Collettivo A/Traverso: Radio Alice – en fri radio

Ett snuskigt språk för rörelsen

När vi blev anklagade för obscenitet blev vi lite förbryllade. Vi hade väntat oss många olika anklagelser: att vara piratradio, undergrävande, kommunister, omstörtare, men just denna förväntade vi oss inte. Men det är naturligt och helt i sin ordning. Språket, när det har befriats från de sublimineringar som reducerat språket till en kod och istället får begäret och kroppen att tala, är obscent (i dess bokstavliga bemärkelse).

Kroppen, sexualiteten, längtan efter att sova länge på morgonen, befriandet från arbetet, möjligheten att bli överväldigad, att göra sig oproduktiv och öppen för förnimbar okodad kommunikation: allt detta har i århundraden hållits gömt, under ytan, förnekat, outtalat. Vade Retro, Satanas.

Fattigdomen som utpressning, arbetsdisciplinen, hierarkiska order, offer, faderlandet, familjen, det allmänna intresset, socialistisk utpressning, deltagande: allt detta kvävde kroppens röst. All vår tid, förevigt och för alltid, ägnad åt arbetet. Åtta timmars arbete, två timmars resande och därefter, vila, teve och middag med familjen.

Allting som inte har stängts in inom den ordningens gränser är obscent. Det utanför luktar skit.

Rösten från de som drivits undan

Allt det ”outtalade” träder fram igen: från Chants de Maldoror till kamperna för att förkorta arbetsdagen. Det talar igenom Pariskommunen och i Artauds poesi, det hörs i surrealismen och under majdagarna i Paris 68, i den italienska heta hösten 69 och i den omedierade befrielsen: det hörs över alla enskilda språkordningar i upproret. Begäret har fått en röst, och för dem är den obscen.

Alice tittar sig omkring, leker, hoppar, slösar tid mitt bland papprena som lyses upp av solen, springer vidare, slår sig ner någon annanstans.

Och ändå fungerar allt inom samtalets ordning.

Samtalen för samman, förklarar, tillåter inga avbrott, organiserar, deltar, tillrättavisar…

Som en inbjudan till dig att tala om ditt arbete där de inte ger dig något att äta.

Tystnad.

Subjektet har förändrats.

Pust, stånk, tro inte att du har rätt.

Tystnaden, den hemska, den ”outtalade”, det som fortfarande behövs sägas skrämmer.

I programmet, så många feta rubriker, lika feta som i en tidning… En halvtimme med din Karl… Kind mot kind med folk… All that Jazz… ett, två, tre-nyheterna.

Alice hyschar, skriker, funderar, avbryter sig själv, drar vidare.

Gå och säg till honom att det är vår.

Vi har fått ett telefonsamtal från Teknologiska Institutet: ”Vi har ockuperat vår VD:s kontor och vi ringer från hans telefon, lyssna så kan du höra hur han skriker… Han vill påtvinga oss att rösta öppet med handuppräckning, för att sedan köra upp besluten i arslet på oss”.

Det är bättre så.

Samtalen om ordningens begär för makt

eller begärets makt mot samtalens ordning.

Radio för deltagarna

eller radio för de hemska?

I första fallet är språket univokalt: annonsören, som annonserar att en händelse har ägt rum. De talar om någonting som betyder någotannat och kan därför aldrig fångas eftersom det redan är över.

En spegel.

I denna bemärkelse är försöket till en imitation patetiskt löjligt: dialekter och accenter tolereras inte. I det andra fallet är det något kontinuerligt som flyr från språket. Detta visar sig i skrattets utbrott, de uteslutna orden, orden man inte kan hitta och som vägrar att bytas ut mot något annat, stammandet, tystnaden.

… ok, ”låt oss snacka om det hemska.”

Man kan inte röra sig från ett samtal till ett annat (från den italienska radions insida till den italienska radions utsida).

Subjektet förändras? Det nya subjektet är kollektivt och pratar inte.

Eller det pratar när det vill.

Tystnaden: ett hål.

Låt oss låta hålet växa, låt oss inte frukta öppningar, låt oss trilla ner i dem och komma ut någon annanstans.

Underlandet.

Ett annat direktsamtal:

”Vi är strejkande arbetare, vi vill att ni spelar lite musik och vi vill snacka med er om 35-timmarsveckan, det är på tiden att de börjar ta upp det i anställningskontrakten”.

Ett annat direktsamtal:

”Smutsiga kommunister, ni ska få betala dyrt för er radiostation. Vi vet vilka ni är.”

Ett annat:

”Vi är några från den antifascistiska kommitten på Rizzolisjukhuset, ta det bara lugnt och ring oss om något händer. Vi är här dygnet runt.”

Att bryta kapitalets värdeförmerings-cykel i cirkulationsprocessen av teckenvärde (inga mer appropriationer av varorna för att avbryta A-M-A’-cykeln, men en vild strejk i cirkulationen av det enskilda tecknets värde A-A’).

Avbryta maskinernas, arbetsetikens och produktivitetens språk.

”Det här är en inbjudan att inte gå upp denna morgon, att stanna i sängen med någon, att göra musikinstrument och krigsredskap för dig själv”.

Gråa, tröga, farliga

Grå är snutarnas rockar som har burat in kamrat Bifo (1), grå är deras dödsredskap. Grå är fängelset där han låsts in, grå är sovsalarna, gråa är gatorna i finansdistrikten. Trög är den snuten som håller sina kollegors huvor i sin hand medan de letar igenom en kamrats prylar, trög är den snut som i tre månader har spelat in telefonsamtal (vad blir det för middag ikväll? låt oss mötas då och då), trög är teven. Farliga är repressionens organ, farlig på grund av de senaste automatvapnen, farlig är domaren som först anhåller och sedan letar efter bevis. Farliga är de vägar och torg hemsökta av dödsänglarna från ett system som är en minskande minoritet, farliga är fabrikerna och varven, farligt är det att besluta om eller inte ett barn ska få se dagens ljus.

Gråa, tröga, farliga, de vill påföra världen deras egna skala: grå, tröga, farliga.

Kapitalets totalitära samhälle lever på en monoton upprepning av det existerande. Det tjänar ägarna, snutarna, domarna. Ingen av dem är oumbärlig för den struktur de tjänar.

Det gör ett skitliv till den enda möjliga livsmodellen.

Men kommunismen är ung och vacker.

Kommunike nummer 2 – Från fängelset ”San Giovanni in Monte” 20 mars 1976. De grep mig den femtonde, med automatvapen i sina händer, i huset där jag sov med mina kamrater. Först anklagade de mig för att tillhöra Röda Brigaderna. Men under loppet av två dagar blev den anklagelsen så löjlig att de fick hitta på något annat. Så de anklagade mig för att vara en ideologisk organisatör för en otrolig serie av kriminella kupper som skett i Bologna de senaste månaderna.

Det existerar inte det minsta bevis för någon av dessa subversiva aktiviteter som jag skulle gjort. De försöker att ge en igenkännbart utseende åt maktens oförmåga att förstå befrielsens förlopp, som finns i utrymmet mellan separ/aktion och ignor/aktion som konstruerar befriande utrymmen och stunder av kollektiv förvandling av livet.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att praktisera lyckan är subversivt när det blir en kollektiv praktik.

Vår vilja till lycka och befrielse är deras terror, och de svarar med att terrorisera oss med fängelser, när repressionen från arbetet, från den patriarkala familjen och sexismen inte räcker.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Att konspirera betyder att andas tillsammans.

Och att det är detta som vi anklags för, de vill hindra oss från att andas eftersom vi har vägrat att andas isolerade, i deras kvävande arbetsplatser, i deras individuerade familjerelationer, i deras atomiserade hem.

De här brotten erkänner jag att jag begått:

Det är attackerna mot separationen av livet och begäret, mot sexismen i relationerna mellan individerna, mot reducerandet av livet till lönebetalningen.

Men låt dem då säga det rätt ut:

Det är dada som terroriserar det gråa, tröga och farliga.

Väktarna av ordning och av fattigdomens exploatering – för dem är de transversala budskapen som löper över de separerade ordningarna och återförenar isolerade beteenden inte längre bara obscent, de är brottsliga.

Det hemska är det som driver mig till vansinne

Vad som driver mig till vansinne är det hemska. Bifo, Fontana och Marchi sitter i fängelse.(2) Bifo, Fontana och Marchi är fortfarande i fängelse; Bifo, Fontana och Marchi är alltid i fängelse, Där finns inte en enda kamrat som inte frågar mig, ”Och vad ska vi göra nu?”. Tystnad. Och de utnyttjar vår tystnad. En månad har redan passerat. Men det var som en månad i sinnet hos någon som inte tänker: något omedelbart. En månad har redan passerat sedan Bifo greps och vi har inte lyckats få ut honom därifrån. Det finns inga bevis, allt är en kupp, vi vet det. Och vad gör vi nu? Och vad gör vi nu? Vi måste göra någonting, jag vill göra någonting, det är inte sant att vi är maktlösa inför monstren, dödsänglarna, de gråa, de tröga, de farliga. Jag kan inte hålla tyst längre.

De har dödad Mario Salvi i Rom(2). Tystnad.

Antingen måste fängelset eller mitt huvud explodera. Radio Alice är tyst, kamraterna är tysta, de uppfinner ord, vanemässiga masker. De talar inte och de har inte ens några idéer. Apati. Vi har redan skapat ett litet getto: vi är eller vi är inte vilda katter som springer genom staden. Låt oss inte ge fria tyglar åt våra fångvaktare, slå mot tigerns hjärta varje dag, på varje möjligt sätt, i våra olikheter, mot sorgen och ensamheten i fångenskapens celler, tjugofyra timmar av fri luft. Detta är en inbjudan att tala och att tänka, och en inbjudan att att alltid vara närvarande i händelserna i staden – granskapet – skolan – barrackerna – fabrikerna – vägarna, låt oss trötta ut fienden, låt oss slita ut jättemonstret genom att slå den över hela dess kropp. Låt oss inte tala om begär längre, låt oss begära: vi är begärsmaskiner, krigsmaskiner.

/ Collettivo A/Traverso

Fotnoter

1. Franco ”Bifo” Berardi var en av de drivande aktivisterna och teoretikerna bakom Radio Alice.

2. Fontana, Marchi: Fängslade studenter från Bologna.

3. Mario Salvi dödades i närheten av ett häkte i Rom, efter att en motorcyklist kastat en molotov cocktail mot häktet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *