65 år sedan fascismens fall

Idag 25 april är det 65 år sedan de italienska partisanerna fick den italienska fascismen och nazistiska ockupationsregimen att falla. Händelsen firas med antifascistiska minnesmanifestationer i hela Italien. Om bara någon vecka är det 65 år sedan nationalsocialismen föll även i Tyskland, en dag som röner betydligt mindre uppmärksamhet där. Följande text skrevs som diskussionsunderlag till en antifascistisk träff, för en diskussion om strategi och skillnaderna mellan den tyska och italienska autonoma rörelsens förhållning till antifascismen.

Nie wieder Deutschland?

Den 8 maj är det 65 år sedan Nazityskland föll. Tyska antifascisterna i Antifascistische Linke Berlin håller för fullt på att planera minnesaktiviteterna. Men om Tyskland befriades utifrån, av Röda armén, är Berlins antifascisters intresse i än högre grad inriktad på de kommunistiska partisanrörelser i Europa som själva inifrån störtade fascismen. ALB planerar ett helgseminarium där de bjuder in de åldrade partisanerna från ex-Jugoslavien och norra Italien. I sommar kommer de följa upp med en alpvandring där de besöker de historiska platserna och möter de sista levande partisanerna i deras byar. Minnet måste hållas levande. De italienska partisanveteranerna pratar fortfarande lyriskt om de hundratals tyska ungdomar som kom och lyssnade på dem förra gången de pratade i Berlin. ”Hade ett sånt möte hållits med dem i Italien hade inga aktivister kommit. Aktivisterna där bryr sig inte om historien, bara det nya i samtiden”, konstaterar en vän från ALB cyniskt.

Det kan verka märkvärdigt att det inte finns något stort intresse för antifascism i italienska autonoma rörelsen. Det är ju ändå ett land där postfascisterna sitter vid makten, där nyfascistiska grupper växer på gatorna och på läktarna, där den populistiska högernationalismen och separatismen är på stark frammarsch – medan partivänstern nästan totalt är utraderad.

Antifascismen är en huvudpelare för varje autonom organisation i Tyskland, en fråga som alltid finns närvarande. Vänsterideologin baseras ofta på en antifascistisk grund. Det är genom att påvisa och kritisera hur de fascistiska tendenserna finns närvarande i hela det demokratiska kapitalistiska samhället – och inte är en isolerad extrem eller anomali – som de tyska antifascistiska organisationerna försöker hitta legitimitet för att sedan utveckla antifascismen till ett offensivt vänsterprojekt. Antifascismen som vänsterpolitikens första stadium. Detta i skarp kontrast mot Italien, där det är svårt att ens hitta några referenser till fascismen i autonom teori: huvudfokus är alltid inställt på kapitalismen och dess nya utvecklingsfaser.

Siamo tutti antifascisti?

Den italienska autonoma rörelsen, och dess föregångare, de sk ”operaisterna” på 60-talet, drog tidigt en demarkationslinje mot strömningar som antiimperialism och antifascism. Båda dessa strömningar sågs som felaktiga fokus, som riktade bort blicken från den italienska arbetarklassens kamp i fabrikerna och lokalsamhället. Till skillnad från antiimperialisterna betonade de autonoma att klasskampens viktigaste punkt var i centrumländerna där klassen var som starkast – inte i periferiländerna där kapitalismen var som svagast. Antifascismen var i sin tur en marxistleninist-dominerad rörelse, som varnade för italienska statens fascistifiering och för möjligheterna till en högerstatskupp – en inte helt orimlig tanke med tanke på att de andra länderna vid Medelhavet i slutet av 60- och början av 70-talet var fascist- eller militärdiktakturer. En oro som militärkuppen i Grekland och i Chile 1973 spädde på. Receptet för ML-antifascisterna var därför att antingen formera nya folkfronter – breda samarbeten till försvar för demokratin, eller bilda underjordiska nypartisanska grupper (GAP, Röda brigaderna etc) i beredskap inför stadskuppen. Båda dessa antifascistiska vägar gick bort från klasskampen som en offensiv masskamp.

Även i dagens italienska autonoma rörelse, bland de sociala centren och i basfacken, finns ett märkbart arv av ointresse för antifascismen. Det har flera anledningar. I Italien har antifascismen fungerat som en överideologi, den grundläggande samförståndsideologin mellan kristdemokrater och kommunister som den italienska konstitutionen efter andra världskriget baserats på. Som statsideologi, med sina ritualer och högtidsdagar, har antifascismen som ideologi haft begränsad lockelse på de radikala antagonistiska grupperna. Här skiljer sig Italien från Tyskland, där enandet efter murens fall snarare byggt på en vilja att glömma och lämna historien bakom sig för att kunna skapa ett nytt nationellt projekt. Den tyska antifascismen har därigenom kommit att direkt undergräva legitimiteten för nationalstaten, medan den italienska staten baserats på antifascism. Antifascismen som samförståndsideologi har även betonats inom ml-vänsterns folkfrontsideologi: inom antifascismen har målet alltid varit att först rädda den parlamentariska demokratin i allians med klasselement från bourgeoisin, för att först i ett andra senare skede kunna föra kampen för kommunismen. I antifascismens namn har självorganiserad socialrevolutionär klasskamp underifrån kunnat kvävas för att inte skrämma bort möjliga borgliga allianspartners.

Problemet med antifascismen som folkfronts/samförståndsstrategi framstår rätt tydligt när man ser på dagens politiska situation i Europa. Socialdemokratin har förlorat sin roll som masspartier och fackföreningsrörelsen tappar medlemmar. De vänsterpartier som gått in som stödpartier åt socialdemokratin har i efterföljande val närmast helt raderats. Kvar finns i många länder bara två stora bipolära block: ett bestående av extremhögern och högern i allians – ett ”säkerhetens parti” baserad på populistisk (reaktionär) mobilisering och ett bestående av en ”socialliberalare” mittenhögern/centervänstern – ”legalitetens parti” som försöker hålla kvar en regeringsform baserad på social fred och minoriteters rättigheter. Det är just denna mittenhöger-centervänster som bedriver statsrepressionen hårdast mot de sociala centren i Italien, betonandes ”legaliteten”, vräkningar av ockupationer och rättsprocesser för demonstrationer, medan extremhögern-högern istället bromsat alla rättsprocesser, undergrävt rättsväsendet och förhandlingar – för att täcka sin egen korruption – för att istället genomdriva sin säkerhet genom mobilisering av civilsamhället i medborgargarden, gatupatrulleringar och ökad polisiär närvaro. Att i det läget försöka ”ena alla demokratiska krafter” mot extremhögerns frammarsch skulle vara förödande för den marginaliserade vänster som finns kvar.

Oggi come ieri…

En av skiljelinjerna i de autonomas förhållning till antifascism i Tyskland och Italien kan också vara i synen på historien. Det finns en tendens i den antifascistiska retoriken i Tyskland att behandla historien som en pendelrörelse, där historiska situationer kan återkomma. Det gäller att ”lära sig av historien”, för att historien inte ska upprepa sig. Fascismens värderingar finns spridda hos tyska folket och inneboende i kapitalismen, redo att blomma ut på nytt. I den italienska autonoma traditionen betonas däremot kapitalismens framåtskridande och utveckling. Historien kan inte gå bakåt och återupprepar sig inte. Nutida blockeringar och hot mot kapitalismen kräver nutida svar. Fascismen uppkom som svar på de kvalificerade fabriksarbetarnas revolutionsförsök i Europa och starka maktposition inom produktionen, men den fordistiska och postfordistiska kapitalismen har funnit andra lösningar på sina problem och kriser, statens funktion har förändrats, produktionen skapar andra former av antagonistiska klassammansättningar som möter andra former av reaktioner från kapitalet. Det finns därigenom en risk att titta för mycket på historien och försöka lära sig av historiska exempel, att dessa ”historiska glasögon” hindrar en från att se det nya i den faktiska situationen idag. Historien följer inte ett givet mönster eller repetoar. Antifascismen löper risken att bli en bakåtblickande ideologi som kan hindra en analys av dagens reaktionära rörelser och motreaktioner.

… antifascista sempre

Till dessa invändningar mot antifascismen kan man dessutom tillägga den italienska kritiken mot antifascismen som identitet, hur ”antifascism” blivit en aktivistidentitet med sina koder, blackblock-klädstil, symboler och subkulturella attribut som importeras från Tyskland, utan att det skett en politisk diskussion om dess effektivitet.

All denna kritik mot antifascismen till trots så bedrivs givetvis ändå antifascism bland de italienska autonoma och sociala centren, fast den inte ges samma centralitet som i Tyskland. I första hand ses de fascistiska rörelserna som ett politiskt problem – som en politisk konkurrent som hotar att ta mark från en autonom politik. Italienska fasciströrelserna är inte enfrågerörelser, bara ”anti-invandring” som i Tyskland och Sverige, utan har en bred social praktik och driver en mängd frågor (bostäder, arbete, säkerhet/trygghet). Därför blir den absolut viktigaste (outtalat antifascistiska) strategin för de autonoma sociala centren att satsa på en egen offensiv politik, att själva sätta agendan, ständigt närvara i alla sociala kamper och vara en tydlig politisk aktör i samhället. Sociala centren har ju en central roll i italienska rörelsen, och centren har ett behov av legitimitet för att kunna överleva – de måste därför arbeta för att skapa sympati och stöd för sin verksamhet, bygga allianser och ha en förankring i sin stad. Den egna agendan ges därför alltid prioritet, den egna politiken kommer alltid i första rummet – istället för att agera reaktivt och bara svara på extremhögerns aktiviteter (sk brandkårspolitik). Som politiska huvudfienden ses inte postfascisterna i Allianza nationale (som nu gått upp i Berlusconis Popola della liberta) eller de nyfascistiska gatugrupperna (Forza nuova, CasaPound Italia), utan snarare det separatistiska och högerpopulistiska Lega nord. Lega nord har framgångsrikt satsat på att vara ett mobiliserande parti, bygga en massbas och djup förankring i territoriet, i städerna i norra Italien. Lega nord lockar till sig både stora delar av arbetarklassrösterna och även arbetarna på de nya atypiska jobben i småföretag och manufakturer, som ju även delvis är de sociala centrens målgrupp. Lega nords gatupatruller i kvarteren, diskriminerande kommunalpolitik mot invandrare och papperslösa bemöts av sociala centren genom organisering av papperslösa, egen kvartersorganisering och frenetiskt nätverksbyggande ut i lokalsamhället. Allt detta kräver att man agerar som en öppen och erkänd politisk aktör, deltar i det offentliga samtalet, gör sin röst hörd, har offentliga talespersoner, ger ut egna böcker och skapar egen media.

Vid sidan av denna verksamhet förekommer även en öppen (uttalad) antifascism. Varje gång nyfascistiska grupper försöker organisera möten på universiteten eller på torgen så organiserar man egna demonstrationer och öppna möten. Målet är inte alltid att stoppa de fascistiska manifestationerna, även om man ofta försöker blockera dessa blir det rätt sällan kravaller kring demonstrationerna. Poängen är snarare att hela tiden artikulera en protest och visa på en annan röst, en annan oppositionell stämma så att fascisterna inte står själva för systemkritiken. Nyfascistiska möten bemöts därför genom en rad öppna protestaktiviteter: det organiseras seminarier, möten, uppvaktningar av politiker och rektorer, skrivs artiklar. Varje fascistiskt våldsdåd används för att skapa offentlighet och diskussion, genom att man går ut öppet i presskonferenser och med manifestationer för att synliggöra fascistvåldet. Det fascistiska våldet öppnar upp en möjlighet till kommunikation som sociala centren direkt brukar ta för att skapa en ökad bredd och legitimitet för antifascism, bygga allianser mellan drabbade grupper, visa solidariskt stöd med utsatta, sätta press på myndigheter att agera och minska fascisternas handlingsutrymme. När till exempel Forza Nuova (Italiens SMR) hotade med våld och stämningar mot biografer som visade den avslöjande dokumentärfilmen NaziRock om dem, svarade de sociala centren med att arrangera gratisvisningar av den stoppade filmen på sina center och i universitetsaulor över hela landet. Varje hot från Forza Nuova offentliggjordes, så att fascisternas strategi till slut slog tillbaka mot dem själva.

En målsättning för den öppna antifascismen är att ta sig in på de områden nyfascister har fått ett fotfäste, och då framför allt i fotbollsklackarna. Genom att delta organiserat och kollektivt stödja vissa lag försöker man bli en motvikt mot fascistdominansen. Just här blir antifascistiska identitetsbygget ändå viktigt, med egna symboler, tifo och band, för att skapa en antifascistisk klackkultur. Några av de drivande bakom den strategin är tex Verona-bandet som Los Fastidios (med låten ”Antifa hooligans”) eller den internationella antirasistiska fotbollskuppen ”Mondiali Antirazzisti” som hålls nära Bologna i slutet av juni varje sommar. Denna form av antifascism liknar den nordeuropeiska.

Vid sidan av dessa former att arbeta öppet politiskt antifascistiskt finns en sluten antifascism, en aktionsverksamhet. Men denna verksamhet sker alltid i det dolda, den rapporteras inte om och förnekas alltid i de öppna diskussionerna. Det händer att Lega nord utsätts för så kallade ”eldnätter” där alla deras partilokaler sätts i brand. Ingen organisation tar någonsin på sig aktiviteterna. På samma sätt bemöts fascistiska aggressioner med motattacker, angrepp på lokaler och bortjaganden från gatan. Återigen i det tysta, utan att förknippas med några öppna aktörer, sociala center eller organisationer. Därigenom vägrar man gå in i en gängkrigslogik, motsvarande den som blivit så dominerande i svensk antifascism.

Från Konfliktportalen.se: Anders_S skriver Hotade fiskarter, andread0ria skriver Brunhögerns nyttiga idioter, loaderrorready skriver Våldsamma extremister attackerade Shell

5 Thoughts.

  1. Pingback: Kort påminnelse/kontrapropaganda « Cappuccinosocialisten

  2. Pingback: Braying sheep on my TV screen « Cappuccinosocialisten

  3. Pingback: Tiina regerar på SU! «

  4. Pingback: ANNA-LENA LODENIUS VS. SVERIGES ARBETARKLASS « Salka

  5. Pingback: En eld som aldrig släcks | Samtalat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *