Paolo Virno: Från våld till motstånd

Hösten 2003 inledde Rifondazione Communista återigen en diskussion om våld som politisk kampmetod, inför tioårsjubileet av zapatisternas kamp. Diskussionen kom i lika hög grad att innebära en markering från det italienska kommunistpartiet mot den autonoma strömningen Disobbedienti, där deras ungdomsförbund ingick. Strömningen hade blivit stark inom partiet genom globaliseringsrörelsen. Förutom Disobbedienti, drogs flera gamla autonoma teoretiker, som Mario Tronti och Paolo Virno in i diskussionen. Det här är Virnos bidrag till den infekterade debatten.

Vi borde verkligen släppa fetischismen av relationen våld-ickevåld. Det är helt klart idiotiskt att mäta kampens radikalitet genom nivån av dess illegalitet och det är att upphöja handlingarnas ursäkter till ett oifrågasättbart kriterium. Å andra sidan, är inte detta det som vi ägnar oss mest åt: i det som refereras till som konflikt, ger sig den rörelsen från doldhet till synlighet alltid på att försöka förändra de ”eviga principer” som yrkespolitikerna antagit.

Kring den gamla, men inte uttömda, frågan om kampens former går diskussionen i cirklar, tar sin tillflykt till sofismer och bekvämt citerande. I en närmare analys syns att denna debatt lider av en kedja av effekter ifrån en drastisk förändring som skett i det teoretiska paradigmet. En förändring så betydande att den kan dela vad som verkade odelbart och förena det som verkade vara motsatt. För att sammanfatta denna: kampen mot lönearbetet, till skilllnad från kampen mot tyranni, är inte längre sammankopplad med det bestämda perspektivet att ”ta makten”.

På grund av denna kamps ganska framåtsträvande kännetecken börjar detta framträda som ett helt igenom ”social” förvandling, som konfronterar ”makten”, men utan att drömma om en alternativ statsorganisation. Tvärt om har den snarare som mål att dra sig ur och utplåna alla former av herredömme över kvinnor och mäns aktiviteter och göra slut på staten. Medan den ”politiska revolutionen” tidigare betraktades som den oundvikliga premissen för att förändra och förvandla sociala relationer, har det nu blivit ett preliminärt steg.

Kampen kan leda sin destruktiva natur till sitt (logiska) slut bara i den grad den redan antagit ett annat sätt att leva, kommunicera och producera. Bara om det redan finns något att förlora bortom ens bojor. Den både dyrkade och förbannade våldstematiken var utan tvekan sammakopplad med ”maktgripandets” tvåeggade svärd. Vad händer när den existerande statsformen ses som den sista möjliga statsformen, som förtjänar att fördärva sig självt och rasa samman, men som helt klart inte kan ersättas med en överstat av ”alla människor”? Blir inte möjligtvis då våldet den nya kulten som kommer följa? Det verkar inte så. Vi har i varje fall sett oförutsedda paradoxer, där tillflykten och tillgripandet av våld skulle kunna ses i förhållande till en positiv ordning som skulle försvaras och skyddas. Utträdandet (exodus) ur lönearbetet är inte en konkav handling, ett algebraisk fråndragande. Vi måste kunna konstruera olika sociala relationer och nya livsformer: vi måste ha mycket kärlek för det nuvarande och mycket uppfinningsrikedom. Därför kommer konflikten att starta utifrån att kunna bevara det ”nya” som den i denna process har upprättat. Våld, om där är våld, strävar inte mot en morgondag, utan snarare ett förlängande av det som redan existerar, om än informellt.

Ställda inför hyckleriet eller den distraherade godtrogenhet som idag kännetecknar diskussionen om legalitetet eller illegalitet, är det värt att återvända till en förmodern kategori: ”ius resistentiae”. Med detta uttryck syftade den medeltida rätten inte på den självklara fallenheten åt ett legitimit självförsvar när man attackerades. Inte heller förstods det som en allmän resning mot den konstituerade makten. Den rätten skiljer sig också tydligt från ”uppvigling” och ”uppror”, i vilken revolterna görs mot de rådande institutionerna, med syftet att upprätta andra sådana. ”Rätten till motstånd” har, som kontrast, en ganska specifik och särskild mening. Den kan utövas när en hantverkares företag eller ett helt samhälle, eller till och med en individ, anser att några av dess positiva privilegier – värderade utifrån tradition eller rent faktiskt – ändras av en centralmakt. Den viktiga punkten med ”ius resistetiae”, som konstituerar dess väsentliga intresse i termer av frågan om legalitet eller illegalitet, är försvaret av en effektiv, faktiskt ”redan” uppnådd förvandling av livsformerna. Små eller stora steg, små sammanbrott eller stora framryckningar i kampen mot lönearbetet tillåter en obegränsad rätt till motstånd, och förkastar samtidigt teorier om kampen som inbördeskrig.

/ Paolo Virno

http://rekombinant.org/article.php?sid=2471

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *