Järngardets arvtagare på marsch igen

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del IV.
De vet hur man medvetet ska agera genom provokationer och aggressioner för att få maximal uppmärksamhet. Med den välställda EU-parlamentarikern Roberto Fiore som ledare och en organisation av unga gatukämpar, ständigt i nya konfrontationer, dyker det nyfascistiska partiet Forza Nuova varje vecka upp i någon nyhetsnotis. Förra veckan var det universitetet Sapienza i Rom, i den röda innerstadsdelen San Lorenzo, som var målet för provokationen. Under täcknamnet ”Lotta universitaria” utannonserade Forza Nuova ett föredrag i Institutionen för Litteratur om ”Foibe, den enda sanningen” med Roberto Fiore som talare. Foibe, de massakrer som skedde på italienska fascistiska soldater av jugoslaviska partisaner under andra världskriget, har använts som ett slagträ av extremhögern för att relativisera fascismens brott, enligt modell från de tyska nynazisternas årliga minnesmanifestationer över offren för de allierades bombningar av Dresden. Föredraget, som skulle hållas torsdagen den 29 maj, ställdes in av institutionen efter studentkollektiven protesterade och ockuperade Litteraturinstitutionens kontor på Sapienza under måndagen. På måndagnatten tog sig en grupp på 30 Forza Nuova-aktivister, med hjälmar och påkar, in på universitetsområdet och täckte området med affischer och slagord i protest mot deras inställda möte. När studentkollektiven på tisdagmorgonen gick runt och tog bort affischerna, anlände tre bilar med Forza Nuova-aktivister. Två blockerade trafiken, medan beväpnade fascister hoppade ut ur den tredje. Studenterna försvarade sig och ena bilen slogs sönder innan polisen hann komma på plats och gripa två från Forza Nuova och sex studenter.

Roms borgmästare, Gianni Alemanno, från Alleanza Nazionale och ledare för strömningen Destra sociale, sociala högern, gick fort ut och förklarade att det rörde sig om extremistbråk, och att problemet låg hos universitetet. ”Det är den starka vänsterextremismen som skapar problem för alla som vill tala på universitetet”. Men att händelsen inte gick att reducera till något ”extremistbråk” visade de stora möten och demonstrationer som hölls på universitetet. Hundratals studenter dök upp på studentkollektivens universitetsmöte, och många professorer och doktorander deltog som talare och fördömde den högerextrema attacken mot Sapienza.

Forza Nuova tillhör nog det kontroversiellaste inslaget ibland de italienska partierna. Men trots att partiet har en historia grovt gatuvåld och ledare med rötter i sjuttiotalets svarta terrorism, så kan de fortfarande vara med i tv-sända valdebatter och betraktas som en politisk aktör. Den enda gränsdragning som gjordes från högern var att Berlusconi räknade Fiore som ”opresenterbar” när han öppnade dörren till sin valallians för Alessandra Mussolinis parti Azione Sociale. Men i och med att Alessandra Mussolini gick in i Berlusconis valallians, fick hon lämna sin plats i EU-parlamentet som hon hade för vallistan Alternativo Sociale, där även Forza Nuova ingick. Platsen i EU-parlamentet gick därför vidare till Roberto Fiore. Forza Nuova deltog med egen lista i valet i april utan några större valframgångar, det är inte som parti de är ett hot. Utan det är i den rad våldsattacker de kunnat genomföra under skydd av att vara ett parlamentariskt parti. Gatuvåldet har alltid kompletterats med rättsliga angrepp från Forza Nuovas sida. Med Fiores position och ekonomiska resurser har partiet specialiserat sig på att anmäla all media som skriver om deras våldskopplingar för förtal.

På så sätt lyckades Forza Nuova stoppa journalisten Claudio Lazzaros film ”Nazirock”, att visas på biografer genom att hota med rättsliga åtgärder och åtal. Filmen baseras på intervjuer Lazzaro gjorde på ett av Forza Nuovas sommarläger och avslöjar den nynazistiska våldskultur som frodas inom partiet. När filmen under hela våren istället visades på universitet och sociala center, har Forza Nuova genomfört en lång rad attacker mot de lokaler som hade offentliga visningar.

Järngardets arvtagare

Vill man förstå hur Forza Nuova fungerar måste man se närmare på de två historiska organisationer som de hämtar all sin inspiration ifrån, och som de försöker vara en modern version av. Och det är inte den historiska italienska fascismen som är Forza Nuovas främsta inspirationskälla, utan den rumänska organisationen Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion och dess väpnade gren Järngardet. Forza Nuova bildades officiellt just på ärkeängeln Sankt Mikaels dag, den 29 september 1997. Hela sin organisationsmodell, med lokalavdelningar som kallas ”nästen”, är hämtat från Järngardet, den organisationen som låg bakom några av de blodigaste pogromerna Europa skådat.
Ärkeängeln Sankt Mikaels Legion grundades av Corneliu Zelea Codreanu 1927 i Rumänien. Snarare än att fungera som parti var organisationen utformad som en blandning av religiös orden och paramilitär styrka, dess aktivister eller ”krigarmunkar” kallades legionärer. Strukturen baserades på ett nätverk av celler, som på rumänska kallades ”cuib” (nästen). Mötena var utformade som religiösa ritualer, med böner, romerska hälsningar och cermoniella marscher med organisationens gröna färger på skjortorna. Organisationen odlade en fanatism och strikt ledarkult, förutom Järngardet skapade de en ”dödsskvadron” med personer beredda att dö för ”kapten” Codreanu. Som störst samlade nästena 37 000 medlemmar.

Blandningen av katolsk mysticism och extremnationalism inom legionen var inriktad på att få en förankring i det kristna bondesamhället, dit 80% av befolkningen tillhörde, och där bondesamhällets traditionella ritualer blandades med katolsk folktro. Utifrån dessa traditionella bondevärderingar utvecklade Järngardet en ideologisk antiindustrialism och antikapitalism. De vände sig emot demokratin, eftersom kristendomens ”sanningar” inte var en fråga som gick att rösta om.

Järngardet inledde en storskalig terrorism i Rumänien mot judar, kommunister och borgerligheten. 1933 beslöt den rumänska staten att kriminalisera organisationen, på vilket de svarade med att avrätta statsministern Ion Duca. Codreanu började tidigt förespråka en allians med Hitler. Under olika täcknamn ställde Järngardet upp i valen. 1937 blev de det tredje största partiet, med 16% av rösterna. Detta fick den rumänska konungen, som tagit makten, att återigen ingripa och fängsla Codreanu, som avrättades i fängelset under oklara omständigheter. 1941 gjorde Järngardet uppror, och under den korta tiden detta varade genomförde de en av de blodigaste pogromerna i historien. Judar hängdes upp i fötterna, försågs med plakat med texten ”judiskt kött” och slaktades levande med avskuren hals, som en koscherslakt på djur. 630 döda judar dödades under pogromen och 400 försvann.

Det svarta 1977

I Italien i slutet av 60-talet vacklade den demokratiska republiken. Högern fruktade en vänstervridning av landet. Inom kristdemokraterna fanns krav på reformer och samarbete med italienska socialistpartiet, samtidigt som italienska kommunistpartiet växte sig starkare. Reaktionen från högern blev våldsam. En våg av nyfascistisk terror svepte över Italien, samtidigt som delar av fascistiska MSI, konservativa kretsar i kristdemokraterna tillsammans med underrättelsetjänsterna försökte organisera statskupper och inledde den så kallade ”spänningens strategi”, att med blodiga terrorbombningar skapa osäkerhet och undergräva republiken, för att skapa ett gynnsammare klimat för en högervridning. Kuppförsöken misslyckades, och många av de nyfascistiska organisationerna kriminaliserades eller tvingades under jorden 1974. Nästa våg utomparlamentarisk nyfascism var en reaktion mot denna period av ”statskupper och bomber”, de hämtade snarare sin inspiration från just rumänska Järngardet, sociala högern, Salorepubliken, nationella befrielserrörelser och sneglade på den militanta vänstern. Högerstudentorganisationen Lotta Studentesco, med några tusen medlemmar i högstadie- och gymnasieskolor, bildade organisationen Terza posizione (Tredje positionen) i slutet av sjuttiotalet. Organisationens ledartrojka bestod av ideologen Gabriele Adinolfi, organisatören och den praktiska fixaren Roberto Fiore samt gatuledaren Peppe Demitri. Organisationens program baserades på fyra punkter: traditionen, nationella självständighet, antiimperialism och militans. Organisationsmodellen för Terza Posizione kopierades rakt av från Järngardet, aktivisterna kallades legionärer och indelades i nästen. En av ledarna för Tp, Roberto Nistri, beskriver i boken Fascisteria den typiska tredje positionen-aktivisten:

”Tp föddes, levde och upplöstes som en nyfascistisk rörelse. Den vanliga aktivisten klädde sig som en vänsteraktivist och hängde på diskotek, men hade en runa runt halsen och älskade Frazettis affischer med nordiska motiv. Han lyssnade vanligen på rockmusik men även gamla nationalistiska sånger. Han stödde folken i tredje världens kamp för frihet men såg den politiska plikten som något extremt elitistiskt, endast reserverat för en ”andlig kast”, som i slutändan var en utvald ras. Hade ofta bra kontakt med folk, försökte ofta lösa konkreta problem, men fortsatte att känna sig som ett barnbarn till SS”.

Terza Posizione genomförde militanta gatuaktioner, sökte provokativt upp vänsteraktiviteter och bedrev aktivt ett synligt propagandaarbete på gator och torg. De utgjorde rörelsedelen av den nya utomparlamentariska fascismen, som flöt samman med den andra strömningen, den så kallade ”beväpnade spontanismen” kring den underjordiska väpnade gruppen Nuclei Armati Rivoluzionari, NAR.

Den 28 augusti 1980 exploderade en bomb på tågstationen i Bologna, som dödade 85 personer och skadade hundratals i det ditintills värsta fascistiska terrordådet. Bombdådet inledde en våg av repression och hetsjakt på hela det nyfascistiska spektrat. Utredaren arbetade utifrån ett brett grepp: att dådet planerats inom de konservativa fraktionerna av säkerhetstjänsterna, organiserats av ledarna i Terza Posizione och utförts av militanterna i NAR, en modell som dock nog hade lite med verkligheten att göra. I september 1980 genomfördes tillslag över hela landet mot Terza Posizione, ledarna Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore gick i landsflykt, och resten av organisationen upphörde över en natt, men sin kader antingen fängslad eller driven underjorden, in i NARs famn. NAR anklagade Adinolfi och Fiore för att ha flytt med rörelsens kassa, och avrättade en person från Tps ledarskikt Francesco Mangiameli, i det allmänt paranoida klimat som rådde. Repressionen efter Bologna krossade helt den nyfascistiska rörelsen, alla attentat och våldsamma aktioner upphörde i praktiken helt. Adinolfi och Fiore dömdes i sin frånvaro för ledande av ”beväpnad grupp”.

Skinheads till aktion

Efter den hårda repressionen fanns inget utrymme för utomparlamentarisk nyfascism under 80-talet. Det skedde ett återflöde in i MSI igen, där många från de tidigare utomparlamentariska grupperna samlades återigen i strömningen Destra Sociale, den sociala högern, ledd av Gianni Alemanno och Franscesco Storace. Peppe Demitri från Tps underjordiska gren blev Alemannos rådgivare efter att avtjänat sitt fängelsestraff och återvänt till MSI. Det enda utrymmet utanför MSI var de som arbetade med kultur, det som inom extremhögern benämndes som ”metapolitik”, försöket att bedriva en kulturkamp om värderingar och åsikter, genom litteratur, tidningar och musik. När vitmakt-musiken kring Skrewdriver och Rock Against Communism började sprida sig i Europa i mitten av 80-talet, fick den fotfäste i dessa nyfascistiska kulturkretsar. 1986 bildades den första politiska skinheadsorganisationen, Veneto Fronte Skinhead, som en italiensk förgrening till RAC. Till skillnad från 70-talets nyfascism fick rasismen en mycket större roll under 80-talets rörelse: våldet riktades inte längre mot vänstern utan mot invandrare. Medan vit makt-rörelsen växte fram åren 1987-1992 ökade också antalet åtal för rasistiska brott och larmrapporterna om rasistiskt våld. 1991 organiserade Veneto Fronte Skinhead en stor vitmakt-festival, Ritorno a Camelot (Tillbaka till Camelot) i orten Bassano del Grappa, med representanter från alla naziskinsgrupperingar i Italien, som Azione Skinhead från Milano och Movimento Politico från Rom. Under festivalen bildades den landsomfattande organisationen Base Autonoma, ”för faderlandet, socialisering och antagonism”, som kom att bli den första samlande nyfascistiska organisationen sedan 70-talet, med 2000-3000 medlemmar. Organisationen kom dock inte att bli långvarig. I december 1992 genomdrevs Mancino-lagen, enligt vilken hets mot folkgrupp blev en brottslig handling. Under ”Operation Runa” 1993 gjorde polisen tillslag, upplöste och kriminaliserade Base Autonoma, Movimento Politico och Azione Skinhead. Den enda organisationen som klarade sig var Veneto Fronte Skinhead, genom att närma sig den officiella partipolitiken. VFS ingår sedan 1999 i partiet Movimento Sociale Fiamma Tricolore.

Den nya kraften

Roberto Fiore spenderade sin tid i exil väl. I London startade han tillsammans med Massimo Morsello, från NAR, företagskedjan Meeting point, som fick stor kommersiell framgång. I företagskoncernen kan Fiore räkna in en restaurangkedja, italienska matbutiker, språkskolor och 1300 lägenheter. Fiore och Morsello höll den politiska lågan vid liv genom att driva organisationen International Third Position, och bygga upp ett kontaktnät i Europa. När så brottet för subversiv förening och väpnad grupp preskriberades 1997 återvände Fiore och Morsello till Italien. Där var landet redo för en ny organisation. Sångare Francesco Pallottino i bandet Intolleranza hade förberett marken och knutit till sig många av medlemmarna från de kriminaliserade organisationerna Movimento Politico och Base Autonoma, samt lyckades locka över hela lokalavdelningar av Fiamma Tricolore, att gå in i deras nya projekt: Forza Nuova, bildat i september 1997. Forza Nuova var Fiores försök att återskapa Terza Posizione, utifrån Järngardets organisationsmodell. Organisationen förespråkar en ”nationellt återskapande”, ett återvändande till en mytiskt förborgerligt-, förindustriellt- och förkapitalistiskt samhälle. De bärande kampanjerna inriktas mot invandring, abort och kriminalitet. Fiore har försökt lära sig av Haiders valframgångar i Österrike, och lyfta globaliseringsfrågan som en central politisk fråga, oftast tolkad i konspirativa termer. Partiet försöker föra samman fascismens två strömningar: den katolska-traditionalistiska och sociala-antagonistiska. Uppvaktandet av konservativa kretsar kring katolska kyrkan har därför varit en viktig strategi för Forza Nuova. Internationellt samarbetar de tätt med spanska Falange och tyska NPD. Under slutet av 90-talet höll de även tät kontakt med Svenska motståndsrörelsen – en organisation som likt dem är uppbyggd utifrån inspiration från rumänska Järngardet.

Genom Fiores ekonomiska resurser har Forza Nuova kunnat erbjuda alla nya avdelningar startbidrag för att hjälpa dem att öppna lokala kontor, vilket bidragit till att sprida organisationen över hela Italien. Forza Nuova har idag lokalavdelningar i alla italienska regioner. Deras starkaste fäste finns i Veneto-regionen i nordöstra Italien.

Största valframgångar hade partiet när de kunde ingå i Alessandra Mussolinis valallians Alternativo Sociale mellan åren 2003-2006, innan Berlusconi införlivade sociala högern i Popolo della liberta. Men valet har alltid bara varit en arena för Forza Nuova att föra fram sin organisation och försöka få upp sina frågor på dagordningen. Likt Järngardet och Terza Posizione är deras bas i de utomparlamentariska aktiviteterna och provokationer. Deras mest kontroversiella aktion genomfördes 2000 mot Europride-marschen i Rom, då Forza Nuova genomförde motaktioner och motdemonstrationer i ett försök att väcka katolska världens stöd för sin sak under det kristna jubelåret. I december samma år genomförde en person nära stående Forza Nuova ett bombattentat mot den kommunistiska dagstidningen Il Manifesto, vilket fick Fiores stöd. 2003 genomfördes ännu en uppseendeväckande aktion när 24 medlemmar från Forza Nuova stormade en tv-studio och misshandlade ordföranden i Föreningen för italienska muslimer när han pratade i studion.

Tiderna må ha förändrats, men metoderna är de samma, som för Järngardet, som för Terza Posizione: marschera, provocera och konfrontera, för att få fram sin politik. I dagens Italien, med sin säkerhetsparanoia och ökande främlingsfientlighet, har de funnit sin legitimitet och rätt samhällsklimat att agera i. Så kan Roms borgmäster Alemanno förklara ”vänstervridningen på Universitetet” som hotet mot demokratin, i en konflikt Forza Nuova medvetet kunnat provocera fram.

Konflikt: Även Syrran bashar spaggefascister och påvelig folkmordspolitik, Jesper Nilsson angriper på Dagens Konflikt det liberala hyckleriet igen, hur Fredrik Federlay lät skattebetalarna betala notan för hans konkursdrabbade antifackliga salladsbar, Kamrat Petter undrar över om vi måste få en polisstat varje gång en amerikansk toppolitiker hälsar på och Kim Müller och Autonoma Kärnan skriver om det tragiska resultatet av vårdstrejken (Vårdförbundare, dags att byta fack?).

I kölvattnet av Niklas Svensson-skandalen sågar 1915 Fokus kartläggning av ”vänsterextremisterna”, gjord av Svenssons gamla grävkollega. Hur kan alla kartläggningar vara så taffligt gjorda? Acidtrunk/Oman varnar för den livsfarliga kommunisten Kirsten Dunst som vill ge gratis heroin till barn. Huvaligen.

15 Thoughts.

  1. Bra skrivet och då ska man samtidigt komma ihåg att av Italiens politiska våld är det ca endast en tiondel som extremhögern står för. Det absolut mesta våldet kommer från vänstern, och deras våld var ju dessutom inriktat mot oskyldiga människor, mer eller mindre konstant, medans extremhögern mer försvarade nationen och angrep personer som var politiskt engagerade inom extremvänstern. Förutom stationen i Bologna iofa. Fast i ärlighetens namn så vet man inte vilka som låg bakom själva planeringen av det terrordådet. Genomförandet vet man däremot vilka det var och det var personer i NARs närhet.
    Det vore roligt om du kunde skriva en lika bra redovisnig för allt som extremvänstern gjort mot italienarna. Kanske med en djupare förklaring var deras hat kommer ifrån. Ett hat som egentligen är grunden till att knäppskallarna inom extremhögern började sin egen kamp eller motstånd mot stat och vänster.
    Annars tycker jag jag du gör ett mycket bra jobb. Ser fram emot att läsa om extremvänstern!!

  2. Pingback: 118100-numret till nästan allt, och Maud! « Vänsterns studentförbund

  3. Det där stämmer ju inte, om man nu ska göra något så osmakligt som att göra sifferexercis över människoliv. Högerns terrordåd och beväpnade kamp var mycket mer omfattande, framför allt med ”stragismo” – de många terrorbombningarna (Piazza Fontana 1969 med 16 döda, Piazza della Loggia 1974 med 8 döda och närmare hundra skadade, bomben på tåget mellan Bologna-Florens 1974 med 12 döda och över hundraskadade, Bologna 1980 med 85 döda och hundratals skadade). Till det kommer de personer som sköts av Ordine Nuovo/Nero, Avanguardia Nazionale och liknande grupper. Det stämmer att många av dessa bombdåd aldrig uppklarades och attentatsmännen inte greps, men det är allmänt erkänt i Italien hur kopplingarna mellan extremhögern, loger som P2 och konservativa kretsar i de italienska säkerhetstjänsterna var inblandade, CIA-understödda Gladio/Stay Behind-nätverk, skapade den bakgrundsmiljö dessa attentat utfördes ifrån, ”spänningens strategi”. Men eftersom säkerhetstjänsternas arkiv är stängda och alla dokument hemligstämplade kommer det dröja länge innan vi verkligen fick reda på hur denna högerterror organiserades, hur långt in dess förgreningar gick i staten och DC. Detta var den första perioden av terrorism i Italien, mellan 1969-1974, och den begicks enbart från högern. ”Vänstervåldet” under denna period rörde sig enbart om studentprotester, gatuslagsmål, uppeldade bilar osv.

    Både den ”vänsterextrema” väpnade kampen (Brigate Rosse) och nyfascismens ”väpnade spontanism” (ala NAR, Tp etc) skedde i ett senare läge, först från ca 1975 och framåt, och måste ses mot bakgrund av denna våg av högerterror och försök till statskupper. Samtidigt rådde ju dessutom högermilitärdiktatur i Grekland, Portugal och Spanien – dvs fruktan för en högerkupp var verkligen reell och högst påtaglig. Detta inte för att på något sätt ursäkta BR, men att påstå att vänsterns väpnade kamp gav upphov till högerterror är en grov lögn. Det var snarare de två vågorna av välfärdsreformer (DCs närmande till PSI på 60-talet, DCs närmande till PCI på 70-talet), som högerterrorn inriktade sig mot.

  4. Jag vet faktiskt inte om du har helt rätt i din först-höger-sedan-vänster-terror teori (även om det i sig spelar mindre roll: vilken sorts terrorism fascisterna respektive de väpnade autonoma och kommunistiska grupperna stod för var av helt olika karaktär).

    Läste nyligen Daniella Dellaportas ”Social movements and political violence” där en informant från Prima Linea berättar om hur dynamiken på dennes högstadieskola under tidigt 1960-tal med dagliga slagsmål mellan fascister och rödingar ledde upp till dennes aktivitet i den väpnade kampen under 1970-talet. Det politiska våldet fanns på gatan redan långt innan en eller annan grupp inledde en viss strategi.

    Tror att felet du gör är att sätta organisationerna och staten helt ensamma i centrum och tala om ”politiskt rum” utan att koppla det till en konkret situation. I lika stor utsträckniong kan det det ha varit dynamiken på gatan som organisationerna reagerade på och maktförhållanderna i fabrikerna som reformerna kommer ur. Jag förstår faktiskt inte alls hur du kan skriva denna artikeln utan att nämna den utomparlamentariska vänstern i Italien över huvud taget.

    Jaja…

  5. Blir lite som att diskutera äpplen och päron här. Givetvis fanns det konfrontationer kontinuerligt under sextio- och sjuttiotalet, ta bara Piazza Statuto 1960 som exempel med våldsamma proletära ungdomskravaller över hela Italien, som bröt DCs möjlighet att använda MSI som stödparti, vilket i förlängningen tvingade kristdemokraterna att istället söka sig till PSI från 1962. Jag tror inte man kan se general De Lorenzos kuppförsöken 1964 som ett direkt svar på vare sig arbetarprotester eller utomparlamentariskt vänstervåld, utan att det riktade sig mot denna center-vänster. Piazza Fontana 1969 och spänningens strategi syftade däremot helt klart till att motverka den heta hösten av arbetarprotester/studentprotester, genom att skapa möjlighet för undantagstillstånd och destabilisera, för att göra en reaktionär vändning möjlig. Men detta var ingen högerterrorism som skedde som svar på en ”vänsterterror”, utan som svar på sociala protester på fabriker, torg och universitet. Därmot går det nog inte att reducera P2s strategi till detta – men det var dessa sociala protester som gav P2 uttrymme att agera genom sin statsinfiltration. Feltrinellis GAP, den första väpnade vänstergruppen, bildades ju just som svar på högerns statskuppaspirationer, att en ny beväpnad partisanrörelse behövdes för att förbereda sig på att agera i en högerkuppsituation.

    Dvs ”spänningens strategi” var ingen underifrånstrategi, med terrorbomberna och kupplanerna/infiltrationen – utan en strategi att verka genom staten.

    Terza posiziones grundare, Adinolfi, som är mkt kritisk till bombmassaker/kupp-strategin beskriver det som att högerns infiltrationsstrategi totalt misslyckades, medan partivänsterns (PSI/PCIs) lyckades.

    De vardagskonfrontationer med fascister som PL syftar på, som förekom på 60-talet och som eskalerade under sjuttiotalet, gav upphov till en helt annan väpnad fascism… som var mer en underifrånstrategi, en social rörelse (om än reaktionär). 1974 kan därför ses som en brytning inom högerextrem våldsutövning: från bombterror till ”väpnad spontanism”, ”spänningens strategi” till ”åren av bly”. Dess organisationer/rörelseformer/kampformer såg annorlunda ut. Givetvis måste man ju rota en sådan diskussion i en om förändrad klassammansättning under de åren, som autonomia är exempel på och som också gav en extremhöger som ett ”svart autonomia”. Några postautonoma teoretiker (Luogi comune, F Rapparelli) beskriver just detta som de autonoma/antagonistiska sociala rörelsernas reaktionära kopia/tvilling – med motsatt målsättning, men engagerade i liknande sociala frågor, med liknande organisationsformer/kampmetoder och rotade i liknande sociala skikt.

    Men men. Svårt o få med allt i en artikel, var tvungen o avgränsa, övervägde hur mkt jag skulle ta med om autonomia eftersom jag har planer på att skriva specifikt om de bitarna senare. Kopplingen arbetaruppror-reformer som svar/bemötande håller jag med om, men det kändes inte relevant att ta upp just med det syftet jag hade här. Syftet med den här artikeln var snarare o visa på FNs historiska inspirationskällor, än att ge en total beskrivning av 60/70-talets samhällssituation. Din kritik är helt befogad, man hamnar lätt fel i att beskriva en nutida organisations historik eftersom organisationen framstår som en nödvändighet och lösgörs från det sammanhang den växte fram ur.

  6. Hej

    Nu så var det väl inte människoliv jag använde min %sats för utan det var för våldet, som helhet, som dessa extremistiska grupper stog/står för. Allt från sönderskurna bildäck till sönderskjutna knäskålar osv.
    Det jag menade är att den stora skillnaden är att medan extremvänstern hade ett politiskt mål med sin terrorism. Att göra revolution och att införliva Italien i Sovjetunionen eller åtminstånde i Warsawapakten, samt att med folkets domstolar vill avrätta alla de politiker/myndighetspersoner/företagare/militärer/fascister/präster/borgare och adel som i deras ögon var/är förbrytare. Denna revolution som stöddes(kanske även leddes)i det tysta av PCI, det stora kommunistpartiet, detta försök till revolution som föds och drivs av hat. Hat som ärvs av denna generations föräldrar och farföräldrar. Detta hat som kommer av misslyckandet att kommunisterna aldrig har lyckats ta makten i Italien. Först så kom Mussolini emellan och därefter så var det de ”demokratiska”partisanerna som fick makten(delvis) och inte kommunistpartisanerna. Det är därifrån som vänsterterrorn föds. Denna hatiska miljö där dessa personer växer upp. När det sedan gäller högerextremisterna så till skillnad från vänstern så finns det inget stöd från MSIs håll. Snarare så visar Almirante att han är emot våldet och han kämpar för att det ska ta slut. Han försöker få de sina till att inte svara på aggressionerna. Han är på de ockuperade universiteten och stoppar personligen ”de sina”flera gånger. Det är därför som jag påstår att medan vänsterextremisterna hade ett politiskt stöd, ett mål och ett hat som drev dem så var högerns terror ett motstånd. Ett motstånd som drevs av kärlek till Italien, en stolthet att vara italienare. Det drevs av att de inte tyckte att de demokratiska partierna bekämpade vänsterterrorn effektivt och därför så bestämde de sig att försvara landet dem själva. Jag måste självklart tillägga att det är ju knäppgökar vi talar om. Personer som ger sig själva rätten till att genom våld eftersträva sina mål. Fast sanningen är ju att högerns barn har de känslorna. De ser sig som offer och deras våld föds av självförsvar och därifrån utvecklar sig mot politiska drömmar. Drömmar som är endast fantasier och aldrig kommer att genomföras. De utnyttjas dessutom av mörka krafter som får dem att begå diverse dåd.Det påstås dessutom av vissa historiker/journalister/myndighetspersoner,tom att NAR egentligen inte var en terroristorganisation utan att det var en bankrånarliga som gjorde diverse attentat, vid sidan om deras bankrån. (Lite som lasermannen påstog sig göra). Dessa högerextremister var därför mer ”clock work orange” inspirerade i sitt våld och hade inget stöd av något parti, förutom av de små knäppskallepartier som bildats av dem själva, vill säga. Dessa partier har aldrig haft någon politisk makt eller egentligt stöd i Italien måste tilläggas.
    Alltså det jag önskar att du gjorde, efter denna mycket väl skrivna serie om denna del av italiens efterkrigpolitik, var att du nu skrev en lika bra serie om vänsterns barn. Om deras terrorism, deras mål, den hatiska miljön som de föds i, deras perversa mål ecc. Hur de ger sig rätten att mörda helt oskyldiga personer, osv. Hur de lyckades, i 20 år att hålla det italienska samhället i skräck, ecc.
    Återigen, det har varit en mycket trevlig läsning om mitt favoritland (efter sverige) och dess mindre trevliga sidor och jag ser fram emot att få läsa om vänsterns historia. Sedan om jag får komma med ett litet tips. När du är färdig med den serien så skulle du kunna fördjupa dig i bildandet av kungariket Italien och historiken som har med det att göra. Det vore även det intressant att läsa. Lycka till.

  7. Återigen är du helt fel ute. Den vänster som växte fram efter 1956 (Sovjets invasion av Ungern, Kominterns offentliggörande av stalinismens brott osv) i Italien var ju en vänster som totalt bröt med sovjetunionen och utvecklade en mycket fientlig inställning till PCI, oavsett om den var allmänt antiauktoritär och spontanistisk (studentrörelsen, lotta continua), operaistisk (quaderni rossi, potero operaio, autonomia operaia), maoistisk (il manifesto) eller leninistisk (avanguardia operaia, brigate rosse osv). PCIs eurokommunism var ju en form av socialdemokrati och klasskompromisspolitik, som bedrev ett närmare samarbete med Nato än Warzawapakten. I Rom 1977 jagade Autonomia ut CGILs ledare Lama från universitetet Sapienza medan PCI beskyllde Autonomia för att vara ”röda fascister”, i Bologna satte PCI-styret in polis/militär mot Autonomia. Brigate Rosses mord på Aldo Moro raserade just PCIs försök att upprätta den sk ”historiska kompromissen” med DC, ett enskilt attentat som verkligen förändrade historiens gång. Så någon koppling mellan PCI och den utomparlamentariska vänstern kan du inte hitta.

    Fientligheten mot kommunistpartiet (och dess efterföljare) är oerhört djup, även så här långt efteråt. Efter valet nu var jag på ett lokalt stormöte för Padua med 200 personer, där hälften var gamla 77-autonoma. De jublade alla och apploderade när de hörde att PRC åkte ut riksdagen.

    Min tes jag försökt driva i dessa artiklar är att inte se fascismen som en enhetlig helgjuten rörelse, utan snarare en ”motsatsernas enhet”, beståendes av tendenser som samverkar (beroende på historisk kontext), tidsvis historiskt är stämningen mer spänd mellan dessa tendenser, tidsvis är samarbetet väldigt intimt.

    Almirante som partiledare och tillhörandes den konservativa falangen, som betonade lag/legalitet, förhöll sig väldigt ambivalent till den sociala högern, som tollererades som intern tendens i MSI. Pino Rauti, som på 60-talet var ledare för sociala högern bröt ju sig ur MSI, men välkomnades in i partiet igen när bombmassakrerna bröt ut, trots att Rauti hade statliga utredningar på sig för sin delaktighet och ansvar för Piazza Fontana och Piazza della Loggia. Man kan tydligt se hur sociala högern fungerat som en koppling mellan Almirantes nationalkonservativa strömning och den nationalrevolutionära utanför MSI: I mitten av 60-talet gick ett flöde ut ur MSI, som sedan återvände in under repressionen i början av sjuttiotalet, 1977 började ett nytt flöde ut men som återvände in under repressionen på 80-talet, ytterligare ett flöde ut gick i början av 90-talet, för att sedan succesivt fångas in igen i 2000-talets början, men då in i Casa/partito del popolo. Rauti, Alessandra Mussolini, Storace, Dimitri, Alemanno… de har alla hela tiden befunnit sig i ett mellanläge mellan väpnade grupper/nyfascistisk extremism och den nationalkonservativa högern kring Almirante och senare Fini. Dvs att den nyfascistiska extremhögern har alltid gynnats av sociala högern inom AN/MSI, och därigenom haft politisk uppbackning, vilket tolererats av Almirante/Fini. När AN upplöste alla tendenser i partiet, var sociala högern enda som tilläts vara kvar.

    Vad gäller NAR gjorde de sig skyldiga till en hel rad mord på politiska motståndare, skottlossningar mot vänstermanifestationer, knäskjutningar. Men jag skulle inte heller kalla NAR och den ”väpnade spontanismen” för terror, precis som jag inte skulle använda den beteckningen på Brigate Rosse ”väpnade kamp” eller Autonomias ”massillegalitet” och ”röda baser” heller – de politiska syftena har ju aldrig varit skapa terror, utan varit riktade angrep mot motståndare. ”Väpnade spontanismen” precis som Autonomias ”massillegalitet” var en diffus form av massvåld med en flytande gräns mot illegalitet/kriminalitet.

    En moraliserande och psykologiserande diskussion om ”kärlek” och ”hat” är ju totalt meningslös. Det där är ju bara högerklischéer utan substans, knappast en politisk analys.

    Autonomia kommer jag såklart återkomma till, det är ju den tradition jag själv står i och arbetar med här i Italien, och som jag delar perversa mål med.

  8. Hej

    Jaha, det var ju synd eftersom hela ditt arbete tappar stort i kredibilitet nu när du själv erkänner att du tillhör en av de grupperna.
    Jag trodde du var en demokratisk person som hade de extrema rörelserna som interesse. Sorry, mitt eget fel.

  9. Pingback: Maska mot nationalism! « Kim Müller

  10. kredibilitet? Demokratisk person? Och det kommer från en person som kommer med en massa idiotiska ursäkter angående fascisternas dödliga våld, samtidigt som han fördömer vänstern som ”hatiska”. Patetiskt.

  11. Pingback: Om utbildningspolitik (in passim) « Petter Partikulärt

  12. Pingback: Tjenare, italienare « Andrea Doria

  13. Pingback: AUTONOM » Revolutionär realism och integritet – en liten uppgörelse

  14. Pingback: Avgrunden.org » Aktuellt » Tjenare, italienare

  15. Pingback: delade | Copyriot: Det neofascistiska Italien: Blockaden av The Pirate Bay är bara ett symptom

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.