Mitt liv som brandman

Hösten 1993 var en märkvärdig höst. Nyliberalismen stod på sin topp, avregleringarna skedde i ett rasande tempo, Carl Bildts högerregering regerade med stöd av det rasistiska högerpopulistpartiet Ny demokrati. Bara något år tidigare hade flyktingförläggningarna brunnit, lasermannens skott och bilderna på nynazisterna i VAMs maskerade demonstrationer raserat bilden av det ”toleranta” Sverige. Stora motorvägssatsningar planerades i Göteborg, Stockholm och Malmö, för att färdigställa infrastrukturen för EUs inre marknad.

Fanns det motkrafter? Efter murens fall var vänster närmaste ett skällsord, och feminism hade inte bättre klang. De sociala rörelser som växt fram under 70- och varit starka under 80-talet hade rasat samman. Det politiska utrymmet utanför partierna var tomt. En förjävlig tid. En fantastisk tid. Mitt i all detta kaos och tomrum blev allt möjligt för oss att göra. Hösten 1993 var en brytningstid för den utomparlamentariska vänster, och något nytt var på väg att ta form. En ny politisk sammansättning. En ny vildvuxen rörelse reste sig. Två år senare, hösten 1995, tog vi från denna rörelse över den anarkistiska tidningen Brand.

Den ”gamla” Brandredaktionen var en del av den europeiska husockupantrörelse som svepte igenom Europa på 80-talet, från metropolerna Zürich, Berlin, London, Hamburg, Amsterdam och Köpenhamn, ända hit upp till Haga, Värnhem och Södermalm. Från 1987 och framåt rapporterade Brand om husockupationer, och de aktionskampanjer som sprang ur ockupantrörelsen, såsom Shellkampanjen. Tidningen var den enda i sitt slag och blev den sammanhållande länken för den anarkistiska rörelsen. Flera i Brand hade en bakgrund i olika politiska kulturella fanzines med rötterna i punken, och kulturen spelade en stor roll (kultfilm- och musikartiklar m.m.). I början av nittiotalet blev Brand allt proffsigare journalistiskt, fick en allt bredare läsekrets men tappade samtidigt i allt högre grad kontakt med den nya generationen aktivister som började organisera sig i landsomfattande nätverk 1993.

Nätverkens framväxt

För 80-talets och tidiga 90-talets aktiviströrelse utgjordes hela den organisatoriska strukturen av kommunikationen genom Brand och så kallade A-möten, stora landsomfattande anarkistträffar som hölls ungefär vartannat år. Ur A-mötena upprättades lösa kontaktnät och kontaktadresser utbyttes, men dessa nät var ofta av väldigt tillfällig och kortlivad natur. Det anarkistiska kontaktnätet som exempelvis 1990 växte fram ur mötet A-90 bestod av ca 10 lokaladresser, varav flera inte var fungerande grupper utan enbart kontaktpersoner. A-92, anarkistmötet i Stockholm våren 1992, visade på en ny riktning som var på väg att ske. Istället för en massa gemensamma diskussioner, fick deltagarna välja att inrikta sig på ett tema: antifascism, miljökamp, feminism, klasskamp. Denna uppdelning i ”enfrågegrupper” kom att de följande åren cementeras fast. Hösten 1993 bildades Antifascistisk aktion och Syndikalistiska ungdomsförbundet. Aktivistlokalen RSM i Stockholm öppnades. Anarka- eller radikalfeministiska kvinnokaféer uppstod i varje stad och hade gemensamma landsträffar. Samma sak skedde med radikala miljögrupper, som exempelvis Socialekologisk aktion. Redan året innan hade klasskampsorganisationen Folkmakt bildats, med flera lokalgrupper. Organisationsgraden tog ett oerhört språng framåt, från A-mötenas lösa struktur till enfrågenätverkens totala hegemoni. Vår nya Brandredaktionen som tog över tidningen 1995 kom ur de nya ”nätverken”.

Bildandet av en ny redaktion var ingen smärtfri process, snarare tvärtom. De första två åren blev kantade av mängder av interna diskussioner och gräl inom redaktionskollektivet, cirka tjugo personer passerade under den tiden igenom redaktionen innan det utkristalliserade sig en stabil grupp. Den gamla redaktionen kallade oss ironiskt nog med rätta för ”anarkobolsjeviker”. Och vi bar nog med oss många av de drag av kompromisslöshet, som kännetecknade de militanta nätverken. Den största interna diskussionen i inledningsfasen för nya Brandredaktionen var om tidningen skulle vara enbart en ”anarkistisk” tidning, dvs att redaktionen bara skulle be aktivister med ”korrekt” anarkistisk analys att skriva och om alla texterna sedan skulle diskuteras igenom och godkännas av redaktionen eller om tidningen skulle vara ett ”forum” där de aktivister som gjorde aktiviteter också skulle ombes skriva om dem. Efter en lång och uppslitande diskussion beslöt vi att göra en tidning som skulle fokusera på kamper, snarare än vilka ideologiska etiketter de som bedrev dem satte på sig själva.

Om Brands roll under ockupantrörelsen hade varit självklar, att tidningen var den rörelsens organ, som all kommunikation skedde igenom, var det inte alls lika självklart vilken roll vår Brand skulle ha i förhållande till den nya rörelsen. Vår tanke var redan från första början att vara en tidning av, inom och för rörelsen. Tidningen skulle göras av dem som själva var aktiva, alla i redaktionen var dubbelorganiserade som aktivister i de olika nätverken. Men många av de nya nätverken startade också egna tidningar, med olika nischer: Syndikalistiska ungdomsförbundets Direkt aktion var en utåtriktad propagandatidning med skolelever som målgrupp, Folkmakt hade sin propagandainriktade klasskampstidning, det fanns feministiska fanzines som Radarka och Amazon, radikala miljötidningar som Miljöaktivisten och Ekologisten. Tidningar som först Anarkistiskt tidskrift och senare Riff-raff, fyllde den teoretiska nischen. Aktionsrapporter och interna diskussioner publicerades i stencilerade lokala gratisblad och kalendarier som Inform och Alarmkalendern. Och med Internets expansion från 1996 och framåt, växte nya forum fram. Webbprojekt som Motkraft, Yelah och Indymedia tog över Brands roll som snabba nyhetsrapporteringar där aktionsgrupper direkt kan lägga upp sina pressmeddelanden på webbsidornas öppna publiceringssystem. Debatter sköttes på communities som Socialism.nu eller medlemsforum. Varje grupp eller stad med självrespekt hade en egen maillista på nätet.

De utåtriktade kampanjerna

Fanns det ett behov av en samlande tidning mitt i denna explosion av nätverk och kommunikationsformer? Vi ansträngde oss för att hitta den platsen för Brand. Vi såg den funktion Brand kunde fylla var just att kommunicera över alla dessa projekts gränser, att vara ett korsbefruktande forum mellan alla dessa. De aktivistkampanjer som ofta drevs var ändå samarbeten eller organisationsöverskridande, och där fanns utrymmet för Brand att hjälpa till att leverera material åt de verksamheter rörelsen bedrev. Samtidigt behövdes det fortfarande en gemensam debatt mellan grupperna, även om den rollen var problematisk för tidningen.

En lösning för oss var att jobba genom temanummer. Då kunde vi involvera kampanjer, projekt och grupper i just en aktuell fråga, och gå mer på djupet kring det temat och ta fram material som faktiskt skulle vara användbart och utvecklande i kampanjarbetet. Kampanjer var en tacksam form att jobba utifrån, inte bara att det var översiktligt och koncentrerat, utan även att det i varje specifik mobilisering gav oss som rörelse att bryta oss ut ur den isolerade position vi hade i mitten av 90-talet som rörelse. I varje mobilisering skapades bredare nätverk, vi jobbade som aktivistgrupper samman med sociala rörelser och folkrörelser, och lyckades förankra våra direkta aktioner och militans i bredare sammanhang.

En första sådan kampanj var arbetet mot nazistbutikerna som pågick mellan 1995-1998, som både bestod av militanta aktioner men också ett brett samarbete med lokala initiativ i Stockholm, Linköping, Göteborg och Helsingborg. Samarbetet som byggdes upp där användes sedan i en kampanj mot bilarna med porrklubbsreklam och demonstrationer mot våldtäkterna, som var viktiga händelser i att faktiskt väcka feminismen som fråga i samhället. Med antivåldtäktsdemonstrationen 1997 började våra demonstrationer växa stort i antal (den demon var nog första och sista gången Mona Sahlin gick i en anarkistorganiserad manifestation). Motståndet mot motorvägsbyggena var en av de stora europeiska frågorna under mitten av 90-talet, Brand rapporterade inte bara från sabotagen och skogs/vägockupationerna, utan satte genom sina artiklar in vägfrågan i ett större sammanhang och beskrev vägarnas funktion för kapitalets infrastruktur och just in time-produktion.

Det tog oss några år som redaktion att hitta formen, när vårt första nummer kom 1996 var vi helt nya på tidningsområdet och hade väldigt lite aning om hur man skrev, layoutade eller gjorde en tidning. Vi behövde några år att testa oss fram, men sedan blev vi smått förvånade hur bra just formen med teman knutna till faktiska kampanjer fungerade. Vi brukade skämta om hur Brand satte agendan för de sociala rörelserna, om hur alla de frågor vi tog upp och väckte sedan togs över av etablerade vänsterorganisationer. De teman och frågeställningar man kunde läsa om i Brand, kunde man sedan något år senare läsa i urvattnad form i Röd Press.

1998 hade vi verkligen hittat vår form och arbetat ihop oss som redaktionskollektiv, lagom till tidningens hundraårsjubileum. Det gav oss en anledning att börja forska i och skriva om Brands historia. Vi knöt kontakt med de gamla redaktionerna från 60-, 70- och 80-talet igen, intervjuade dem och bjöd in dem till hundraårsfestivalen, som vi höll på Kafe44. Festivalen var en oerhörd lyckad tillställning och kick för oss, men också vår inledning på polisproblem för redaktionen. Den traditionsenliga förstamaj-sillunchen stormades av polisen, med påhittade tips om sprängämnen på Kafe44 som anledning. Repression blev en central fråga för oss att skriva om de närmaste åren.

Repression

Redan i samband med massarresteringarna av aktivister och tvångsdeporteringarna av svenskarna under EU-toppmötesprotesterna i Amsterdam året innan, började vi skriva om Schengenavtalet, ”Fort Europa” och dess konsekvenser både för migranter och aktivister, i inskränkningarna av rörelsefriheten. Vi gjorde sedan ytterligare ett tema specifikt om migranter och papperslösas situation i Sverige, i samband med att nätverket Ingen människa är illegal bildades. När polisen sedan hösten 1999 gjorde ett massgripande vid gatufesten Reclaim the city, följde vi upp med artiklar som diskuterade polisens nya nolltoleransstrategi, de importerat från USA. Vi intervjuade graffitimålare och berättade om SLs smutsiga krig mot gatukonsten. Sammanflödandet av aktiviströrelsen, hiphop och graffitiscenen blev otroligt lyckat – gatufesterna förnyade aktivistkulturen, försåg oss med en ny kampform och politiserade den expanderade svenska hiphopscenen. Förortskarnevalerna, där de ”fattigare” förorterna ordnade gatufestkaravaner ut till de ”rika” förorterna bidrog till att skapa ett klassmedvetande inom båda scenerna. Samarbetet, framgångarna för gatufesterna runt om i Sverige och den antirepressiva diskussionen lyckades faktiskt stoppa nolltoleransstrategin, pga av all kritik som den bemöttes av. Nolltolerans blev så nedsvärtat som begrepp, att det inte gick att använda mer efter det. Polisens agerande vid massprotester kom att begränsas de följande åren, vilket gav oss en unik situation inför Göteborgstoppmötet.

Ett ännu viktigare samarbete som byggdes upp var den kontakt som skapades 1999 mellan Brand och olika fångkollektiv på Sveriges anstalter. Inför ett temanummer om fängelser intervjuade vi förtroenderådet på Norrtälje och de fångprotester som skett där. Intervjun lade grunden för ett långvarigt samarbete mellan fångtidningen Kåkbladet och Brand, ett samarbete som bland annat resulterade i fångkonferensen Riv murarna. Fångkollektiven kom sedan att stående ha sidor till sitt förfogande i Brand, tidningen skickades gratis till fångar och vi hjälpte dem med det praktiska arbetet kring utgivningen av Kåkbladet.

Men den händelse som skulle leda till åtal mot oss blev lite oväntad. 1999 drevs en kampanj, Shitzkampanjen, mot de så kallade ”manstidningarna” och deras objektifierande kvinnobild. Brand följde upp kampanjen med att 2000 släppa ett temanummer om Vecko-Revyn och tjejtidningarnas roll i konstruktionen av kvinnobilden. För att lätta upp numret gjorde vi flera parodier på tjejtidningarnas olika tester, bland annat ett som hette ”Så blir din kravall en succé. Tips från A till Ö.” Av alla militanta och uppviglande artiklar vi gjort, valde Säpo att åtala just denna satir för uppvigling. Vi förstod senare att det pågick en internationell kampanj med åtal mot aktivisttidningar i Holland, Tyskland, England, Finland och Sverige. Säpo hade just fått det stencilerade bladet Ekologisten fällt för uppvigling och nu var det vår tur. Men till skillnad från Ekologisten blev det ett tryckfrihetsmål av Brandåtalet. Och då hade vi plötsligt Sveriges hela journalistkår på vår sida, med Jan Guillou som ordförande för Publicistklubben i spetsen. Även Erik Wiik, som senare skulle göra ett jättearbete för att påvisa rättsövergreppen efter Göteborgskravallerna, hjälpte Brand med ett ovärderligt stödarbete. Rättegången blev ett stort fiasko för Säpo. Juryn kunde inte låta bli att fnissa när åklagaren med gravallvarlig ton läste högt ur artikeln, om att man inte ska kravalla i högklackat och zebrakavajer. Brand friades, och sedan dess har Säpo inte försökt sig på några fler åtal mot vänstertidningar.

Globalisering och klasskamp

Den största kampcykeln som skedde under vår redaktionsperiod var ändå globaliseringsrörelsens framväxt. Brand följde nyfiket zapatisternas revolt i Chiapas, från dess utbrott 1994. Redan i juni 1997 var vi på plats och rapporterade om toppmötesprotesterna vid EU-toppmötet i Amsterdam och Europamarschen mot arbetslöshet och prekarisering. Erfarenheterna från Europamarschen togs med hem och året efter hölls manifestationen Mot marknadens diktatur, i ett försök att sätta kritiken av nyliberalismen och kapitalismen på de sociala rörelsernas agenda igen. Sedan rullade det på, med artiklar om toppmötesprotester och antikapitalistiska aktionsdagar som J18 och Seattle 1999, Prag 2000 och Göteborgstoppmötet 2001. Brand ägnade tre nummer åt mobiliseringen inför Göteborgstoppmötet, tog upp de viktiga frågorna inför mötet och berättade om nya och gamla protestformer som skulle användas. Numret efter toppmötet var nog det viktigaste vi någonsin gjort, ett ambitiöst nummer där vi förklarade vad vi ville och vad vi uppnådde med Göteborgsprotesterna och satte händelserna i ett internationellt sammanhang. Vi publicerade breven från de fängslade kamraterna från Göteborg och Genua, skrev om de sanslösa rättsprocesserna.

Göteborgshändelserna visade på hela toppmötesvågens styrka och svagheter. Framför allt diskuterade hela rörelsen flitigt hur vi skulle översätta denna energi och förankra den på hemmaplan, i vardaglig klasskamp. Det fanns en stor fara att reducera antikapitalism till stora händelser, massdemonstrationer och strejker. Vi funderade mycket över vad som gick att använda från aktivismen i en antikapitalistisk kamp, och vad som var aktivismens begränsningar. Genom det globala återupptäckte vi det lokala. Vi presenterade diskussionerna kring sociala forum, sociala rådslag (consultas) och stadsdelsorganisering som taktiker för detta återknytande. Men den absolut viktigaste formen, blev diskussionen om möjligheterna att ta energin från aktivismen och föra in på arbetsplatserna, i form av en formell eller informell kollektiv organisering. I ett nummer 2002 presenterade vi Kämpa Tillsammans artiklar om denna form av ”ansiktslöst motstånd”, där aktivister berättade om sina erfarenheter i arbetsplatskamp utifrån sina arbetsplatskollektiv. Brand var givetvis inte ensamma om den diskussionen, den fördes parallellt i många autonoma grupper och igenom den så kallade ”fackliga reorganiseringen” i SAC. Med dessa diskussioner hade vi lämnat 90-talets partikulära och separerade enfrågekampanjer bakom oss, till en mer politisk generell klasskamp utifrån ett sökande av gemensamma intressen i mångfalden av begär och behov.

Men frågan kvarstår. Varför var lönearbetet och arbetsplatskampen så osynligt i Brand under 90-talet? Delvis kan det kanske förklaras med att andra tidningar hade det så uttalat som sin ”nisch”, arbetsplatskamp bedrev man tex inom facket SAC. Men vi bedrev en första personens politik på så många andra områden, så varför stoppade vi där? När vi ens tog upp att diskutera kapitalism blev det lätt som slagord, kritik mot multinationella företag och globala handelsinstitutioner – det var alltid något utanför våra egna liv. Var aktivism bara en hobby, som vi bedrev vid sidan av och såg som helt separerat från våra jobb och vardagsliv? Kanske berodde det på att aktiviströrelsen mest samlade ungdomar utan lönearbete, men även unga befinner sig i skola, universitet, sommarjobb, vikariat. Kanske berodde det också på det begränsade utrymmet som fanns för vänsterpolitik i den nyliberala offensivens 90-tal, enfrågekamperna blev den bastion där det fanns ett utrymme att föra kamp, återupptäcka gemensamma intressen och börja bygga upp en styrkeposition.

Vilken rörelse?

Diskussionerna runt Göteborgstoppmötet blev omskakande, och tvingade oss att återigen börja diskutera vad vi menade med vissa begrepp, som vi använde rent på slentrian: rörelse, aktivism, antikapitalism. Vad menade vi med ”rörelsen”? I de första numren av Brand vi gjorde fanns 30 kontaktadresser till de grupper som utgjorde rörelsen listade. SUF, AFA och feministträffarna bestod i stort sett av samma folk, dubbelorganisering var vanligt. Det innebar att det också fördes samma diskussioner i grupperna – kring sexism, härskartekniker, militans och så vidare. Man kunde med rätta tala om en gemensam ”miljö”. Men den rollen som forum blev svårare att uppnå ju mer rörelsen expanderade. Efter Göteborgsprotesterna hade rörelsen växt till att samla över 130 grupper, och dubbelorganisering hade blivit ovanligare. Flera organisationer och grupper jobbar självständigt och separatistiskt. Det gick inte längre att tala om en gemensam diskussion som 1995 eller några hegemoniska föreställningar. Om det när vår redaktion började med Brand kändes rätt okomplicerat att tala om en ”rörelse”, blev begreppet med tiden allt mer problematiskt. Vad är det som gör att en djurrättsgrupp och en radikalfeministisk grupp tillhör samma rörelse, annat än att de båda använder slagord mot ”förtryck”, går på samma första maj-demonstration och använder militanta direkta aktioner.

För det mesta definierade vi aldrig under 90-talet vad vi menade med rörelse, anarkism, vänster eller ”mot förtryck” överhuvudtaget. ”Rörelsen” var mer en fråga om addering: kamp x + kamp y + kamp z multiplicerat med militans = rörelsen. Som bäst fungerade det som en öppen och involverande kombination av kamper, att se till praktiker och vad folk gjorde, istället för bara vad folk kallade sig eller sade. Som sämst blev detta paraply bara en kombination av förtryckskategorier, ett sökande efter vem som var mest ”förtryckt” (och därigenom, underförstått, hade den mest radikala potential). Kritiken som riktades mot tidningen var ofta alltid den samma. För många i den utomparlamentariska vänstern kom Brand att bli synonymt med ”förtryckssamverkansteorin”, eller triple oppression-diskussionen, dvs ett försök att skapa en syntes av olika enfrågor och hitta hur de samverkade. Modellen togs ofta från feminismen, som överfördes på alla maktstrukturer, utifrån att enbart se hur vi insocialiseras i olika roller. Ofta riskerade diskussionen att kantra över i en identitetspolitik, enbart en granskning av olika ”identiteters” representation i samhällets struktur. Användningen av en första personens politik, att utgå från våra erfarenheter och behov snarare än några abstrakta ”andra”, riskerade precis som sjuttiotalets feministiska slagord ”det personliga är politiskt” att reduceras till individuella strategier, snarare än som att i ursprungstanken försöka att se strukturer och formulera kollektiva kampstrategier.

Schizofreni vs paranoia

Det var här spänningarna mellan olika strategier inom den allt mer brokiga rörelsen blev svåra att hålla samman i Brand. Kanske skulle man kunna beskriva det så här. Brand hade under hela tiden från 1995 bestått av de två tendenserna schizofreni och paranoia, som ofta gått in i varandra.

Brands schizofrena tendens hade varit att försöka fungera som en spegel av den utomparlamentariska vänsterns aktivistgrupper. Grupper skickade in pressmeddelanden och aktionsrapporter om olika frågor, utan någon röd tråd. Artiklarna har försökt stärka den här mångfalden, vilket resulterat i heterogena teorier. Ena numret gick det att läsa en intervju med Michael Hardt om hans imperietteori och kritik av befrielsenationalism, nästa nummer en artikel om nationella befrielserörelser i Västsahara. Eller en queerartikel om transexualitet som åtföljdes av en radikalfeministisk mot transexualitet. Analyser som inte på något sätt går att föra samman samsades. Det är detta som är den schizofrena sidan, olikheterna har fått existera sida vid sida i Brand. Under åren som gått har olikheterna djupnat och ”rörelsen” expanderat på bredden och i mångfald.

Den paranoida tendensen i Brand kom främst till uttryck på debattsidorna, men trängde ofta även in i artiklarna. Det paranoida draget var de ständiga interna diskussionerna. ”Rörelsen” var ett eget universum där det hela tiden diskuterats vilka beteenden och grupper som passade in och vilka som var ett hot mot den interna ”miljön”. Miljön var ett slutet system, en frizon som skiljde sig från övriga samhället där egna normer och värderingar rådde. Denna miljö var konstant under attack: utifrån genom repression och inifrån genom olika former av ”förtryckande” beteenden eller ”interna hierarkier”. Folkmakt, djurrättare, plogbillare eller Autonomt motstånd – hade de något i ”rörelsen” att göra? Hur skulle interna sexuella övergrepp, stölder eller golande bemötas? Vilka skulle accepteras och vilka skulle stötas ut?

Trots den positiva sidan i de schizofrena delarna, som oftast handlat om ”rörelsens” eller gruppernas potential, så var det den paranoida delen som satte stämningen på tidningen. Folk läste ofta debatten först och varje nummer bedömdes alltid utifrån debattartiklarna. De schizade delarna försökte skapa pepp, medan de paranoida visade upp en rörelse med stora problem.

Ett av Brands stora problem med debatten var att undvika att bli en ”slaskhink” för rörelsen. Den paranoida sidan överskuggade alltid potentialiteten. Redaktionen tvingades försöka hålla den paranoida tonen nere på inläggen genom att rensa bort personangrepp och försöka uppmuntra till en konstruktiv ton.

Vi valde medvetet att göra Brand till en rätt intern tidning. Vi resonerade att det var intressantare för ”nya” att läsa en tidning som visade på en mängd levande kamper och diskussioner inifrån, att kastas rakt in i detta, än att göra propagandatexter med åsikter som skulle pådyvlas läsarna utifrån. Vi valde därför att varken gå vägen att bli en journalistisk ”objektiv” tidning som Arbetaren och Yelah eller propagandistisk ”subjektiv” som Folkmakt och Direkt aktion, utan körde på en pluralistisk subjektivitet. Trots riskerna och problemen, är just denna schizofrena kommunikation av en mångfald, en svärmkommunikation, som i diskussionen och kampkommunikationen försöker hitta sina gemensamma ytor och skapa en politisk sammansättning utifrån cirkulerandet av kamper, personligen den väg jag fortsatt tro på, och som jag valt att ta med vidare till de projekt, som Motkraft och förlaget Roh-nin, som jag arbetar med nu.

Texten skrevs till Brands 110-årsdag 1 maj 2008 för att summera mina år i redaktionen 1996-2003, där jag skrev under pseudonymerna Olle Meurling och Mathias Fuchs.

Konflikt: Theo diskuterar klassproblemet fetmaDagens Konflikt. Hos schizofrena (yeah!) Autonoma kärnan rasar ESF-debatten vidare, Vida latina lovar att blogga oftare och ger lite länktips om aktuella situationen i Latinamerika, Kim Müller vredgas över de tomma förstaklassvagnarna på tågen, trots att de övriga vagnar är knökfulla. Vanda lyxvagnarna och kräv nolltaxa, är svaret.

3 Thoughts.

  1. Pingback: “Coalition of the billing” « Bola de Fogo

  2. Pingback: Ge mig billig kurslitteratur. « Dom ljuger

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *