Toni Negri och Michael Hardt: Svärmintelligens

När ett utspritt nätverk attackerar, omsvärmar det sin fiende: det verkar som oräkneliga självständiga styrkor slår till från alla riktningar vid en viss punkt och sedan försvinner de tillbaka in i miljön. Från ett utomstående perspektiv beskrivs nätverksattacken som en svärm, eftersom den verkar vara formlös. Eftersom nätverk inte har något centrum som ger order, antar de som bara kan tänka i termer av klassiska organisationsmodeller att det inte finns någon organisation alls – de ser bara spontanitet och anarki. Nätverksattacken framstår som en flock fåglar eller svärm insekter i en skräckfilm, en mängd av hjärndöda angripare, okända, obestämbara, osedda och oväntade. Men om man betraktar det inifrån ett nätverk, kan man se att det verkligen är organiserat, rationellt och kreativt. Det har en svärmintelligens.

Nyligen har forskare på artificiell intelligens och programmeringsmetoder använt begreppet svärmintelligens som namn åt kollektiva och utspridda problemlösningstekniker utan centraliserad kontroll eller tillhandahållna av en global modell. Ett problem med en stor del av den tidigare forskningen om artificiell intelligens, hävdar forskarna, är att dessa ansåg intelligensen som något som fanns i individuella sinnen, medan forskarna nu utgår ifrån att intelligensen i grunden är social. Dessa forskare har därför börjat se på svärmen som ett kollektivt beteende mellan sociala djur, som myror, bin och termiter, för att undersöka multiaktörsfördelade system av intelligens. Några vanliga djurbeteenden kan ge en första uppskattning av denna idé. Tänk till exempel på hur tropiska termiter bygger fantastiska gemensamt konstruerade valvstrukturer genom att kommunicera med varandra; forskarna har hypotesen att varje termit följer den feromon-koncentration som andra termiter i svärmen lämnat efter sig. Även om ingen av de individuella termiterna har någon högre intelligens, bildar termitsvärmen ett intelligenssystem utan någon central styrning. Svärmintelligensen baseras i huvudsak på kommunikation. För forskarna på metoder för artificiell intelligens och datahantering kan förståelsen av detta svärmbeteende hjälpa till att skriva algoritmer för att optimera problemlösande datauträkningar. Datorer kan också konstrueras att bearbeta information snabbare om de använder svärmarkitektur snarare än en konventionell centraliserad datahanteringsmodell.

I svärmmodellen som baserats på djursamhällen och som utvecklas av dessa forskare, antas att varje aktör eller partikel i en svärm är lika och för sig självt inte särskilt kreativ. Svärmen som vi ser framträda i de nya politiska nätverken däremot är sammansatt av en mängd av olika kreativa aktörer. Detta tillför ytterligare nivåer av komplexitet till denna modell. Medlemmarna i mängden behöver inte bli lika eller förkasta sin kreativitet för att kunna kommunicera och samarbeta med varandra. De fortsätter vara olika ifråga om etnicitet, kön, sexualitet och så vidare. Vad vi måste kunna förstå är den kollektiva intelligens som kan framträda ur kommunikationen och samarbetet i en sådan varierad multiplicitet.

När vi insett svärmintelligensens enorma potential, först då kanske vi kan förstå varför Arthur Rimbaud i sin vackra hymn över Pariskommunen 1871 hela tiden tänkte sig de revolutionära kommunarderna som insekter. Om man går tillbaka till händelserna åren innan, beskriver faktiskt Emile Zola i sin historiska roman Le débâcle preussarnas ”svarta svärmar” som helt kör över de franska armépositionerna i Sedan som en invaderande myrsvärm, ”un si noir fourmillement de troupes allemends.” Sådana insektmetaforer om fiendesvärmar betonar den oundvikliga förlusten medan de fortfarande ser sig som överlägsna fienden – dessa är bara hjärndöda insekter. Men Rimbaud tar denna krigskliché och vänder den, och sjunger en svärmens lovsång. Kommunarderna försvarade deras revolutionära Paris mot regeringsstyrkorna som attackerade från Versailles, och strömmar genom gatorna som myror (fourmiller) i Rimbauds poesi och deras barrikader myllrar av aktivitet som en myrstack (forumilières). Varför skulle Rimbaud beskriva kommunarderna som han älskade och beundrade som svärmande myror? När vi ser närmare på detta kan vi se att all Rimbauds poesi är full av insekter, speciellt ljudet från insekterna, surrandet, svärmandet, myllrandet (bourdonner, grouiller). En läsare beskriver Rimbauds poesi som ”insektsvers”, ”musiken från svärmen”. Nyvaknandet och återuppfinnandet av sinnena i den ungdomliga kroppen – det centrala stycket i Rimbauds poetiska värld – äger rum i köttets surrande och svärmande. Detta är en ny sorts intelligens, en kollektiv intelligens, en svärmintelligens, som Rimbaud och kommunarderna förutsåg.

/Toni Negri och Michael Hardt

Utdrag ur Multitude

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *