Tredje cirkeln: 77 är nära, 68 långt borta

Det sitter röda affischer uppe i hela Paduas innerstad. ”Il lavoro non e merce”, arbetet är inte en vara. Först tror jag de är ett skämt, någon som detournerat Rifondazione comunistas affischer. Men sedan förstår jag att de nog är äkta. Vänsterpartiet vill se arbetet som en rättighet. Och missar att arbetskraften just i kapitalet är varan par excellence. Att i kapitalismen tar arbetskraften varuformen, till skillnad från tidigare samhällen. En märkvärdig vara dock, som när den av kapitalet konsumeras skapar mer värde än den betalats, än dess reproduktionskostnad. Om vänstern inte kan se arbetet som vara, missar de också exploateringen (av merarbetet/mervärdet).

Flera av cirkelläsarna av Det stundande upproret har uppmärksammat att något intressant med boken inte bara är de korta, koncisa och poetiska resonemang som där slagkraftigt förs fram, utan även spåra de referenser och diskussioner som Den osynliga kommittén bygger sina resonemang på. I de två första cirklarna ägnades åt relationen individen och samhället. En tråd att följa vidare härifrån löper via Giorgio Agambens The Coming Community, Maurice Blachot La communautè inavouable och Jean Luc Nancys The Inperative Community. För en introduktion i den ”vänsterheideggerianska” traditionen rekommenderas Subalterns nr 3 #2009, samt för en postoperaistisk kritik av denna ”nihilistiska” tradition skriften The Italian Difference (red: Lorenzo Chiesa och Alberto Toscano) med bland annat Toni Negri, Paolo Virno och Mario Tronti.

Skumrask skriver träffsäkert att ”Det stundande upproret kunde lika gärna ha hetat Den pågående krisen”. Bokens sju cirklar diskuterar krisen, det globala inbördeskriget, utifrån individen, samhället, arbetet, staden, ekonomin, naturen och civilisationen. Det stundande upprorets tredje cirkel ägnas åt arbetet och en analys av den nya klassammansättningen.

”… katastrofen har redan inträffat, den finns i allting som var tvunget att förstöras, i alla dem som måste krossas för att arbetet slutligen skulle vara det enda sättet att existera på”.(DSU)

I DOKs version av den urprungliga ackumulationen skapades proletariatet inte bara historiskt genom att drivas bort sin mark, och därigenom separeras från produktionsmedlen, utan separationen går mycket djupare: proletariseringen innebar ett separerande från sitt territorium, sin yrkeskunskap (dekvalificering), från samhörigheten. Det var en hel socialitet som behövde brännas för att tvinga in folk i fabrikerna, inte bara ett särskiljande från produktionsmedlen. När DOK pratar om behovet av nya gemenskaper, betyder det då en återgång till en mer ”ursprunglig” form att leva – Alamut och Copyriot diskuterar detta – en återfödsel som för DOK nära radikalkonservativa strömningar? Jag tror inte man ska läsa DSU som en nostalgisk längtan över förlorade gemenskaper, utan mer ett konstaterande vad kapitalet berövar arbetaren för att skapa den produktiva individen – de stundande gemenskaperna är inte ett återupprättande, utan ett överskridande av denna separering. Men varningen är inte helt obefogad – det finns inget i DOKs analys som likt Marx och operaisterna identifierar en progressiv tendens mot kommunism i den ökade socialiseringen av produktionen.

”Arbetets ordning är världens ordning” är den centrala frasen i kapitlet. Den osynliga kommittén betonar lönearbetets sammanhållande och integrerande funktion för samhället, lönearbetet som disciplinering. Även om kapitalet förstört tidigare gemenskaper för att skapa proletariatet så menar Den osynliga kommittén ändå att det skapas en form av delaktighet och sammanhang i produktionen, som marxister tenderar att missa.

”… arbetet har alltid inkluderat två motsägelsefulla dimensioner: en dimension av exploatering och en dimension av delaktighet. Exploateringen av individuell och kollektiv arbetskraft genom den privata eller sociala ackumulationen av mervärde; delaktighet i den gemensamma ansträningen via de realtioner som förenar de som samarbetar inom produktionen”.

Marx betonar den första dimensionen men missar den andra, menar DOK, medan dagens managementteorier enbart ser den andra dimensionen men är blinda för exploateringen. Arbetet ger dig ”värdighet”, ett ”sammanhang”. Det är genom arbetet som ”utanförskapet” i samhället bryts och man förs in i ”samhällsgemenskapen”. Arbetslinjen i Alliansens tappning.

Fast Marx diskussion i Kapitalet är rikare än så. Han tar upp hur de individuella arbetarna sätts att samverka i produktionen. Denna samverkan, som framstår som given av kapitalet – fast det egentligen handlar om hur arbetare samarbetar och kombineras – kräver en tätare kontroll och planering från kapitalet för att övervinna arbetarnas olydnad. I Det kommunistiska manifestet ser Marx och Engels till och med en positiv tendens i denna massifiering och samverkan i storindustrin: klassen förs samman, disciplineras och organiseras – inte bara i arbetet utan även genom att konflikterna och striderna tar denna form. Det ligger nära till hands för den kollektiva arbetaren att också agera kollektivt. Samverkan och motståndet i fabriken formar klassen som ett kollektivt subjekt.

Denna tendens kunde vi se bekräftas i fordismen, i den klassmakt som uppnåddes i produktionen. Det var den som välfärdsstaten gjorde till sin drivkraft och lyckades binda i en social kompromiss. Men efter fordismens uppbrott, i postfordismen – har inte denna tendens brutits? Arbetarna blir inte längre massa i storindustrin. Vissa marxister pratar om en ökad parcellisering, uppsplittring och fragmentering inom klassen. Medan Negri ser tendensen positivt, att socialiseringen nu sker på ett högre plan. Vi hittar nu samverkan på samhällsplanet – och är inte längre direkt organiserad av kapitalet. Kapitalets roll har därigenom förändrats från disciplinering i fabriksproduktionen till kontroll och övervakning över hela sociala fältet som sätt att tillgodogöra sig värdeförmeringen. Värdeförmeringen och kontrollen sammanfaller inte längre strikt, samtidigt som lönearbetets kontrolldimension betonas.

Likt Negri betonar Den osynliga kommitten hur lönearbetets funktion i postfordismen i högre grad baseras på en social kontroll.
”Idag är arbetet mindre knutet till den ekonomiska nödvändigheten än till den politiska nödvändigheten att producera producenter och konsumenter samt att bevara arbetets ordning med vilka medel som helst”. (DSU) Lönearbetet är fortfarande oöverträffat för att skapa en delaktighet i samhället, fungera integrerande och passiviserande: ”… än idag har de inte hittat någon bättre disciplinerande metod än lönearbetet” (DSU).

Den osynliga kommittén ger en skissartad bild av postfordismens klassammansättning i Frankrike. Vi kan se en uppdelning mellan högkvalificerat och okvalificerat arbete. Det högkvalificerade arbetet innebär sektorer som sysslar med forskning, kreativt skapande, kontroll och kommunikation. Dessa arbetare har en relativ autonomi. Arbetet tar deras intelligens och affektion i anspråk, vilket gör att gränserna mellan arbete och fritid blir flytande. Ofta är de antingen fast anställda eller frilansande entreprenörer. I det okvalificerade arbetet är arbetskraften utbytbar. Denna form av arbete är antingen automatiserat, där arbetarens roll enbart är att sköta underhåll och övervaka så den autonomatiska produktionen flyter smidigt, eller ickeautomatiserad. ”Vinster i produktivitet, outsourcing, mekanisering, automatiserad och digital produktion har utvecklats så långt att det nästan reducerat det nödvändiga mänskliga arbetet i skapandet av en produkt till noll” (DSU). I den ickeautomatiserade produktionen, som i butiker, på lager och i transport, finns en flexibel arbetskraft: ”kan inte längre se sig själva som en kraft, eftersom de är utanför produktionsprocessens centrum och är anställda för att fylla luckorna på det som ännu inte har blivit mekaniserat”. Till denna kategori lägger även Den osynliga kommittén hela spektrat av lågavlönade och osäkra servicejobb, den ”ökande slavhandeln” med ”personliga tjänster”, från pigjobb till prostitution. Automatiseringen leder till ”… vår tids paradox: arbetet har fullständigt segrat över alla andra sätt att existera, samtidigt som arbetarna blivit överflödiga”.

Om Negri betonar hur samverkan nu flyttat ut i samhället och den potentiella ökade klassmakt det innebär, ser Den osynliga kommittén snarare möjligheten i den förlorade kontrollen som uppstår i lönearbetets uppluckrande. Större befolkningsgrupper börjar bli mindre integrerade på arbetsmarkanden ”… vilket skapar risken att den i sin sysslolöshet kommer att börja sabotera maskinen. Hotet om allmän nedrustning är spöket som hemsöker det nuvarande produktionssystemet”. Om en av grundförutsättningarna för arbetarmakten i den fordistiska storindustrin var arbetsvägran, arbetarnas olydnad och insubordination mot kapitalets styre och disciplinering, så har nu denna insubordination spritts över hela samhället.

Här kan vi i övergången från fordism till postfordism se hur välfärdssamhället transformeras till ett aktiverande och mobiliserande workfaresamhälle, där varje rättighet kombineras med skyldigheter och ständiga krav på motprestationer. Därigenom återknyter Den osynliga kommittén till de individualiseringsprocesser de diskuterade i första cirkeln. Kapitalets mobilisering genom en permanent aktivering av individen, individuell ”självförbättring”, stärkande av individens ”anställningsbarhet”, utvecklandet av sitt ”humankapital”, behovet av ett ”livslångt lärande”, gör att produktionen inte längre något objekt, istället ”producera sig själv”. Istället för att se arbetslöshet som strukturell förskjuts ansvaret på individen, allt handlar bara om att försöka tillräckligt mycket, att anpassa sig och kunna sälja sig själv. Strategierna för att bryta det Alliansen kallar ”utanförskap” är alltid individuella. ”Det är nu möjligt att sälja sig själv snarare än sin arbetskraft, att bli avlönad inte för vad man gör utan för vad man är”. (DSU)

”Den nuvarande produktionsapparaten är därför, å ena sidan, en gigantisk maskin för psykisk och fysisk mobilisering, för att suga ut energin ur människor som har blivit överflödiga, och å andra sidan, en sorteringsmaskin som beviljar överlevnad till inordnade medborgare och förkastar alla ‘problemindivider’, alla de som förkroppsligar en annan tillämpning av livet och genom det mostår systemet”. (DSU)

Arbetet som sorteringsmaskin i Det stundande upproret kan vägas mot de tidigare artiklar från Tiqqun, där de snarare diskuterat det Negri och Hardt kallar biopolitisk produktion, när hela livet subsumeras under kapitalet.

Allt är arbete.
Eftersom Imperiet styr och förtär, absorberar och återintigrerar allt levande.
Till och med ”vad jag är”, subjektiveringen som jag inte förnekar hit et nunc,
Allt är produktivt.
Imperiet har satt allt i arbete.
Det ideala är om min personliga utbildningsprofil kommer att sammanfalla med mitt eget ansikte.
Även om det inte skrattar.
Rebellernas grimascher säljer bra, trots allt.
Imperiet är när produktionsmedlet blivit kontrollmedel samtidigt som när det motsatta visat sig bli lika sant.
Imperiet betyder att i alla saker dominerar den politiska beståndsdelen över den ekonomiska.
Och mot detta är generalstrejken hjälplös.
Vad som måste sättas in mot Imperiet är en mänsklig strejk.

Den mänskliga strejken infinns naturligt hos den generation som är uppväxt i osäkra anställningar, som aldrig räknat med vare sig ”rätt till jobb” eller ”rätt på jobbet”, utan förkastar nödvändigheten av arbetet. Denna generation arbetar inte längre, menar Den osynliga kommitten, ”vi sitter av vår tid”.

Strategin mot kapitalet blir en demobilisering, att organisera sig bortom och mot arbetet, ett kollektivt övergivande och undandragande från aktiveringsåtgärderna. Den osynliga kommittén och Tiqqun pekar på historiska exempel på denna strategi. Punken och Autonomia, ockupantrörelsen i Berlin 1980, Piqueterosrörelsen i Argentina 2001, Banlieusupproret 2005, CPE-protesterna och universitetsockupationerna 2006 och den grekiska protestvågen 2008 visar på en väg framåt, genom sitt undandragande och skapande av nya gemenskaper.

Följande presentationstext vi skrev inför 77-filmfestivalen 2007 i Stockholm sammanfattar nog även Den osynliga kommitténs poäng:

1977. Punken i England. Autonomia i Italien. Två ungdomsrevolter som exploderade samtidigt. 1977 var inget nytt 1968. 1977 var både våldsamt och kreativt – en revolt som var okontrollerbar och som inte begränsade sig till vare sig fabriker eller universitet. Sammansättningen liknade inte något tidigare. Partier, fackföreningar, folkrörelser, ortodoxa vänstersekter – de fann sig alla förbisprungna. Istället baserades revolten på smågrupper som multiplicerade sig, på do-it-yourself och vildvuxna nätverk. Fanzines, aktionsgrupper, självlärda band med tre ackord, piratradiostationer, husockupationer, självorganiserade konserter, militanta demonstrationer.

Om 1968 var studenternas och massarbetarna vid de löpande banden i de fordistiska fabrikernas revolt var 1977 föraningen av något annat, en helt annan klassammansättning, där arbetslösa, visstidsarbetare, skolavhopparna, vårdarbetare, de småkriminella och bostadslösa möttes i sina direkta återtagande av den samhälleliga rikedomen. En autonom rörelse reste sig, som inte bara konfronterade stat och kapital, utan även kolliderade med den institutionaliserade arbetarrörelsen.

30 år har passerat. Men ändå talar 1977 direkt till oss, så mycket starkare än 1968 någonsin gjort. Energin, revolten, kreativiteten, ilskan är lika aktuell idag. Erfarenheterna från 1977 är direkt överförbara till oss. Partiernas kris, massrörelsernas sammanbrott, representationens tappade legitimitet – alla de tecken som visade sig 1977 är idag fullt utblommade. Det gamla systemet har inga lösningar, inga kompromisser att erbjuda längre.

Bränderna i Rosengård. Ilskan efter Ungdomshusets stormning i Köpenhamn. Osynliga partiets yviga protester mot påförandet av osäkra anställningar. Nätverken som blommar upp, snabbt sprider sig och sedan försvinner, för att sedan återuppstå med förnyad kraft. 1977 visade på revoltens framtid.

Andra texter om tredje cirkeln:

Skumrask: Det stundande upproret – Tredje cirkeln
Alamut: Tredje cirkeln – Work is a four letter word
Copyriot: Tredje cirkeln – Arbetet
Isobel Hadley Kamptz: Jobba Lyd Tig

Redundans: Hårt jobb att jobba mindre
Piagnoni: Jar är icke längre tiggare, jag har varit det
Lisa Magnusson: Det stundande upproret – Liv, hälsa, kärlek är utsatthet, varför skulle arbete utgöra undantag?
Loke: Det stundande uproret – ”Tredje cirkeln” (eller lönearbetet som en vara)