När Berlusconi öppnade dörren för fascismen

Postfascism, nyfascism och den sociala högern i Italien. Del I

Ett öronbedövande jubel steg mot ledarna på scenen. Två miljoner personer hade samlats på piazza San Giovanni i Rom och hörsammat oppositionsledaren Silvio Berlusconis uppmaning att genomföra en kraftfull manifestation mot Romano Prodis centervänster-regering. Knappt ett år efter valförlusten hade Berlusconi lyckats stärka sin centerhögeropposition, Casa della libertà, Frihetens hus. Högerkristdemokraterna, Lega Nord och Allianza nazionale, hade stått på scenen bredvid honom förut, regerat med honom. Det nya vid denna manifestation var de mindre partier han nu lyckats ansluta till Casa della Libertà, och som steg upp på scenen bredvid honom. Där ställde sig Luca Romagnoli från Movimento sociale – Fiamma tricolore och Alessandra Mussolini, Benito Mussolinis barnbarn, från valalliansen Alternativa sociale. Två partier från den yttersta extremhögern, utbrytare ur postfascistiska Allianza nazionale. Förändringen syntes inte bara på scenen. I manifestationen gick Blocco studentesco, gatuaktivisterna från Casa Pound och Forza Nuova, organisationer med rötter i 70-talets utomparlamentariska och terroristiska extremhöger, den så kallade tredje positionen, med uppsträckta högerarmar.

Gatorna den 2 december 2006 tillhörde extremhögern. Med den manifestationen bröts ett tabu i den italienska republiken baserad på en antifascistisk konstitution, nyfascistiska organisationer släpptes in i samhällsdebatten igen. Vad spelade Berlusconi för roll i detta?

Fascismen – två rörelser

För att förstå italienska extremhögern måste man se att italienska fascismen historiskt aldrig varit en enhetlig rörelse. Redan 20-talets fascism var en kombination av två strömningar, en konservativt reaktionär strömning och en radikalt socialt antagonistisk. Olika delar av den fascistiska rörelsen betonade progressiv utveckling eller reaktionär traditionalism, sekulariserad antikyrklighet eller katolicism, industrialisering eller landsbygdsvurm, uppbyggandet av en välfärdsstat eller värnande om storindustrin, utomparlamentarisk mobiliserande rörelse eller statsparti, ”squadrismens” direkta aktion eller värnandet om ”lag och ordning”. Även under den nazistiska ockupationen under andra världskrigets slutskede fanns i Salòrepubliken ett starkt socialt drag, med en betydande falang inom fascistpartiet som drev en linje baserad på korporativism, socialisering och bekämpande av ränta och ocker – utifrån förslag från bland annat poeten Ezra Pound.

Denna uppdelning, i en konservativ höger och en social höger, inom fascismen fortsatte vara betydelsefull även inom efterkrigstidens reorganiserade post- och nyfascistiska partier i Italien. Den sociala strömningen inspirerad av Salò kom att kallas för ”destra sociale”, den sociala högern, eller – paradoxalt nog – den nationella vänstern.

Från social höger till terrorism

Vid bildandet av italienska fascistpartiets efterföljare, Movimento Sociale Italiano (MSI), efter andra världskriget var den konservativa högern i majoritet. Men i partiet fanns också den sociala högern samlades kring Pino Rauti. Med honom bröt de sig ur MSI och bildade istället Ordine Nuove 1956, den organisation som blev grogrunden för en våg av nyfascistisk terror på 60-talet och tidiga sjuttiotalet, med den så kallade ”spänningens strategi”. Organisationen kriminaliserades och upplöstes 1973, anklagad för att försöka återupprätta fascistpartiet, Partito Nazionale Fascista. Ordine Nuove gick under jorden och blev Ordine Nero, misstänkta för flera bombdåd under sjuttiotalet. Pino Rauti hade då redan lämnat organisationen och återvänt till MSI.

Den tredje vägen

I och med att den konservativa högern hade greppet om MSI, bildade den sociala högern under 60- och 70-talet ofta nya organisationer och minipartier utanför MSI. Redan Ordine Nuove försökte förnya den sociala högern genom att positionera sig som en ny tredje väg, bortom västvärldens kapitalism och östblockets statssocialism, genom att börja läsa Mao och stödja befrielserörelser i tredje världen. Idéerna fick fäste inom italienska studentextremhögern under 70-talet och inspirerade Gabriele Adinolfi och Roberto Fiore att bilda organisationen Terza posizione, tredje positionen. Tredje positionen förde vidare sociala högern och Salòrepublikens frågor, korporativism, kamp mot ocker och ränta samt krav på socialiseringar. Deras slagord var “Né fronte rosso, né reazione, Terza Posizione!” (Varken röd front eller reaktion, Tredje positionen!). Det är denna organisation som dagens nyfascistiska grupperingar hämtar sin inspiration ifrån. Den öppna rörelsen Tredje positionen hade en underjordisk gren som kom att allt mer närma sig terroristiska Nuclei Armati Rivoluzionario, NAR. Efter Bolognamassakern 1980, då en bomb på tågstationen dödade 85 människor och skadade hundratals, greps flera av medlemmarna från NAR och Tredje positionen, och dess ledning gick i landsflykt till London.

I slutet av 90-talet återvände Roberto Fiore och Gabriele Adinolfi från sin exil i London och återupptog verksamheten. Fiore grundade 1997 organisationen Forza Nuova utifrån det rumänska protonazistiska Järngardets organisationsmodell och ideologi – precis som nazistorganisationen Svenska motståndsrörelsen samtidigt gjorde i Sverige. Adinolfi blev teoretisk inspiratör och ideolog i Rom för en ny våg av utomparlamentarisk extremhöger under 2000-talets början, som kopierade den autonoma vänsterns organisationsformer och började ockupera hus, de högerversioner av sociala center som de själva kallade Occupazione Non-Conformista, ONC, nonkonformistiska ockupationer. Den kändaste och inflytelserikaste ONC är Casa Pound i området Latina, i närheten av Roms tågstation Termini. Både Casa Pound och Forza Nuova ser sig som dagens arvtagare till Tredje positionen, och blandar på samma sätt en social kamp med våldsamma gatukonfrontationer.

Berluscino värvar den konservativa högern

I och med det hårdnade samhällsklimat som skapades av den nyfascistiska terrorismen på 70-talet och den statliga repressionen mot den utomparlamentariska extremhögern under 80-talet, återvände den sociala högern in i MSI, där den återigen samlades som tendens kring Pino Rauti.

Italiensk efterkrigspolitik dominerades av en bipolär politik med två stora partier, kristdemokraterna och italienska kommunistpartiet, en polarisering och blockindelning som inte lämnade något väljarutrymme för andra partier. Men med de stora korruptionsskandalerna i början av 90-talet kollapsade båda dessa partier och öppnade upp ett helt nytt fält för nya partier. Ur delar av kristdemokraterna och företagskretsarna kring mediamagnaten Silvio Berlusconi bildades Forza Italia. Berlusconi försökte skapa en stark högerpol, genom att omedelbart börja bygga upp en valallians och förhandla med både MSI och Lega Nord för att knyta dem till sig. För MSI innebar detta möjligheten att bryta sig ur isoleringen och omskapas till ett rumsrent konservativt parti. Under Gianfranco Finis ledning omstöptes de till det nationalkonsertiva Allianza nazionale och gick in i valsamarbetet med Forza Italia. Med samarbetet med postfascisterna fick Berlusconi ryggen fri åt höger och fångade upp alla de väljarna som befunnit sig utanför kristdemokraterna på yttersta högerkanten.

Trots att valalliansen vann valet 1994 och förde fram MSI/AN till makten, sågs inte Finis omvandling av partiet med blida ögon av den sociala högern inom partiet och ledde till många splittringar och utbrytningar. Direkt efter partiomvandlingen till Allianza nazionale vid kongressen 1995, bröt sig delar av den sociala högern kring Rauti ut och bildade Movimento Sociale – Fiamma Tricolore. Ytterligare en större utbrytning skedde 2003 när Fini besökte Israel och där offentligt tog avstånd från fascismen och framförde en ursäkt för raslagarna under fascismen. Det fick Alessandra Mussolini att hoppa av AN och istället grunda Azione Sociale.

Gemensam vallista för extremhögern

Mellan åren 2003 och 2006 började Alessandra Mussolini samla den splittrade sociala extremhögern till en gemensam vallista, Alternativo Sociale. I samarbetet ingick förutom Mussolinis Azione Sociale, Fiamma Tricolore, där nu Luca Romagnoli tagit över ledarskapet och Roberto Fiores Forza Nuova. Romagnoli hade radikaliserat Rautis parti genom att öppna upp det för den nyfascistiska ONC-rörelsen. Aktivisterna från Casa Pound byggde upp Fiamma Tricolores studentorganisation, Blocco Studentesco, och utgjorde en betydande del av partiet. Vallistan Alternativo Sociale fick aldrig mer än några kommunala mandat, men lyckades få in representanter i Europaparlamentet och blir dessutom ett tydligt inslag i gatubilden.

Berlusconi värvar sociala högern

Med Prodis olivkoalition och centervänsterns på väg mot seger i valet våren 2006 försökte Berlusconi stärka Casa della Libertà och centerhögern, göra om sitt grepp från 1994 genom att bjuda in extremhögern för att även täcka in de yttersta högerväljarna. Som ett led i detta inledde därför Berlusconi i februari en förhandling om att införliva Mussolinis Azione Sociale, Romagnolis Fiamma Tricolore och Pino Rautis nystartade Movimento Idea Sociale i Casa della Libertà. Den postfascistiska konservativa högern var ju redan införlivad i Berlusconis projekt, men att införliva den radikalare sociala högern var ett känsligare projekt – i och med deras täta kopplingar till de nyfascistiska aktivistgrupperna och ex-terroristerna. Den sociala högern erbjöds valbara platser på CdLs listor, men med villkoret att de såg till att hålla de kändaste tidigare terrormisstänkta nyfascisterna, de så kallade ”impresentabile” (opresenterbara) såsom Roberto Fiore, utanför vallistorna. Rauti drog sig ur CdL på grund av samarbetssvårigheter och nya rättsprocesser mot honom om 70-talsterrorismen, men Fiamma Tricolore och Azione Sociale deltog på Berlusconis sida. Centerhögern förlorade valet, men porten för extremhögern hade nu öppnats. På den stora oppositionsdemonstrationen 2 december 2006 kunde därför nyfascisterna Alessandra Mussolini och Luca Romagnoli stå sida vid sida med Berlusconi och postfascisten Gianfranco Fini på scenen och hälsa deltagarna, medan Casa Pound/Blocco Studentesco och Forza Nuova stod med fanor och organisationsblock i folkmassan.

(Skulle man göra en liknelse till svenska förhållanden, så är det som om Fredrik Reinfeldt för att vinna mot socialdemokraterna först bjöd in sverigedemokraterna att gå med i Alliansen, och sedan även nationaldemokraterna, väl medveten om att han då skulle få de dubbelorganiserade medlemmarna från de fria nationalisterna/Info-14 och Svenska motståndsrörelsen i en aktionsallians med sig på köpet).

De innan för, de utanför

Samarbetet med Berlusconi och sociala höger, hindrade dem inte från att samtidigt fortsätta sitt arbete med de nyfascistiska aktivistgrupperna. Vallistan Alternativo Sociale fick istället ombildas till en ”aktionspakt” mellan MIS, AS och Forza Nuova. När Prodiregeringen föll i januari 2008, det stod klart att det skulle bli omval och Berlusconi ombildade valalliansen Casa della Libertà till partiet Popola della Libertà (PdL), Frihetens folk, lämnade dock Alessandra Mussolinis Azione Sociale aktionspakten för att helt gå upp i det nya partiet. ”Aktionspakten” mellan extremhögerpartierna upplöses.

Fiamma Tricolore skapade en ny gemensam vallista med Franscesco Storaces nybildade parti La Destra. Storace tillhörde sociala högern inom Allianza nazionale, var president för Lazioregionen mellan 2000-2006 och satt som hälsominister i Berlusconis regering. Sommaren 2007 lämnade han AN och bildar istället La Destra. I Rom ställde Casa Pounds talesperson Gianluca Iannone upp som Fiamma Tricolores kandidat. Forza Nuova bildade i sin tur en gemensam vallista med Rautis Movimento Idea Sociale, och Roberto Fiore kunde ta Alessandra Mussolinis plats i Europaparlamentet, som hon var tvungen att lämna när hon kandiderade för PdL.

I valet i april vann PdL, mycket tack vare Lega Nords stora valframgångar. I kommunalvalen i Rom, som hölls i anslutning till riksdagsvalet, valdes postfascisten Gianni Alemanno från sociala högern-strömningen i Allianza Nazionale till ny borgmästare för Rom. Uppdelandet i två stora partier, PdL mot Partito democratico, missgynnade däremot de små partierna och extremhögerns vallistor fick få röster: Forza Nuova – MIS fick 0,29% av rösterna, medan La Destra – Fiamma Tricolore fick 2, 42%. Men det de förlorat i röster hade de nu vunnit i legitimitet. Extremgrupperna gavs mycket tv-tid, fick delta i partiledardebatter och hålla valtorgmöten bland de andra partierna. Och framför allt går de framåt bland unga väljare. Fiamma Tricolores skolorganisation, Casa Pound-skapade Blocco Studentesco fick över 20% av rösterna i skolvalen.

Misskrediteringen av antifascismen

Berlusconis öppnande av porten för post- och nyfascister till offentligheten, skedde parallellt med en annan process: ett nedvärderande av antifascismen som italiensk överideologi. De senaste åren har det pågått en intensiv högerdebatt där man börjat kritisera det katolska och kommunistiska partisanmotståndet mot fascismen, relativisera fascismen genom att hävda att även italienska och jugoslaviska partisanerna begick förbrytelser mot fascisterna under inbördeskriget, samt kräva återupprättelse och minneshögtider för fallna fascister. När antifascismen inte relativiseras, så betraktas den istället som ett avslutat fenomen. Vanligen brukar 25 april, den dagens Italien befriades från fascismen, firas över hela landet som en stor helgdag. Men med den nya högerregeringen tonades dagens betydelse ner och omtolkades.

Gianfranco Fini från Allianza Nazionale tilldelades posten som ny talman för kammaren i parlamentet. I sitt inledningstal tog han upp vikten av att fira 25 april, men som ”frihetens dag” och betonade att hoten mot friheten idag inte kom från ”totalitära ideologier” (läs: fascism och kommunism), eftersom dessa ”antidemokratiska ideologier” var historiska fenomen som ”begravdes med 1900-talet” – idag är det istället andra hot mot friheten som måste uppmärksammas: ”kulturrelativismen” (läs: hotet mot traditionella värderingar som familj, kyrka och lydnad), bristande respekt för staten och lagen, samt synsättet att ”frihet skulle vara en tillgång till fulla rättigheter och total frånvaro av skyldigheter”.

Detta är första delen i en artikelserie om högern i Italien. Kommande artiklar kommer handla om Lega Nords valframgångar och nyfascismen med rötter i tredje positionen.

Läs även: Petters analys av valet i Italien.

2 Thoughts.

  1. Inte ett enda ord om MSIs grundare Almirante, som dessutom ledde partiet fram till dess Fini tog över.
    Däremot så skriver du så att de extremister som antingen har blivit uteslutna eller lämnat partiet pga att de inte fått igenom sina extrema åsikter, framstår som om de skulle ha eller haft någon större plats i italiensk politik.
    Jaja, man förstår väl det man själv vill förstå.

  2. Nu handlar ju inte artikeln om MSIs historia, utan om strömningen destra sociale, dess kopplingar till nyfascistisk gatuaktivism och högerterrorism – och hur Berlusconi har nu öppnat dörren och släppt in denna strömning. Även om de extremaste nyfascistiska grupperna inte ingår i Popolo della liberta, pga av deras ledare betraktas som ”opresenterbara”, så har dessa fortsatt ett tätt samarbete och kontakt med destra sociale, och att destra sociale fungerar som en parlamentarisk sköld och beskydd för deras utomparlamentariska aktiviteter. Tex utan politiker som Storace och Alemanno kan den nyfascistiska rörelsen inte växa som den gör i Rom. Detta kommer en kommande artikel fördjupa sig i.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *