Lenin i Mumindalen

Det kan inte vara en slump att Leninmuseet och Muminmuseet i Tammerfors bara ligger några hundra meter från varandra. Såklart Lenin bor granne med Mumin. I illustratören och författaren Tove Janssons böcker från 50- och 60-talet skildras den bohemiska muminfamiljen, familjen som alltid skyr arbetet men alltid söker det kollektiva äventyret. Familjen är anarkins parti i Mumindalen: muminpappan som alltid är beredd att återsöka sin äventyrsfyllda ungdom, mumintrollets existentiella grubblerier över varför tillvaron är som den är, vagabonden Snusmumriken som för sitt privatkrig mot inhägnader, murar/gränser och parkvakter, badhusockupanten Tootiki (R.I.P!). Rebellen Lilla My som ”härjar, slåss med polisen och festar”. Muminmamman som kan få alla att känna sig välkomna, involverade och delaktiga – oavsett hur udda de är, till och med de osynliga blir sedda av hennes muminfamilj. (Visst, könsrollerna kanske inte är de bästa, men de lämnar många öppningar och gränsöverskridanden).

Med sitt muminhus som bas är familjen ett organiskt förankrat parti i Mumindalen. Huset är alltid öppet, beredd att ta hand om flyktingar från katastrofer, gömma folk från polisen, lånas ut eller bli en kollektiv mötesplats. Det som skiljer muminfamiljen från resten av de ”ansedda” invånarna i Mumindalen; den egocentrerade neurotiska Filifjonkan eller den autistiska samlaren Hemulen, är att Muminfamiljen alltid är beredda att tänka utanför sig själva, göra saker som involverar hela dalen, bryta mot vardagens konventioner. Muminfamiljen har förmågan att ta beslutet: de ordnar festerna, skapar ett skydd mot ett yttre hot, bjuda in på tebjudningar och blir därigenom Mumindalens naturliga samlingspunkt och referenspunkt. Även när familjen är frånvarande, finns de som ständig referens i mumindalenbornas liv – som i boken Sent i november som kretsar kring muminfamiljens frånvaro, där de övriga isolerade och ensamma mumindalsborna till slut samlas i familjens tomma hus, tar själva på sig rollerna av att skapa den kollektivitet som familjen och huset förknippats med.

Fragment om mumintroll

Förutom muminböckerna formades jag som barn oerhört mycket av skivan ”Mumintrollen”, en skiva med en märklig bakgrund och som ofta glöms bort när muminhistorierna diskuteras.

På den experimentella svenskspråkiga scenen Lilla Teatern i Helsingfors sattes 1958 upp en pjäs om mumintrollen, ”Troll i kulisserna”, skriven av Tove Jansson. När pjäsen kort därpå fördes över till Stockholm, utökades den med musik. Tove Jansson skrev texterna och pianisten Erna Tauro gjorde musiken. Teatern blev succé i Stockholm, och låtarna släpptes 1960 på en EP, och senare en längre LP, där Birgitta Ulfsson, Lasse Pöysti och Gösta Ekman sjöng visorna och vävde in dem i en ramberättelse om mumintrollen.

Ramberättelsen till visorna byggde på teaterpjäsen, men hade under 60-talet utvecklats av Tove och Lars Jansson till en planerad tv-serie för SVT. Serien blev aldrig av, manuset försvann i glömska, och blev endast kvar som fragment i form av LP-skivans korta berättelse kring visorna. Efter ett långt letande och dektektivarbete har Svenska Teatern i Helsingfors nu lyckats hitta det manus som varit försvunnet i 40 år och utifrån det satt upp teaterpjäsen ”Kungen i Mumindalen”.

I sagan skådar Kungen ut över Mumindalen i sin kikare, och blir upprörd när han ser mumintrollens anarkistiska leverne. Han kallar sig till dem i sitt slott för att ”civilisera dem” (i Danmark hade det väl kallats ”normalisera” dem).

”I berättelsen ska mumintrollen anpassas till rådande normer, smältas in i den grå massan, avkläs sina särdrag: de ska ”avminoriseras”. Så länge en minoritet inte syns, ryms den fint inom rikets gränser! Kungen i Mumindalen är en aktuell, varmhjärtad och melankolisk satir. Det handlar om en kultur där avvikelser inte tillåts, där en majoritet med dåligt självförtroende försöker kuva en minoritet. Men först och främst är det en berättelse som genomsyras av mumintrollens avväpnande och förtrollande livsfilosofi.”

Det intressanta är hur kungen försöker civilisera muminfamiljen. Han gör det genom att sjunga och spela tre visor för dem (på skivan sjungna av Gösta Ekman): visan om alltings värde (”Var kryp i mitt rike må höra, att det dyra är det som är stort. För det stora tar lång tid att göra, och kostar mera än det som går fort”), Visan om lag och rätt (där han klagar på att ”närmast är det skurken ni bjuder in på té” i Mumindalen, och Mumin får försvara sig med att de aldrig haft någon lag förut, och att lagar verkar så relativa) och paradmarschen. Civilisation bygger alltså på de tre hörnstenarna arbetsvärdeläran, våldsmonopolet och nationalkänslan – tre beståndsdelar muminfamiljen inte alls kan ta till sig eller relatera till. Istället tar de med kungen till slottets tjänstekvarter, ställer till en fest hos personalen i köket (där kungen aldrig varit förut) och tar till slut med honom till äventyren i det ociviliserade mumindalen istället. Kungen beslutar därefter att respektera Mumindalens territoriella autonomi.

Skapa två, tre, flera Mumindalar

Mumin och Lenin bor inte bara grannar i Tammerfors, utan även i Helsingfors. Några hundra meter från Svenska teatern ligger Helsingfors universitet. Helgen 13-15 mars ockuperades universitetet av studenterna – igen. Kampanjen Studentaktionen höll möten och diskussioner om det nya lagförslag som högerregeringen lagt om att minska den statliga finansieringen och istället släppa in näringslivets sponsring av universitetsutbildningarna. Studentaktionen bildades som motkampanj, och samlade studenter från vänstern, de gröna och framför allt den autonoma studentgruppen AutOp. Inspiration kom från den italienska vågen av universitetsprotester under hösten, och lagförslaget blev en kristalliserande punkt för att få fart på en finsk våg.

Fredagen 13 mars genomförde studentrörelsen aktiviteter i de flesta finska universitetsstäder, med allt från mindre fackeltåg till aulaockupationer. Flera städer hade också arrangerat bussar och tog sig till demonstrationen i Helsingfors. 1300 samlades framför presidentspalatset och universitet, och tågade sedan igenom innerstaden till riksdagen, för att sedan återvända till universitetet, gå in och ockupera byggnaderna.

Trots att studentrörelsen växt fram, fått många nya personer att engagera sig och spridit sig över hela Finland rådde en märklig otålighet under stormötena. Hur skulle man kunna transformera denna våg till en varaktig rörelse, efter att lagförslaget – en ju i praktiken redan förlorad kamp – tagits. Hur skulle man se på studenternas och universitetets funktion? Vissa betonade vikten av universitets (eller ännu pretantiösare, kulturens) autonomi från de politiska institutionerna och näringslivet, andra om studenterna som kunskapsarbetare och universitetet som en fabrik som producerade information, forskning och kunskap för samhället, och att det därför var rätt att kräva statliga finansiering. I mindre workshops diskuterades om det fanns möjligt att sprida studentrörelsen utanför universitetet: fackföreningsrörelsen, som rustade för strid i en kamp mot högergröna regeringens förslag att höja pensionsåldern, hade sträckt ut en hand till studentrörelsen. När regeringen backade och drog tillbaka förslaget, bröts dock den kontakten. Studentaktionen försökte även koppla studentdemonstrationerna till protesterna mot Lex Nokia, ett FRA-liknande lagförslag som kommer göra det möjligt för arbetsköpare att kontrollera sina anställdas epost. En annan möjlighet att bredda studentkampen var att knyta an till bostadsfrågan, en alltid aktuell studentfråga, och där sprida den ut i samhället. Skulle studentrörelsen kunna bli en ny bostadsockupationsrörelse? Mötet enades om att kräva en permanent lokal inne på universitetet, en ockuperad sal, för att kunna fortsätta studentrörelsens kamp inne på universitetet, men utanför studentkåren. En diskussion som däremot saknades är den som förts i Sverige, om den funktion studenterna fått på arbetsmarknaden, som lönedumpande prekär arbetskraft i bemanningsföretag genom extraknäcken för att dryga ut det låga studiebidraget. Diskussionerna pågick långt in på småtimmarna, tills ljudanläggningen släppades in och en fest i universitetsmatsalen drogs igång.

Autonom offensiv och vita overaller

Under 90-talet fick vi många gånger besök av finska anarkistfederationen, som kom översläntrades efter en blöt kryssning och träffade Stockholmsanarkisterna. Vi gjorde liknande resor till dem. Kontakterna var sporadiska och rätt tillfälliga. Hösten 1999, under finska EU-ordförandeskapet, bjöds vi dock över att delta på motaktiviteterna i Tammerfors, då ministrarna skulle lägga grunden för det så kallade ”Tammerforsprogrammet”, den femårsplan som skulle reglera EUs gräns- och flyktingpolitik. Under motkonferensen lades grunden för No Border-nätverket, det autonoma europeiska nätverk som arbetade för att underlätta för öppna gränser och migranters rättigheter. På det mötet mötte jag för första gången de finska autonoma. ”Jodå, vi har fått en finsk autonom rörelse nu”, förklarade en finsk anarkist för mig. ”De fyra sitter i hörnet därborta”. Autonom Offensiv 99 var dock ett ambitiöst projekt, de fyra deltagarna hade lagt grunden för projektet två år tidigare, och hämtade – såsom vi kort därpå också skulle göra – en stor dos inspiration från den italienska operaismo- och postoperaism-traditionen. Finland blev vår genväg till Italien. Autonom offensiv kom rätt i tiden. Bara månaden efter briserade Seattle och globaliseringsrörelsen sprang fram. De finska autonoma befann sig mitt i den. Med erfarenheterna av Världsbanksprotesterna i Prag, tog de med sig det vitaoverallkonceptet hem, och bildade den finska vitaoverall-rörelsen. I december 2000 försökte de störa presidentsbalen på självständighetsdagen och iklädda vita overaller och kroppsskydd bryta sig igenom polisavspärrningarna, i de ”objudna gästernas fest”. De finska vita overallerna började tillsammans med Globalisering underifrån öppet planera en vitaoverallsaktion inför EU-toppmötet i Göteborg. ”I Europa är kärnan i de vita overallernas politiska projekt att vara Europas osynligas armé, som kämpar för minoriteternas rättigheter”, konstaterades det i en kommuniké som förklarade varför man skulle försöka bryta sig in på toppmötet. Den aktionen blev polisens topprioritering att stoppa, vilket resulterade i polisbelägringen av Hvittfeldska gymnasiet – där vita overallerna bodde och hade sina kroppsskydd – den polisiära massarrestering som blev gnistan som utlöste de omfattande Göteborgskravallerna.

Omkast, sköldar och påverkan

Med Genua, månaden efter Göteborg, tog de vita overallerna i Italien av sig sina overaller och ombildades till den mycket mer omfattande ”de olydigas rörelse”. De finska overallerna följde efter.

”Vår styrka var att vi skapat en oerhört flexibel organisationsstruktur och aktivistkader, som kunde göra väldigt snabba omställningar. Vi kunde på 24 timmar kasta om hela organisationen, släppa en identitet eller projekt och skapa ett annat, för att befinna hos mitt i kamper”, berättar finska aktivisten Markus för mig.

I ett diskussionsunderlag till det nordiska nätverk som byggdes upp ur vita overallsaktionen och den radikala globaliseringsrörelsen, PGA-inspirerade NorthEuropean Anticapitalist Network, diskuterades just hur en flexibel organisationsstruktur skulle kunna garanteras:

”Hur kan man ge kontinuitet åt diskontinuitet, när spontanitet inte verkar räcka till? Tja, ”spontanitet” i sig har aldrig varit ”tillräckligt”, då resultaten (nästan) alltid varit otillräckliga och ingenting någonsin är fullständigt spontant utan även resultatet av avsiktlighet. Inte desto mindre verkar frågan om organisering uppta en väldigt central plats just nu, för det första som sköld eller vapen mot reformistisk expropriering av vad vi gör och vad vi är, och för det andra som utbildning och politisk arbete av ”professionella revolutionärer”.”

Trots det till det yttre framstod som en spontan och organisationslös rörelse, hölls de finska aktivisterna samman av en gemensam diskussion, gemensamma strategier och projekt.

”I det andra fallet, är det inte fråga om att vara i kvantitativ majoritet, utan snarare en fråga om kvalitativ majoritet, den höga nivån av politiskt arbete. Det syftar också på förmågan att kunna förändra den taktiska linjen under mycket korta tidsperioder, att vara flexibel nog för att kunna producera det mest önskvärda förhållandet. Paradoxalt nog, om virtuositet är en av de förmågor som utkrävs av den postfordistiska produktionen – samtidigt som postmodern politik har en mycket liten grad av autonomi och givit upp sitt anspråk på virtuositet och att styra ”det möjliga” – handlar det nu om att återföra denna virtuositet till det politiska fältet i form av antagonistisk aktivitet. ”

En av slutsatserna ur detta resonemang var att upprätta en ”pol” i det finska miljöpartiet, återigen likt den italienska Disobbedienti-rörelsen, för att skapa ”parlamentariska sköldar” som kunde skapa legitimitet och legalitet åt utomparlamentariska och antagonistiska praktiker. Finska Grön ungdom, Unga gröna hade vid denna tidpunkt knappt femtio medlemmar, när olydnadsaktivisterna gick med i ungdomsförbundet. I flera omgångar innehade aktivister från de olydiga ordförandeposten, upprättade många av de unga grönas politiska dokument och projekt, samt byggde upp hela organisationen – idag har unga gröna över femhundra medlemmar. Genom De gröna försökte aktiviströrelsen vinna stöd för sina krav på medborgarlön och öppna gränser. Strategin hade mycket begränsad framgång, men gav ekonomiska och materiella resurser, möjlighet till opinionsbildning och offentlighet samt ett politiskt kontaktnät, som aktiviströrelsen kunde använda vid utomparlamentariska praktiker.

”De vita overallerna förtjänar att tillskrivas bedriften att ha gjort de unga bröna till den mest dynamiska institutionella politiska ungdomsorganisationen i Finland. Men vi kan inte heller förneka att i de platser där klassammansättningen varit traditionellt industriellt, har våra kamrater istället arbetat på ett framgångsfullt sätt inom vänsteralliansen (Vasemmistoliitto) och dess ungdomsorganisation. Partiet innebär just detta: förmågan att kunna agera på ett konsistent sätt i olika kontexter beroende på klassammansättningen. Där det immateriella arbetet var hegemoniskt, har de Gröna varit en central institutionell påverkanskanal, medan där industriarbetet är hegemoniskt har vänsteralliansen varit den viktigaste kanalen för påverkan. Däremot har vi aldrig bildat egna fraktioner inom dessa partier eller ungdomsorganisationer. Våra kamrater har alltid varit lojala och öppet berättat om sina åsikter.”

Viljan till makt

2003 lades de olydiga ner i Italien och Finland, i samband med att globaliseringsrörelsen ebbat ut. Men den autonoma aktiviströrelsen fortsatte arbeta vidare genom sina projekt: en finsk version av Planka.nu skapades, No border-kontakterna upprätthölls och framgångsrika försvarskampanjer för utvishotade flyktingar drevs. Genom reclaim the streets-artade graffitidemonstrationer (”Gatukonsternas natt”) skapdes ett tätt kontaktnät med de proletära förortsungdomarna i graffiti- och hiphopscenen. Nättidningen Megafoni förmedlade och utvecklade den politiska, kulturella och filosofiska diskussionen, och skapade kontaktnätverk inom universitetsvärlden, bland studenter och doktorander.

I texten Sunset Boulevard, vid nedläggandet sommaren 2003 av finska Indymedia, som spelat ut sin roll, beskrevs hur kärnan i det politiska projektet, som en politisk vilja och ett subjekt strävandes efter makt och resultat, fortgick oavsett öppna synliga organisationsidentiteter:

”I samhälleliga rörelser är det inte frågan om humanism, värdegrunder eller ett chomskyistiskt åstadkommande av mänsklig rättvisa, utan om materiella förändringar som kan produceras och kontrolleras politiskt. Ibland är det självklart vettigt att ge en naiv bild av sig själv, men det omintetgör inte det faktum att ett politiskt subjekt och en politisk vilja existerar. Vi har inte namngett vår organisation, vårt subjekt eller ens vår vilja, trots att vi gett dem många namn under tre eller fyra års tid.”

Sociala center

En sammanhållande praktik var försöket att upprätta ett ockuperat socialt center i Helsingfors. Ockupationer hade pågått under 80- och 90-talet i flera finska städer, och den dialoginriktade rörelsen Oranssi hade till och med lyckats ockupera bostäder, rusta upp och framgångsrikt skaffa billiga hyreskontrakt. Olydnadsaktivisternas mål när de påbörjade sin kampanj var dock inte i första hand att ockupera ett boendehus, utan att öppna en politisk lokal, ett socialt center. Efter flera ockupationer lyckades de förhandla till sig ett kontrakt på en liten trävilla som ockuperats utanför Helsingfors. Sociala centret, som döptes till Siperia, varade mellan 2002 och 2006, då huset brann ner. Utifrån Siperia uppstod en ny ung generation, som kom in via konserterna och de kulturella aktiviteterna – aktiviteter som tidsvis riskerade att helt överskugga politiken – in i de politiska projekten. Som socialt center led Siperia av mycket barnsjukdomar och svårigheten att dra en gräns mot opolitiska hippiesar som bara sökte en alternativ frizon, men erfarenheten av en självstyrd lokal blev värdefull för den husockupantrörelse som följde efter Siperia förlorats. Kampen för Ungdomshuset i Köpenhamn 2007 gjöt nytt liv i finska husockupantrörelsen, och startade en ny våg ockupationer i flera finska städer. Med start sommaren 2007 började kontinuerliga ockupationer och förhandlingar med Helsingfors ungdomsstyrelse för att skapa ett nytt socialt center. Och efter diverse kortvariga ockupationer eller tillfälliga kontrakt, gav faktiskt ungdomsstyrelsen ockupanterna kontrakt på en fastighet vintern 2008/2009. Vid detta tillfälle gav taktiken med arbetet inom de Gröna utkastning, att det fanns så bra upprättade kontaktkanaler in i de politiska institutionerna att det gick att genom återuppreppat sätta press genom nya ockupationer kontinuerligt hålla förhandlingarna öppna och slutligen få ett kontrakt på ett ”autonomt styrt” socialt center. Våren 2009 kan därigenom Sociala centret Satama (Hamnen) slå upp portarna.

Mayday mayday

Efter globaliseringsrörelsens borttynande deltog finska rörelsen aktivt i det internationella EuroMayDay-nätverket, det nätverk som uppkommit för att sätta ljuset på de osäkra anställda, det nya prekariatets, livssituation och arbetssituation i Europa, för att kräva nya sociala skyddsnät, anställningstrygghet och en garanterad inkomst/medborgarlön. EuroMayDay-paraderna i Finland, som hölls på Valborgskvällen – den traditionella festkvällen – väckte stor medial uppmärksamhet, och begreppet prekarisering blev en allmänt vedertagen term i diskussionen om arbetsmarknadens villkor. Men till skillnad från Sverige förvandlades aldrig frågan om prekarisering till en organisatorisk fråga, att hitta arbetsplatskamper, organisationsformer och stridsåtgärder som fungerar för den nya tekniska sammansättningen av arbetsstyrkan – utan hölls istället som en politisk fråga. Enstaka försök att organisera sig på callcenters, eller bli basaktiva funktionärer i fackförenignsrörelsen, genomfördes, men blev aldrig någon central strategi för organiseringen kring osäkra anställda. Istället kretsade allt mycket kring att framföra kravet på medborgarlön, bland annat genom valkandidater på de Grönas listor – en kampanj som aldrig blev framgångsrik. Samtidigt som CPE-protesterna i Frankrike och Osynliga partiet-kampanjen i Sverige väckte dock sajten Prekariaatti.org och Euromayday en enorm offentlig diskussion – särskilt efter ockupationen av en rivningshotad lagerlokal mittimot Riksdagshuset, som efter en natts brytfest med tusentals deltagare brann upp och övergick i ett våldsamt upplopp utanför riksdagen. Med Euromaydays tappade betydelse som nätverk 2008, de finska Grönas inträde i högerregeringen med Centerpartiet och Högerpartiet, och framväxten av husockupant- och studentrörelsen, släppte de finska aktivisterna frågan om osäkra anställningar och prekarisering.

Lenin i Finland

Inför internationella Euromayday-mötet i Liege i mars 2009 gick det ut strategidokument på nätverkets maillista, som presenterade den organisationsdiskussion som pågått under 2008 i Helsingfors. Dokumentet ”Potemkin” stod i skarp kontrast till Euromaydays rätt spretiga och anarkistiska framtoning. De finska aktivisterna förespråkade ett återvändande till Lenin och att diskussionen om att agera som parti stod på den politiska dagordningen, för att övervinna de brister och den reformistiska ”lightaktivism” som uppstått ur globaliseringsrörelsen.

Bakgrunden till dokumentet var den koordinering, den process att starta ett gemensamt politiskt kollektiv, som pågått mellan de olika finska post-vitaoverallerna-projekten. Potemkin var ett bokslut över de gemensamma tio åren av politisk autonom aktivism, en utvärdering för att vidarutveckla strategin för att röra sig vidare.

Om vänstern i stort i samhället har allt mer kommit att överge antagonismen, motsättningar och kamp, och istället förespråka dialog, diskussion och samförstånd – en ”lightaktivism” inriktad på kulturkamp som bara producerat oändliga diskussioner, utan verklig vilja att agera för förändring, så måste de autonoma projekten organisera sig för makt. ”Det är dags vi sätter tre kategorier i centrum för det politiska handlandet: beslutet, fienden och Partiet”.

”Denna partidefinition given av Karl Marx är för oss den heligaste doktrinen av alla: klassen är partiet. Å andra sidan, måste vi också fösa samman våra fiender: bourgeoisin – arbetet, staten och krigets parti. Dessa två partier har allt för ofta glömts bort. För många gånger har det lämnats osagt att målet för den multitudska proletariatet kan inte vara något annat än förändringen av sakernas nuvarande tillstånd: förstörandet av kapitalismen, arbetet och staten. Bara efter denna premis kan vi diskutera garanterad inkomst, sociala center och graffiti.”

Istället för att i det oändliga agera gramsciansk think tank måste de autonoma inleda ett schmittianskt tank think, börja tänka och organisera sig för att bli stridsskeppet Potemkin.

”Med andra ord, det vi föreslår på ett teoretiskt plan är ‘beväpnandet” av våra tankar. Vi är inte intresserade i de oändliga diskussionernas tankesmedjor, utan snarare intresserade i en beväpnad teori som rullar över all postmodern lätthet: tanktänkandet (tank think). En teoretisk tanke som gjutits i en form, från ett helt stålstycke, utan några postmoderna ränder eller sprickor”.

Dokumentet författat av Kalle Seppä (en förfinskning av namnet Carl Schmitt, Kalle Smed) hymlar inte att det är en kaderorganisation som behövs byggas upp.

”Funktionen för vår organisation är att organisera en kader och intellektuella, att ge en hierarkisk struktur av prioriteringar och uppgifter, att organisera och leda konflikter. Med ett enda ord, att besluta.”

Partiet kan inte ses som enbart en organisation, utan den struktur som är kapabel att genomföra en funktion, att fatta beslutet, att genomföra praktiken.

”Den politiska organisationens funktion är främst att sammankoppla konflikter till en strategi. Från Torneo till Helsingfors, från Rovaniemi till Tammerfors. Som målet, förgörandet av fienden – den kapitalistiska staten.”

Garry Adams i Östra Helsingfors

Men vad bygger det ”i stål helgjutna partiet” sin styrka på? Begreppet multituden visade på möjligheten att konstruera en rörelse av rörelse, men lyckades aldrig etablera sig som ett klassbegrepp, visa på sin rot i produktionen. Även om prekariatbegreppet hade sina brister, satte det produktionen i centrum – även i sina urvattnade former av bara politiska krav på nya skyddsnät. Faran i dessa begrepp var kanske i sin popularitet, att de bäddade för en lightaktivism, bara en åsiktsproduktion och kulturkamp, aldrig lyckades riktigt bli organisatoriska vapen i interventionen för att bidra till en politisk klassammansättning. I Italien har svängningen gått från fokuserandet på arbetarautonomin i produktionen tillbaka till den territoriella autonomin (vilket jag skrivit om här och här tidigare på Guldfiske). Även det finska strategidokumentet föreslår ett liknande steg för att organisera sig som proletariat inom och emot metropolerna. Om arbetarautonomin hade bilfabrikerna i Italien på 60-talet som sin modell, har den territoriella autonomin snarare Norra Irland 70-talet som sin modell.

Satsningarna på att skapa proletära fästen, kallar Kalle Seppä för ”organiserandet av förläggningar” (the organization of compounds), försöket att upprätta proletära zoner, röda fästen där en intensivare motmakt kan utövas i området. Istället för att vara en åsikts eller opinionsrörelse måste praktikerna baseras på en förankring i förorten, bland migranter, arbetslösa, det unga storstadsproletariatet. Det är där den nödvändiga motvikten i krisen kan uppstå, områden där annars extremhögern är de som kan mobilisera och skapa förankring territoriellt. Som inspiration för hur sådan organisering av proletära ”compounds” kan se ut, lyfter Seppä fram Provisional IRAs tidiga verksamhet och bildande som en förebild – inte som en väpnad organisation, utan som en territoriell motmakt, i dess skapande av proletära nogo-områden.

”Det provisionella IRA föddes när en del av medlemmarna i den republikanska armen övergav idén om en konsistent centralistisk nationell befrielse, och beslöt att istället prioritera försvaret av deras egna proletära lokalsamhällen, i framför allt områdena i Belfast och Derry.”

Även om Potemkin pratar om en brytning med Toni Negri (”teoretiker utan skägg”) och operaismen, så är det precis den brytning Autonomiarörelsen genomförde på 70-talet med operaismen, en förskjutning från arbetarautonomi till (proletär) territoriell autonomi. När organisationen Potere operaio sprack var det just i de falangerna, de fabriks- och arbetsplatsbaserade operaisterna, och de insurrektionella leninisterna i Rom, som förespråkade upprättandet av ”röda baser” (basi rossi), befriade förorter, nogo-områden, efter irländsk modell – just efter en studieresa i Norra Irland i 70-talets början. Brytningen står alltså fortfarande och stampar inom den italienska traditionen, och följer den inriktningen på att bemöta Lega nord och högerns valframgångar med territoriell organisering som just pågår i Italien.

Stadsdelskampen, satsandet på röda fästen, har många intressanta beståndsdelar: självreduktionskampanjer, ockupationer, generaliserade strejken som blockerar stadens infrastruktur, territoriell motmakt, reappropriationskampanjer och direkta attacker/upploppet som återtagandet av stadsrummet. Men denna proletära strategi är också problematisk, utifrån hur proletariatet definieras – att klassbegreppet riskerar att tappa sin bas i den omedelbara produktionsprocessen. Risken finns att kasta ut det operaistiska barnet med badvattnet. (Just denna frågeställning territoriell autonomi/arbetarautonomi kommer bli central för mig under vårens planerade inlägg på denna blogg).

Det återstår att se om kamraterna i Helsingfors ska lyckas med sin territoriella strategi, att bygga sitt muminhus och bli det organiskt förankrade partiet i sin mumindal. Men jag önskar dem lycka till och kommer nyfiket följa utvecklingen i vårt grannland.

3 Thoughts.

  1. Pingback: Eskalerande klasskamp i Frankrike « Bola de Fogo

  2. Pingback: Nu ska kapitalisterna betala för krisen « Forever United

  3. Pingback: Generationen som gick åt helvete « Dom ljuger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *