Tiqqun – Detta är inget program. Del 4. Det immaginära partiet och arbetarrörelsen

[no/work/in/process/progress… grovöversättning från italienskan, kommer successivt att arbetas om]

”I detta ögonblick blev det helt uppenbart vad som skedde: facket och kommunistpartiet PCI kastade sig över dig, precis som polisen, som fascisterna. I detta ögonblick var det uppenbart, att det skett en oreparerbar brytning mellan och dem och oss. Det var tydligt att från och med detta ögonblick hade PCI inte längre någon rätt att uttala sig inom rörelsen.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’ordo d’oro

Kojèva, som inte hade förmågan att kunna lyfta fram det levande, begravde den franska majhändelsen med en vacker fras. ”Det har inte dött någon. Det har inte hänt någonting”, konstaterade han angående ”majhändelserna” några dagar innan han dog i en hjärtattack under ett OECD-toppmöte. Naturligtvis behövdes det något mer för att begrava den italienska majhändelsen. Man plockade nu fram en annan hegelian, som med andra medel hade skaffat sig ett anseende som inte låg långt efter den förstes. ”Lyssna nu. I Italien har det inte skett någonting. Det var bara några desperata personer som manipulerade av staten för att terrorisera befolkningen, rövade bort några politiker och dödade några ämbetsmän. Inget speciellt skedde, vilket är uppenbart”, sade han. Tack vare detta klipska inlägg ifrån Guy Debord visste man på denna sidan av Alperna att det i Italien på sjuttiotalet aldrig skett något. Ända fram till idag har alla de upplysta fransmännen med denna föresats i åtanke inskränkt sig till platonska spekulationer om hur Brigate Rosse och Piazza Fontana-massakern manipulerades av den ena eller andra säkerhetspolisens vägnar. Om Debord gjorde en pessimistisk förmedling, där det explosiva i den italienska situationen tonades ner, infördes i Frankrike som ett extra bonus den italienska journalismens favoritsport: ”bakomläran” (dietrologia). Bakomläran – en lära som utgår från grundantagandet att ”sanningen finns någon annanstans” – använder italienarna för att beskriva den paranoida leken med speglar där man inte längre kan tro på någon händelse eller något kraftfullt fenomen och just på grund av detta konstant måste förutsätta att det finns någon bakom det som sker – som P2-logen, CIA, Mossad, al Qaida eller något liknande. Segraren blir den som lyckats ge sina medspelare de mest hållbara skälen till att tvivla på verkligheten.

Man kan därigenom bättre förstå varför fransmännen talar om händelserna i Italien som en ”slingrande maj”. De har själva en stolt, offentlig och statlig maj. Maj 68 i Paris kunde bara fortsätta vara symbolen för sextio- och sjuttiotalets globala politiska aktivism, i den mån dess verklighet fanns någon annanstans.

Ändå gjordes det försök att förmedla något till fransmännen från det italienska upproret. Det gjordes av böckerna ”Tusen plattåer” och ”Den molekulära revolutionen”, det gjordes av autonoma rörelsen och husockupantrörelsen, men inget av detta var tillräckligt kraftfullt för att kunna slå hål på den franska andans mur av lögner. Inget skedde som man inte kunde låtsas om att inte ha sett. Istället föredrog man att svamla om republiken, skolan och pension, om kulturen, moderniteten och det sociala arvet, om förortens problem, filosofin och offentliga sektorn. Och det är detta som man fortfarande för stunden snackar om när imperiets underrättelsetjänster i Italien återuppväckt ”spänningens strategi”. I denna porslinsaffär saknas helt klart en elefant. Någon som en gång för alla en smula brutalt lyfter fram allt de uppenbara som vi sitter på och som riskerar att rasera denna ideala stämning.

Och så några ord om de andra, de som vi kallar ”kamrater” och som vi vet tar vårt parti. Vi är trötta på franska extremvänsterns bekväma teoretiska efterblivenhet. Vi är trötta år efter år höra samma falska debatter mellan retoriska marxistiska inriktningar: spontanitet eller organisering, kommunism eller anarki, mänsklig gemenskap eller revolterande individualitet. I Frankrike finns det fortfarande bordigister, maoister och rådskommunister. För att inte nämna trotskistiska tidskrifter och situationistisk folklore.

I sin senaste bok påpekade Mario Tronti att ”arbetarrörelsen besegrades inte av kapitalismen, arbetarrörelsen besegrades av demokratin”. Men demokratin besegrade inte arbetarrörelsen som en utomstående varelse: den besegrade rörelsen som en inre begränsning. Arbetarklassen var bara i ett övergångsskede den priviligierade platsen för proletariatet, proletariatet som det ”civila samhällets klass som inte är en klass av civila samhället”, som den ”ordning som upplöser alla andra ordningar” (Marx). Redan mellan de två världskrigen, började proletariatet att synbart överskrida arbetarklassen, till den utsträckning att de mer avancerade fraktionerna av det immaginära partiet börjande att se detta i den fundamentala arbetarismen (lavorismo), i de antagna ”värdena”, i den självgoda klasscentreringen i sig självt, kort sagt i dess klassvarande som homologt till den borgerliga klassen, den värsta fienden och kraftfullaste bäraren av en integration till kapitalets samhälle. Från denna stund kommer det immaginära partiet vara proletariatets framträdelseform.

I hela västerlandet betecknade 1968 mötet och konfrontationen mellan den (i huvudsak socialistiska och föråldrade) gamla arbetarrörelsen och det immaginära partiets första konstituerade fraktioner. När två kroppar kolliderar beror den riktning de får ur deras sammanstötning på respektives tröghet och massa. Så är det inom varje område. Där arbetarrörelsen fortfarande var stark, som i Frankrike och Italien, följde de frikopplade delarna av immaginära partiet efter i arbetarrörelsens spår, de efterapade dessa i såväl språk som metoder. Detta bidrog därför till att de militanta praktikerna återföddes enligt en ”tredje internationalen-modell”: som en smågruppshysteri och oskadliggörande politiska abstraktioner. I Frankrike var trotskismen och maoismen kortvarigt framgångsrika, i Italien minipartierna och andra utomparlamentariska grupper. På de platser där arbetarrörelsen sedan länge var oskadliggjord, som i USA och i Tyskland, skedde en direkt övergång från revolterande studenter till väpnad kamp, ett skifte där en socialistisk eller tredje världen-vurmande retorik ofta dolde det immaginära partiets taktik och praktik. Så var fallet i Tyskland med 2 junirörelsen, RAF eller Revolutionära cellerna och i USA med Black Panther Party, Weathermen, Diggers och Mansonfamiljen, alla symboler för en fantastisk rörelse av intern desertering.

Sett inom denna kontext är det speciella med Italien att det immaginära partiet, som samlades massivt inom en struktur av minipartier i socialistisk skepnad, åter fann kraften att spränga sönder dessa strukturer. Efter att 68 hade synliggjort ”arbetarrörelsens hegemoniska kris” (Rossanda), avslutade det risknippe som sopat rent och röjt fram ett utrymme sitt städarbete 1973 med att ta kol på sig självt. Därigenom gavs liv åt 77-rörelsen, ett uppror helt i det immaginära partiets anda inom ett av imperiets huvudområden.

Arbetarrörelsen besegrades av demokratin, i den bemärkelsen att ingen av dem som besegrades av denna tradition var kapabla att upprätta en front mot fiendens nya form. Tvärtom. När fienden, hostis, inte längre är en viss del av samhället – borgerligheten – utan samhället och makten i helhet, och vi upptäcker att det vi kämpar mot inte är den klassiska tyrannin utan snarare mot den biopolitiska demokratin, vet vi att deras maktposition vilar på att uppfinna alla vapen såväl som alla strategier. Hostis kallas idag imperiet och för honom är vi det immaginära partiet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *