Intervju med Wu ming: Den namnlöse hjälten

En namnlös främling rider in i byn och spelar ut de två rivaliserande familjerna mot varandra. Med list och styrka vinner han den slutliga uppgörelsen och återvänder till vildmarken igen, lika plötsligt som han kommit. Denna historia berättas i film efter film, remake efter remake. Främlingen är Mifunes samuraj i ”Yojimbo”, Clintans ”mannen utan namn” i ”För en handfull dollar” eller vikingen Gestur i ”Korpen flyger”. Nu är främlingen är här igen. Kulturterroristerna i den italienska kommunikationsgerillan Wu Ming (som betyder ”namnlös” på mandarin) har vänt upp och ner på vänsterns syn på myter och kommunikation. Vilda västern goes vilda vänstern.

Ursprungligen hade dock främlingen ett namn. Han hette Luther Blissett.

– Luther Blissett var ett projekt att skapa en folkhjälte, en kollektiv kampmyt inom populärkulturen, säger Roberto Bui från Wu Ming.

Bui är i trettioårsåldern, bor i Bologna och har en bakgrund i den autonoma rörelsen. I Italien är han mer känd under namnet Wu Ming 1, en av medlemmarna av författarkollektivet Wu Ming.

I början av nittiotalet svepte en våg av studentprotester över Italien och gav nytt liv åt den autonoma rörelsen. I den norditalienska universitetsstaden Bologna ockuperades litteraturfakulteten av studenterna. Pseudonymen Luther Blissett föddes ur denna ockupationsrörelse. Namnet lånades från en engelsk svart fotbollsspelare, som under en period på nittiotalet spelade för det italienska laget AC Milan och snabbt blev hatobjekt för de italienska nyfascistiska grupperna som verkade inom fotbollsklackarna. Det var

dock inte fråga om en individuell pseudonym utan en kollektiv sådan som vem som helst kunde använda. Under namnet Luther Blissett genomfördes välriktade mediasabotage, hackningar, mytskapande och desinformationskampanjer över hela Italien. I Radio Luther Blissett hette både programledarna och deras gäster Luther Blissett. Det började dessutom dyka upp artiklar, mystiska insändare och hela böcker författade av Luther Blissett. Teater Situanautico Luther Blissett genomförde pjäser och skapade situationer mitt i stan, som den kväll då en grupp människor som alla presenterade sig som Luther Blissett klev på en av stadens bussar och förklarade den ockuperad. På den ansedda konstbiennalen i Venedig året efter väckte en utställning med tavlor som påstods vara målade av apan Loota stor uppståndelse. Den lilla staden Viterbo drabbades av en moralpanik som nådde riksnivå, sedan videofilmer och insändare avslöjat hemliga satanistiska ritualer. Ännu värre uppståndelse väckte avslöjandena om en hiv-smittad prostituterad i Rom som sålde sig till politiker som hämnd på samhället. I tv-programmet ”Chi l’ha visto?” (Italiens motsvarighet till Efterlyst) efterlystes en engelsk popstjärna som försvunnit under en cykeltur i norra Italien. Experten Luther Blissett uttalade sig om samtliga dessa fall. Men varken satanistsekten, Moralens väktare, den hivsmittade prostituerade eller popstjärnan existerade på riktigt. De var alla planerade och planterade mediasabotage från Luther Blissett Projektet.

Luther Blissett planterade sin desinformation genom att utnyttja det glapp som finns i alla nyheter mellan en kärna av sanning och journalisternas egna spekulationer. Genom att sedan avslöja de falska nyheterna undergrävde Luther Blissett förtroendet för media som leverantör av sanningar.

– Luther Blissett var informationsålderns Robin Hood. Vi stal information från de rika och gav till de fattiga i perverterad form så att de fattiga slutade lita på de rika, säger Roberto Bui.

Luther Blissett är långt ifrån den första kollektiva pseudonymen. Tänk bara på jultomten, en identitet som vem som helst kan anta på julafton. Inom avantgardkonsten har tekniken använts av dadaisterna och surrealisterna. Metoden togs även upp av neoisterna på 70-talet i ett försök att skapa en horisontell rörelse genom en öppen identitet som kunde vara alla och ingen. Syftet var att radikalt undergräva synen på identiteten, kroppen, media och synen på ägande av kunskap och sanning. Den borgerliga uppdelning mellan individ och kollektiv skulle raseras. De angrep genikulten, synen på konstnären och författaren som skapar ett mästerverk ur sitt egna isolerade inre. Istället för patentskydd och upphovsrätt betonade de att allt skapande var kollektivt, och byggde på att man hämtade inspiration, plagierade och lånade från tidigare konst. Under en multianvändarpseudonym kunde alla vara delaktiga i skrivandet, alla fick använda namnet och alla kunde ändra, plagiera eller modifiera texterna. Fokuset flyttades från ”geniet” bakom texten, till innehållet i texten.

Luther Blissett-projektet försök att skapa en myt kring en fiktiv folkhjälte hämtade dessutom inspiration från historiska revoltrörelser. De upproriska bönderna i Sydtyskland på 1500-talet påstod sig ledas av arme Konrad, medan Nottinghams protesterande textilarbetare skrev under sina attacker med General Ludd när de slog sönder de textilmaskiner som gjort dem arbetslösa. På 1830-talet fick rika människor motta hotbrev undertecknade av Captain Swing, vilket antydde att de snart skulle hänga (swing) i galgen. Och i Chiapas rider fortfarande den gamla anarkisten Zapata runt som en mytologisk gestalt bakom zapatisterna, vars maskerade subkommendant Marcos utnyttjade den kollektiva mytbildningen och skickligt vände personifieringen av honom själv till en kollektiv identitet. ”Vi är alla Marcos”, ropar zapatisterna.

Den kollektiva skogen var dock inte en uteslutande manlig värld. Här fanns lika mycket rum för hjältinnor; Neoisterna hade Karen Eliot och Luther Blissett fick en kvinnlig kollega i tyskan Sonja Brünzels. Den holländska flickan Loesjes vardagsfunderingar täckte under 90-talet husväggarna i de flesta europeiska städerna med enkla fotokopierade svartvita affisher, ett medel alla kunde använda. Men varför inte helt och hållet gå bortom hela könsrollsdelningen? En kollektiv pseudonym är givetvis transsexuell, har alla färger och bor överallt och ingenstans.

Gruppen i Bologna drev Luther Blissett-projektet som en femårsplan, från 1994-1999. På nyårsnatten 1999 gjorde projektet sepukku, sitt rituella självmord och återföddes som Wu ming.

– Luther Blissett var ett öppet community, vi kände inte ens dem som var med. Vi var pionjärer inom det community-skapande som idag är det vardag på nätet. Luther Blissett-projektet hade en femårsplan, sedan lämnade personerna som grundade projektet. Men namnet används fortfarande, till exempel finns i Madrid idag Radio Luther Blissett. Projektet är nedlagt, men namnet lever, säger Roberto Bui.

Till skillnad från Luther Blissett är Wu ming ett klart definierat författarkollektiv bestående av fem personer i trettioårsåldern.

– Vi är ett band med fem författare, istället för musiker. Vi uppträder live, åker på turnéer och släpper även ”soloskivor”, säger Roberto Bui.

Men precis som Luther Blissett-projektet ägnar sig Wu ming fortfarande åt att skapa öppna communitys. Wu ming är ett laboratorium i kollektivt skrivande. Kring sin nätsite driver de nyhetsbrevet GIAP, där läsare kommenterar deras böcker och texter, och communityt Quindice. Där lägger deltagarna och Wu Ming upp noveller som behöver kommenteras och som sedan skrivs om i samråd med författarna innan de publiceras.

– Det är en slags självorganisering av läsare, och även en kollektiv rådgivning för bokförlaget vi ger ut våra böcker på. Flera av de som skriver på vårt community har blivit debutanter. Och andra författarkollektiv, som till exempel Kaizen, har vuxit fram bland GIAP-läsarna. Det är den konstituerande republiken av läsare, menar Roberto Bui.

Wu ming har släppt en essäsamling och två böcker, såväl som egna soloböcker. Som ett sista bidrag till Luther Blissett-projektet gav de ut boken ”Q” 1999. Q, som är en spionroman som utspelar sig under bonderevolterna i Europa på femtonhundratalet, har blivit en enorm bestseller i Italien och har översatts till tyska, danska och engelska. I England vann den dessutom 2003 The Guardians First Book Price.

Q kom ut samtidigt som globaliseringsrörelsen växte fram och boken låg i många ryggsäckar under Genua-protesterna. Det är lätt att dra paralleller mellan de revolter mot religiös överhöghet och brukande av tryckpressen som boken skildrar och dagens antikapitalistiska protester och användandet av internet för mobilisering. Wu ming deltog också själva som grupp aktivt i globaliseringsrörelsen, genom att delta i den så kallade vita overalls-rörelsen och vara med att utforma deras kommunikationsstrategier.

– Tute bianche, de vita overallerna, hämtade mycket inspiration från Luther Blissett, i till exempel hur de arbetade med mytskapande. Vita overallerna var inte en grupp eller organisation, den var en stil som alla kunde ha och använda, en kollektiv identitet precis som Luther Blissett, säger Roberto Bui.

De vita overallerna var ett resultat av flera olika projekt och diskussioner inom den italienska autonoma rörelsen. Dels var det en metod att skydda kroppen genom att klä sig i hjälm och skummgummi som jättesköldpaddor, som utvecklades kring det sociala centret Leoncavallo i Milano i mitten av nittiotalet och som sedan spreds till resten av Italien. Men det var också en diskussion om de nya formerna av arbete, om arbetarklassens nya sammansättning. Många som hängde på de autonoma sociala centrena motsvarade inte den traditionella bilden av arbetarklass, det vill säga arbetare i blå overaller som är fackligt organiserade och fast anställda på en stor fabrik. Istället pendlade de mellan studier, visstidsarbeten och arbetslöshet. Och deras arbeten – de vita overallsarbetena – var ofta av immateriell karaktär, det vill säga tjänster, vård eller kommunikation. Här mötte Luther Blissett-projektet och Wu mings tankar kring kommunikationsgerilla dessa ”prekära arbetares” klasskamp. Parallellt med dessa diskussioner pågick en debatt om hur man skulle bryta sig ur den autonoma vänsterns isolering i samhället och utveckla nya former att agera involverande i samhällskonflikter. En viktig inspirationskälla blev zapatisternas experimentella metoder.

Med toppmötesprotesterna i Prag, Göteborg och Genua överfördes vita overallstrategin till globaliseringsrörelsen.

– Den processen bröts i Genua, med mordet på Carlo och polisvåldet, hävdar Roberto Bui. Och Tute bianche var då redan slut, den hade blivit för mycket mediasensation. Media kopplade de vita overallerna till organisationer och grupper, det var inte längre en öppen identitet. Det fördes en diskussion inom Tute bianche om att skapa något nytt. Vissa grupper ville monopolisera vita overalls-rörelsen och ta copyright på konceptet. Det var samma personer som hösten 2001 grundade Disobbedienti. De såg Tute bianche som deras egendom och ville bilda en mer partiliknande struktur. Vi lämnade därför Tute Bianche och deltog inte i bildandet av Disobbedienti efter Genua.

Men Wu ming har inte lämnat politiken, utan istället kastat sig in i nya strider. Framför allt i kampen mot upphovsrätt, för fri information, öppna licenser på programvara och för fri fildelning.

– Det nationalistiska Lega Nords Umberto Bossi var tvungen att skapa en slogan när de gick in i regeringen för att fortfarande ha streetcred och inte tappa folket på gatan: ”Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i regeringen”. Wu ming skulle kunna ta deras slogan: Vi står med två fötter på gatan och en knytnäve i mainstreamkulturen. När vi höll på med Luther Blissett-projektet tyckte alla inom den traditionella vänstern att vi var galna. Idag hyllar de Luther Blissett och Wu ming, avslutar Roberto Bui.

/ Mathiavelli

Publicerad i Brand 3 – 2004

Wu Ming Foundation

Luther Blissettt Project

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *