Wu ming: Black Panther Party – Värstingarnas välfärd underifrån

”Det enda sociala laboratoriet som vi behöver är detta samhälle”.

– Huey P Newton

Vi gör ett tankeexperiement: Föreställ dig en fattigt kvarter, ett getto med misär, droger och våld, men där grundskolebarnen får frukosten gratis av före detta brottslingar, som går upp varje morgon klockan sju för att göra i ordningen maten. När barnens mormödrar behöver gå ut på denna plats, för att till exempel handla och är rädda för att gå ut ur bostaden ensamma, ringer de dessa personer, som alla tidningar beskriver som ett farligt gäng eller rakt av som en terroristgrupp som hotar rikets säkerhet, hänger du med? Dessa personer skickar de iväg som eskort, hjälpreda och även för att betala räkningarna! Detta är inte bara en tjänst för pensionärerna: det är ett program som kallas ”Peoples Free Food Program”, som delar ut något att äta till de hungriga: tiotusentals av väskor med livsmedel. I dessa kvarter är alltid en viss form av blodbrist utsprid, många vet inte ens om att det har sjukdomen. Bra, de kan testa sig gratis i en folkklinik… som drivs av vilka? Av de vanliga farliga subjekten. Dessa har slutligen en även en liten skofabrik, här arbetar de före detta fångarna som blivit skomakare på kåken. Skorna distribueras gratis till dem som inte har några. Och det finns ett likadant program för kläder. Om du inte har toalett eller elanläggning installerad och inte har en spänn, skickar ”terroristerna” någon gratis till dig som sätter in hydralik eller elektriciteten. Några av dem står även vid farliga korsningar som saknar trafikljus och… dirigerar trafiken – det är svårt att tänka sig, inte sant? För att inte tala om den gratis rättshjälp gettots ungar får, om programmet för rådgivning och assistans för den som vill skriva in sig hos valmyndigheten för att få rösta, om sommarkolon för barnen… Ah, jag höll på att glömma programmet med gratistransporter för föräldrar och släktingar till fångar: chartrade bussar så att även de värstingar som är omhändertagna också kan få ta emot besök även om de har fattiga familjer och avtjänar straffet långt hemifrån.

Detta är inte en vakendröm. Mycket av dessa saker genomfördes i det svarta gettot Oakland i Californien, under loppet av sextio- och sjuttiotalet, och de andra exemplen skedde i olika städer där Black Panther Party arbetade. Denna former av krigssocialism eller ”välfärd underifrån” – självorganiserad av företagare och handlare (då även de som inte ”arbetar legalt”) – kallades ”Community Survival Programs”. Marx kritiserade – helt rätt – de socialisterna som ägnade sig mer åt redistributionen än åt produktionen. Marx hade förstått hungern, men han hade inte besökt Oakland.

Hör du musiken för våra öron, från dirigenterna i BPPs paroller:

”Vårt överlevnadsprogram fungerar som ett första hjälpen-kit, som ett sådant man använder när ens flygplan störtat och du sitter i en livbåt i mitten av oceanen. Några saker som kan hjälpa dig att hålla ut tills du når land”. (Huey P Newton, 1942-1989, en av partiets grundare).

”Svinen frågar negern: ‘Stöder du kommunismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stödjer du socialismen?’, ‘Nej herre, den skrämmer mig’. ‘Stöder du BPPs program för gratis frukost?’. ‘Ja herre, och jag är beredd att dö för att försvara den’. ‘Förstår du inte att detta program är kommunistiskt?’. Negern tänker efter och säger sedan: ‘Det kan vara så att jag inte vet så bra vad kommunism och socialism är. Men jag säger dig en sak, din skithög: Om du rör dessa program, ska jag sätta ett nackskott i din jävla skalle.’” (Fred Hampton, ledare för BPP i Chicago, 1947-1969).

Hamptons påhittade dialog är i mångt och mycket realistisk: FBI förstod mycket väl att BPPs framgång i de svarta områdena hängde på detta ”första hjälpen-kittet”, av detta återtagande av de områden som var övergivna eller lämnade tomma av staten (gratis folkkliniker i ett område som saknar offentlig sjukvård!), och började projektet med att grundligt infiltrera, destabilisera och sabotera Community Survival-programmen, för att därefter inleda ett frontalangrepp mot hela partiet. På några år lyckades de kraftigt förminska dem (från 45 sektioner över hela området till en enda, den i Oakland), mörda Fred Hampton och många andra aktivister, och satte hela centralledningen bakom galler.

Men lärdomarna från BPP finns kvar: när vi sörjer över hur det gick snett, eller slösar bort vår tid med att snacka om nya community-former osv, borde vi tänka på Huey och Bobby, på Fred, på Eldrige och Kathleen, tänka på dessa exempel, utan att lura oss själva att man kan återupprepa dessa erfarenheter och utan att glömma att man efter att ha överlevt i livbåten och nått land måste börja leva, därför att, för helvete, tänk att dessa saker tjänar till att göra rent hus med alla alibin och ursäkter: det är möjligt att göra stora saker även i svåra situationer, i storstädernas avfall och slum.

Vi lämnar denna sanning och kavlar upp ärmarna för nya tag.

/Wu ming 1

Frame 02 oktober 2003


Wu Ming Foundation

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *