Tiqqun – Detta är inget program. Del 1. Omdefiniera de historiska konflikterna

[Tiqqun är en fransk grupp, som på ett kreativt sätt blandar influenser från surrealism, autonomia och situationisterna. De ställer Negri på huvudet och pratar om mängdens konstituerande kraft underifrån som en geggig jantelag, det ”fruktansvärda gemenskapen” där alla håller nere varandra. En återkommande karaktär i deras skrifter är Bloom, för att sammanfatta denna stämning. Men istället för att trilla ner i en fransk ultravänsterpassivitet, utvecklar Tiqqun teorier om ”det immaginära partiet” som gör en deleuzeguattariansk läsning av autonomiarörelsen, inte för att skapa historia, utan för att hämta en vapenarsenal därifrån. Följande text, ”Detta är inget program” kommer här läggas upp styckesvis succesivt under våren. Den är grovöversatt från italienska, och kommer senare korrläsas mot det franska orginalet. Orginalet publicerades i andra numret av tidningen Tiqqun 2001. Här kommer första avsnittet.
På nätet finns Tiqqun här:

Omdefiniera de historiska konflikterna

”Jag tror inte att normala personer tänker på att det kortvarigt finns en risk för ett snabbt och våldsamt disassocierande ifrån staten och ett öppet inbördeskrig. Den tanke som snarare framförs är den om positionernas latenta inbördeskrig, för att använda en journalistiskt uttryckssätt, ett positionernas inbördeskrig som skulle avlägsna all statlig legitimitet.”
– Extremism, terrorism, demokratisk ordning, 1978

På nytt sker experimenterande i det blinda, utan protokoll eller något liknande. Mycket lite har förts vidare, vilket skulle kunna vara tur.
På nytt görs direkta aktioner, sker meningslöst förstörande, den nakna konfrontationen, vägran av varje mediering: de som inte vill förstå, kommer inte hitta några förklaringar hos oss.
På nytt en längtan, ett konsistensplan av allt det som kontrarevolutionen hållit undertryckt i olika decenier.
På nytt autonomia, punken, orgierna och tumulten, men i en ny orörd, mogen och tänkande tid, i brist på nya förklädnader.

I kraft av arrogansen, av de ”internationella polisoperationerna”, av den permanenta segerns kommunikéer, av en värld som man framställer som den enda möjliga världen, civilationens fulländande, har man förstått att göra sig våldsamt avskyvärda.
En värld som trodde att den rensat bort allt runtomkring sig, upptäcker det onda i sitt inre, bland sina egna barn.
En värld som har firat ett vulgärt nyår som millenieskifte börjar nu frukta de verkliga årtusenden.
En värld som länge befunnit sig under en överhängande katastrofs tecken inser motvilligt att det ”socialistiska blockets” sammanfall inte öppnade för denna världs triumftåg, utan snarare för oundvikligheten av dess sammanbrott.
En värld som har proppat i sig motiv om historiens slut, om det amerikanska seklet och om kommunismens nederlag bör betala priset för sin egna oansvarighet.

I denna paradoxala konjunktur konstruerar denna värld, eller snarare dess polis sig en fiende av närmast folkloristiska mått. Det talas om ”det svarta blocket”, om ”den internationella anarkistiska terrorismen” och om en utbredd konspiration mot samhället. Tankarna leds till det Tyskland som beskrevs av Von Salomon i boken ”I proscritti”, som var helt besatt av tanken på en spöklik hemlig organisation ”som spred sig som ett gasmoln” och till vilken man tillskrev alla misstagen från den verklighet som övergivits till ett inbördeskrig. ”Ett dåligt samvete försöker att undgå kraften som hotar den. Den skapar sig ett spöke efter sitt egna behag mot denna förbannelse och tror sig därför garanterat sin säkerhet”, är det inte så?

På andra sidan från den imperiala polisens slitande arbete, finns inte någon strategisk tydbarhet hos de kommande händelserna. Det går inte att strategiskt tyda de kommande händelserna, eftersom detta skulle förutsätta konstituerandet av något gemensamt, det minsta gemensamma mellan oss. Och just detta – något gemensamt – är det som alla är så rädda för, som får folk att lägga in backen till Bloom-läget, orsaker svett och förtvivlan eftersom det återför en univocitet (univocità) rakt in i hjärtat av vårt osäkra liv. Avtal är vi iallafall vana med. Men vi har flytt från allt som liknar en pakt, därför att en pakt kan man inte avsäga sig; man respekterar eller förråder den. Och det är i grunden detta som är det svåra att förstå: det är positiviteten av något gemensamt som avgör en negations genombrott; det är vårt sätta att säga ”jag” (io) som bestämmer vårt sätt att säga ”nej” (no). Vi förvånas ofta av avbrotten i förmedlingarna av historien, av det faktumet att det i över femton års tid inte längre finns någon ”förälder” som är kapabel att berätta om sitt liv för ”sitt” barn, att göra denna historia till en berättelse som inte bara är en utspridd diskontinuitet av löjliga anekdoter. Detta som man har tappat är i själva verket förmågan av upprätta en kommunikativ relation mellan vår historia och Historien. I grunden för detta finns den övertygelse som innebär den singulär existens förkastande, kapitulerandet inför ödet, att man förtjänar lite fred. Bloomarna trodde att det räckte att desertera från stridsplatsen för att kriget skulle ta slut. Men så är det inte. Kriget är inte avslutat och de som vägrade acceptera det hittar man idag endast lite sämre rustade, lite mer vanställda än de andra. Den enorma magmafält av resentiment som idag sjuder i Blooms inre och som aldrig får utlopp att tillfredställa sitt begär att se huvuden falla, att få tag på en gärningsmän, av få en slags generaliserad ånger för hela den genomlöpande historien, som skönjes på andra sidan (sgorga da lì). Vi behöver en omdefiniering av den historiska konfliktualiteten, men inte utifrån en intellektuell synvinkel utan från en vital.

Vi talar om en ”omdefiniering”, eftersom de historiska konfliktualiteten har en definition sedan långt tillbaka, nämligen ”klasskampen”, som man tillskrev varje öde i den förimperiala perioder. Denna definition fungerar inte längre. Den är dömd till att paralysera, skapa olycka och skitsnack. Var enda krig kan inte föras eller varje liv levas i en korsett från en annan tidsepok. För att fortsätta kampen idag måste klassbegreppet avvecklas och med denna hela raden av stamtavlor (cerificate origini), försäkrande sociologismer (sociologismi rassicuranti) och identitetsprotester. Klassbegreppet kan idag mest fylla funktionen, snarare än att spola i nevrosernas toalett, att fortsätta separerandet och anklagandet, som man i Frankrike på ett så mordid sätt ägnar sig åt i alla olika miljöer hela tiden. Den historiska konfliktualiteten är inte längre motsättningen mellan två molära klumpar, två klasser, de exploaterade och exploatörerna, de dominerade och de dominanta, de styrande och utövarna, där varenda individuella fall går att dela upp mellan dessa två. Frontlinjen löper inte längre löper rakt igenom samhället, utan passerar idag rakt igenom varenda person, igenom det som gör var och en till medborgare, dess predikat och det övriga. Inom varenda miljö reser sig dessutom kriget mellan den imperiala socialiseringen och det som i sista stund undanflyr denna. En revolutionär process kan startas från vilken punkt som helst i biopolitikens väv, från vilken enskild situation som helst och som växer till utbrytandet av korsande flyktlinjer. Det är antalet sådana intervenerande processer och utbrott, som bildar ett gemensamt konsistensplan, ett plan av antiimperial subversion. ”Det som utgör det generella i kampen är att det är samma maktsystem, alla maktens utövnings och tillämpningsformer.” Detta konsistensplan har vi kallat ”det inbillade eller immaginära partiet” (”Partito immaginario”), för att med detta namn synliggöra både det konstgjorda i dess nominella representation och lyfta fram politiken, vilket är det viktigaste skälet. Som varje konsistensplan är det immaginära partiet samtidigt både närvarande och måste konstrueras. Att bygga partiet betyder idag inte längre att bygga den totala organisationen, inom vilken alla skillnader i etiska synsätt på kampen har skjutits åt sidan; att bygga partiet betyder idag att fastställa livsformerna (forme-di-vita) i deras mångfald, att intensifiera och göra dessa relationer komplexare och framarbeta mellan oss på mer subtila sätt det möjliga inbördeskriget. Eftersom imperiets mer skrämmande knep är att reducera allt till stora kontraster – reducera alla som gör motstånd mot dem till ”barbari”, ”sekter”, ”terrorism” eller”motsatta extremismer” – är en grunduppgift i kampen för att bemöta deras konfrontationer uppgiften att inte tillåta någon förväxling mellan det immaginära partiets konservativa fraktioner – frihetliga miliser, högeranarkister, integralister, insurrektionalistiska fascister, bondesamhällets försvarare – och de revolutionära fraktioners experiment att äga rum. Konstruktionen av partiet ställs inte längre i termer av organisation utan i termer av cirkulation. Detta innebär att om det fortfarande existerar ett ”organisationsproblem”, handlar detta om att organisera cirkulationen inom partiet. Eftersom det bara är intensifierandet och framarbetandet av möten mellan oss som kan bidra till en process av etisk polarisering, till partiets konstruktion.

Det är helt klart att historiens lidelse rent allmänt är ett prerogativ (appannaggio) från kroppar som är oförmögna att leva i nuet. Om vi trots det utan att lämna denna plats återvänder aporia till kampcykeln som startades i början på sextiotalet, kan denna idag öppna en ny. Under följande sidor finns talrika referenser till Italien på sextiotalet; detta val är inte en slump. Utan att göra det alldeles för långrandigt, kommer vi utan svårighet kunna visa hur det på denna tid var naknare och brutalare former sattes i spel och att dessa som sådana till stor del finns kvar hos oss ännu idag, även om det nu tar mindre extrema former. 1978 skrev Guattari: ”Hellre än att betrakta Italien som ett särfall, som är intressant för graden av sin avvikelse, borde vi inte snarare försöka att förstå andra sociala, politiska och ekonomiska situationer, sådana som framstår som stabilare, härledda från en mer garanterad statlig makt, genom att korsa dem med en tolkning av de spänningar som idag korsar denna plats?” Sextiotalets Italien är återigen, igenom alla dess implikationer, den insurrektionella rörelse som är närmast oss. Från denna händelse måste man utgå, men inte för att göra historia av en rörelse, utan för slipa vapnena för det kommande kriget.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *