Paolo Virno – Det allmänna intellektets högtidsdag

Första maj-firandet på 70-talet kändes alltid unket gammalt och en smula miserabelt. Unket eftersom arbetarkampen, politiken och livet i allmänhet var skrupulöst långt ifrån varandra. På dessa helt knastertorra möten sågs enbart facket som den keynsianska statens institutionella ryggrad. De fackliga landsorganisationerna ställde krav med hög röst, många gånger med en nerv som den som pratar för sig själv har, i sin roll som den lagliga representanten för varan ”arbetskraft”, som den enda riktiga strategen i det moderna industrisamhället. Men de kämpande arbetarna som ville upphäva just den varan (till en början genom att driva upp dess pris, så att den i slutändan skulle bli oekonomisk), och marscherade inte bakom denna ”nya utvecklingsmodells” paroller. Som vuxen verkade det knappast vettigt att slösa bort sin tid bakom de fackliga häxkungarna. I både de gamla och nya modellerna av kapitalistisk utveckling sköttes intressekonflikterna från ett kontor: där strejka var som att spela schack, något lätt att hoppa över, några uppvaktningar på ledarskapets kontor, lönerna som en självständig variabel.

Detta firande var även miserabelt: det döptes effektivt utan skam om till en ”arbetarhögtid”. Som om lönearbetet inte var något plågsamt, utan att man skulle känna sig stolt (facken talade just om ”stolthet”) över att producera mervärde vid löpande bandet. Hatet och föraktet mot fabriksregimen framkallade snarare nödvändigheten av en högtidsdag MOT arbetet.

Efter Seattle och Genua har första maj åter kommit att bli, med ett hisnande hopp bakåt, vad dagen var i slutet på 1800-talet: den speciella stund under vilken en ny social- och produktiv sort framträder. Den gamla mötesdagen nyuppfinns idag av massintellektualiteten, vilket innebär män och kvinnor som använder tankar och språk som redskap och råmaterial, vilket konstituerar den verkliga grundpelaren i nationernas välstånd. Migranter, prekära arbetare av alla sorter, de längst fram i frontlinjen mellan arbete och ickearbete, visstidsanställda på McDonalds och operatörerna på chatlinjerna, forskarna och informationsarbetarna: alla dessa utgör med full rätt det ”allmänna intellekt” som Marx talade om. Det allmänna intellekt (kunskap, initiativ, subjektivitet, kreativ förmåga) som kombinerat är den huvudsakliga produktivkraften i den postfordistiska kapitalismen och den materiella basen för att göra slut på varusamhället och statens ”monopol” på politiskt beslutsfattande. I slutet av 1800-talet upptäckte typograferna, garvarna, textilarbetarna och så vidare, som medlemmar i de otaliga handelsskråna, att de kunde förena sig och enas: att de var alla tillsammans en abstrakt tillgång av psykofysisk energi, av arbete i allmänhet. Första maj sanktionerade denna upptäckt och i över mer än en generation var helt och hållet ett med kraven på åttatimmars dag (mindre arbete, som är grunden för den moderna etiken).

Idag ser en mängd [multitudo] av ”sociala individer” – som ofta är desto stoltare över sin oupprepbara singularitet, ju mer besläktade de är mellan sig själva i en sammanvävd hop av interaktivt samarbete – sig själva som samhällets allmänna intellekt. Dagens första maj, den stora högtidsdagen för det allmänna intellektet (tanken som begär och det begär som tänker), kretsar kring det resonabla kravet på en ”medborgarlön” och i en vägran av all form av copyright på produkterna av sådana gemensamma resurser som det mänskliga sinnet.

Men det finns ännu mer gemensamt. Den globaliserade och postfordistiska första maj återknyter även till 1800-talets första maj i ett svårare motiv: i båda fallen är den viktiga frågan: hur organiserar man en pluralitet (av olika yrken då, av ”sociala individer” nu) som för stunden verkar vara fragmenterade, systematiskt utsatta för utpressning och kort sagt oorganiserbara? Det kan inte förnekas att massintellektualiteten bara med svårighet klarar av att förvandla sin produktiva potentialitet till politisk potentialitet. Den har fortfarande inte lyckats att påverka profitkvoten och inte ens klarat att försätta företagsledarna i panik. För dessa anledningar är det nödvändigt att summera de själva ”allmänna tillstånden” för att kunna koordinera och befria dem.

Den första frågan på dagordningen, i vårsolen 2004, är den om kampernas form. Det är korkat att tro att de metoder som kännetecknar konflikten (som strejk, sabotage osv) bara skulle vara ett tekniskt problem, en enkel naturlig konsekvens ur det politiska programmet. Tvärt om, diskussionen om kampens former är mer intrikat: det är ett verkligt testfält för all politisk teori (som inte låter sig reduceras till en illuminatisk konspiration av demokratiska jurister). Intitiativkraft, delat medvetande, kapacitet att kunna relatera till sig självt och interagera: dessa ”yrkesförmågor” hos den postfordistiska mängden skulle bli ett skrämmande påtryckningsredskap. De på nytt framtagna plattformarna, kort sagt ”vad vill vi”, beror helt på ”hur kan vi agera”, för att modifiera de interna styrkerelationerna inom denna tidens och rummets sociala organisation. Allting beror då på det fördomsfria uppfinnandet av nya ”pickets” av strejkvakter och nya ”interna manifestationer”, som skulle resas av den förhärskande flexibiliteten och ackumulationsmodellen baserad på det allmänna intellektet. Och vidare, att utgå från 1900-talets organisationsmodeller som olyckligtvis förespråkades av många av dem som lyfte upp ickevåldet till en fetisch, når här i frågan om kampformer dess effektiva sanningsstund. För göra det ännu klarare: partiformens överskridandet förenar alla, för såväl migranternas del som för de prekära arbetarna på callcentrena och de fast anställda, i att försöka upptäcka de smartaste sätten att rätt kunna utpressa utpressarna själva.

Den stora svårigheten i att upptäcka passande kampformer är också en stor möjlighet. Svårigheten likt möjligheten uppkommer hos dessa människor och de saker som är inkluderade idag i produktionsprocessen. Det sägs att den mobila postfordistiska kapitalismen gör vår arts vanligaste förmågor lönsamma: tanke, språk, minne, affekter, estetisk smak osv. Om nu detta stämmer kan konflikten på arbetet inte handla om annat än att se till hela livsformen. För att vinna en rasande konflikt är det nödvändigt att åter vända oss till storstädernas nätverk av relationer som gör varje en av oss till en social individ, en av de ”många” som mängden är sammansatt av. Det är här som en autonom kooperativ styrka tätnar: det är här som vi utbyter information, når medvetenhet, bygger tätare vänskapsband. Bara från detta nätverk, som för enkelhetens skull kallas ”massintellektualitetens bassäng”, kan konflikter i produktionssfären växa. Och att ge röst åt denna bassäng av massintellektualitet betyder att skapa nya demokratiska organismer. Det här är den stora svårigheten, men det är också den stora möjligheten. Kravet på mer i lön antyder här och nu en skiss för okända former av självstyre, det experimentella konstruerandet av mängdens politiska institutioner, den storstilade premiären för en offentlig sfär som slutligen bryter med statssuveränitetens myter och riter.

/ Paolo Virno

Från DeriveApprodi

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *