Metropolen – fabriken utan väggar

”Från början var Stålmannens personlighet mycket grov – och ibland tvivelaktigt destruktiv. Ett exempel är i en tidig historia då Stålmannen hör att regeringen inte tänker rusta upp ett slumdistrikt för inget mindre än att en katastrof inträffar och går bärsärk genom distriktet.”
– När Stålmannen startade förortsupplopp i Metropolis, från Seriewikin

Vad är en fabrik? Det är något mer än bara fyra väggar, en företagsbyggnad med bara sammanfösta arbetare i, en gigantisk arbetsplats. Fabriken är en form av samverkan där de enskilda arbetarna sätts i förbindelse med varandra, där deras arbetskraft kombineras och blir en samhällelig produktivkraft genom ett maskinsystem. Automatiseringen i fabriken är arbetarnas hantverkstekniska kunnande överförd på maskiner, ett dekvalificerande av arbetskraften. Genom maskineriet, den tekniska vetenskapen och arbetsorganisationen samverkas den individuella arbetskraft kapitalet köper från arbetaren till en samhällelig form. Det är igenom kapitalet som arbetarna träder i kontakt med varandra i fabriken och blir en kollektiv arbetare. Arbetets samhälleliga karaktär, arbetskraften som samhällelig produktivkraft, framstår som något givet av kapitalet. Arbetarna möter samverkan som kapitalets plan, kapitalets kommando.

Det är ointressant att diskutera vilka arbetsuppgifter som är produktiva eller improduktiva i fabriken utan de måste bedömas som en organisk produktiv helhet. Städaren, kontoristen som betalar ut lönen, försäljningsavdelningen, lastbilschaffisen, löpandebandet-arbetarna på montaget, arbetsledaren, lagerpersonalen, forskningsavdelningen – alla är delar av totalarbetaren, den socialt samverkade arbetskraft som krävs för att färdigställa varan. Marx fick sin beskrivning av storindustrin verifierad i utvecklandet av fordismen och taylorismen.

Vad händer när fabrikens fyra väggar tas bort? När det är ett bemanningsföretag som hjälper de fastanställda att plocka samman varan under produktionstoppar, lönekontoret är inhyrt, städningen sköts av ett privat städföretag med papperslösa, lastbilschaffisarna fraktar färdiga delar från underleverantörer och levererar just in time, forskningsavdelningen bedriver forskningssamarbete med universitetet, en pr-byrå marknadsför produkterna som säljs via återförsäljare. Kapitalets plan i fabriken kräver nu en plan i samhället från den kollektiva kapitalisten: universitetets forskning och utbildning, ett utbyggt vägnät för transporterna, a-kassa och soc-bidrag för de bemanningsanställda i glappen mellan uthyrningar, gemensamt satta standarder för underleverantörerna. Den samverkade produktivkraften har spritts över hela samhället, de små- och mediestora industrierna knutits upp i produktionskedjor snarare än koncentrerade storfabriker. När dessutom industriproduktionen förlorar sin centralitet och tertiära tjänstesektorn expanderar. Hur kombineras den kombinerade arbetaren när den samhälliga produktivkraften i produktionen verkligen blir samhällelig, omfattar hela samhället och går utanför fabrikens väggar?

I det Kommunistiska manifestet beskriver Marx och Engels hur arbetarklassen i storindustrin blir en masskraft, hur den organisationsform som ges dem i fabriken också möjliggör en massorganisering för klasskampen. De massarbetsplatserna är nu splittrade och omorganiserade med fabrikens utspridande. Kan vi ens tala om klassen som en massa längre, efter massfabrikernas nedläggningar? Har klassen splittrats upp i individuella arbetare snarare än massarbetaren, klasskampens subjekt i fabriken?

Samtidigt som arbetarna inte blir massa längre i fabrikerna så har aldrig tidigare i historien en så stor mängd arbetare förts samman på samma plats som nu: till metropolen. Metropolerna är historiskt ett relativt nytt fenomen. I början på 1900-talet fanns bara fyra metropoler med en befolkning på över en miljon invånare. 2006 fanns 372 metropoler med över en miljon invånare, plus 45 som har mer än fem miljoner. Halva jordens befolkning bor nu i storstäder. Utvecklingen är irreversibel och kommit att definiera hela det tillstånd som kallas postmodernt.

Metropolen som fabrik

Negri menar att vi måste betrakta staden som plats för produktionen. Metropolen är för multituden, vad fabriken var för arbetaren. I fabrikerna blev arbetarna massa, det centrala fordistiska subjektet var massarbetaren. Men industriproduktionen inte längre hegemonisk eller central på samma sätt. I den postfordistiska socialiserade produktionen sprids samverkan över hela samhället, istället för att se arbetarna som isolerade och bedömas utifrån enskilda arbetsuppgifter måste arbetarna i metropolen ses som en samhälleliga arbetare, samverkad och kombinerad. Om den fordistiska klassammansättningen var homogen – en dekvalificerad arbetarmassa med liknande arbetsuppgifter i massprodukten – så är den metropolitanska klassammansättningen heterogen. Men ändå med gemensamma egenskaper.

Från det individuella arbetet i manufakturen över det samverkade i fabriken är det metropolitanska arbetet individualiserbart men samverkat. Negris kontroversiella teori är att se samverkan i metropolen som något som inte längre är givet från kapitalet som i fabriken. I staden går inte samverkan att skilja från stadslivet. Staden är ett levande element, inte totalt planerad från ovan av det kollektiva kapitalet och staten. I staden uppstår det nya allmänningar och gemensamma strukturer, språk, livs-former, kulturyttringar, kunskap, gemenskaper, samarbeten. Produktionen måste använda sig av dessa allmänningar. Hela staden måste bedömas som en samhällelig produktivkraft.

Generalisering av den kapitalistiska produktionen i staden, skiftet bort från industriarbetets hegemoni, är inte kvantitativt utan kvalitativt. Produktionen i metropolen är en biopolitisk produktion – livet själv sätts i produktion när produktionen blir samhällelig, nätverkad och kognitiv. Det är i metropolerna som arbetskraftens förändrade karaktäristik visat sig först: arbetet som nät av aktiviteter, de kognitiva processernas värdeskapande, den rika cirkulationen av information – som alla blir essentiella förutsättningar för produktion, menar Negri.

Problemen är många med denna teori. Risken med att se all kreativ och produktiv verksamhet som arbete är att arbetet tenderar att försvinna ut ur vårt fokus. Lönearbetet är fortfarande centralt för att förstå hur värdeförmeringen sker i samhället. Ett av problemen i italiensk teoribildning är att begreppet ”valorizzazione”, används både för att beteckna värdeförmering – dvs den del av produktionsprocessen där en värdeökning sker – och värdeskapande. Värde är inte en inneboende egenskap hos varan hos Marx, utan en relation mellan den i varor nedlagda arbetsmängden (samhälleligt nödvändiga arbetstiden). Däremot är arbetet hos Marx inte den enda ”källan” till värdet, värde ”skapas” även exempelvis i naturen. De ”virtuella” urbana allmänningarna – som samverkan, språk, kultur, information – kan precis som naturens allmänningar (resurser, råvaror) fungera som arbetsmaterial som genom arbetes tillägnande förvandlas till produkter. Marx beskrivning av produktionsprocessens dubbelkaraktär är intressant att lyfta fram: hur den (samhälleliga) arbetsprocessen inbegriper hur (löne)arbetet tillägnar sig naturresurser (allmänningar) och bearbetar dessa till produkter medan hur värdeförmeringsprocessen handlar om hur kapitalet tillägnar sig arbetet. Stadens allmänningar är en ”open access” för produktion, som Hardt uttrycker det. Men det gemensamma som vi producerar kan inte helt bli varor, det sker ett överskott som kapitalet inte lyckas inhägna.

Trots dessa invändningar så innebär Negris (och Hardts) teorier om metropolen mycket intressanta perspektiv på a) den samhälleliga samverkan inte enbart som given inom kapitalet och produktionsprocessen utan utvecklas i hela samhället, b) utvecklandet de urbana allmänningarna och inhägnandet av dem genom privatiseringar, avgifter och gentrifiering, och c) metropolen som plats för motstånd.

Metropolen som exploatering

Precis som staden är en plats för produktion är den också en plats för exploatering. Exploateringen sker givetvis fortsatt igenom lönearbetet. Men Negri påpekar även den ”exploatering” (även om det kanske inte är korrekt begrepp att använda – appropriering är nog mer passande) som sker genom kapitalets tillägnande av de urbana allmänningarna. Exploatering av allmänningarna sker igenom privatisering och kommodifiering – inte bara av naturresurser, utan även av det gemensamma. Tillägnandet av det som kallats externaliteter, ”urban properties”, ex kulturproduktionen i staden. Gentrifieringen är exempelvis en form av expropriering av det gemensamma, menar Negri. Kamp mot gentrifiering blir kamp mot exploatering av det gemensamma. När det gemensamma exploateras, blir privat och kommodifieras, sker ett ras i produktivitet inom dessa allmänningar. Införlivade i kapitalet kvävs den fria kreativiteten som gett upphov till dem.

I fabriken skedde exploateringen genom urvinnandet av merarbete och den centrala kampen stod kring lönen. Med keynsianismen knöts kampen för löneökningar till produktivitetsökningarna i fabriken. Därigenom kunde en offensiv arbetarrörelse också använda lönekampen för att överskrida den keynsianska dealen, driva upp lönerna snabbare än produktiviteten för att försätta fabriksproduktionen i kris. En generaliserad lönekamp gav arbetarrörelsen en möjlighet att överskrida fabrikens uppdelningar och hitta ett gemensamt ekonomiskt krav som blev direkt politiskt. Men med den utspridda fabriken och den metropolitanska produktionen har inte lönekampen också förlorat sin centralitet som politiskt sammansättande krav för det multitudska proletariatet.

Fabrikens jakt på profit har i metropolen förskjutits till en jakt på avgifter, ränta och hyra (Negri använder begreppet ”rendita”). Avgifterna på stadstjänsterna, på välfärd, på gemensamma institutioner skjuter i höjden. Avgifterna har blivit ett sätt att profitera på allmänningar: avgifter ska ge ”fri” tillgång till allmänningar på Internet, i kollektivtrafik, universitet. Om en ökande reallön inom den keynsianska lönepolitiken inom fordismen gav en relativt köpstark arbetarklass och skapade en efterfrågan. Men i den postfordistiska metropolen hålls köpkraften och efterfrågan snarare uppe genom frikostiga lån och kredit än genom reallöneökningar. Kampen kring ”rendita”, kring avgifterna och hyran, har därför fått en liknande politiskt sammansättande roll som krav för storstadsproletariatet som lönen hade för fabriksarbetarklassen. Vad spelar löneökningarna för roll om de direkt äts upp av allt högre reproduktionskostnader för arbetarklassen genom ett ökat avgiftstryck på den gemensamma välfärden, stegrande hyror, stigande låneräntor och skuldsättningar för studier, bostad och konsumtion. Kampen om allmänningar – både som krav, som motstånd mot inhägnande och gentrifiering, och som faktiska reapproprieringar – blir central.

Samverkan i fabriken skedde under kapitalets kommando, som ett genomförande av kapitalets plan. Med utspridda fabriken absorberas även de strukturer som legat utanför fabriken tjänstesektorn, användning av offentlig sektor och sociala skyddsnät, transportsystem, kommunikationsmedel in i produktionskommandot. De biopolitiska produktionen i metropolen innebär en övergång från de disciplinära maktteknikerna i fabriken till en kontroll i territoriet. Staden är platsen där nya kontrollsystem påförs, nya inhägnader, uteslutningar och hierarkier skapas.

”’Nolltolerans’ har blivit slagordet, eller snarare dispositivet för prevention som investeras i hela samhällsskikt och sätts in mot uppstudsiga och exkluderade individer. Hudfärg och ras, religiös klädsel, vanor eller klasskillnader är, var för sig, antagna som de definierande elementen inom metropolis repressiva zonindelningen. Metropolis är byggt på dessa dispositiv. […] de rumsliga dimensionerna, byggnadernas och de offentliga rummens bredd och höjd är fullständigt underordnade kontrollens logik.” (Negri: Dalla fabbrica alla metropoli, Posse 2006)

Metropolis och motstånd

När produktionen och den biopolitiska kontrollen över den samt försöken att tillägna sig allmänningarna (igenom gentrifiering och privatiseringar) pågår i hela metropolen så multipliceras och mångfaldigas även motståndsytorna i staden. Fragmentariseringen och pluraliseringen av arbetskraften har spritt antagonism till hela samhället, mot alla sociala discipliner. Metropolen är den plats där motsättningen och antagonismen i den kapitalistiska produktionen når sin högsta intensitet. Antagonismen tar sig uttryck i metropolen mot metropolen.

Antagonismen i metropolen som produktiv utspridd fabrik är däremot uppsplittrad, inte given som en masskraft. Det finns en temporal diskontinuitet (flexibilitet) och en rumslig utspridning (mobilitet) som måste övervinnas. På den primära nivån finns en likhet hos den samhälleliga arbetaren eller multituden rent ontologiskt, det samhörande och gemensamma som definierar de skilda singulariteterna. Men på en sekundär nivå, som fenomenologiska former är den politiska sammansättningen något som måste skapas, som ett övervinnande av diskontinuiteten (i tiden) och utspridningen (i rummet). Det är en rörelse från motstånd till ett politiskt-konstituerande projekt. Det behövs fortfarande hittas ett kommunikativt ”interface” mellan dessa. Detta gemensamma kan bara konstrueras i kamp.

Samhälleliga arbetaren eller multituden är territorialiserad i metropolen, motståndet utgår ofta från stadsdelen och tar ett utryck som en strävan efter ett självstyre och autonomi i territoriet. Ett steg är uppbyggandet av ”politiska-sociala center” i territoriet.

”Denna [dagens] utveckling och antagonismer föregreps under sjuttiotalet i Tyskland, Förenta staterna och Italien. Det stora skiftet av frontlinjen från fabriken till metropolis, från klass till multitud, erfors teoretiskt och praktiskt av många avantgarden. ”Reclaim the city” var ett ihärdigt, betydelsefullt och överväldigande slagord i Italien. Liknande ord gick genom de tyska Bürger-initiativen [lokala medborgar- och stadsdelsorganisationer organiserade underifrån] och ockupanters erfarenheter i de flesta europeiska metropoler. Fabriksarbetarna kände igen sig i denna utveckling, medan fackföreningarnas och arbetarrörelsens partiers dagordningar ignorerade det. Vägran att betala trafikavgifter, de massiva ockupationerna av hus, övertagandet av distrikt för organiseringen av fritid och för säkerhet för arbetare mot polis och kronofogdar var projekt som genomfördes med stor omsorg. Dessa zoner kallades sedan ’röda fästen’ men var i själva verket stadsutrymmen för offentlig opinion, snarare än platser som sådana. Ibland var de som bestämda icke-platser – de var massdemonstrationer i rörelse som gick igenom och ockuperade torg och territorier. Således började metropolen ombyggas genom en märklig allians: fabriksarbetare och metropolens proletärer. Här började vi upptäcka hur mäktig denna allians kunde vara. ” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

I tidningen Posse diskuterar Negri exemplet från hur den 24 timmars generalstrejk som lanserades i Sevilla 2002 blev en generaliserad strejk i metropolen: där de strejkande arbetarna gick ut från sina arbetsplatser och tillsammans med sociala rörelser i varje distrikt i territoriet blockerade alla gator och gick ut och kommunicerade strejken i hela staden.

”Detta varade en hel dag, vid sidan av en generell mobilisering på metropolens territorium, koncentrerad till eftermiddagen i massdemonstrationer. Detta är ett bra exempel på hanteringen av en generalstrejk: en metropolens strejk där olika sektorer av sociala arbetare möttes, genom dygnets 24 timmar. Likväl, denna utsökta politiska rörelse verkar otillräcklig för att karaktärisera en ”generaliserad strejk”. Vi måste gå djupare och specifikt analysera varje passage och/eller rörelse i nysammansättningen, varje moment i kampen som kan flöda in i konstruktionen av en social strejk. Varför säger vi detta? För att vi betraktar metropolens strejk som den specifika formen för multitudens nysammansättning i metropolis. Metropolens strejk är inte en socialisering av arbetarklass-strejken: den är en ny form av motmakt. Vi vet ännu inte hur den opererar i tid och rum. Vad vi vet är att en funktionalistisk sociologi, en av dem som sätter ihop diverse sektorer av social nysammansättning av arbete under kapitalistisk kontroll, inte kommer att forma en metropolens strejk. Mötet, sammandrabbningen och sammanflätningen och rörelsen framåt av olika delar av metropolens multitud kan inte ses som annat än skapandet (genom kamp) av rörelser av makt. Hur blir denna rörelse kapabel att sprida makt? För oss anspelar inte svaret till Vinterpalatset. Metropolens revolter ställer inte frågan om att ersätta stadsfullmäktige: de uttrycker nya former av demokrati och planer andra än kontroll. Metropolens revolt är alltid återgrundandet av staden. Därför måste den ”generaliserade strejken” i sig innehålla det ”deliriska” projektet att återuppbygga metropolis. Detta innebär att finna allmänningarna och bygga metropolens band.” (Negri: Multituden och metropolis, Posse 2002)

Med Negris försök att beskriva den samhälleliga samverkan och den biopolitiska produktionen i metropolen som utspridd fabrik övervinns uppdelningen mellan proletariatets kamper inom produktionen och trasproletariatets upplopp i stadsutrymmet utanför produktionen. Upploppen i staden och blockaderna av stadens infrastrukturer och kommunikation har kommit att bli två centrala delar i metropolprotesterna idag. De arbetslösas piqueterosblockader i Buenos Aires 2001, franska banlieus-upploppen 2005, CPE-protesterna 2006, grekiska upprorsvågen och Ungdomshusprotetesterna i Köpenhamn 2007, vågen av universitetsockupationer, förortsbränderna, massprotesterna mot ekonomiska krisen i forna östeuropa och Reykavik 2008 ger oss en fingervisning. I sin essä över 00-talet tar Stefan Jonsson i DN upp exemplet om vad som verkar bli en växande motståndsform inför 10-talet:

”I Paris på decenniets sista utlandsresa köper jag Alain Bertho’s bok ”Le temps des émeutes” (Upploppens tid). Den visar att antalet våldsamma upplopp ökat i världen de senaste åren. Bertho drar slutsatsen att vi trätt in i en ny politisk cykel. Ingen vet vad revolterna kan leda till, men faktum är att folk i allt högre grad protesterar, gärna våldsamt – mot polis, stat, religioner, överhet, invandrare, rasism, priser, inflation, arbetslöshet eller vad som helst. Bertho ger empiriskt belägg för Hardts och Negris föreställning om den mångformiga multituden. Överallt sätts människor i rörelse, därför att isen brustit.”

Men Hardt och Negri går längre. Insurrektion i staden och arbetsvägran-olydnaden i produktionen är inte tillräckligt: det måste till en mer radikal exodus för att konstruera en motmakt. Det måste till ett stärkande av allmänningarna, en appropriering av det gemensamma som går bortom det privata och offentliga. Måste finnas en process av hegemoni, en ”institutionalisering” underifrån som skapar kontinuerliga beteenden och hållbara strukturer (vilket inte är samma sak som fasta strukturer) av det gemensamma, den gemensamma välfärden och allmänningarna. Negri och Hardt betecknar detta som ”The becoming prince of the multitud”.

Missa inte stadskampsveckan.

Från Konfliktportalen.se: Redaktionen skriver ”Helsingborgs Dagblad kritiseras av SD”, loaderrorready skriver Äcklen och nollorna är tillbaka…, Anders_S skriver Stockholm – Roslagens Järnvägar, Hans Norebrink skriver Kinesisk elitkamp, komakino skriver På västfronten intet nytt, jesper skriver Saman läser en dikt för Dagens Konflikt

För mer vänsterbloggar besök www.konfliktportalen.se.

4 Thoughts.

  1. Pingback: Ekologiskt hållbara tjänstehjon – nej tack! « Andrea Doria

  2. Pingback: Mutor i Malmö stad? « Kim Müller

  3. Pingback: Om det var någon som tvivlade « Andrea Doria

  4. Pingback: Vad händer på Kuba? : Fredrik Jönsson

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *