Manifestsommar

Det blir ingen festivalsommar för mig och jag bryr mig inte heller om valsommaren. Men däremot tänkte jag ha en manifestsommar. Mitt sommarprojekt är att läsa om – och förhoppningsvis kunna blogga om – olika kommunistiska manifest och program. På läslistan att läsa om står allt från Marx och Engels Det kommunistiska manifestet, Lenins Vad bör göras, Frihetliga Kommunisters organisationsplattform, Situationistiska internationalens olika program (tex ”Utkast till en definition av ett enhetligt program”) samt de olika operaistiska och autonoma programmen, med utgångspunkt från Trontis Lenin i England. Men vilken text är bättre att börja med än den nu på svenska aktuella ”Det stundande upproret” av Den osynliga kommittén. Trots att alla dessa texter är väldigt olika till sitt innehåll delar de något gemensamt: de bär på en väldigt konkret analys av sin tids kapitalism, av de antagonismer och motsättningar som en organisatorisk praktik måste materiellt byggas på, de åtgärder som behövs göras – konkreta krav att ställa och vad som är omedelbart på dagordningen, samt hur det ska förbindas med ett långsiktigt insurrektionellt/revolutionärt projekt. Alla dessa texter är extremt historiskt bundna, det handlar om program för sin samhällskontext – och ingen av dem går att bara ta över till idag. Men som form är de intressanta.

Jag har inte varit någon stor anhängare av plattformar eller program i de föreningar jag varit med i. Oftast har plattformsdiskussionerna varit förödande och lockat fram de sämsta sidorna i organisationerna. Det har funnits en övertro att bara man får in de rätta formuleringarna i ett program kommer hela organisationen automatiskt röra sig i rätt riktning. Plattformsdiskussionerna har lockat fram politrukerna och åsiktsmaskinerna, som såg dokumenten som avgörande för föreningarnas politiska inriktning. Men plattformarna blev sällan något mer än just ett pappersdokument, ännu en text att arkivera i föreningsarkivet, utan koppling till den faktiskt förda verksamheten. Jag lärde mig tidigt att inte bedöma en organisation efter retoriken, efter vad dess talespersoner gav för mediala utspel eller vad som föregick på årsmötets podium utan alltid försöka se till praktiken, vad som skedde i basen. Aktionskampanjerna och de olika praktiska projekten jag deltog i under slutet på 1980-talet och början på 1990-talet startades sällan uppifrån, utan hade en tendens att sprida sig horisontellt i organisationerna, genom den resonans och inspiration som enskilda aktiviteter väckte andra aktivister. Samtidigheten uppstod ofta utan att årsmötena eller föreningsstyrelsernas inblandning, dessa reagerade snarare i efterhand när praktikerna var ett faktum. Diskussionerna var inte heller lätta att ringa in: de skedde på föredrag, kurser, formella och informella träffar – som satte en generell nivå. Ofta kunde den politiska diskussionen snarare komma efter än innan aktionen, en kritisk reflexivitet och vilja att förstå var den väg man börjat gå skulle föra en.

1990-talets enfrågenätverk blev därigenom en befrielse för mig, att praktiken sattes i centrum. ”Vi har aldrig haft en teori, men alltid gjort rätt ändå”, konstaterade en antifascistisk kamrat torrt på sin amerikanska brytning. ”Rörelsen” var en syntesskapelse, en mängd militanta enfrågerörelser som fann några beröringspunkter. Den tyska tripple oppression-diskussionen (närmast identisk med dagens akademiska intersektionalitetsdiskurs) fungerade som ett löst sammanhållande kit: de ”maktstrukturer” och ”förtrycksformer” vi bekämpade samverkade och kunde ses som ett nät. Mer teori än så behövdes inte för att skapa en gemensam identitet – egentligen var det mer kampformerna och militansen som utmärkte oss än en egen analys av världen. I praktiken fungerade vi som en militant flygel av de andra sociala rörelserna (kvinnorörelsen, antirasistiska rörelsen, miljörörelsen, hbt-scenen osv). Vi var vad vi gjorde.

Personligen kände jag mig alltid närmare de sociala rörelserna än vänsterns organisationer. De såg på oss med fientlighet, inte bara på grund av vår militans och direktaktionspraktik – utan lika mycket pga vår frånvaro av analys, vår nätverksorganisering, våra skiftande och ständigt föränderliga aktionsgrupper. Detta stack i ögonen på vänsterorganisationerna formade av demokratisk centralism, programmatiska och kaderskolade, med färdiga ahistoriska mallar som skulle tillämpas i tid och otid.

Globaliseringsrörelsen och 2000-talet blev en vändning. Med de sociala forumen och toppmötesprotesterna, ”rörelsen av rörelser”, började alla hylla nätverksformen att organisera sig, utifrån dess förmåga att samla en mängd rörelser i gemensamma adhoc-projekt mot nyliberalismens institutioner. Samma vänsterorganisationer som ställt sig så skeptiska på 90-talet, försökte nu omfamna nätverksformen för att ge en extra skjuts åt sina partiprojekt. Nätverksprotesterna och toppmötesprotesterna spelade en väsentlig roll att försätta dessa institutioner i kris. Rörelsen blev verkligen global, vilket de enorma manifestationerna mot Irakkriget världen över visade på. Men om globaliseringsrörelsen blev framgångsrik i att cirkulera kamp, skapa samtidighet och en global sammanlänkning av kamper, hade man svårt att visa på konkreta vinster, institutionaliserade segrar. Rörelsens styrka fanns så länge den kunde hålla sina mobiliseringar uppe, men lyckades inte skapa kontinuitet och övervinna svackor mellan de tillfälliga kampanjerna. Men svackan efter globaliseringsrörelsen drabbade inte bara de sociala rörelserna, den ”reformerade” partivänstern som försökt ha ett ben in i rörelserna har de senaste åren drabbats av en total kollaps och närmast bortraderats.

Plattformar

Med de färska erfarenheterna i ryggen från nätverksorganiseringen har för första gången min nyfikenhet vänts tillbaka mot att titta på experimenten med fastare plattformsorganisering. Speciellt med anledningen av uppstarten av Förbundet Allt åt alla och Förbundet arbetarsolidaritet i Sverige, Libertaere Socialister i Danmark och Motmakt i Norge – olika försök att övervinna den utomparlamentariska vänsterns konjunkturkänslighet och kampsvackor, genom att åter försöka bygga upp fastare organisationsstrukturer.

I diskussionen inom Förbundet Allt åt alla har vi pratat om vad ambitionen med en plattformstext är. Ska den fungera som:

presentation: en enkel text som beskriver vår syn på världen och vad syftet med vår organisation är. En slags enkel reklamtext för att fånga folks intresse.

avtal: de ministåndpunkter som alla medlemmar i Förbundet måste skriva under på, vår minsta gemensamma nämnare för att ge organisationen en politisk koherens.

analys: försöka analysera dagens kapitalism, vilka aktuella motsättningar som finns, ge gemensamma adekvata begrepp och redskap, som en slags gemensam ontologi.

program: de taktiska och strategiska steg som måste tas just nu för att bygga en politisk kraft, bli en motmakt och hur en social revolution ska kunna föreställas. Att kunna ge en samlad berättelse hur våra handlingar just nu ska kunna kopplas till ett revolutionärt projekt.

Den första formen, som presentation, är ju inte nödvändig att göra som en plattform utan handlar mer om hur man utformar propaganda, hemsida osv. Men ändå behövs några sådana enkla texter presteras, sådana som är de första intresserade läser om organisationen.

Den andra formen, som ett gemensamt avtal, kräver en hel del till gemensam diskussion – men är en nödvändighet för att inte bli en syntesorganisation där praktiken eller adhoc-kombinationer av enfrågor är det enda egentligen sammanhållande. Förbundet Allt åt allas miniplattform idag har mer denna form.

Den tredje och fjärde formen, som analys och program, tycker jag är de intressantaste, de kommer bli de svåraste att formulera men nödvändiga i långa loppet om man ska bygga en kontinuerlig organisation.

Motmakts, Libertaere Socialister och Förbundet arbetarsolidaritets plattformar står mer på de första två benen än de sista: de är bra allmänna förklaringar och en bra grund som gemensamt avtal. Men jag tycker de inte riktigt håller måttet som vare sig analys eller program. Som analys är de för allmänna båda två, de tar upp kapitalismens generella drag – men klarar inte av att ge någon analys av den specifika kapitalistiska epok och produktionsregim vi befinner oss i nu. Därigenom riskerar funktionen som program att bli rätt ahistorisk, att man söker en politisk form som är giltig i alla tider inom kapitalismen. Det är lite det jag ser som rådskommunismens (och anarkismens) problem, att man låst sig vid en politisk organisationsform som uppkom i en given historisk situation och gör den allmängiltig. Rådskommunismen var ett resultat av de kvalificerade arbetarna/professionella arbetarnas ställning i produktionen under tidigt 1900-tal: det rörde sig om en formell underordning av arbetsprocessen, dvs arbetarna har fortfarande en hög autonomi, yrkeskunskap och hög arbetarkontroll över produktionen. Deras program byggde därigenom på självförvaltning. Med fordismen och en reell underordning av arbetsprocessen, automatiseringen och massproduktionen förlorade rådskommunismen sin betydelse. Massarbetaren identifierade sig inte med produktionen, var okvalificerad, förlorat sin yrkeskunskap som inbäddats i maskineriet/fabrikssystemet. Och i dagens postfordistiska produktion, där denna process av dekvalificering, flexibilisering, obefintlig yrkesidentitet är rådskommunismen ännu mer främmande. Vad innebär ett arbetarråd idag när det är få som har fast jobb, nästan inga stannar på samma jobb hela livet, vi ofta rör oss i en flytande tillvaro mellan olika jobb/studier/arbetslöshet. Kanske är den territoriella organisationsformen kommunen/Gemenskapen en bättre modell idag än sovjeten? Eller IWWs organisationsmodell som utvecklades för att passa rörliga migrantarbetare som oftast befann sig kort tid på samma jobb. Som program är också dessa plattformar för vaga: bara antydningar om direkt aktion och självorganisering. Men taktiska/strategiska perspektivet saknas: vad bör göras, vad är de olika stegen som måste tas, hur kan vi taktiskt steg för steg bygga upp en revolutionär situation idag i det här läget 2010 – en tanke som framstår som totalt omöjlig för de flesta.

”Vänstern relaterar sina dogmer och modeller till den segerrika revolutionen. I den påstås historiens lagar komma till uttryck. Vänstern talar om möjligheten att känna igen och använda sig av dessa lagar. De måste fylla människor med en rationell tro på framtiden. Denna framstegstro döljer att samma historiska lagar som kommer till uttryck i de revolutionära segrarna måste också gå att använda för att tolka de misslyckade revolutionerna. Om det är de framgångsrika revolutionernas öde att mystifieras till recept och generella modeller, så bör de misslyckade revolutionerna lära oss att inte lättvindigt glömma, med tanke på resultaten, de vändningar historien kan ta. Om vänstern betonar sina framgångar, för att inspireras av dem och helt sopar alla lärdomar ur misslyckandena under mattan, är det ett förutsägbart resultat av att underskatta kamperna i samhällets utkanter och den kunskap som finns i dem. Även de misslyckade kamperna (och deras visdom) säger oss något. Och även i nederlaget finns det stora historiska insikter att göra.” (Colectivo Situaciones)

Den stundande cirkeln

Rasmus på Copyriot har tagit initiativ till en gemensam studiecirkel på Det stundande upproret. ”Jag tänker mig att läsa de sju cirklarna en i taget, låta associationerna snurra dit de vill och ägna en bloggpost åt varje cirkel under sommaren. Kanske vill andra läsa med mig i ungefär samma takt? Då har vi en studiecirkel.” Andra bloggare som Skumrask, Alamut, Redundans, Commoniser har hörsammat kallelsen och kommer delta i cirkeln. Parallellt kommer bloggare från Danmark och Finland att läsa samma text. Cirkeln kommer pågå via bloggposter, irc-diskussioner, pad och maillistor.

Vilken annan bok skulle passa bättre att börja en manifestsommar med? Den osynliga kommitténs text är i högsta grad relevant och aktuell, i synnerhet i kölvattnet av finanskrisen, eurokrisen och den våg protester detta utlöst i Europa (se Euroriot). Välfärdsstaten reducerades kraftigt under nyliberalismen och en samhällsmodell baserad på sociala kompromisser har upplösts från kapitalets sida. Arbetarrörelsens institutioner har försvagats kraftigt och förlorat taget om delar av klassen, samma del av klassen som faller utanför välfärdstatens sociala skyddsnät. Med fordistiska produktionens relativa minskning i väst har klassens sammansättning förändrats och dess styrkeposition förskjutits. Den sociala pakt och välfärdstat som byggdes från 30-talet fram till 70-talets slut vilade på arbetarklassens maktposition i fordismen, i storindustri och masstillverkning: klassens styrkeposition utgick från en maktposition både på arbetsplatsen – i form av möjlighet att blockera produktionen – och en styrka på arbetsmarknaden – i form av brist på utbudssidan av arbetskraft. Dagens klassammansättning saknar dessa maktpositioner i den postfordistiska produktionen, strukturella arbetslösheten, migrationsflöden och ökade osäkra anställningsformer.

Tre exempel sticker ut de senaste tre åren, som visar på de former klasskonflikterna tar sig idag när de når masskala. Med sina brister och styrkor antyder dessa vilka problem och möjligheter vi står inför. Efter finanskrisen och den ekonomiska kollapsen i Argentina hösten 2001 gick en ny proteströrelse ut på gatorna, under parollen ”Alla ska bort”, riktat mot hela det politiska och ekonomiska etablisemanget. Argentina blev det närmaste året ett rikt laboratorium på en ny sammansättning av protestformer: övertagna företag och fabriksockupationer, stadsdelsförsamlingar, skrammeldemonstrationer i centrum, de arbetslösas rörelse piqueterosrörelsens blockader av infrastrukturen, ekonomiska bytesringar – som tillsammans bildade en gemensam motmakt. I Frankrike exploderade förortsbränderna i banlieues 2005 och studentprotesterna mot CPE-lagstiftningarna 2006, med våldsamma attacker mot polisen och blockader av stadens infrastruktur. Förortsprotesterna föddes i de tidigare ”röda” arbetarklassförorterna, där nu arbetarrörelsens institutioner var helt frånvarande. Protestvågen ställde inga nya krav, blev inget nytt offentligt subjekt att representera: ”kravens tid är förbi”. Och slutligen, den massiva protestvåg som fortfarande pågår i Grekland mot den eurokris och sparpaket som kommit ur den globala finanskrisen. Alla dessa tre protestvågor har burit spår av en för-insurrektionell situation, fått masskaraktär och agerat när den politisk-ekonomiska makten paralyserats av kriser.

Den osynliga kommittén, och dess olika föregångare i Tiqqun och Appell (se min presentation av dem i Brand), skriver mitt i stundens hetta, för att intervenera i just dessa protester. De skriver inifrån, mitt i ett försök att formera sig som subjekt. Det är här dessa texter får formen av program, som antyder steg att ta, möjliga öppningar, flyktlinjer som skjuter framåt. I Tiqquns tjocka tegelstenstidskrifter från 1999 och 2001 sker analysen fortfarande på distans, även om man kan känna doften från tårgasen i Genua i texterna. Det rör sig om tunga filosofiska texter, fullkryddade med referenser till Agamben, Foucault, Negri, Deleuze, situationisterna, Heidegger, Marx, Tronti, som försöker beskriva det ”globala inbördeskrig”, den katastrof vi befinner oss mitt i. Post-Tiqqun-texterna kokar ner detta budskap till sin essens. Referenserna faller bort. Kvar står texter skrivna för att kunna få maximal spridning och fungera direkt som bensin på lågorna, behovet att snabbt summera erfarenheterna i protesterna och direkt kommunicera och cirkulera dem tillbaka. För att fullkomligen brisera i skrifterna Upprop och Det stundande upproret.

”Den här boken är signerad en kollektiv pseudonym. De som sammanställt den är inte dess författare. De nöjde sig med att reda ut några av samtidens begrepp, att samla något av allt det som muttras kring bord på barer och bakom stängda sovrumsdörrar. Det enda de har gjort är att fastslå några uppenbara sanningar, vars samhälleliga undertryckande redan fyller psykiatriska anstalter och blickar med smärta. De har gjort sig själva till nedtecknare av situationen. Det är det avundsvärda draget hos radikala omständigheter, att ett strikt applicerande av logik leder till revolution. Det räcker med att visa på det som finns framför allas ögon och att inte backa undan från slutsatserna.”

3 Thoughts.

  1. Pingback: Första cirkeln – the all singing, all dancing crap of the world « Alamut – inget är sant, allt är tillåtet

  2. Pingback: Den stundande studiecirkeln | eval.nu blog

  3. Pingback: Tweets that mention » Manifestsommar | Guldfiske -- Topsy.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *