var Grekland, som i april hotades med nationell konkurs. IMF, som vi tidigare mest förknippat med inblandning i globala syds ekonomier, gick in med ett stödpaket åt Grekland, följt av ett stödpaket på 750 miljarder till andra ekonomiskt svaga EU-länder. Och med IMF-lånen kommer samma chockdoktrin till Europa som drabbat globala syd. Makten över statsfinanserna flyttar från parlamenten till IMF-ekonomerna, som med sina lånekrav i praktiken tar över det nationella styret. Den beska medicinen är sänkta offentliga utgifter, nedskuren offentlig sektor, sänkta lönenivåer, lägre pensioner och högre pensionsåldrar. En cocktail som kan visa sig bli explosiv de närmaste åren. I Europa rasade visserligen antalet strejkdagar från 2008 till 2009. Ekonomiska krisen och den ökade arbetslösheten verkar ha fått facken att göra allt för att bevara sina jobb, även till priset av sänkta löner och försämrade arbetsvillkor. Speciellt tydligt är det i den privata sektorn. Däremot har stridbarheten varit större i den offentliga sektorn, där jobben traditionellt sett har varit tryggare. Och det är just den offentliga sektorn som kommer drabbas hårdast de närmaste åren.
Det finns inga garantier att protesterna kommer gå åt vänster. Snarare finns risken att det blir tvärtom. Historiskt har den yttersta högern varit bättre på att fånga upp sympatierna i dessa lägen, med sina krav på protektionism, stängda gränser, statliga ingripanden och jakt på syndabockar. Högerpartierna börjar göra allt större inbrytningar i andelen av arbetarklassens röster vid parlamentsvalen. Vi ser också en ökad ”proletarisering” då medelklassen börjar få en allt osäkrare tillvaro. Var deras stöd kommer gå är osäkert.

Från ekonomisk kris till systemkris

Men vi har också sett antydningar till en gryende social proteströrelse. Och inte bara i Grekland. Efter Islands ekonomiska kollaps ställde sig hela befolkningen utanför det isländska parlamentet med kastruller och skanderade ”alla ska bort”. Samma sak skedde förra året i Lettland, Litauen och Bulgarien. Oron märks på ekonomi- och ledarsidorna i dagstidningarna. IMF’s vd Dominique Strauss-Kahn varnar för att de ekonomirelaterade upploppen kommer att öka. Tidningen Financial Times varnade samtidigt för att ”Det verkliga hotet mot partistaten vore storskaliga protester i städerna som började korsbefruktas med varandra och bli koordinerade”. Eurokrisen i Grekland riskerar att följas med liknande ekonomiska sammanbrott i Portugal, Spanien, Irland och Baltikum. Baltikums ekonomi är i sin tur starkt uppbunden till svenska och danska banker. Europeiska unionen står inför sin svåraste kris.

Den grekiska protestvågen visar på många likheter med den argentinska utvecklingen då den ekonomiska krisen övergick till att bli en systemkris. Förtroendet för hela det politiska etablissemanget rasar med de stora försämringar och nedskärningar som staten tvingas genomföra. När staten tappar sin legitimitet öppnas dörrarna för motmakten. I denna totala förtroendekris framstår självorganiseringen som enda alternativ. Det är i en sådan situation som en dubbelmakt kan uppstå, det vill säga att de sociala protesterna börjar utgöra en egen organiserad makt i samhället parallellt – och mot – statsmakten. Det argentinska exemplet visade på motmaktens två sidor: en uppbrytande destituerande sida (kravallerna, sabotagen, generalstrejkerna, massdemonstrationerna, blockaderna) och en uppbyggande konstituerande sida (kvartersförsamlingar, arbetarråd, bytesringar, självorganisering, öppna stormöten). Den argentinska motmakten, med dess styrka och svagheter, studeras nu flitigt och diskuteras i Grekland inför höstens stundande protestvåg. Och alla europeiska sociala rörelser följer med spänd blick om den grekiska motmakten ska lyckas ta form. För en ny kampcykel kan snabbt få fäste och spridas till de andra europeiska länderna som står inför samma chockbehandling. Misstron riktas nu mot hela det politiska systemet. Alla ska bort.

Publicerad i Brand #2 2010 som inledning på ett block på temat Motmakt.

Missa inte Copyriots serie om den isländska krisen: Krisland 1, 2, 3 osv.

Från Konfliktportalen.se: vandringsmyran skriver Vägvalet, loaderrorready skriver Varför misslyckades Feministiskt Initiativ?, >> 907 skriver Umeå: Vi måste själva granska kapitalet, Anders_S skriver Äggost är kanske egentligen mera norskt än svenskt, Kaj Raving skriver Mörk framtid för järnvägen under högerstyret

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

1 Thought.

  1. Pingback: IDÉHISTORIA 1900-TALET. 2 PSYKOLOGISKA SKOLOR « Salka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *