Isolera bråkmakarna

De sociala centren har en paramilitär struktur. Med 300 våldsamma aktivister, i hjälmar och kroppsskydd beredda att attackera polisen, infiltrerar de fredliga demonstrationer, gömmer sig i dem och ställer till bråk så fort de får chansen. Så presenterade domaren Caselli sin syn på de sociala centren i en presskonferens. Trots att Caselli var från centervänstern delade han helt synsättet med centerhögern. Italiens inrikesminister Maroni hade vid flertalet tillfällen gjort liknande uttalanden, som exempelvis när han stängde Italiens gränser och under två veckor upphävde Schengenavtalet för att kunna ”stoppa bråkmakare” vid gränsen. Måndagmorgonen den 6 juli, bara några dagar innan G8-toppmötet i L’Aquila skulle starta, genomfördes polisoperationen ”Rewind” med tillslag mot 21 student- och sociala centeraktivister i hela Italien. De var alla misstänkta för att ha deltagit i demonstrationen och blockaden mot G8 University Summit i Turin i april. Polisens tillslag riktades inte bara mot aktivisterna, de tog sig även in på det sociala centret Askatasuna i Turni och Sherwoodfestivalen i Padua. Det var andra gången på bara några dagar som polisen bröt sig in på musikfestivalen. Tidigt på lördagmorgonen 4 juli hade de genomfört ett första tillslag för att söka vapen – något som inte gick att hitta på en musikfestival – inför den stora protestdemonstrationen mot Natoflygplatsbygget i Vicenza, den manifestation som inledde G8-protesterna.

Territoriell förankring
Caselli och Maronis teorem, ”isolera bråkmakarna”, är givetvis inte nytt. Försöket att splittra sociala rörelser i ”goda” och ”onda” demonstranter görs vid varje större mobilisering. Och just protesterna i Vicenza och Turin visar varför dessa splittringsförsök har så svårt att fungera. Hela teorin om en ”våldsam svans” som ”infiltrerar” har nämligen ingen substans, fungerar inte som beskrivning på hur autonoma sociala centeraktivister arbetar inom sociala rörelser. Kampanjen No Dal Molin i Vicenza har pågått i tre år mot utbyggandet av den militära flygplatsen för Nato. Kampanjen har en bred folklig förankring, dess eldsjäl och talesperson är en hemmafru från området i närheten av basen. Det lokala sociala centret arbetar jämsides kvarterskommittéerna i kampanjen på en daglig basis. Från No Dal Molins permanenta läger framför Natobasen sänds det radio i regionen med de senaste nyheterna från kampanjen, via autonoma stationen Radio Sherwood. Kampanjen har försökt med alla medel att motverka basen: de har framgångsrikt ställt upp i kommunalvalet, drivit igenom en folkomröstning (där nejsidan vann stort), fått kommunen att protestera mot regeringens byggplaner. Utifrån sitt permanenta läger har de organiserat åtskilliga opinionsmöten, demonstrationer, aktioner och civilolydnadsaktiviteter, där de tagit sig in på byggområdet. Kampanjens talespersoner deltar på de sociala centrens nationella träffar, skriver artiklar i deras tidningar och samarbetar i fler lokala frågor. Bland annat har ett praktiskt samarbete byggts upp med medborgarkommittéer i andra delar av Italien, med sopprotesterna i Neapel, protesterna mot bygget av höghastighetståg i Val del Susa och Turin, och nu senast med de i tältläger boende jordbävningsdrabbades kommittéer i L’Aquila – den katastrofzon Berlusconi valde att cyniskt lägga G8-toppmötet i. En delegation från No Dal Molin deltog i Aquilabornas sociala forum och demonstrationer mot G8-mötet. Samarbetet mellan sociala center och medborgarkommittéer har alltså varit oerhört fruktbart. De sociala centren har kunnat erbjuda lokaler, kommunikationskanaler och basaktivister – dvs en materiell bas åt sociala rörelser. När No Dal Molin beslöt att genomföra en stor olydnadsmanifestation den 4 juli med syftet att fysiskt ta sig in på flygplatsen och byggplatsen, genom att pressa sig ickevåldsligt igenom polisavspärrningar och klippa upp staket, så var det ett beslöt som togs av hela kampanjen. Sociala centeraktivisterna följde den linjen, de genombrytningar som man försökte göra med sköldar och hjälmar var beslutade av hela kampanjen. No Dal Molin fördömde i kraftiga ordalag polisens agerande i Vicenza (tårgas, avspärrningar, indragna demonstrationstillstånd) och polisens stormning av Sherwoodfestivalen. Men i media uttalade sig inrikesminister Maroni om ”svarta blocket” och ”våldsamma bråkmakare” som återigen ”släppts in” och nu måste isoleras.

På samma sätt med G8 University Summit i Turin. Precis som i Lund samma helg genomfördes aktioner med plexiglassköldar och hjälmar, som skydd mot polisens vapen, där man försökte tränga sig in på universitetstoppmötet och blockera det. Studentrörelsen, L’Onda Anomale (den anomala vågen) bröt ut hösten 2008 i protest mot regeringens universitetsreform, där en stor del av universitets finansering skulle föras över på företag och forskningen därigenom inte längre vara öppet tillgänglig och fri. I en tid när italienska partivänstern helt har raderats och åkt ut ur parlamentet, var studentrörelsen den enda oppositionella rörelse i Italien att fylla gatorna och torgen, att kräva sociala reformer och ny välfärd, och protestera mot regeringens politik. L’Onda beslutade gemensamt att satsa på protesterna mot G8 University Summit i Turin på ett gemensamt stormöte på universitetet Sapienza i Rom, som en gemensam landsomfattande mobilisering för hela studentrörelsen. Och väl på plats i Turin höll nationella studentrörelsen ett gemensamt möte där de beslutade att försöka blockera mötet och med sköldar bryta sig igenom polisavspärrningarna för att kunna genomföra detta. När polisoperationen Rewind genomfördes var den därför riktad mot hela studentrörelsen. L’Onda kallade snabbt till en gemensam presskonferens, där delegationer från alla italienska universitet gick upp och ockuperade rektorsexpiditionen på universitetet i Turin och förklarade att de alla stod bakom och beslutat om den politiska aktionen mot university summit. Det fanns inga ”våldsamma bråkmakare” som tagit tillfället i akt. Sociala centren var inte någon våldsam svans, utan en integrerad del i studentrörelsen. Studentrörelsen vägrade acceptera den uppsplittrande logiken av ”onda” och ”goda” demonstranter, utan krävde unisont att åtalen mot studentaktivisterna skulle läggas ner.

Extremistiskt våld
Av en ren tillfällighet lanserade svenska Säkerhetspolisen och Brottsförebyggande rådet sin rapport, Våldsam politisk extremism – Antidemokratiska grupperingar på yttersta höger- och vänsterkanten (Rapport 2009:15), precis samma dag som razziorna mot de italienska aktivisterna. Medan jag lyssnar på Radio Sherwoods rapporteringar och analyser av polisoperationen Rewind tittar jag samtidigt på Sabonis direktsända presskonferens från regeringskansliet där Brå och Säpo presenterar sin rapport de gjort på hennes uppdrag. Orden ”isolera bråkmakarna”, de ”våldsamma som måste exkluderas” strömmar mot mig på två språk samtidigt, från två olika sidor av Europa.

Rapporten, som finns tillgänglig som nedladdningsbar pdf, är en märklig mishmash från de två institutionerna. Brå har främst använt sig av sociologer (Eva Sundström, Jan Carle, Anette Nyqvist), men även den tendentiösa journalisten och självutnämnda experten Anna-Lena Lodenius. Som utredare har de anställt Johanna Skinnari och Patrik Baard – som bara för tre år sedan själv var aktiv i Osynliga partiet-kampanjen och drev den negrianskt och deleuzianskt influerade bloggen Rhizom. Säpo har i sin tur använt sig av sina akademiskt tillknutna analytiker, Johan Olsson och Ahn-Za Hagström. Just denna blandning gör att rapporten inte kan ses som någon objektiv forskningsrapport, utan en blandning av statistik, tyckanden, närmast skönlitterära partier i jagform.
Ansatsen är i första hand deskriptiv, att genom etnografiska forskningsmetoder svara på frågor om ”hur” extremister tänker och ”varför” de gör som de gör. Detta material har främst tagits fram genom intervjuer och genom att läsa hur ”extremisterna” motiverar sina aktioner i pressmeddelanden och aktionsrapporter på sina hemsidor. Detta har sedan jämförts med Säpos deskriptiva statistik över politiskt motiverad brottslighet. Vare sig Brå eller Säpo kan öppet redovisa sina källor, vilket ju är grunden för en seriös forskning. Brås intervjuer är avidentifierade – inte ens staden de utförts i nämns – och källmaterialet går inte att få granska. Säpo baserar sin statistik på sina egna slutna register.

Rapporten vill belysa ”Hur tänker extremister? Hur ser de på världen och sig själva? Vad är de för och vad är de emot, vilka målar de upp som vänner och fiender?”. Men någon avgränsning eller definition av vad som klassificeras som ”extremister” görs aldrig. Rapporten konstaterar bara att det rör sig om cirka 2000 personer på högerkanten (”vit maktmiljön”) och lika många på vänsterkanten (”autonoma miljön”). Men endast en minoritet av dessa personer är brottsaktiva, den absolut största delen arbeta med ”legala” metoder som vilken folkrörelse eller parti som helst. De brottsaktiva bedöms bara till ett hundratal.

Avgränsningarna blir här mycket slarviga. ”Politiskt motiverade brott” används som ett begrepp ekvivalent med ”våld”, den brottsaktiva delen på ca 10% blandas ihop med hela den politiska rörelsen som till 90% bedriver legalt arbete. Begreppet ”autonoma” definieras i praktiken enbart som de militanta antifascisterna, dvs syftar på nätverken Antifascistisk aktion och Revolutionära fronten – trots att dessa inte utgör någon huvudströmning eller är representativa för den autonoma rörelsen i Sverige.

Hur tänker autonoma?

Vad gör att den autonoma rörelsen uppkommer? I rapporten frikopplas sociala protester från inbyggda motsättningar i det här samhället. Istället kastas olika klyschor fram som förklaringar: ”ungdomlig subkultur”, ”utanförskap”, ”sökande efter grupptillhörighet”, ”vilja att bli sedd”. ”Utanförskap bidrar till att extremistiska grupper som ifrågasätter samhällets grundläggande värderingar växer fram, grupper som använder våld och annan otillåten påverkan för att påverka demokratiskt fattade beslut och driva sina politiska linjer.” Gruppen ses som den viktiga socialiseringsplatsen för att skapa politisk aktivism. Förklaringarna är oftast på en vulgär identitetspolitisk nivå, politiken baseras på identitet, tillhörighet och livsstil: ”Bakom politiska paroller och hyllmetrar av ideologiska skrifter döljer sig mänskliga behov att bli sedd och vara någon, att värna om sin ställning i gruppen eller att höja sin status.”

För att beskriva den ”autonoma miljöns” världsbild och motiv görs främst en läsning av aktionsrapporter och pressmeddelanden på Motkraft.net, Antifa.se och Revfront.org. Utifrån dessa ska autonoma miljöns ideologi målas upp, och rapporten konstaterar att det handlar om en väldigt svartvit och förenklad världsbild i dessa grupperingar. Men frågan är väl hur bra korta pressmeddelanden, som mest beskriver konkreta förloppen och några motiv för en aktion, kan generaliseras och ses som rörelsens ideologi. Det är slående att inga försök verkar gjorts att sätta sig in i den litteratur som läses, vilka studiecirklar som hålls, vad som tas upp i bloggar, vilka diskussioner som förs i de teoretiska tidsskrifterna eller vilka böcker som ges ut – de forum där teoretisk och ideologisk diskussion inom vänstern förs. Därför missar helt rapporten den politiska och ideologiska drivkraften, eller hur rörelsen utvecklats genom tid – bort från 90-talets dominerande identitetspolitik över till en mer klassinriktad och marxistinfluerad ideolog på 2000-talet. Aktionsrapporter har sett rätt statiska ut ända sedan 60-talets slut i aktivisttidningar som exempelvis Brand.

Det är i de deskriptiva kapitlen om ideologi och extremisters målsättningar som de ideologiska motiven i rapporten blir verkligen betungande. Brås del är delvis skriven av Anna-Lena Lodenius, och även Säpos del stödjer sig tungt på Anna-Lena Lodenius och Magnus Sandelins böcker, och för vidare deras teorier. Det intressanta är att Lodenius huvudsakliga research gjordes i mitten av 90-talet och ger en bild av 90-talets identitetspolitik och militanta enfrågerörelser. Av de referenser som görs till 2000-talets politiska aktivism tas bara flyktigt Göteborgskravallerna och Osynliga partiet upp, men de pressas in i 90-talsramen som bara ytterligare nya enfrågor (globalisering, antikapitalism) att lägga till den ursprungliga raden av ”frågor” (antifascism, feminism, djurrätt och miljö). Utifrån dessa enfrågor kan Lodenius sedan pussla ihop en kålsuparteori , där ”extremerna möts” i och med att det finns enskilda frågor som möts. Detta kompletteras med beröringspunkter i arbetsformer, att både höger- och vänsterflygeln är utomparlamentariska (precis som ALLA folkrörelser och sociala rörelser). Och så tillskriver Lodenius helt felaktigt de autonoma att se sig som ett ”avantgarde” som kämpar i den ”tysta majoritetens intresse”, precis som extremhögern ser sig. Sandelin lyckas dessutom få autonoma att bli ”antiimperialister och amerikahatare” – just när han beskriver de rörelser som anslöt sig till globaliseringsrörelserna i Göteborg snarare än antiimperialisterna, de grupper (NEAN) som hade diskussionsunderlag på sina möten som hette ”Varning för USA-hat”, läste Imperiet och hade hyllningsartiklar till amerikansk kultur (Kolla). Syftet med kålsuparteorin är ju att jämställa höger- och vänsterextremismen, att kort bara kunna tala om extremism, där de politiska prefixen helt stryks. Detta är en grundproblematik igenom hela rapporten: varför inte all extremism bemöts lika – hur kommer det sig att vänsterextremismen behandlas annorlunda än högerextremismen, trots att det egentligen är samma sak? Anomalin som måste förklaras är varför den radikala vänstern har ett brett stöd, varför den är förankrad i sociala kamper och rörelser, på ett sätt som högern inte är.

Brott är våld?
Grunden i rapporten är Säpos statistik över politiskt motiverad brottslighet. Eftersom få politiska brott leder till fällande domar har Säpo baserat statistiken på anmälningar istället, och då de personer som setts som ”skäligen misstänkta” – oavsett om de fällts eller inte för brotten. Som avgränsning har Säpo valt att räkna bort brott som varit civil olydnad och istället koncentrerat sig på de som utförs i extremistmiljöerna – utan att redovisa hur denna avgränsning kunnat göras i praktiken. Säpo kom under 90-talet ut med årliga rapporter med brottstatistik, vilket de upphörde med på 2000-talet. Risken fanns med den låga statistiken att den inte kunde motivera deras omfattande övervakningsverksamhet och behov av resurser. Denna gång har de istället valt att betrakta tio års polisanmälningar för extremistbrott, och då fått ihop 1409 personer – varav en bit över en tredjedel registrerats som autonoma och två tredjedelar vitmakt-anhängare. Läser man Säpos brottstatistik ser man hur svår jämställandet av ”extremister” är. Brottsligheten ser helt olika ut. Den enda likheten är åldern: vanligaste åldern är runt 20 år, med ett typvärde på 18 år. Sedan avtar brottsligheten hos både vänstern och högern: ”relativt få brott begås av gärningspersoner som är äldre än 23 år och mycket få brott av individer som är över 30 år.” Högerns brottslighet är till största delen ickepolitiskt. Räknar man bort idiotparagrafer som Hets mot folkgrupp, som utgör en tredjedel av de högerextremas brott, så är en övervägande del av resten av brotten våldsbrott, brott mot person, vapeninnehav. Det är bara hos extremhögern mord och dråp förekommer. Dvs extremhögerns brottslighet är våldsinriktad. Vänsterns brottslighet däremot handlar i överväldigande del om brott mot allmän ordning (vid egen sammankomst, vid toppmöte, ohörsamhet, störande av allmän sammankomst, upplopp), brott mot allmän verksamhet (ohörsamhet, våldsamt motstånd, affischering, maskeringsförbud), materiell skadegörelse, olaga intrång (ockupation), egenmäktigt förfarande (mot företag/myndighet). Majoriteten av dessa ”brott” är alltså olika former av ickevåldslig olydnad, eller olika former av fackliga stridsåtgärder riktade mot företag (blockader räknas av polisen ofta som ohörsamhet och egenmäktigt förfarande, att passivt låta sig flyttas räknas ofta som ”våldsamt” motstånd) – stridsåtgärder som när de genomförs av socialdemokratiska fack inte räknas som brottsliga eller polisiära problem. Räknar man bort de få våldsbrotten så är män och kvinnor jämt representerade i dessa olydnadsaktioner. Det finns alltså stora skillnader i våldsnivå, i kopplingen kön och brott, i måltavlor för brotten, i vilket sammanhang brotten skett (om de varit spontana eller planerade). Säpo summerar det som ”Sammanfattningsvis har vit makt-miljön ett större våldskapital än den autonoma miljön, men den politiskt motiverade brottsligheten framstår som mindre central och planerad i vit makt-miljön.”

Åtgärdspaket
Rapporten är ingen forskningsrapport, utan har ett övergripande ideologiskt motiv. När analyserna lyfts fram är det för att lägga fram en politisk handlingsplan hur de ”våldsamma extremiströrelserna” ska bemötas och bekämpas. Det är här rapporten blir intressant och den får politiska konsekvenser för vår verksamhet – den kommer ju resultera i en ny uppsättning praktiker vi måste förhålla oss till, oavsett om de är beslutade på en naiv och dåligt underbyggd grund. Syftet är ju att utveckla brottsförebyggande strategier riktade att slå ut en radikal utomparlamentarisk vänster preventivt. Dessa förebyggande åtgärder ska riktas på ett tidigt stadium mot ”radikaliseringsprocessen”, dvs identifiera potentiella individer som skulle kunna engagera sig i en utomparlamentarisk rörelse och i olika steg försöka få dem att inte radikaliseras. Radikaliseringen är en socialiseringsprocess inom en grupp, så därför måste personer stoppas redan innan de går med. Framför allt betraktas politisk extremism med detta perspektiv som ett ungdomsproblem: ”Politiska brott gör det förhållandevis sent i åldern, när de är mellan sjutton och nitton år. Det betyder att särskilda insatser bör riktas mot de ungdomar sent i högstadiet och i gymnasiet som ännu inte lämnat extremistmiljöerna.” För att underlätta en tidig identifiering har Säpo presenterat fyra olika kategorier på ungdomar som söker sig till extremistmiljöer, och föreslår olika åtgärder för dem. Det gäller att identifiera om ungdomar fått med sig värderingar hemifrån, om de bara är kontaktsökande och vill ha ett sammanhang eller grupp att tillhöra, om de är rastlösa ”utagerare” som söker kickar och spänning eller ”grubblare” som tänkt sig fram till en position. Kring dessa ska skola, socialtjänst, närpolis och fritidsgårdar engageras för att erbjuda alternativ (ge ”utageraren” kickar genom fritidsaktivitet, föra dialog med ”grubblaren”, agera reservföräldrar för den som fått åsikter med sig hemifrån, erbjuda andra gemenskaper). Men bara för att sådana här åtgärder föreslås i en rapport är det ju inget som garanterar att de genomförs. Det blir ju dessutom lite ironiskt när dessa institutioner som ska verka ut i civilsamhället är just de högern själva skär ner: de flesta fritidsgårdar och närpolisstationer har slagit igen, lärarkåren drabbas hårt av ekonomiska krisen och skolklasserna växer. Istället förespråkar rapporten att näringslivet ska gå in med mentorskap, frivilliga i vuxenvärlden ska agera kontaktpersoner, fler avhopparorganisationer ska startas (med praktfiaskot Exit som förebild). Samtidigt som de politiska ungdomsförbunden tappar fler och fler medlemmar, vill rapportskribenterna uppmuntra extremungdomar att istället söka sig till etablerade politiska organisationer. Men de har inga förslag på hur det ska gå till.

Bemöta grupperingar i territoriet
Nästa nivå i Brå och Säpos åtgärdsmodell riktas mot grupper, där individen redan engagerat sig. Dels handlar det om strategier att bemöta individerna i grupper och dels att bemöta grupperna som kollektiv. Precis som med individen har Säpo tagit fram en lista på roller och funktioner i en grupp, som när de identifierats kräver olika insatser. De delar in aktivisterna i ”ivraren” där politiken är närmast moralistisk och en livsstil som levs, ”kritikern” som arbetar utåtriktat i samhället med opionsbildning, ”praktikern” som vill ha aktivitet och aktion, ”medlöparen” som enbart söker gemenskap och hänger på och slutligen ”nyskaparen” som är den äldre organisatören, igångsättaren och agendasättaren. Här menar Säpo att det viktigaste är att sätta in individinsatser mot den brottsbelastade ”praktikern”, exempelvis genom punktmarkering vid demonstrationer och uppföljda brottsutredningar, men även att rikta sådana åtgärder mot den icke brottsbelastade ”nyskaparen”, eftersom det är dessa personer som är centrala ”noder” i nätverksbyggandena. Gatuaktivisten och organisatören är nyckelpersoner som måste knäckas.

Insatserna mot grupper är viktiga i lokalsamhället, vilket kräver en lokal kartläggning och samverkan mellan civila organisationer och institutioner. Det är genom sin lokala förankring som autonoma får sin styrka, menar Säpo, och de kan kraftsamla utifrån. ”När det väl finns en lokal miljö, även om den är liten, kan nätverket kraftsamla med personer utifrån för att genomföra aktioner och manifestationer. Eftersom en central styrning saknas är kontaktnät viktiga. Ett litet antal lokala aktivister i extremistkretsar kan därför åstadkomma ett stort eko. Genom kraftsamlingarna möjliggörs också aktioner på många orter i landet. Förebyggande åtgärder är därför en lokal beredskap mot tillresande och att förekomsten av små lokala grupperingar inte tystas ned med motiveringen att de saknar betydelse. De ingår och måste ses i ett större nationellt sammanhang.”

Närsamhället måste på olika sätt isolera de autonoma grupperingarna, stänga ute ”bråkmakarna”: neka dem att delta i demonstrationer, vägra hyra ut lokaler, avslå bidragsansökningar. Många små lokala grupperingar blir ett problem på ett nationellt plan, när de samlas och koordinerar antingen aktionskampanjer eller kör nationella/internationella demonstrationer. Polis- och gränsinsatser måste därför försöka omöjliggöra större kraftsamlingar, genom att göra det svårare för aktivister att ta sig till aktiviteter i andra städer och länder.

Problemet är när lokala sociala rörelser väljer att samarbeta med de autonoma. Där måste lokalsamhället även bryta kontakten med de bredare nätverk eller legala organisationer som har kontakt med ”lagbrytande” grupper. På det här planet är dialog något som ska undvikas, så länge som grupperingar genomför lagbrytande aktiviteter eller samarbetar med grupper som använder sig av sådana metoder så måste de nekas dialog eller delta i ett politiskt samtal. Målet är att separera ”våld” och ”politik”. ”En metod för att öka denna klyfta är att politiker och beslutsfattare
är tydliga med att de inte för en dialog med grupperingar som accepterar denna typ av aktivister i gruppen och som inte
tar tydligt avstånd från politiskt våld.” De organisationer eller grupperingar som däremot bryter med autonoma aktivister ska ges positiva privilegier. ”Tanken är att ett demokratiskt beteende på ett tydligt sätt ska ge mer fördelar i ett ideologiskt förändringsarbete än odemokratiska handlingar.” Stängs autonoma ute ur bredare folkrörelsesammanhang blir de lättare att ringa in och åtgärda: isolering bör ”underlätta för polisen att identifiera vilka individer som ägnar sig åt våldsam politisk extremism då de inte längre lika lätt kan ”gömma sig” i de icke-våldförespråkande miljöerna.”

Här är återigen Säpo ute och trampar på djupt vatten. De utgår från att autonoma är isolerade från sociala rörelser, inte integrerade i dem. Definitionen av ”våldsverkare” blir här också väldigt bred och drabbar många sociala rörelseaktiviteter: breda nätverk, de ca 90% vänsteraktivister som arbetar med ”lagliga” metoder, lagliga demonstrationer eller opionsbildande verksamhet kommer bemötas av myndigheterna som ”grogrund” och sköld för extremism och även de utsättas för isoleringsförsök. Denna taktik kan mycket väl slå tillbaka mot dessa institutioner, att det skapar en polarisering mellan sociala rörelser och etablisemang istället. Om varken teknikerna av utdefiniering eller indefiniering fungerar, om sociala rörelser hela tiden genomför det norska sociologen Thomas Mathiesen kallar arenautbrytningar (arbeta lagligt, men då och då göra olydnasaktioner) och vägrar låta sig definieras blir dessa åtgärder svåra att genomföra. Ju bredare verksamhet en radikal vänster har, ju mer den förankras i social aktivitet i vardagen, desto stabilare står den även i sin militans och aktioner. Svarta pantrarnas matprogram i fattiga förorter var nyckeln till även deras militans.

Våld och tolerans

Säpo delar in motiven för militanta aktioner i fyra olika kategorier: instrumentella (aktionen används för att nå ett politiskt planerat syfte), expressiva (våld som självändamål, som kick, utlevd frustration), organisatoriska (kombination av instrumentella och expressiva motiv, grupptryck, gruppfunktion, maktdemonstration, ta trofféer) och affektiva motiv
(oplanerat våld, folk som dras med och försvarar sig vid tex ett polisangrepp på en demonstration). En stor del av rapportens förlag handlar om olika skyddsåtgärder för företag och politiker, hur man ska försvåra att militanta aktioner används för att sätta press på dessa och påverka deras beslutsfattande. Det finns också en medvetenhet att just detta stora fokus på extremistvåldet kan slå tillbaka, och göra extremistgrupper effektivare eftersom de får ett större ”våldskapital” – deras hotvärde ökar genom Säpos hypning. Så samtidigt som man i propagandan bemöter våldsverkarna måste myndigheterna i brottsförebyggande syfte även kunna leverera korrektare information till eventuella måltavlor för att inte få dem att backa när de utsätts för aktioner. För Säpo och Brå är det här en svår nöt, att enskilda pälshandlare stänger efter aktioner visar ju på att direkta aktioner fungerar – och undergräver då åtgärden med att påvisa att ”demokratiska” arbetsformer alltid skulle vara effektivare än ”ickedemokratiska”. Ett liknande dubbeleggat svärd för dem är polisinsatserna: å ena sidan ska extremiströrelser i bred bemärkelse bemötas, isoleras och förvägras dialog – men det riskerar å andra sidan att radikalisera de bredare skikt som drabbas och föra in dem i militant aktivism. Varje polisinsats riskerar att göra militanta aktivister av pacifister. Därför måste tekniker som selfpolicieng och Särskilds polistaktiks ickeeskaliseringstaktiker utvecklas, för att ge bilden av den goda polisen, polisen som uppträder artigt och vänligt mot de personer de motarbetar. Men ”isolerandet av bråkmakarna” riskerar gång på gång att slå snett och sätta igång en radikalisering, eftersom det bygger på att behandla grupperingar som klump medan en deeskalerande taktik bygger på att bemöta dem som individer. Denna rävsax har polisen inte lyckats ta sig ur.

Extremist- eller kålsuparteorin stöter vid upprepade gånger på samma problem: hur kommer det sig att radikal vänsterpolitik tolereras mer än nynazisternas? Varför ser inte folk det som samma extremism? Autonoma arbetar mycket närmare en samhällelig konsenus: ”Den autonoma miljön står på flera punkter närmare etablerade uppfattningar: till exempel om mångkultur, invandring, kvinnans ställning, miljöfrågor och djurskydd.” Och även när aktionerna fördöms, fördöms de enligt Säpo på olika sätt: ”Våld i vit makt-miljön kan uppfattas som nazistiska dåd, med de associationer det för med sig, medan den autonoma miljöns aktioner lättare kan förklaras i termer av ungdomligt oförstånd och att i grunden sunda uppfattningar spårat ur.” Därför läggs en stor tyngd på journalistkåren och media att sluta ”dalta” med vänsterextremismen och istället utmåla dessa som samma kålsupare. Detta görs lättast genom att avpolitisera våldet, att bara skildra det som huliganism, bråkmakande.

Legitimitet eller legalitet
Just förmågan att skapa legitimitet, konsensus och tolerans för sina aktiviteter är något som skiljer de autonoma från extremhögern. Aktionerna sker aldrig i ett vakuum, utan förankras ofta i bredare sammanhang. Legalitet har alltid varit maktens arena, legitimitet sociala rörelsernas för sin maktutövning. Brå och Säpo lägger därför särskild energi på att försöka identifiera så kallade ”neutraliseringstekniker”, olika former av metoder som skapar legitimitet och tolerans kring lagbrott och våldsanvändande

” Sådana används för att rationalisera, legitimera eller rättfärdiga beteenden som i normala fall skulle anses vara felaktiga. De gör det möjligt för en person att upprätthålla en bild av sig själv som respektabel samtidigt som han eller hon bryter mot lagar och regler. Teknikerna kan också reducera samvetskval och skamkänslor. Neutraliseringar är inte något som enbart sker i efterhand, när brottet redan har ägt rum, utan även före. Därför är neutraliseringar motivationsdrivande (Coleman 1998). Det är rimligt att anta att neutraliseringar har särskilt stor betydelse för de brott som denna rapport handlar om eftersom det finns hela ideologiska system med förklaringar som kan rättfärdiga gärningarna.”

Säpo och Brå identifierar fem sådana neutraliseringstekniker: förnekande av ansvar (våldet ses som följd av grövre våld, följd av polisangrepp eller maktutövande), förnekande av skada (ingen drabbades, aktionerna skapade en förbättring, ingen anmälde något brott), förnekande av offer (den som drabbade förtjänade det, det var offrets egna fel, handlingen var ett straff/hämnd), fördömande av dem som fördömer (peka på statens våldsutövande, kapitalismens övergrepp, vinstintressen osv) och högre lojaliteter (att sätta gruppen före samhället, ha egna ”lagar”, ” solidarisera sig med intressegrupper eller organisationer och de uppfattningar som finns där och därigenom neutralisera de lagöverträdelser som begås”, ”staten gör inget”). Alla dessa neutraliseringstekniker gör att politiska aktioner framstår som effektiva, lönsamma och att de når resultat. Därför måste etablissemanget vara beredd att sätta in motåtgärderna att separera våld och politik, att alltid påpeka att våldet inte har politiskt syfte eller resultat utan andra opolitiska drivkrafter och att ha etablerade kanaler att arbeta inom för de som verkligen är intresserade av den politiska frågan.

Säpo och Brås rapport beskrivs även av de själva bara som en första teststudie som behövs vidarutvecklas och är ofärdig. Den bör också läsas parallellt med Försvarshögskolans rapport om Rosengård, som diskuterar hur etablisemanget ska bemöta radikaliseringsprocesser i förorter. Blir vi medvetna om vilka åtgärder de försöker använda, vilken svartvit analys de baserar dessa på, och vilka målsättningar de satt upp, blir det lätt för oss att komma med motdrag och ta oss runt repressionen. Rapporten kan också stärka vissa av våra teser: om vikten att skapa lokal förankring i territoriet, arbeta nära andra sociala rörelser, hela tiden skapa legitimitet kring våra aktiviteter. För om vi ska bli en politisk maktfaktor som kommunister måste vi finna de vapen, de makttekniker och hotvärden som gör att vi kan flytta fram våra positioner. Utan maktmedel kan vi aldrig förändra samhället – och våra maktmedel kommer alltid att bemötas som ”brott” och ”våld”. ”Så länge statens våld kallas rättvisa, kommer proletariatets rättvisa att kallas våld.”

Andra inlägg om Säpo och Brå-rapporten: Andrea Doria – I Brås alternativa verklighet, Stefan Jacobsson – Säpos och Brottsförebyggande Rådets rapport om ”Våldsam politisk extremism”, Petter Larsson – Som man frågar får man svar, Anders Svensson – De kriminella högerextremisterna. Ladda rapporten här.

Från Konfliktportalen.se: Björn Nilsson skriver Tirukkural och några taktiska visdomsord, Kristoffer Ejnermark skriver Vänstern måste bli tuffare, Jinge skriver Reinfeldt och vaccinfabriken, jesper skriver Snart är vi alla terrorister!, acidtrunk skriver Fighters and Lovers Sverige lanseras, Anders_S skriver Förvirrad Neuding om monarki och LAS

3 Thoughts.

  1. Pingback: Amnesty kritiserar Stockholmsprogrammet | Svensson

  2. Pingback: Obamas första kupp? « Bola de Fogo

  3. Pingback: SANDMANNEN « Salka

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *