Tiqqun – Detta är inget program. Del 2 och 3. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

[Tiqqun börjar sin genomgång om italienska autonomia-rörelsen med en allmän jämförelse med franska 68-rörelsens utveckling. Den franska korporativismen, konflikträdslan, självgodheten, konservativa vänsternationalismen och represiva toleransen går lätt att överföra på den svenska situationen, där socialdemokrati, stat och näringsliv sammansmält till ett.]

2. Att dra sig undan från den franska förruttnelsen

Vi som provisoriskt arbetar i Frankrike har det inte lätt. Det skulle vara absurt att förneka att det varit ett förbestämt tillstånd (determinante), förbestämt till en vidrigt hög grad, inom vilket vi framlagt våra synpunkter. Bortom denna separationens fanatism som inristats in i våra kroppar i en statligt suverän utbildningen, som gör skolan till en obekännbar utopi som inplanterats i alla franska huvuden, finns en misstänksamhet, en lömsk misstänksamhet mot livet, mot allt det som existerar utan att bortförklara sig. Och i världsflykten som en exklusiv och opraktisk flyktlinje – in i konsten, filosofin, sig själv, spiritualiteten eller kritiken – igenom vilka man försöker späda ut den lokala förruttnelsens flöde. Det är en navelskådande tillflykt som visar på den franska statens allstädes närvaro, de despotiska makthavare som här i Frankrike till och med verkar styra missnöjet mot dem, nu i en mer ”civil” form. Därför blir det ett hallaballo från de franska, frusna, paralyserade och förvridna hjärnorna, som aldrig upphör att vrida sig inom sig själva, som varje sekund känner sig mer hotade av det som skulle kunna tvinga dem att lämna sin obekväma tillmötesgåendehet.

Nästan var som helst på jordklotet har de försvagade kropparna några historiska ressentimentikoner som de kan klamra sig fast vid, några förskräckliga fascistoida rörelser som storstilat har putsat upp sin reaktionära fasad. Inget av detta finns i Frankrike. Den franska konservatismen har aldrig haft stil. Den har aldrig haft detta eftersom den är en borgerlig konservatism, en konservatism från magen. Det faktumet att denna med tiden upphöjts till nivån av en sjuk reflektivitet förändrar ingenting. Det är inte kärleken för en värld som är på väg att utplånas som ger liv åt den, utan experimenterandets, livets och det experimenterande livets terror. Denna konservatism, detta etiska substrakt av just franska kroppar, belönar varje sorts politisk position, varje sorts resonemang.

Det är denna existentiella kontinuitet, som är helt uppenbar fast den är hemlig, som är den gemensamma ”partisymbolen” för Bové, borgarnas resning på 1700-talet i Paris, sammanställandet av Encyclopédie des Nuisances och vurmandet för landsbygden. Det är knappt några influenser som tas in, där dessa kroppar ifrågasätter eller ställer sig lite kritiska till den existerande ordningen; det är tydligt att det är denna passion för ursprunget, träden, gyttjan och byarna som idag yttrar sig mot den globala finansspekulationen och för att hejda den morgondag som innehåller en minimal rörelse av revolutionär deterritorialisering. Munnarna som talar enbart i magens namn, avger samma stank av skit.

Frankrike kommer uppenbarligen inte ge upphov till ”världsmedborgaren” – vi kan bara frukta den dag ”Le Monde diplomatique”, detta löjliga epicentra för en fobisk protest som låtsas utmana Marknaden i Statens namn, översatts till fler språk än Kapitalet – om vi inte kan lyckas att göra oss opåverkbara för allt det som vi är politiskt samtida, och framför allt för sjuttiotalets Italien. Från Paris till Porto Alegre, detta är det bloomska infallet att överge den historiska världen, vilket Attacs nu mer globala spridning från plats till plats vittnar om.

3. ”Det slingrande maj” mot ”det triumferande maj”

”1977 var inte som 1968. 68 var en protest, 77 var ett radikalt alternativ. Av denna anledning beskrivs 68 ’officiellt’ som det goda, medan 77 är det onda; 68 har faktiskt rekupererats, medan 77 förnekas existera. Av denna anledning kan 77 aldrig något enkelt datum som firas med jubileer, till skillnad från 68.”
– Nanni Balestrini, Primo Morino, L’orda d’oro (Den gyllene horden)

Kännedomen om att det pågick en upprorssituation i Italien, en situation som varade i över tio år och som man först lyckades få bukt med genom gripandet av över 4000 personer på en natt, hotade många gånger under sjuttiotalets lopp att spridas till Frankrike. Det skedde först med den vilda strejken den varma hösten (1969) som imperiet övervann igenom bombmassakern på piazza Fontana. Fransmännen, som ansåg att om ”arbetarklassen (inte) ryckte den proletära revolutionens röda fana ur studenternas ömtåliga händer” inte kunde skriva under Grenelles avtal, kunde inte vid den här tiden tro på att en rörelse från universitetet skulle kunna växa för att till slut nå fabrikerna. Med all bitterheten ur deras abstrakta förhållanden till arbetarklassen, kände de punkter av liv (punti sul vivo). Deras maj var alltså bleknad. Därför gavs den italienska situationen namnet ”det slingrande maj”.

Tio år senare kom nya ekon från Italien, medan man här i Frankrike redan hyllade minnet av vårhändelsen maj 68 och försiktigt integrerat dess mer avgörande beståndsdelar i de republikanska institutionerna. Dessa ekon var mer spretiga, därför förstod de franska passiviserade hjärnorna inte mycket av kriget trots att alla antydningar fanns där, därför rapporterades det motsägelsefullt om fångrevolter, en beväpnad motkultur, Röda brigaderna och de andra mer fysiska sakerna, eftersom dessa vara man vana att förstå i Frankrike. Man lyssnade lite av nyfikenhet, för att sedan återvända till att pyssla med obetydliga småsaker, konstaterandes för sig själva att dessa italienare verkligen var naiva som fortsätta att göra uppror nu när vi här i Frankrike ”redan höll minneshögtider”. Denna skada har vi ju här nu reparerat igenom vårt förkastande av Gulag, ”kommunismens brott” och liknande, som var den ”nya filosofins” delikata nöje att ägnade sig åt. På detta sätt undvek vi att se att under den italienska epoken, där man revolterande mot just detta som maj 68 utvecklats till i Frankrike, åkallade och lyfte rörelsen fram ”de gamla ärorika professorerna från sextioåtta, eftersom dessa i verkligheten var de mer vildsinta motståndarna av den socialdemokratiska normalisationen” (Tutto città 77). Med äran räddad visade man med självklarhet hur ”det slingrande maj” kunde föras vidare till och ge uttryck åt en ny årstid, 77-rörelsen, i vilken allt skulle ske.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.