Antonio Conti – Undersökningen som politisk metod

Under hela den tid som vi har funderat över, planerat, organiserat och genomfört undersökningar, har ett spöke svävat ovanför dessa projekt: vad är den politiska aspekten i detta undersökande? Osäkerheten kring om det bara är att påbörja en ny sådan undersökningsprocess, vars objekt skulle vara de icketypiska, flexibla och osäkra arbetsformerna inom de postfordistiska metropolerna, förde med sig att många av de subjekt som vi mötte under researcharbetets gång helt rättfärdigat frågade oss vad undersökningen politiskt leder till, eftersom detta inte var givet. För många kamrater framstod inte undersökningen omedelbart som en politisk metod.

Det här beskriver faktiskt det som är svårigheten med att göra deltagande militanta undersökningar (conricerca militante). Det är nämligen ett oundvikligt drag att undersökningen konstituerar sig som en politisk metod: det är undersökningens essens och specifika uppgift. Samtidigt känns det som om många inte ser denna rikedom. Att bedriva militanta undersökningar verkar bara ses som ett allmänt antagonistiskt användande av sociologiska undersökningar, ett undersökande underifrån där man plockar med sig dessa opolitiska verktyg till politikens område, med alla de risker som är förbundna med detta. Det vi här vill trycka på, är att researchverktygen fortfarande tillhör den samhällsomvandlande rörelsens verktygslåda, även om de inte har använts på ett tag, blivit rostiga och några har glömt bort att de existerar. Nu när vi håller på att putsa upp dessa redskap och börjar använda dem igen, kan det vara bra att komma ihåg vilken funktion de fyllde, hur de användes och varför de ligger i vår verktygslåda. Vi kan inte argumentera för ett återanvändande av undersökningarna genom att bara hänvisa ”ex cathedra” till de proletära undersökningarnas historia, utan vi måste kolla upp hur de lämnats vidare hela vägen från arbetarrörelsens födelse till 60- och 70-talet, hur användbara de var då, vad som garanterar att de är användbara även idag. Vi måste blåsa liv i deras om än korta historia, för att kunna hitta nya sätt att använda dem och för att finna en mening med dem som ligger i tiden.

Vi känner väl till undersökningarnas historia, från Marx till tidskriften Quaderni Rossi. Denna historia säger oss något och den är utgångspunkten för våra observationer. Men vi vet också att ett slaviskt upprepande av erfarenheter från det förgångna är helt värdelöst. Det förgångna måste förstås i sin essens, vi måste tränga in i dess metod för att sedan återaktualisera den, även med våld om så är nödvändigt, för att göra den användbar för dagens situation. Därför kommer vi att börja från den kanske mest mogna fasen av arbetarundersökningar och se på vad tidskriften Quaderni Rossi har att säga oss. Lite filologi, tack…

”Vad har våra kamrater gjort? Bland kamraterna och även bland arbetarna i Ivrea rådde det en djup misstro mot sociologi. Många visste vad denna innebar för dem, det hade de fått känna på. (…) De sade: ‘Vi har fått uppleva den mot vårt skinn, i det nya arbetstempot’. Dessutom (…) var folk inte beredda att lyfta ett finger och ställa upp för något som i slutändan bara skulle hamna i en bok eller bli en tidningsartikel. På de förberedande mötena tog alla upp just detta problem: om vi verkligen gör något för att i fabriken politiskt och konkret organisera arbetarna, oavsett om de är medlemmar eller inte, för att lyfta kamperna ur en ond cirkel, finns det ett fullständigt stöd. Men om vi bara snackar och skriver kommer det inte fungera. (…) Inför dessa målsättningar (…) är den stora begränsningen den nästan helt stagnerade situationen, det låga trycket och nivån på kamperna, som kännetecknade de stora företagen och som var det mest centrala problemet med detta allmänna tillståndet. Stagnationen innebar (detta följer vi uppmärksamt) en maximal uppsplittring, man skulle kunna säga att misstänksamheten och den totala passiviteten bland arbetarna innebar en självbegränsning, ett avskärmat skötande av sina egna arbetsuppgifter och ett accepterande av den officiella versionen. Detta innebar att gå med på företagets myter, som dessa mystifierade exploateringsförhållandet med. Detta innebär isolering, otålighet, privatiseringar och så vidare. Därigenom förminskas till ett minimum möjligheten att utveckla ett arbete underifrån. Men det innebär också den oerhörda svårigheten att komma utifrån till fabrikerna. Därigenom förvärrades den massiva svårigheten att föra fram en annan sida av problemen och vårt förhållande till arbetarna reduceras till att bli en ventil där de kunde avreagera sig en stund eller till en mekanisk intervju där vilken arbetarna bara lämnar faktainformation utan att deras åsikter eller attityder förändras ett dyft.

Om man därför utgick från undersökningens förberedande fas, från ett kartläggande av problemen, i en relation som nödvändigtvis är extern och baserad på intervjuer för att kunna nå en miniminivå som det gick att fördjupa diskussionen med andra utifrån. En nivå därifrån det går att påbörja ett mer djupgående och omfattande samtal. På så sätt närmade vi oss ett fördjupande i problemen med ett jämförande och cirkulerande av erfarenheter på ett kritiskt sätt. Vårt första mål var att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig. Vi behövde ha tillgång till en hel uppsättning riktig fakta, för att kunna ge arbetaren chansen att nå ett rationellt tillstånd, det vill säga att bli kritisk angående sin egen position och utifrån denna punkt hjälpa honom/henne med dessa kritiska betraktelser med målsättningen att hitta en väg ut. Hjälpa till med en analys av systemet, dess inre motsättningar och på vilket sätt det är möjligt att organisera sig i denna allmänna situation för att kunna nå definitiva lösningar för det faktiska exploateringsförhållandet. Våra gemensamma samtal hamnade alltid i slutändan i en diskussion om hur de andra såg på situationen och vilka lösningar som dessa hade föreslagit. (…) Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet genom att prata med nya människor, så att det blev en intensifierad utveckling. Samtidigt som denna mobilisering spred sig bland de unga och de lokala kamperna ökade, blev de problemen de själva upplevde allt mer centrala i samtalen. Detta var möjligt om man alltid återvände tillbaka till samma arbetare för att fortsätta samtalet, genom att följa den objektiva tråden i de politiserade ämnena och inte bara för att ‘avsluta intervjun eller undersökningen’, utan för att bygga upp en stabil relation kring de uppstådda problemställningarna, just för att kunna skapa en politisk organisation bland fabriksarbetarna som svarade mot dessa problem, på produktionsförhållandenas nivå och som uppmuntrande en alternativ och underförstått revolutionär nivå.” (Romano Alquati, ”Kapitalets och arbetskraftens organiska sammansättning på Olivetti”, ”Composizione organica del capitale e forza-lavoro alla Olivetti”, Milano 1962)

Ett första påpekande: misstänksamheten. Den liknar på många sätt den misstänksamhet som vi möter idag. Misstänksamheten fanns redan i begynnelsen på den kampcykel som avslutades för tjugo år sedan. Det som vi ser idag, rör sig därför inte om en avsaknad på personligt subjektivt förtroende: analogin är för stark för att avfärdas som ett sammanträffande. Misstänksamheten måste problematiseras i undersökningsarbetet som en sorts aktiv vaksamhet mot möjligheten att undersökningen spårar ur. Det finns två sorters urspårningar: för det första att ”i sitt skinn” erfara de sociala vetenskapernas konsekvenser som ett hårdare arbetstempo och för det andra att allt snack som i slutändan bara blir något som hamnar i böcker eller tidningsartiklar, med andra ord en teknisk eller intellektuell degenerering, som producerar information utan någon koppling till den politiska självorganiseringens väg. Den första formen av urspårning är inte den som rör oss eller den militanta undersökningen. Det är bara en misstänksamhet mot sociala vetenskaper, eftersom de har varit ett kodifierande av kunskap och ett redskap för att kunna göra mer effektiva omorganiseringar av produktionen och för att reproducera kapitalets styrning. Den andra formen av degeneration är den som angår oss och som vi oundvikligen kommer att röra oss mot, eftersom att göra undersökningar och deltagande militanta undersökningar innebär att ta sig an frågan om en politisk organisering underifrån. Det innebär ett skapande av scenarios och medvetande för sociala kamper, att föra fram dessa i praktiken, vilket är att göra något som lämnar det skrivna eller talade samtalen och ordens värld, något som lever inom den subjektiva rikedomen av mängden levande arbete (ricchezza soggetiva della multitudo del lavoro vivo) och särskilt i utmaningen hur denna mängd kan politiskt konstituera sig. Denna utmaning är den militanta undersökningen (inchiesta militante). Dess framgång kan varken mätas genom riktigheten i de rapporterade uppgifterna eller i hur precist de beskriver produktionsstrukturerna, inte heller i hur sofistikerade deras politiska förslag är, utan bara igenom sin förmåga att producera ett kritiskt och antagonistiskt socialt samarbete, i hur långt dess politiska nätverk sträcker sig. Det kan alltså inte vara resultatet av några fås arbete, utan ett horisontellt, omfattande och vitt spritt arbete från mängder av personer.

Ett andra påpekande. Efter att ha överskridit misstänksamheten startar den proletära undersökningen ”en preliminär undersökning, vars mål är att nå den miniminivå från vilken det är möjligt att inleda samtal med andra”. Detta är bakgrundsresearchens moment, i vilken man koncentrerar sig på att undersöka vissa produktionssegment, inte för att avsluta vårt arbete där, utan för att ta fram diskussionsmaterial. Det är här uppenbart, att det inte kommer att uppstå en politisk fruktbar interaktion mellan politiska aktivister och arbetare om inte de förstnämnda förstår den produktionsprocess som de försöker undersöka. Även denna fas kännetecknas av politisk intervention, vars ”mål är att avslöja de officiella myterna och fördomarna, som ser till att hålla arbetaren isolerad och maktlös inför det organiserade kapitalet, att rationalisera dennes desperata position för att göra den förståelig.”. I detta förberedande stadium handlar det om att skapa förutsättningarna genom vilka arbetssituationen kan kritiseras, det vill säga att göra det till en förutsättning som kan förvandlas till ett organiserande underifrån, till kamper. För att orsaka detta måste man få de enskilda individerna att gå utanför deras isolerade erfarenheter, genom att prioritera jämförandet och cirkulationen av erfarenheten.

Ett tredje påpekande. Det måste finnas en annan fas som överskrider cirkulationen av erfarenheter och införandet av en kritisk rationalitet i förhållande till produktionsprocessen, som är undersökningens kraft och styrka. Vi upplever det ofta som att de subjekt vi träffat varken har föreställt sig eller förstått det. Som om researcharbetet borde vara någonting som kommer innan politiken, dess medvetna redskap och att politiken kommer därefter, på samma sätt som en produkt lanseras till ett visst marknadssegment genom en särskild kommunikationsstrategi, framtagen efter en marknadsundersökning. Det problem som här dyker upp är frågan om avantgardet. Men detta kommer vi ta upp senare. Låt oss istället titta på vad den proletära undersökningens nästa nivån innebär, det vill säga dess slutgiltiga form. Det rör sig om ett ‘breddat arbete’ som följs av en ‘intensifierad utveckling’. ”Parallellt med att undersökningsarbetet spreds och utvecklades kvantitativt uppmuntrade vi de unga arbetarna att själva direkt fortsätta undersökandet”, vilket innebär att underlätta den första övergången till att undersökningen verkligen börjar fungera, där den blir ett självundersökande. Detta är ett moment där skillnaden mellan aktivisten som tagit initiativ till undersökningen och det levande arbetets subjektivitet försvinner, ett moment när det levande arbetets självstyrande sociala samarbete producerar ett klassmedvetande.

Den ”intensifierade utvecklingen” föds just ur detta, att undersökningen har fungerat som en tändhatt: att i första hand införa kritisk rationalitet på en individuell nivå, ett utökande och spridande av kontakterna för att utveckla detta medvetande på det kollektiva planet, och när denna har fått fäste i undersökningen, kan detta bara leda till en politisk organiseringen inom fabrikerna och nya arbetarkamper. Undersökningen lever därigenom i arbetarkamperna och i den politiska fabriksorganisationen. Här hittar den sitt förverkligande och skälet till sin existens.

Den proletära undersökningen är en kraftfull interventionsmetod inom det politiska arbetet och fick en noggrann systematisering i Quaderni Rossis teori och praktik. Det är en sådan mogen erfarenhet att den inte bara kan vara en uppfinning av dessa kamrater. Den måste ha en egen historia och värdiga föräldrar. Därför inleds det nummer av Quaderni Rossi som ägnas åt undersökningar, det numret som innehåller många av de anföranden som hölls på planeringsseminariet för proletära undersökningar i Turin den 12-14 september 1964, med en artikel om den undersökning som Marx gjorde 1880 i tidningen Revue Socialiste. Det handlar om ett formulär med 101 frågor till de franska arbetarna, som trycktes upp i 25 000 exemplar och som föddes ur den franska proletära rörelsens behov att förstå de reella villkoren för exploateringen, medvetande- och organisationsnivån hos arbetarna. Samtidigt som Marx konstruerade formuläret som ett redskap för att samla in kunskap, inkluderade han en rad frågor som inte kan reduceras till bara detta syfte. Dessa frågor är synnerligen tendensiösa, som exempelvis ”Beskriv dina arbetsuppgifter: berätta inte bara om de tekniska delarna, utan även om det som är ansträngande och påfrestande för musklerna och vilka de allmänna effekterna är för arbetarnas hälsa”. Och en bit längre fram: ”Rengörs maskinerna av arbetare som är speciellt tilldelade denna arbetsuppgift, eller rengörs de gratis av arbetarna som använder maskinerna?”; ”Hur mycket tid förlorar du för att resa till och från jobbet?”. Eller denna underbara: ”Oavsett om du betalas för utfört arbete eller arbetstid, när får du lönen? Det vill säga, hur lång lånetid låter du din arbetsgivare ha innan du får betalningen för ditt utförda arbete?”. Och slutligen två synbart oskyldiga frågor: ”Känner du till några tillfällen där regeringen har satt in ordningsmakten att agera i kapitalisternas tjänst mot arbetarna?”, ”Känner du till några tillfällen där regeringen har agerat för att skydda arbetarna från arbetsgivarnas utpressning eller från deras olagliga karteller?”. Denna sortens frågor, i tillägg till användandet av formuläret, hänger direkt samman med det politiska anspråk som den gamle Marx tillskriver observationernas funktion och vänder upp och ner på frågeformulärets karaktär genom att få det att mer likna ett agitationsblad än ett utpräglat redskap för sociologiska undersökningar. Instoppandet av omdömen med ett rent politiskt värde maskerade till frågor i formuläret, ett formulär som är indelat i fyra delar (arbetsmiljön, arbetstiden, lönen och arbetarnas organisation) följer ur proletariatets intellektuella utveckling, enligt vilken ”arbetarnas frigörelse måste vara dess eget verk” (Marx). Genom att tänja på de vetenskapliga och sociologiska redskapen blir dessa därigenom politiska redskap och en politisk metod. Bara en enkel läsning av formuläret får arbetaren att betrakta sin egna osäkra vardagstillvaro i ett nytt ljus, att uppmärksamma exploateringsförhållandet och att betrakta detta förhållande som historiskt bestämt, vilket leder bortom det som framstår som naturligt och oföränderligt, vidare till möjligheten med den kommunistiska förvandling och frigörelse som historien erbjuder.

Marx undersökningsformulär erbjuder ett koncept av vetenskapliga undersökningar som å ena sidan inte känner till neutralitet och som inte är underställt kapitalets styre och som å andra sidan omedelbart och direkt framträder som klasskampens vetenskap. Detta visas av faktumet att bara hundra formulär lämnades in ifyllda av de utdelade 25 000 exemplaren, vilket inte påverkade dess politiska effektivitet. Från den borgerliga sociologins synvinkel skulle detta ha varit ett misslyckande, men ur arbetarrörelsens perspektiv var det helt irrelevant. Konceptet med en omedelbart politisk undersökning är helt klart den viktigaste aspekten som plockades över från Marx frågeformulär till Quaderni Rossis vidarutvecklande av de proletära undersökningarna och detta är punkt att hålla fast vid, eftersom den lätt glöms bort. Raniero Panzieri konstaterade på seminariet i Turin om den proletära undersökningen: ”Jag tror att det lätt går att påstå att en av marxismens kännetecken är att betrakta sociologin som en politisk vetenskap. Om man måste ge en allmän definition av marxismen, skulle jag säga att den är just detta: en sociologi betraktad som politisk vetenskap, som revolutionens vetenskap”. Innan vi avslutar denna resa i den nutida arbetarrörelsens arkeologi, ska vi försöka att sammanfatta den metod som den politiska undersökningens redskap baseras på.

Vi har tre distinkta faser:
1. Förslaget på ett undersökningsarbete, vars syfte är att övervinna misstänksamheten och skapa ett förtroende hos arbetarna för förslagets effektiva kraft.
2. Den förberedande fasen, där bakgrundsresearch görs och en kommunikationsstrategi skapas, en strategi som lyfter fram frågeställningar och kritik rörandes arbetsvillkoren och som cirkulerar olika sorters erfarenheter.
3. Den genomförande fasen, under vilken arbetarna själva gör undersökningarna (självundersökningar), som baseras på fabriksorganisationen och kamperna som dessa kan understödja.

Efter vi har uppdaterat och tagit bort rosten kan vi plocka ut undersökningsmetodens politiska redskap från det gamla verktygslagret där vi har förvarat dem av nostalgi i väntan på att de kanske skulle bli användbara igen, och lägga dem i den lilla och flexibla verktygslåda som vi dagligen bär med oss, under förutsättning att vi redogör för hur dessa verktyg kan vara användbara och värdefulla i vår tid, en tid då arbetet inbegriper koder, språk, information och affekter, och då arbetet har trätt utanför fabrikens fyra väggar.

Vad vi är intresserade av här är att undersökningarna i alla dess faser visar sig som lingvistiskt arbete, som en kommunikativ aktivitet, som ett kontinuerligt upprättande av stabila relationer som omplaceras till ett allt högre och högre plan, det vill säga till en mer kollektiv och antagonistisk nivå. Detta visar på något som inte är av underordnad betydelse: att göra undersökningar är en metod som inte baseras på objektivt vetande, utan är ett sätt att bygga relationer, en helt och hållet subjektiv metod som lägger grunderna för arbetarautonomin och inom vilken uppmärksamheten hela tiden riktas mot den sociala konstitutionsprocessen av det levande arbetets kritiskt medvetande.

Det handlar därför inte om att förmedla ett fixt och färdigt schema eller en objektiv modell för produktionssystemets förvandling till arbetarna på ett uppmanande, ideologiskt och enkelriktat sätt, utan om att sätta en kumulativ mekanism i rörelse, ett lingvistiskt arbete där kritiken kan konstitueras på ett konkret sätt genom att utgå från den subjektiva förståelsen av de materiella villkoren, där arbetarnas subjektivitet autonomt lever.

Men vad menar vi här med begreppet ”lingvistiskt arbete”? Vad innebär det att betrakta undersökningar som lingvistiskt arbetet? För det första innebär det att definiera en väg, en process som tar någonting för att förvandla det till någonting annat. Att säga ”arbete” (Aristoteles) innebär att skilja det från handlande (attività), som är ett ändamål i sig självt. Det innebär att föra fram arbetets karaktäristiska kännetecken: det är produkten som är dess mål. Att säga ”lingvistiskt arbete” (Rossi-Landi) betyder affirmerandet av språkets externa betydelse, det sociala utbytet av meddelanden, och att betrakta dess produkt, människors gemensamma handlande, som dess specifika kännetecken och förutsättning, som kommunikation i dess fulla bemärkelse. Att säga att undersökande arbete är kommunikativt arbete innebär därför att föra fram det levande proletära arbetet till skapandet av de gemensamma aktiviteters område och definiera dem på den sociala förändringens nivå, på den antagonistiska självorganiseringens politiska nivå. Allt detta verkar vara helt bortglömt när man bara betraktar undersökningarna som en ”kognitiv” aktivitet kopplad till vetande. Det handlar inte om att veta någonting, eller om att känna till en viss produktionsforms materiella förutsättningar, utan om att kollektivt och socialt producera villkoren för gemensamt antagonistiskt agerande.

Undersökningens mål är inte att tolka världen, utan organiseringen av dess förvandling.

/ Antonio Conti

Publicerad i Posse nr 2, januari 2001
Översatt från italienska och engelska.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *