Giorgio Agamben – Rörelse

Mina reflektioner idag kommer ur en känsla av oro och framträder ur en rad frågor som jag ställde mig själv medan jag var på ett möte för ett tag sedan i Venedig med bland andra Toni Negri och Luca Casarini. Under detta möte dök ett ord dök upp om och om igen i den diskussionen: rörelsen. Detta är ett ord med en lång historia inom vår tradition och det verkade vara det vanligaste återkommande ordet i Tonis anförande. Även i hans bok dyker ordet rörelse strategiskt upp så fort multituden (multitudo) behöver definieras, till exempel när konceptet mängden avskiljs från det falska alternativet mellan suveränitet och anarki. Min olustkänsla kom från faktumet att jag för första gången insåg att detta ord aldrig definierades av de som använde det. Jag kunde själv inte ens ha definierat det. Förr brukade jag som en tankeövning använda en outtalad regel, nämligen formeln: ”När rörelsen finns, agera som den inte fanns och när den inte finns, agera som om den fanns”. (Quando il movimento c’e, fare come ci non fosse. E quando il movimento non c’e, fare come si ci fosse) Men jag visste inte vad detta ord betydde. Det är ett ord som alla verkar förstå men ingen definierar. Var kommer till exempel detta ord ifrån? Varför kallas en avgörande politisk instans för rörelse? Mina frågor uppkom ur denna insikt att det inte går att lämna detta begrepp odefinierat. Vi måste fundera över rörelsen eftersom detta begrepp är vårt otänkta och så länge det fortsätter vara något sådant riskerar det att kompromettera våra val och strategier. Detta är inte bara ett filologiskt tvivel beroende på att terminologin är det poetiska, och därigenom tankens produktiva ögonblick. Jag vill inte heller göra det bara för att det skulle vara mitt jobb att definiera begrepp, som av vana. Jag tror verkligen att ett okritiskt användande av begrepp kan bära skulden för många nederlag. Jag föreslår att en undersökning påbörjas som försöker att definiera rörelsen och jag tänker försöka börja själv med några allmänna betraktelser för att ge några riktlinjer åt framtida undersökningar.

Först några banala historiska fakta: begreppet rörelse, som har en lång historia inom fysiken och filosofin, får först på 1800-talet en tekniskt relevant betydelse i politiken. En av de första gångerna begreppet framträdde sträcker sig tillbaka till franska julirevolutionen 1830, då förändringsförespråkarna kallade sig själva för partie du mouvement och deras motståndare för partie du l’ordre. Det är först med Lorenz von Stein, en författare som influerade både Marx och Schmitt, som detta koncept blir mer precist och börjar ange ett strategiskt tillämpningsfält. I hans ”De sociala rörelsernas historia i Frankrike” (1850) ställer han begreppet rörelse i en dialektisk motsättning mot statsbegreppet. Staten är den statiska och legala beståndsdelen medan rörelsen är ett uttryck för samhällets dynamiska krafter. Rörelsen är därigenom alltid en social rörelse, i antagonism mot staten som primärt är det juridiska och legala i samhället. Men von Stein definierar inte rörelsebegreppet: han tillskriver den en dynamik och anger dess funktion men han ger varken en definition eller en topos för den. Några intressanta historiska indikationer om rörelsernas historia kan man hitta i Arendts bok om totalitarianism. Hon definierar inte heller rörelsen. Men visar att runt första världskriget, omedelbart före och efter kriget, genomgick rörelserna i Europa en exceptionell utveckling som en strategisk motsättning mot partier när de senare gick in i en kris. Under denna period sker en explosionsartad ökning av rörelsen som begrepp och fenomen, en terminologi som används av både högern och vänstern: fascismen och nazismen definierar sig alltid i första hand som rörelser och i andra hand som partier.

Begreppet överskrider det politiskas sfär: som hos Walter Benjamin om jugendbewegung. Eller för att ta ett exempel, när Freud skriver en bok 1914 för att kunna beskriva vad han är en del av, kallar han det inte för en skola eller ämnesdisciplin, utan för en psykoanalytisk rörelse. Det finns här fortfarande ingen definition, men i vissa historiska ögonblick påtvingar sig tydligen oemotståndligt vissa slagord och tas upp av antagonistiska positioner utan att behöva definieras.

Den pinsamma punkten i min undersökning, där blindheten blir uppenbar är när jag insåg att den enda personen som försökte att definiera det politiska och juridiska fältet för detta begrepp var den nazistiska juristen Carl Schmitt. 1933 i en essä kallad ”Stat, rörelse, folk” (Stat, Bewegung, Volk) med undertiteln ”Den politiska enhetens tredelning”, försöker han att definiera rörelsebegreppets politiskt konstitutionella funktion. Detta blir genant eftersom det är i denna essä Schmitt försöker definiera det nazistiska rikets konstitutionella struktur, det han kallar ”die heutige Verfassungslage”. Jag ska ta och kort summera hans teser. Enligt Schmitt baseras det Tredje Rikets politiska enhet på tre beståndsdelar eller medlemmar: staten, rörelsen och folket. Den första beståndsdelen är staten som är den politiskt statiska sidan: ämbetsverksapparaten. Folket är å andra sidan den opolitiska, ickepolitiska (nonpolitische) beståndsdelen som växer fram i skuggan och under beskydd av rörelsen. Rörelsen är den verkligt politiska beståndsdelen, det dynamiskt politiska elementet som finner sin specifika form i relationen med det nationalsocialistiska partiet och dess ledning. För Schmitt är führern bara en personifiering av rörelsen. Schmitt antyder att denna tredelning också finns i den sovjetiska statens konstitutionella apparat.

Min första betraktelse är att rörelsebegreppets primat finns i funktionen av folkets opolitisk-blivande (kom ihåg att folket är den opolitiska beståndsdelen som växer i skuggan av och under rörelsens beskydd). Rörelsen blir det avgörande politiska begreppet när folket tonas ned som demokratiskt begreppet, som en politisk kropp. Demokratin slutar där rörelserna framträder. I huvudsak finns det inga demokratiska rörelser (om vi med demokrati menar det traditionella perspektivet som betraktar folket som den politiska kroppen som är konstitutiv för demokratin). Dessa antaganden, att rörelsen betecknar slutet på folket som politisk kropp, delar den revolutionära vänstertraditionen med nazismen och fascismen. Det är ingen slump att dagens teoretiker som försöker tänka nya politiska kroppar, som Toni, tar avstånd från begreppet folk och istället använder mängden. För mig är det talande att det runt Jesus aldrig finns laos eller demos (tekniska termer på grekiska för folk), utan bara oclos och turba (en massa, ett myller, en mängd). Rörelsebegreppet förutsätter försvinnandet av synen på folket som konstituerad politisk kropp.

Den andra implikationen av Schmitts rörelsebegrepp är att folket är en opolitisk beståndsdel vars framväxt rörelsen måste skydda och odla (Schmitt använder beteckningen wachsen, biologiskt växande, som med växter och djur). Detta opolitiska folk motsvaras av administrationens opolitiska sfär [Selbstvervaltung] och han frammanar också den fascistiska korporativa staten. När vi idag betraktar detta kan vi inte missa att se, just i denna bestämning av folket som opolitiskt, ett underförstått erkännande av dess biopolitiska karaktär, något som Schmitt aldrig uttalade. Folket omvandlas nu från konstituerad politisk kropp till befolkning: en demografisk biologisk enhet och som sådant opolitisk. Ett väsen som rörelsen måste skydda och odla. När folket under 1800-talet upphörde att vara ett politiskt väsen och omvandlades till demografiska och biologiska befolkningar blev rörelsen en nödvändighet. Detta är någonting vi måste vara medvetna om: vi lever i en tidsålder då förvandlingen av folk till befolkning, från ett politiskt väsen till ett demografiskt väsen, är ett uppnått faktum. Folket är en biopolitisk enhet i Foucaults bemärkelse och detta gör rörelsekonceptet nödvändigt. Om vi vill se på begreppet biopolitik på ett annat sätt, som Toni gör, om vi tänker på det som det inre politiserandet av det biopolitiska, som redan är alltid är politiskt och som inte behöver politiseras genom rörelsen, då måste vi också tänka om hela rörelsebegreppet.

Detta definitionsarbete är nödvändigt eftersom om vi fortsätter med läsandet av Schmitt ser vi hotfulla aporias: om rörelsen är den determinerande politiska beståndsdelen, det autonoma elementet, och folket är opolitiskt, då kan rörelsen bara finna sitt egna politiska varande genom att påföra folkets opolitiska kropp en intern klyvning (cesura) som tillåter den att politiseras. Denna klyvning är hos Schmitt det han kallar arternas identitet (Artgleichheit). Här når Schmitt den högsta identifikationsnivån med rasismen och det största överensstämmandet med nazismen. Detta är ett faktum men vi måste se att detta val, av varandet tvunget att identifiera en klyvning i folkets opolitiska kropp, är en omedelbar konsekvens av hans syn på rörelsens funktion. Om rörelsen är den politiska beståndsdelen som ett självständigt väsen, var hämtar den då sin politiskhet ifrån? Dess politik kan bara hittas i dess kapacitet att identifiera en fiende inom folket, i Schmitts fall ett rasmässigt främmande element. Där det finns rörelse finns det alltid en klyvning som skär rakt igenom och delar folket, och i detta fall identifierar en fiende. Detta är varför jag anser att vi måste tänka om rörelsebegreppet och dess förhållande till folket och mängden. Hos Schmitt ser vi att de från rörelsen exkluderade opolitiska delarna återkommer som det som måste bestämmas över, det politiska måste bestämma över det opolitiska. Rörelsen bestämmer politiskt över det opolitiska. Det kan vara etniskt eller rasmässigt som hos Schmitt men det kan också vara uppgiften av regera över befolkningar, som idag.

Det här är mina frågor:
Måste vi fortsätta att använda rörelsebegreppet eller ska vi överge det? Om det signalerar tröskeln för en politisering av det opolitiska, kan det då finnas en rörelse som är något annat än inbördeskrig? Eller åt vilket håll kan vi formulera om rörelsebegreppet och dess förhållande till biopolitiken?
Jag kommer här inte ge några svar, det är ett långsiktigt researchprojekt, men jag har några indikationer åt vilket håll man skulle kunna röra sig:
Rörelsebegreppet är centralt för Aristotoles, som kinesis, i förhållandet mellan potenza (kraft) och handling. Aristotoles definierar rörelse som potenzas handlande som potenza (l’atto di potenza come potenza), snarare än som en övergång till att agera. För det andra säger han att rörelsen är ateles, en ofullständig handling, utan ett slut. Här skulle jag vilja föreslå en modifikation av hans syn och kanske skulle Toni här för en gångs skull hålla med mig: att rörelsen är konstituerandet av potentza som potenza. Men om detta stämmer, då kan vi inte tänka på rörelsen som yttre eller autonom i förhållande till mängden eller folket. Den kan aldrig vara föremål för ett beslut, organisation eller ledning av folket. Den kan aldrig vara ett element av politiserande av mängden eller folket.

En annan intressant aspekt hos Aristotoles är att rörelsen är en ofullbordad handling, utan telos, vilket innebär att rörelsen behåller en nödvändig relation till en avsaknad, till en frånvaro av telos. Rörelsen är alltid konstitutionsmässigt relationen till sin brist, sin frånvaro av mål, ergon, telos och opera (arbete). Vad jag alltid är oense om med Toni är detta betonande på produktivitet. Här måste vi ta tillbaka frånvaron av opera som något centralt. Detta uttrycker omöjligheten av ett telos, opera eller ergon för politiken. Rörelse innebär just det politiskas obestämdhet och ofullkomlighet. Det lämnar alltid kvar en rest.

Sett ur detta perspektiv skulle det motto som jag formulerade som en regel för mig själv kunna ontologiskt omformuleras så här: ”Rörelsen är det som om det finns är som det inte fanns, det saknar sig självt, och om den inte finns är som om den fanns, den överskrider sig självt.” (Il movimento cioé che se é come se non fosse, manca a se stesso. E se non è, é come si fosse, eccede si stesso.) Det är obestämbarhetens tröskel mellan ett överskridande och en ofullständighet som markerar gränsen för varje politik i sin konstituerande ofullkomlighet.

/ Giorgio Agamben

Översatt från Adrianna Boves engelska översättning och transkribering, sedan genomlyssnat mot det italienska orginalet.

Finns som mp3-fil på italienska här.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *