Den globaliserade klassen

I Marx politiska texter sågs arbetarklassens styrka komma ur hur den sattes att samverka inom produktionen. I fabrikerna blev arbetarna en kollektiv homogen massa som gavs en kollektiv antagonistisk organisationsform. Fabriken skapade sin fabriksarmé. Fabriksorganisationen gav proletariatet den organisering och det vapen – strejken – som gjorde att de kunde formera sig som ett subjekt: som arbetarklass.

Klassen massifierades, homogeniserades, organiserades. Så såg det ut då, ända fram till sjuttiotalet. Så ser det inte ut nu. Kapitalets offensiv mot den organiserade arbetarklassen från sjuttiotalet och framåt har brutit upp arbetarklassens massammansättning och spritt ut den, både över hela samhällsfältet och transnationellt. Klassen är nu fragmenterad, heterogen, skiktad och global. Globalt har proletariatet aldrig någonsin i historien varit så stor som idag. Men dess spridning är inte jämt fördelad över jorden. Kapitalet bryter upp och nysammansätter, avproletariserar och återproletariserar befolkningarna globalt.

Massproletarisering och massmigration
Så hur ser arbetarklassens sammansättning ut idag? Uppbrytandet av industriproduktion i de tidigare centrumländerna har kombinerat med en kraftig återproletarisering av den globala periferin. En ny industriell arbetarklass växer kraftigt. Proletarisering innebär att driva bort befolkning från andra försörjningsmöjligheter, såsom jordbruk och tillgång till allmänningar. Det har främst skett genom att slå ut allmänningar, monokulturell export och landgrabbing. Industrijordbruket har tagit över de bördigaste jordarna. Mellan 1980 och 2010 minskade andelen av befolkningen som arbetade inom jordbruk från 56% till 35%, och andelen fortsätter sjunka. Jordbruket bedrivs vid sidan av säsongs eller extraarbete. Proletariseringen leder till att hundratals miljoner arbetare migrerar (enbart i Kina antas det röra sig om 150-200 miljoner), flyr massfattigdom på landsbygden och söker sig till metropolregioner. 2010 bodde för första gången hälften av jordens befolkning i städer. Det är här den globala överbefolkningen koncentreras. Många livnär sig i en skuggekonomi, den informella sektor som växer kring storstäderna, med extrema exploateringsformer. Summan av de pengar migranterna skickar hem till sina familjer är tre gånger större än det globala biståndet.

Skiktningar
Globala proletariatet domineras inte längre av heltidslönearbetaren, utan har många varianter. De andra formerna av arbete går inte att reducera till enbart reservarmé. Av de tre miljarder som utgör det globala proletariatet får hälften sin huvudförsörjning genom sidosysslor och självhushållning (”subsistence activities”). Det rör sig om den delen av proletariatet som rör sig mellan massarbetslöshet, säsongsarbetande småbönder i självhushållsjordbruk, självanställda egenföretagare (rättare sagt, ”självexploaterande former av proletarisering”: entreprenörer, frilans, gatuförsäljare, små butiksägare, plattformsekonomin) och ofria arbetarrelationer (slaveri, skuldsatta, fångar, militärt arbete, åtgärdsplacerade, workfare).

Nyindustriella arbetarklassen
Industriproletariatet är fortfarande en bärande del av proletariatet, men det har skett en arbetsdelning och förflyttning från centrum till periferi. Det nyindustriella proletariatet har varit rätt stabilt i antal i decennier, trots att jordens befolkning fördubblats och produktionen tredubblat sin varuproduktion (1970-2011). Produktionsprocessen fördelas alltså hierarkiskt globalt. Medan kapitalismens högre företagsfunktioner koncentreras till dess centrum i väst, där lönenivåerna fortfarande ligger på en globalt relativt hög nivå och lyckats försvara en viss nivå av arbetsrätt, har logistiken och kommersiell distribution flyttats ut till semiperiferi med prekära ung arbetskraft. Manufaktur, montering och avfallshanteringen förlagts till periferin, där lönearbetet flyter samman med den informella ekonomin.

Men även i väst märks skiktningen tydligt, med arbetets multiplicering och expansion av av serviceyrken i cirkulationen, finans och reproduktionen. Reallönerna sjunker, en fjärdedel räknas som ”working poor” (arbetar, men ändå i relativ fattigdom) – även om kreditboomen 2001-2006 sköt upp och lyckades tillfälligt dölja fattigdomen genom att göra det lättare att skuldsätta sig. Prekära anställningar ökar och gör alla anställningar osäkrare. Samtidigt ökar managementjobben, enligt en ILO-rapport utgör de 15% av arbetskraften. Det rör sig om arbetsledare, koordinatörer och konsulter, ett nytt mellanskikt som pressar lönerna neråt. De stora industricentren har brutits upp och spritts ut, men nya masskoncentrationer av arbetskraft sker i megasjukhus, matfabriker, call centers, distributionslager, megauniversitetet och megafängelser.

Avproletarisering
Den kapitalistiska produktionen både proletariserar (slår ut andra försörjningsformer) och avproletariserar (effektiviserar bort arbeten). Historiskt har denna motsättning lösts genom kapitalets och produktionens expansion, friställda arbetare har gått till nya expanderande sektorer.

Det enskilda kapitalet strävar alltid att minska sitt beroende av arbetet för att pressa sina kostnader och maximera sin vinst. Det har skett genom att slå sönder arbetarklassens organisatoriska styrka, automatisera, omorganisera eller relokalisera produktionen. Automatiseringen är ingen enkel process, den flyttar bara på var arbetet utförs. De nya maskinerna tillverkas någonstans, och kräver arbete för att tas fram. Maskinparken måste underhållas, utvecklas, uppdateras och bytas ut, i allt snabbare hastighet. Kostnaderna tenderar att skena iväg.

Den ökade proletariseringen – en växande arbetskraftsreserv och potentiell arbetarklass – har historiskt ätits upp av en växande produktion, som sysselsatt allt fler. Men så ser det inte ut längre. Efter den exceptionella boomen i produktion och kapitalackumulation i efterkrigstiden, har ackumulationen dalat sedan sjuttiotalet. Produktionens expansion matchar inte proletariatets expansion. Istället har vi ett växande överskottsproletariat, som rör sig mellan arbetslöshet, sidojordbruk, informella sektorn och tillfälliga arbetsuppgifter.

Processad produktion
Dessa två dynamiker pågår parallellt inom kapitalismen. Dels (a) den ökade samverkan inom produktionen, den kollektiva produktivkraft som skapas när arbetarna kombineras att arbeta ihop. Historiskt skedde det först i manufakturer, därefter fabriker och nu har löpande bandet spridits ut i samhället. Produktionen har blivit en lång produktionskedja och global försörjningslinje av varor som processas vidare. Vi processar delprodukter snarare än producerar färdiga produkter på våra arbetsplatser, som länkar i längre produktionskedjor. Samverkan i produktionen sker nu på ett samhälleligt plan och konflikterna inom produktionen sprids ut i hela samhället. Och dels (b) hur den ökade produktiviteten gör arbetskraft överflödig, skapar större ojämlikhet, skiktningar och fattigdom. Tendenser och mottendenser. Det ökar proletariatet, ökar den arbetslösa reservarmén och ökar massan oanställbara överskottsproletärer.

Logistiken underordnas produktionen
Denna utspridda produktion är möjlig genom 80- och 90-talets logistikrevolution. Kapitalismens största omorganisering av produktionen har skett genom att underordna cirkulationen under sig. Postfordism, toyotism, just in time-leveranser, lean-produktion, inventeringshantering bygger på denna omorganisering av cirkulationen. Streckkoder, skeppscontainrar, motorvägar, fiberkablar och satelliter är den logistiska förutsättningen för att globalisera produktionen. Kapitalet strukturerade på så sätt om produktionens tid och rum, som den alltid gjort under sin utveckling. Omorganiserandet av cirkulationen ger kapitalet snabbare omslag, värdet i produktionen realiseras snabbare och kan fortare återinvesteras i ny produktion. Genom styrningen av försörjningskedjor integreras råvaruleveranser, fabrikerna och konsumtionen i varandra. Problemet för kapitalet är att det utspridda löpande bandet är sårbart, påverkas en länk påverkas hela produktionskedjan. Det ger därmed arbetare inom cirkulationen en privilegierad position, med möjlighet att orsaka stora störningar. Logistikrevolution kräver därför en cybernetisk styrning över flödena och processerna för att undvika flaskhalsar. Omorganiseringen i cirkulationen handlar så sätt om att garantera kapitalets reproduktion, hur snabbt värdet i produktionen kan realiseras och återinvesteras.

Den sociala reproduktionen och allmänningarna
Alla former av produktion och social reproduktion är nära relaterade, en förändring i den ena påverkar den andra. Historiskt i kapitalismen har kvinnor skött det reproduktiva arbetet i hemmet. Det har historiskt varit främst arbetarkvinnorna som tagit kampen om arbetskraftens reproduktionskostnad, som sett hur vinster i fabrikerna genom högre lön togs igen genom högre priser utanför och åts upp av ökade levnadskostnader. Kampen mot dyrare levnadskostnader har därigenom i praktiken varit en kamp för att lönen ska räcka till mer – och lika viktig som arbetarkamperna för höjda löner. Det är kvinnor som världen över stått längst fram att försvara allmänningarna, den mark och resurser som kunnat garantera överlevnaden, som inte täckts av lönen. För att kunna proletarisera befolkningsskikt behövde kapitalet inhägna allmänningarna och undanröja dem som alternativ försörjningskälla.

Den sociala reproduktionen har alltid rört sig i skiftet mellan offentligt och privat, och varit ett område för styrning, befolkningspolitik, social ingenjörskonst, offentliga utgifter, manipulation och moraliska regleringar. Under den fordistiska välfärdsstaten kunde delar av det obetalda reproduktiva hemarbetet – efter kamp – föras över till välfärden och betalas gemensamt genom skatt snarare än ofta indirekt via mannens lön. Den andra sidan av detta var att det under gav det staten en större kontroll över arbetskraftens reproduktion. Allmänningarna blev sociala allmänningar, införlivades i den offentliga sektorn.

Offentlig sektor vs allmänningar
En del av nyliberalismens offensiv blev att öppna upp det offentliga för marknaden, att sätta avgifter på allmänningar (vatten, sjukvård, utbildning). Kvinnors oavlönade reproduktiva arbete har använts som en chockabsorberare under nyliberalismen, som den ekonomiska krisen kunnat rullas tillbaka på när välfärdsstaten plundrats och krympts. Statens roll minskade för den sociala reproduktionen. Nyliberalismen befria kapitalet från ansvaret att reproducera arbetskraften. Istället ökade under nyliberalismen serviceindustrin och de hushållsnära tjänsterna, som tog över många av välfärdsstatens funktioner för den sociala reproduktionen, men nu som varor och tjänster att köpa. Inom hemarbetet skedde inget teknologiskt språng, som inom produktionen och cirkulationen, utan arbetet sker i hög grad fortfarande igenom lågkvalificerade tjänster och en expanderande låglönesektor för hushållsnära tjänster, ofta utförda av migrantkvinnor.

Reproduktivt arbete
Kamperna inom reproduktiva sektorn rör sig därför mellan oavlönat och avlönat arbete, kring prisnivåer, avgifter och tillgången till allmänningar, kring marknadsutsättning i en formell och informell sektor. Kapitalets omstruktureringar genom avproletarisering och återproletarisering drabbar kvinnor först. Det är kvinnorna som drivs in eller ut ur serviceindustrin och offentliga sektorn, som drivs bort från självhushållsjordbruk och in i hushållsnära tjänster. Hemmet har aldrig varit enda platsen för den sociala reproduktionen – och hemmet har ofta även varit en plats för produktion. Globalt sett ökar de ofria arbetsformerna för kvinnor, det informella arbetet ökar och arbetsdelningen mellan kvinnor ökar. Den ökade kvinnoproletariseringen och inträdet på arbetsmarknaden går parallellt med en ”feminisering av arbetet”, med osäkra anställningar, ökade löneklyftor.

Återprivatiseringen av den sociala reproduktionen åtföljs dessutom av en allt aggressivare hållning mot kvinnor, en kamp över kontrollen över sexualiteten och den biologiska reproduktionen. I flera länder börjar aborträtten inskränkas och har återigen fört upp kampen om rätten till sin kropp som central fråga för feminismen igen.

Den globala sociala strejken
Tanken är att i en serie blogginlägg följa den diskussion som förts inom den radikala kommunistiska och autonoma rörelsen de senaste åren om arbetarklassens globala sammansättning och relationen mellan dess kamper inom produktionen, cirkulationen och reproduktionen för att politiskt nysammansätta sig. I texterna kommer jag försöka summera de texter vi läst i Centrum för marxistiska samhällsstudiers studiecirkel om sociala strejken – och som bland annat låg till grund för tidningen Brands temanummer (2/2016). Den ovanstående texten skrevs till det Brandnumret, men lyftes ut.

Jagad av grodor

Det pågar ett drev mot mig. Det är inte första gången och jag tar det med ro. Det är däremot första gången drevet är internationellt och spänner från nazister till moderater.

Det hävdas att jag beordrat antifascistiska aktivister att misshandla journalister under toppmötesprotesterna i Hamburg. Det finns ingen substans i påståendena.

Protesterna i Hamburg var på sätt och vis ett jubileum för mig. Det var tionde gången jag deltog i en toppmötesprotest. Det pågår alltid en mångfald aktiviteter, forum, demonstrationer och aktioner – såväl ickevåldsliga som militanta – riktade mot varje sådant möte. Vill man ta pulsen på läget inom den europeiska vänstern, är det ett utmärkt tillfälle att få en översikt. För första gången hade jag inga uppgifter, arrangerade inga mötespunkter, aktiviteter eller arbetade i de alternativa mediecentren. Jag minglade bland de 100 000 rörelseaktivisterna och besökte alternativmöten, samlade på mig material, träffade folk, deltog i demonstrationer och gjorde intervjuer. Jag passade på att träffa de kollegor som skriver och gräver om extremhögern runt om i europa, personer jag samarbetar med genom Researchgruppen.

Det gick tidigt ut ett larm i antifascistiska researchkretsar att personer från yttersta högerkanten rörde sig i aktiviteterna och filmade dessa inifrån. Sammansättningen på gruppen är intressant och säger väldigt mycket om hur den alternativhöger som vuxit fram de senaste åren fungerar som ett paraply för en rad olika strömningar: etnonationalister, identitära nyfascister, radikaliserade libertarianer och människor ur den konspirationsteoretiska ”sanningsrörelsen”.

Grupperingen som pekades ut bestod av:
* Lauren Southern – kanadenisk före detta libertarian som under våren lämnat The Rebel Media och gått över till Alt-right-scenen.
* Luke Rudkowski – konspirationsteoretiker som driver ”We are change”, av amerikanska antirasistiska watchdogorganisationen Southern Poverty Law Center betecknad som ”conspiracy-obsessed, antigovernment ‘Patriot’ movement”. Rudkowski tillhör den rörelse konspiracister som följer efter Bilderberggruppens möten, och där intervjuats av bland annat svenska Partiet De Fria och tyska konspiracisten Max Bachmann – som också ingick i gruppen kring Southern och Rudkowski.
* Max Bachmann gör videorapporter för antisemitiska konspirationskanalen Eingeschenkt TV och har goda kontakter med den identitära rörelsen i Berlin.
* Rudkowski började båda sin bana med att livestreama Occupy Wall Street, utan aktivisternas medgivande, precis som den siste i gruppen, Tim Pool – känd i Sverige för sin resa för att besöka ”no-go-zonerna” Rinkeby och Rosengård i februari.
* Senare anslöt också Marcus DiPaola, som filmade för den obskyra kanalen Heavy, ökänd för att ha sänt Islamiska statens avrättningsvideos ocensurerade.

Lauren Southerns stopp under G20-protesterna var bara en anhalt påväg mot Medelhavet, där hon liverapporterar från den franska nyfascistiska organisationen Generation Identitaires båt, som just påbörjat patrullering utanför Libyens kust för att hindra migranter att ta sig till Europa – ett identitärt medborgargarde till sjöss.

Foto: Soeren Kohlhuber

Foto: Soeren Kohlhuber

Rudkowski, Southern, Bachmann och Pool fångades på bild av en grävande journalist på onsdagen i en manifestation, och bilderna spreds i G20-protesternas livetickers. Ingen av personerna hade presslegitimation eller kunde identifiera sig som journalister. Southern blev igenkänd eftersom hon gick öppet med en blå tröja med identitärt motiv i manifestationerna. Deras närvaro var därför välkänd och varje steg de tog i den antikapitalistiska demonstration Welcome to Hell rapporterades om på Twitter. På grund av uppmärksamheten försökte Pool, Southern och Rudkowski dra sig undan på en krog vid manifestationens samlingsplats, berättar de i sina videos. Lauren Southern och Tim Pool avvek, och istället kom Marcus DiPaola. Marcus DiPaola, Max Bachmann och Luke Rudkowski fortsatte in i demonstrationen, men blev igenkända igen. Rudkowski kom bort från de andra två och blev påhoppad. Därefter blev även DiPaolo påhoppad.

Det är där jag kommer in i bilden. Jag går vid sidan av demonstrationen och hör hur folk börjar skrika ”nazister”. När jag kommer fram står DiPaola på knä på marken med händerna i vädret. Eftersom han inte förekommer på bilden från onsdagen var han obekant för mig, men jag kände igen tysken Bachmann, som ställt sig vid sidan av och filmade. Jag fotade honom, frågade folk som stod där vem han var och gick fram till Bachmann och visade bilden på honom och Southern. Han nekade att känna henne, påstod sig inte veta vem det var men i videos inspelade efter händelsen berättar hon att de möts på möten flera gånger. Jag sade till honom att han borde gå därifrån. Mer än så var det inte. Det handlade om några minuter, och jag såg inga slag utdelas under den tiden. Allt gick lugnt till och DiPaola och Bachmann lämnade platsen.

Bachmann blev återigen igenkänd senare på dagen av antifascistiska aktivister och blev slagen. Det hade jag inte heller något att göra med. Hans bild hade då legat ute i över ett dygn och var spridd i alla protestflöden.

De fem personerna är alla frilansade videoreportrar, med olika koppling till alt-rightrörelsen, och lever på donationer för sin streaming vid demonstrationer på youtube. De lade efter dagen upp sina filmer på sina konton, med en stor internationell spridning. I Sverige uppmärksammade Fria Tider och Partiet De Fria (nära stående Rudkowski) händelsen och startade sitt drev om att jag skulle varit hjärnan bakom attackerna. DiPaolo kontaktades av Carl Norberg från De Fria och hörde i sin tur av sig till mig med en rant där han pekade ut mig som uppviglare, trots att hans egna film visade att jag kom till platsen först efter han hamnat på marken.

Hans spekulationer och gissningar togs av hans följare som en sanning. Hans twitterrant plockades upp och fördes vidare av bland annat Hanif Bali, Lars Bäckman, Johan Lundberg och terrorexperten Magnus Ranstorp. Rebecca Uvell hoppade på tåget, efter tips från Avpixlats Jan Sjunnesson. En stor del av trollen som försökt bombardera mig med påhopp och hot går att koppla till svenska alt-righttrollscenen och – förvånande nog – det nya partiet Medborgerlig samling. En blåbrun smet. Hundratals trollnamn och interessanta kopplingar att gräva vidare på, att spara till regniga sommardagar.

Drevmodellen är enkel att genomskåda. Den bygger på Saul Alinskys klassiker Rules for radicals – en vänsterklassiker från tidigt sjuttiotal om hur rörelser utan resurser (tex ett svart bostadsområde) kan göra motstånd mot en resursstark motpart (tex en slumvärd eller stort företag). Handboken ger några enkla knep: utse EN individ att hålla ansvarig för det som skett, tillskriv honom negativa saker, försök isolera honom från alla andra (kontakta affärspartners, finansiärer, kunder), gör attacker som ”ditt folk” uppskattar och njuter av, gör det jobbigt för motparten, trappa upp, använd din utsatthet som redskap och använd attacker mot dig för att stärka bilden av dig som underdog och skapa sympatier. På så sätt kan den resursstarkes resurser bli hans svaga punkt, och den resurslöses resurslöshet hennes styrka.

Det är bara ett krux att använda den metoden: den funkar inte att använda på andra resurslösa. Den biter inte på mig.

Så jag chillar på med min semester.

Over and out.

Alternativmedia – från vänster till höger

Tror du memer är ett nytt fenomen? Något som uppkom med internet? Sorry. De tillhör historiens vanligaste propagandaform, den första formen av massmedia.

Backa femhundra år. Det europeiska feodalsamhället låg i ruiner, reformationen slet sönder den katolska kyrkan, nationalstaterna började formeras och stora bonderevolter svepte över kontinenten. Johannes Gutenberg hade seklet innan – omedveten om att kineserna redan hade använt en liknande teknik under lång tid – utvecklat en metod för mekanisk boktryckning med utbytbara lösa typer. Massfabriceringen av böcker hade påbörjats, men enbart för ett högre läskunnigt samhällsskikt. Under 1500-talets bonderevolter och reformationsrörelse började man propagandistiskt använda tryckpressen för mobilisering. Restpappret vid boktryck gick ju att använda till att trycka enkla nidbilder på och dela ut till ej läskunniga småbönder. Nu uppstår flugblätter – flygblad, som masspropaganda. Bilder av påven som dekadent djävul. Under första halvan av 1600-talet trycktes 10 000 sådana enkla pamfletter. Det blev ett avgörande propagandavapen.

Alternativmedias historia ser ut just så. Ny teknik för masskommunikation möter rörelser för social förändring. Propagandakanaler utvecklade av stater i krigföring löper parallellt med subversiva rörelsers nydanande användning av både ny och gammal teknik på sätt som det inte riktigt var tänkt. Å ena sidan det avantgarde som varit ”early adopters”, de som tidigt har varit med och utvecklat en ny kommunikationsteknologi eller hittat sätt att använda dem på, innan de blivit reglerade, kontrollerade och kommersialiserade. Å andra sidan de som börjat använda en redan etablerad struktur, som nu blivit så billig och lättillgänglig att rörelser med knappa resurser kunnat börja använda dem. Kanske till och med plocka upp redan förbisprungna, begagnade och övergivna kommunikationskanaler, för att använda på ett nytt sätt. Ta gamla radiosändare till heders för att sända piratradio, använda pappersrester till flygblad, skapa Facebookevents för snabba massmobiliseringar. Bryta ny mark och plundra soptippen.

Tekniska innovationer skapar i sig själva ingen rörelse, men rörelse underlättas alltid av tillgång till enkla och billiga masskommunikationskanaler.

De senaste hundra åren har korsbefruktningen mellan konstnärsavantgarde, aktiviströrelser, tekniknördar och politiska journalister ofta fungerat banbrytande. Det går att se flera vågor som öppnat upp för utvecklandet av nya masskanaler och medieformer som bygger på deltagande underifrån. Den elektriska tryckpressens införande i mitten av 1800-talet möjliggjorde stora billiga upplagor, ”penny press”, för media som riktade sig till massan, inte bara eliten. Den borgerliga offentligheten började därmed utmanas av olika former av motoffentlighet underifrån. Arbetarrörelsen kunde starta egna tidningar i massupplaga, vilket inte bara gjorde politisk organisering och propaganda enklare. Det underlättade även utvecklingen av en egen arbetarkultur.

Vid förra sekelskiftet växte den så kallade gula journalismen fram i USA, främst kring New York Times – en sensations- och tabloidjournalism med braskande rubriker, där mediedrev och makthavargranskningar mer och mer utgjorde viktiga beståndsdelar. På 1960-talet förenklades tryckprocessen genom offsettryck och fotokopiatorer, billiga tekniker som inte krävde någon förkunskap att använda. Undergroundkulturen, do it yourself-tidskrifter, nyhetsbulletiner och fanzines växte därför fram. Nu blev inte bara masspridning möjlig, utan även massanvändning. Det var nu ”alternativmedia” som beteckning började användas för denna nya oberoende rörelsemedia underifrån. Alternativmedia gav upphov till en ny form av journalistik, som skilde sig från den gula journalistiken. Istället för att använda myndigheter som bärande källor, lät oberoende media andra röster höras. Källor utanför institutionerna lyftes fram. Alternativmedia var oftast vänster och ideologisk. Den kritiserade mainstreammediernas påstådda neutralitet och objektivitet genom motinformation och egna motundersökningar.

I mitten av 1990-talet formulerade radikala aktiviströrelser en annan medial interventionsform, ofta i polemik mot alternativmedia. Geert Lovink och David Garcia kallade metoden taktisk media. ”Taktisk media är en media för kris, kritik och opposition. Detta är både dess källa till makt (”Ilska är en energi”, John Lydon) och samtidigt deras begränsning. Deras hjältar (och hjältinnor!) är aktivisten, nomadiska mediekrigare, prankstern, hackern, gaturapparen, kamikazevideofilmaren, de är glada negationer, alltid i jakt på en fiende”, skrev Garcia och Lovink. Alternativmedia hade byggt på att skapa egna gräsrotsmediestrukturer utanför mainstreammedia. Men taktisk media såg snarare hur man kunde ockupera det offentliga rummet, ta sig in i den borgerliga offentligheten för att nå masspridning och skapa mediala interventioner. Taktisk media använde sig av metoder som detournering (att använda populärkultur för andra syften, till exempel byta ut texterna i serietidningar eller undertexterna i filmer till egna budskap), culture jamming och adbusting (manipulera budskapet i media och reklam), kommunikationsgerilla (fejkade nyheter, skapa spektakel, moralpanik, blåsningar genom interventioner), hacking och läckor. Fax, e-post, internet och mobiltelefoner skapade nya möjligheter att agera kommunikativt. Grupperingar som autonome a.f.r.i.k.a. gruppe, Ubermorgen, Critical Art Ensemble, ®™ark och The Yes Men skapade inga egna medieplattformar, utan tog sig in i andra etablerade kanaler för att där skapa kortslutningar.

Det gemensamma för alternativ och taktisk media var betoningen på att bryta ner gränsen mellan konsumenter och producenter. Alla kunde delta i att skapa media. Diskussionen försköts från att handla om medias innehåll till att se innehållet som mediet. Att inte bara vara emot mainstreammedia, utan att skapa egna kanaler och medieaktioner. Jello Biafra, Dead Kennedys gamla sångare, formulerade det under globaliseringsrörelsens uppsving i slutet av 90-talet som ”Don’t criticize media, become media”. Denna slogan kom att bli ledstjärna för en ny generation medieaktivister.

Medieaktivismen som växte fram under 00-talet byggde mer på interaktion och deltagande. Alla kunde bidra med sina pusselbitar till beskrivningen av en händelse, genom att själva vara med och rapportera, fotografera och filma. Independent Media Centers (IMC, även kallat Indymedia) som växte fram som ett globalt nätverk byggde på dessa principer. I medieaktivisternas retorik stod nya media mot gammelmedia, alternativmedia mot mainstreammedia, motoffentlighet mot (borgerlig) offentlighet. Med en mobiltelefon i handen hade du alla redskap du behövde.

Även den svenska alternativmediescenen följde samma utveckling. Men vid 2000-talets mitt började alternativmedia här tappa mark. Eller rättare sagt, det skedde ett skifte från vänster till höger. I dag har ”alternativmedia” snarast kommit att bli ett högerbegrepp, för att användas om brunhögern och de konspirationsteoretiska foliehattarnas mediekanaler. Vad hände egentligen?

Det enklaste svaret är att de autonoma medieprojekten (till exempel Dagens konflikt, Yelah, Motkraft, Indymedia Sverige och Socialism.nu) tappade mark och försvann när den utomparlamentariska aktiviströrelsen försvagades. Men det går även att spåra minskningen till förändringarna i kommunikationsplattformar under mitten av 00-talet. Vänsterns alternativmedier, som allt mer berodde av internet, klarade inte av att nätet samtidigt blev socialt inhägnat och massbrukarbaserat. Stora nätplattformar av centraliserade inhägnade forum, som Facebook, Google, Twitter, Youtube, Snapchat och Instagram, hade successivt tagit utrymmet från alla andra nätforum. De monopoliserade nätkommunikationsformerna till sina plattformar och flöden.

Istället för att sälja tjänster och varor till konsumenter på nätet, byggde sociala medier på att sälja användare till företag. De slutna forumens möjlighet till social interaktion och masspridning blev det de kunde locka brukare med. Detta ledde till att de sociala nätverken privatiserades. Nätaktivisten Rasmus Fleischer gick så långt att han beskrev sociala medier som en kontrarevolution och backlash mot den amatörutveckling av egna alternativstrukturer som skedde på nätet från mitten av 1990-talet fram till mitten av 00-talet. De senaste årens massprotester har varit beroende av att använda dessa centraliserade plattformar för att nå ut, kanaler som stått helt utanför deras egen kontroll och lätt kunnat användas emot dem (censureras, stängas ner, övervakas).

Men även massanvändningen av dessa nätplattformar skapade problem för vänstern. Sociala media visade sig vara en tacksam arena för oerhört snabb masspridning, utan att passera genom några verifierande medieprojekt. Nu kunde vem som helst göra ett event, kalla till en demonstration eller motaktion, utan att ha en organisation i ryggen, någon demonstrationsvana eller ambition till uppföljning. Snabbheten kunde snabbt skapa virala fenomen, moralpanik och drev – utan någon redaktion som kunde stoppa eller verifiera informationen. Politisk initiativförmåga fördes över till individnivå.

Metoden med användande av taktisk media gjorde inte saken bättre. Taktisk media skapade inga egna permanenta alternativa strukturer utan var beroende av att verka inom andra forum, som tolkade och rapporterade kring aktionerna och därmed spred budskapet. De gerillametoder som användes för att skapa förvirring i och misstro mot mainstreammedia kan i backspegeln ses som en föregångare till den sorts desinformationsstrategi som nu satts i systematisk användning i stormakters informationskrig och hybridkrigföring kring geopolitiska konflikter. Metoden med desinformation som taktiskt vapen känns inte så lockande i en tid av extremhögerns massiva användning av klicklockande omvinklade nyheter från mainstreammedia eller fejkade nyheter.

Journalisten Evgeny Morozov påpekar att dessa två fenomen, den snabba desinformationsspridningen och de privatiserade sociala medieplattformarna, hör ihop: ”Problemet med fejknyheter är hastigheten och hur lätta de är att sprida, och de existerar främst på grund av att dagens digitala kapitalism gör det extremt lönsamt – se på Google och Facebook – att producera och cirkulera falska men klickvärda narrativ”, skriver Morozov i The Guardian.

Dessa två processer, inhägnandet av internet genom så kallade sociala medier som åt upp alternativforumen, samt möjligheten till snabb masspridning genom dessa gigantiska plattformar, slog sönder både alternativ och taktisk media som metod. Men det fick en annan effekt för extremhögern. Deras medieprojekt växte. Varför? Extremhögern blockerades tidigt från kommentarsfält och sociala medier, vilket tvingade dem att bygga en alternativ kommunikationsstruktur. De kunde sedan utifrån denna motoffentlighet ta sig in och påverka den etablerade offentligheten och tränga ända in både i sociala medier och etablerad media. Därigenom gavs de enkla kanaler för sitt metapolitiska desinformationskrigande och sina hetsdrev.

Det är alltså ytterhögern som gynnats av den digitala kapitalismens utveckling. Men detta är inte givet. Vänsterns alternativmedia, som rörelsemedia, är fortfarande stark i andra delar av världen. Det finns inget som säger att vi inte kan starta nya projekt, och hämta lärdom från varje tidigare våg av medieaktivism underifrån – både dess förtjänster och dess misslyckanden.

Framför allt handlar det om att en större tyngd behövs läggas på att kurera snarare än att producera. Det vill säga, vi måste arbeta mer med att samla in all den radikala information som finns utspridd i de inhägnade plattformarna, spåra källor och verifiera information. Det räcker inte att bara betona att det ska kunna vara lätt att delta och rapportera, utan informationen måste också vara pålitlig och korrekt. Annars tas öppna plattformar lätt över av troll, moralpanik och drev.

Nya medieprojekt måste kunna verka på flera plan och kunna förhålla sig till de mediestrukturer och kommunikationsplattformar som används i dag. Nya satsningar måste bygga på egna självkontrollerade strukturer. Samtidigt måste de kunna användas för att göra inbrytningar i de inhägnade sociala medieforumen och få masspridning i deras flöden. De måste kunna verka i det vardagliga, men också förhålla sig till hur man bedriver medieaktivism utifrån stordata (nätverksanalyser, visualisering av stora datamängder, riktad mikromarknadsföring, att hämta och korsköra information från massor av håll och att analysera informationsmängder).

Vi måste kunna använda båda gamla och nya medieformer – från flygblad och dörrknackningar till den senaste mobilappen, helst på sätt som monopolbolagen inte redan tänkt på. Vi måste vara först och sist på ny teknik; kunna varva memer, klickjakt och tunga analyser. Så kan vi få en rörelsemedia som för samman information och aktion – till informaktion. För nog finns det en rad påvar som skulle behöva störtas även i dag. Och kan en mem göra jobbet, så varför inte?

Vidare läsning:
autonome a.f.r.i.k.a. Gruppe, Handbuch der Kommunikationsguerilla, 1996
David Garcia & Geert Lovink, The ABC of Tactical Media, 1997
Coyer, Kate; Dowmunt, Tony & Fountain, Alan, The Alternative Media Handbook, 2007
Bailey, Olga Guedes; Cammaerts, Bart & Carpentier, Nico, Understanding Alternative Media, 2008

(Publicerad i Brand nr 1, 2017)

Skånedemokraterna

Sverigedemokraterna har levt två liv och burit på två traditioner – en som grundade partiet och en annan som fick det att lyfta. Först har vi det postfascistiska Sverigedemokraterna, med rötterna i efterkrigstidens kvarlevor av gammelnazismen och med bas i storstadsregionerna kring Stockholm och Göteborg. Därefter det högerpopulistiska Sverigedemokraterna, med rötter i de skånska missnöjespartierna. För femton år sedan havererade det postfascistiska Sverigedemokraterna, den så kallade bunkerfalangen. Partiet sprack och en stor del av de postfascistiska etnonationalisterna bröt sig ut och bildade istället Nationaldemokraterna. Ungdomsförbunden hade redan lämnat och bildat nynazistiska vitmaktnätverk. Bunkern förlorade därefter partiet steg för steg, region för region. Men de bet sig kvar på ett hörn i partiet ända fram till partikongressen i höstas, då bunkermedlemmarna förlorade sin sista maktkamp.

Framgångssagan Sverigedemokraterna handlar alltså inte om det postfascistiska Sverigedemokraterna. Det är inte där den har sin förklaring. Den sagan har sin början någon annanstans. Det spåret, djupt rotat i den skånska myllan, är det vi måste följa om vi ska förstå Sverigedemokraternas väg till makten.

De postfascistiska högerextrema partierna hade under efterkrigstiden svårt att få genomslag i Europa. Den form av högerradikalism som växte fram på sjuttiotalet i Europa var istället ett uppsving för en missnöjespopulism riktad mot skatter och överstatlighet. Så skedde även i Norden, med Fremskrittspartiet i Norge, Fremskridtspartiet i Danmark och Landsbygdspartiet i Finland. Men inte i Sverige. Här var högern fortfarande ett oprövat kort ända fram till den borgerliga valsegern 1976. Det var Centerpartiet som lyckades kanalisera det missnöje som de nya populistpartierna fångade upp i våra grannländer.

De första svenska skattepopulistiska partierna fick sitt genombrott i Skåne i mitten av 80-talet. Vid sidan av frågor som ökat skånskt självstyre, lägre skatter och att Sverige skulle ansluta sig till EU och Nato, började invandringsmotståndet bli en politisk linje för högerpopulister att lyfta. Gränskommunerna Ystad och Trelleborg fick en första större flyktingvåg sommaren 1984. Skånepartiet var det enda partiet som drev flyktingmotståndet och fick sina första lokala valframgångar i valet 1985. I Malmö fick de sitt stora genombrott med 7,2 procent. Skånepartiets närradiosändningar var en viktig faktor för partiet att nå ut brett. Några år senare, 1988, lyckades den lokala avdelningen av Centerpartiet kring kommunalrådet Sven-Olle Olsson i Sjöbo driva igenom Sveriges första folkomröstning om flyktingmottagande. Invandringsmotståndarna vann folkomröstningen stort, varpå Sven-Olle Olsson uteslöts ur Centerpartiet och istället bildade Sjöbopartiet.

Folkomröstningen i Sjöbo blev en viktig inspirationskälla för bildandet av Sverigedemokraterna och Ny demokrati. Valframgångarna för Sverigedemokraterna uteblev, men Ny demokrati lyckades fånga upp de nya väljarstämningarna, vilket gav dem 6,7 procent i valet 1991. Det inkörda fempartisystemet i riksdagen hade brutits upp 1988 med miljöpartiets inträde i riksdagen. Socialdemokraterna hade under de åren, 1988–1991, gjort en nyliberal svängning genom att luckra upp arbetsrätten och öppna upp välfärden för marknadskrafter. Samtidigt försatte realsocialismens fall i Östeuropa den europeiska vänstern i kris. Bland väljarna ökade rörligheten mellan blocken och partilojaliteten minskade. Klassröstningen började luckras upp och politikermissnöjet ökade. Inbördeskriget i Jugoslavien gav upphov till nya flyktingströmmar i Europa och invandringspolitiken kom nu att bli central för högerpopulistpartierna, som dessutom började svänga från en EU-positiv till en mer EU-kritisk hållning. Ny demokrati som politiskt projekt var en nyliberal populism, nära knuten till den borgerliga tankesmedjan Den nya välfärden. De lyckades kapitalisera på denna nya glidande väljarsammansättning, vilket gav dem en vågmästarroll i riksdagen.

Men Ny demokrati bröt snabbt samman i ledarstrider och utraderades som parti på bara några år. I valet 1994 åkte de ut ur riksdagen. Sverigedemokraterna misslyckades att fylla tomrummet. Det lyckades däremot lokalt de skånska missnöjespartierna, som med Skånepartiet och Sjöbopartiet i spetsen fick en skjuts framåt av Ny demokratis sammanbrott. 1997 upprättade de valalliansen Skånes väl, mellan 16 skånska regionala partier såsom Sjöbopartiet, Skånepartiet, Framstegspartiet, Burlövs väl (en tidigare avdelning av Ny demokrati), Kommunens väl i Kävlinge och Centrumdemokraterna. Valalliansen drev frågor om sänkta skatter, ett mer självständigt Skåne och ett minskat flyktingmottagande. I valet 1998 lyckades de skaffa sig sex mandat i regionfullmäktige och därmed en vågmästarroll. Ännu bättre gick det på skånsk kommunnivå, där de tog 47 mandat. Samtidigt profilerade sig Sveriges pensionärers intresseparti (SPI) i flyktingfrågan och tog 62 kommunala mandat, främst i Skåne, Blekinge och Halland. Sverigedemokraterna lyckades däremot bara ta 8 kommunala mandat, varav två i Skåne.

Sverigedemokraternas lokala mandat i Sölvesborg i Blekinge togs av en ny ung partiförmåga, Jimmie Åkesson. Hans första stora bedrift i partiet blev att få det att närma sig de skånska missnöjespartierna. Uppvaktningarna bidrog till att spräcka Skånes väl. En minoritetsfalang i valalliansen, med Centrumdemokraterna kring ICA-handlaren Harry Franzén i Svalöv och Skånepartiet kring Carl P Herslow, ville inte ha med Sverigedemokraterna att göra. Det ville däremot majoritetsfalangen, med Framstegspartiet och Sjöbopartiet i spetsen.

Sverigedemokraterna blev den stora vinnaren på splittringarna i Skånes väl. Samtidigt genomgick SPI en liknande internkonflikt och tappade stöd. Den interna händelseutvecklingen i Sverigedemokraterna spelade dessutom i händerna på Jimmie Åkessons skånska förnyarfalang, som hämtade inspiration från det då nybildade Dansk folkeparti. Åkessons gäng tog över Sverigedemokraternas tidningar, byggde upp Sverigedemokraternas första nätsatsningar och Åkesson själv blev ordförande i ungdomsförbundet. Skåningarna i partiet lyckades dessutom förnya partiprogrammet 1999. Två år senare sprack Sverigedemokraterna, när en stor del av skåningarnas konkurrenter, falangen i Stockholm och Västsverige, bröt sig ur och bildade Nationaldemokraterna. Allt detta gjorde att Skånedistriktets makt inom partiet ökade.

Åkessons strategi var dubbel. Dels att bit för bit ta över partiet. Men också att steg för steg ta över de skånska populistpartierna. Tunga namn från Framstegspartiet och Kommunens väl lockades över till Sverigedemokraterna. Skånefalangen lyckades dessutom värva den moderata riksdagspolitikern Sten Andersson, som blev det största rikspolitiskt tunga namnet för partiet och gjorde att de kunde vinna mandat i Malmö stad med honom som kandidat. Inför valet 2002 blev Jimmie Åkesson och Björn Söder, som började sin politiska bana i Framstegspartiet, ansvariga för att förhandla med Skånes väl om ett valsamarbete. Förhandlingen lyckades och blev en framgång för Åkesson och Söder. Skånes väl hade nämligen ekonomiska resurser till en valkampanj, vilket Sverigedemokraterna saknade.

Det var först nu framgångssagan Sverigedemokraterna tog sin början. I valet 2002 tog Sverigedemokraterna 49 kommunala mandat i 29 kommuner och blev största partiet utanför riksdagen. De fick mandat i Malmö och Helsingborg, och lyckades med den smärre skrällen att få 8 procent av rösterna i Landskrona. Skånes väl däremot åkte ut ur regionfullmäktige. Nu hade Sverigedemokraterna ätit upp de skånska populistpartierna. Med en sådan maktbas i ryggen valdes Jimmie Åkesson till ny partiledare i Sverigedemokraterna 2005. Partiets maktcentrum hade nu helt förskjutits till Skåne och Blekinge.

I valet 2006 åkte Skånepartiet ut ur kommunalfullmäktige i Malmö, Burlövs väl gick med i Sverigedemokraterna och alliansen Skånes väl hade lagt ner. Den skånska populismen var nu entydig med Sverigedemokraterna. De fick 280 kommunala mandat i 149 kommuner. De nio bästa valresultaten uppnåddes i skånska kommuner. Tendensen fortsatte vid valet 2010. Vid partiets riksdagsgenombrott var det fortfarande främst ett skånskt fenomen. De 14 bästa kommunala resultaten och flest riksdagsröster fick de i Skåne. Förankringen var starkast i de skånska småorterna.

Varför fick just populismen ett sådant fäste i Skåne? I en artikel i Fria tidningen lyfter Mats Wingborg flera förklaringsmodeller:

”[I Skåne] finns en utbredd misstro mot centrum – och framför allt mot makten i Stockholm – [vilket] underlättar en mobilisering av en antietablissemangspolitik. Ytterligare en förklaring är Skånes geografiska läge, dels som gränsområde mot Europa, vilket möjligen kan göra det lättare att exploatera människors oro med att rikta den politiska udden mot invandrare som ‘tar jobben’, dels genom närheten till Danmark och framgångarna för Dansk Folkeparti. Historiker och etnologer har också gett andra förklaringar till de specifika politiska stämningarna i Skåne. En teori är att Skåne historiskt präglats av välmående självägande bönder som för sin överlevnad har varit mindre beroende än andra av handel med omvärlden. Sådana levnadsbetingelser skulle i sin tur främja en misstro mot främlingar.”

Sverigedemokraternas framgång hänger därigenom tätt samman med Åkessons strategi att ta över de skånska populistpartierna och göra de skånska landsbygdskommunerna till sin maktbas. Först när dessa hade vunnits satsade partiet på att bli en maktfaktor på riksplan. Även idag är partiet underrepresenterade i storstadsregionerna och norra Sverige. Vägen till att erövra Sverige började med att ta Höör.

Publicerad i Brand 2/2016, tema det lokala.

Solidaritet är det värsta vi vet

Kom in på en grannfika! Walla scen är nu ockuperat.

Skylten utanför lockar in förbipasserande. Det lilla självstyrda kulturhuset var den första byggnaden vid Valla torg som skulle tömmas. Stockholmshem hade plötsligt insett potentialen i det fattiga hög- och låghusområdet i trendiga närförorten Årsta. Området var en så kallad urban front, ett område där mark- och bostadspriser lätt skulle kunna trissas i höjden. Det behövdes bara något som legitimerade det. Ett sådant något hade Stockholmshem lägligt fått i sitt knä, genom Grow smarter – ett ”smart” ekologiskt stadsprojekt. Nu kunde de blåsa ut lägenheterna helt och renovera upp dem – för att sedan ta ut samma hyror som i nyproduktion. Trehundra lägenheter i Valla ska evakueras, de boende kommer att få bo i baracker i över ett år. Och frågan är om de kommer att ha råd att flytta tillbaka – renoveringarna riskerar att bli renovräkningar.

I organisationen Allt åt alla hade vi länge haft ögonen på Valla torg. Det är ett arbetarområde som röstar rött, men samtidigt ett område med ovanligt mycket SD-röster, framför allt från pensionärer. Bortåt hälften av de boende i området är fattigpensionärer. Vi hade funderat länge på vilka sociala kamper som skulle gå att bedriva och stödja där det fanns ”bruna fläckar i de röda förorterna”. Dessutom hade vi en koppling till Valla, folk som bodde och jobbade där. Klart att vi skulle delta i kampen mot renovräkningarna. Att ockupera kulturhuset tillsammans med de drivande bakom Walla scen var ett första steg. Det var ett tillfälle att fästa uppmärksamheten på de renovräkningar som Grow smarter förde med sig och skapa politiskt tryck mot dem. Under hösten fyllde vi lokalen med kultur, utställningar, boendemöten, barnteater, trubadurspelningar och föredrag. Vi bjöd dit några av Sveriges tyngsta forskare på gentrifiering, miljonprogrammet och renovräkningar för att prata. Vi grävde och bildade oss. Delade ut flygblad och diskuterade med folk i området. Hundrafemtio boende slöt upp på manifestationen på torget mot renovräkningarna.

Det finns mängder av positiva erfarenheter att lyfta fram i höstens kamp på Valla. Solidaritet, värme, kamp och stöd. Men det kan finnas en poäng i att lyfta några av de negativa, några av de problem vi stötte på. För vi mötte även en negativ solidaritet, missnöje, gnäll och kritik. Och vi tror att nyckeln till att konfrontera högerns inbrytningar i arbetarklassen ligger i att förstå varför vi även mötte såna reaktioner, även om de kom från en minoritet.

Protesternas jantelag

Kanske var det en naiv tanke. Att bara vi hittar en gemensam materiell konflikt och en gemensam fiende, så skulle även sverigedemokratiska arbetare och pensionärer inse var deras klassintresse låg. Till en början fick vi mycket ryggdunkar från personer i kvarteret vi visste röstade på Sverigedemokraterna. De var förbannade på Stockholmshem och kom in på ockupationen för att snacka. Politikerföraktet, ilskan, misstron mot representanter och media – det fanns många beröringspunkter. Men snart började vi få höra skitsnacket, ofta på stamkrogen vägg i vägg. Inte bara om oss, utan om alla som engagerade sig i frågan. Samrådsgruppen, Hyresgästföreningen, Walla scen. Det skulle bara bli värre om man protesterade. Att de som protesterade bara hade ett dolt egenintresse. Det var nästan som om det var värre att göra motstånd mot vräkningar än att vräka folk. Makthavarna var skit, visst var det så. Men försämringarna var en naturlag, något man kunde klaga lite över – som med vädret. Men inte göra något åt. Vi hade gått över en oskriven gräns. Vi stötte på protesterandets jantelag.

Tro inte att ni är några. Tro inte att ni kan uppnå något med era protester. Tro inte att det blir bättre av att organisera sig. Tror ni inte att vi vet vilka ni egentligen är.

Stör inte vårt status quo. Det blir bara bråk om ni kommer hit. Det gäller bara att härda ut, inte provocera Stockholmshem eller politikerna. Då blir det bara värre.

Gnället kom inte från många. En minoritet försökte aktivt undergräva boendeprotesterna. Vi kunde peka ut vilka det rörde sig om. Kritiken fördes inte fram direkt till oss. Istället hörde vi hur ryktena och skitsnacket började dyka upp hos Stockholmshem, mailas till politikerna och kommenteras av vänsterpartiets borgarråd. Uppgifter som var helt falska: att störningsjour och polis hade problem med oss, att ingen ville ha oss där, att vi bara utnyttjade den stackars kulturföreningen som skulle få ta smällen, att kontrakten missköttes, att de boendes låga hyror var sponsrade av alla andra hyresgästers.

Negativ solidaritet

Hur ska man förstå såna reaktioner, folk som blir mer upprörda över protester än över försämringarna – trots att de själva drabbas av hyreshöjningar och evakuering? Ett sätt att betrakta reaktionen är att se den som ett uttryck för negativ solidaritet. Negativ solidaritet är den ressentimentsfyllda känsla av att ha utsatts för en oförrätt eller orättvisa, där missnöjet riktas mot andra i liknande situation snarare än uppåt. Det handlar om föreställningen att ”om jag får det sämre så måste alla andra också få det”. När allmännyttan används för bortträngning av mindre bemedlade, hyrorna stiger, de sociala skyddsnäten luckras upp och pensionerna inte går att leva på riktas ilskan inte mot försämringarna, utan mot dem som ställer krav, de som kräver lönehöjningar och låga hyror. Varje kamp eller krav ses som oansvarigt, till och med en orsak till att andra får det sämre och en mindre del av kakan. Du protesterar, jag får betala.

”Negativ solidaritet har blivit den dominerande ideologiska och känslomässiga svaret på den nuvarande ekonomiska krisen”, skriver Jason Read på bloggen Unemployed negativity. Det är den förvridna form som solidaritet vänds till under nyliberalismen – speciellt under nyliberalismens sammanbrott, när dess löften om ökad valfrihet, personlig karriär, skatteavdrag och fördelaktiga lån inte längre fungerar. Det är negativ solidaritet högern menar när de pratar om solidaritet. Sitt ner i båten, ta ansvar. Nu ska kalaset betalas. Resultatet blir en aggressiv ilska mot arbetarrörelsen och fackföreningarnas verksamhet. En maktlöshet som bekräftar sig själv. På så sätt kan den ta sig ett uttryck av ilska mot tiggaren utanför ICA, snarare än sympati.

Social deprivering

Ekonomhistorikern Lovisa Broström kopplar i Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag, 2014) Sverigedemokraternas ökade stöd bland arbetarklassväljare just till en allt mer utbredd social deprivering, det vill säga den statusförlust, frustration och besvikelse som följer ur en social exkludering till följd av osäkra anställningar, arbetslöshet, bostadsbrist, segregering och bortträngning av låginkomsttagare i staden. Den negativa solidariteten baseras på en rädsla av att själv falla. ”Även om man själv inte får det sämre blir det tydligt hur andra man har runt om sig får det sämre ekonomiskt, socialt och statusmässigt och det skapas en rädsla för ett försämrat liv ur dessa hänseenden, något som ibland kallas för fear of falling, rädsla att falla”, skriver hon. Försvarsreaktionen blir att stödja det parti som säger sig vilja återvända till den gamla goda tid då ens egna grupposition var ekonomiskt och statusmässigt bättre och säkrare. På så sätt lyckas de högerextrema partierna mobilisera kring rädslan att falla i kristider.

Det inkluderande välfärdssystemet byggde inte bara på en solidarisk föreställning – det gav också upphov till solidariska värderingar. Den negativa solidariteten hänger tätt samman med det nyliberala projektet att bryta upp de sociala skyddsnäten. Lovisa Broström skriver att Alliansens genomdrivande av arbetslinjen, ”det ska löna sig att arbeta”, under sina åtta år vid makten, hade en annan sida: det ska straffa sig att inte arbeta. Alliansens politik byggde på att omfördela resurser från de som befann sig utanför arbetsmarknaden till de som fanns i den. Tidigare hade samhället ett solidariskt ansvar för de socialt exkluderade, nu omvandlades de till att själva ha en individuell moralisk skuld för sin position. Arbetslinjen byggde på uppdelningen mellan närande och tärande, de som upprätthöll systemet och de som belastade det. Morötter skulle locka in folk, medan piskan skulle vina över de bidragsknarkare, parasiter och välfärdskramare som ”levde på oss andra hederliga arbetare”. De utsatta på utsidan var därigenom att betrakta som osolidariska, mot oss på insidan. Vem kan känna solidaritet med någon som agerar moraliskt förkastligt?

Negativ solidaritet som identitetspolitik

Den norska journalisten Magnus Marsdals studie av Fremskrittspartiet, på svenska utgiven som Högerextremismen dissekerad (Celander förlag, 2009), diskuterar den identitetspolitik som extremhögern använder för att bryta upp den klassburna identitet som arbetarrörelsen byggt upp. Den solidariska arbetaren har vänts till den negativa solidaritetens arbetare: en isolerad arbetaridentitet för ”den som gör rätt för sig” – ställd mot smitare, parasiter och bidragsfuskare. När Fremskrittspartiet talar om vanliga arbetare menas de värdiga, skilda från byråkrater och pampar däruppe men också från de icke-värdiga därnere – där både de därnere och däruppe lever på andra. Framför allt vänder sig de högerextrema partierna till folks identitet som konsumenter snarare än arbetare. Detta får stora effekter för solidariteten menar Marsdal och tar exemplet på hur en person reagerar på en strejk där hen är tredje part. Som konsument ställer sig personen lättare på arbetsköparens sida och ser strejken som ett störningsmoment, men om hen identifierar sig som arbetare har hen lättare att se varför de strejkandes kamp (för till exempel fasta anställningar) behöver solidariskt stöd, och att det nästa gång kan vara personens egna arbetsplats som drabbas och behöver motsvarande solidariska uppbackning. Krydda sedan dessa två identitetspolitiska föreställningar med identiteten som kränkt vit man och underdog, som anser sig ha degraderats från privilegierad till andra klassens medborgare i sitt egna land, så har du ett perfekt subjekt att basera ett högerpopulistiskt projekt på.

Nyliberalismens ideologiska föreställning om ekonomiskt rationella individer med konkurrerande egenintresse öppnar för högerpopulismens identitetspolitiska idéer om parasiterna som hotar de värdigas position. Dessa föreställningar minskar möjligheten till kollektivt handlande. Klassbegreppet är nämligen inte bara deskriptivt. Det beskriver inte bara våra materiella omständigheter, vår arbetsrelation och vårt sociala förhållande. Det är också politiskt. Klass är något vi skapar, genom vår organisering, hur vi relaterar till varandra, hur vi agerar solidariskt med varandra. Den gemenskapen måste vi arbeta för. Och den gemenskapen kan politiskt brytas ner, om vi agerar bara som individer eller sätter en vertikal eller negativ solidaritet före en horisontell. Här har vi roten till det hot som högerextremismens negativa solidaritet utgör mot arbetarrörelsen. Det är den nöt våra solidariska praktiker måste knäcka, för att kunna få isolerade arbetare att agera politiskt som klass.

Publicerad i Brand #1, 2016

Tronti mot Tronti – Politikens autonomi

”Revolutionen är inte en handling där man tar makten, utan processen där man styr makten. Först som reformister, revolutionärer blir man först därefter” (Tronti).

Det är femtio år sedan Mario Trontis klassiker Operai e capitale, Arbetare och kapital, släpptes i Italien. Boken var den första som försökte systematisera och ge en samlad kodifierad beskrivning av den så kallade operaismens nyläsning av Marx. Trontis styrka är att presentera en samlad berättelse, ge ett mobiliserande narrativ, för en ny våg av arbetarkamp i och utanför fabrikerna. De operistiska fabriksundersökningarna av klassammansättningarna gavs av Tronti en övergripande teori. Där den nya vänstern vände sig till kritisk teori och ideologikritik, sökte putsa av dogmatisk marxism-leninism eller lyfte fram en maoistiskt betraktad antikolonial antiimperialism bildade operaismen en kättersk och frihetlig marxisttradition, som återvände till produktionens dolda verkstad för att analysera samhället utifrån klassens position i produktionen. Boken kom därför att bilda skola för en helt ny generation militanter, som gjorde sin politiska debut under studentprotesterna 1968 – och som sedan stod framför fabriksgrindarna under den heta hösten av arbetarkamp 1969.

Men medan operaismen och Operai e capitale fick sitt stora genomslag hade Tronti redan återvänt in i italienska kommunistpartiet, desillusionerad över den autonoma arbetarkampens potential. Mot teorierna i Operai e capitale om arbetarautonomi utarbetade han i sextiotalets slut och sjuttiotalets början teorin om politikens autonomi. I nyutgåvan av Operai e capitale utvecklade han detta koncept i sitt nyskrivna postskript, genom en undersökning av socialdemokratin och USA:s new deal på 30-talet.

Operaismen delades därigenom i en vänstergren (Antonio Negri, Sergio Bologna, Romano Alquatti) som fortsatte verka autonomt från partivänstern och en högergren, där flera ledande teoretiker (Massimo Cacciari, Alberto Asor-Rosa) följde Tronti in i PCI. Både vänster- och högeroperaismen har sina ideologiska rötter i Operai e capitale. Det kan därför vara intressant att följa vilka inslag i teorin som utvecklades åt vilket håll, vilka interna motsättningar Operai e capitale bar på.

II.

Trontis texter i Quaderni Rossi skrevs mitt i stundens hetta, i den nya vågen av arbetarprotester med en kulmen 1962. Hans ledartexter från Classe Operaia 1964, började redan spegla de vilda arbetarkampernas förlust och återflöde in i partivänstern. Problematiken i texterna nu handlar mer om hur arbetarklassen ska kunna återta partiet (”partiet i fabriken”) och blockera dess utveckling mot socialdemokrati – med särskild strategisk vikt given åt PCI:s tredje fabrikskonferens hållen 1965. Tredje avdelningen i Operai e capitale, ”Le prime tesi” (de första teserna), skrevs som en utvärderande reflektion, efter en kampvåg. Parallellt gav Tronti och Cacciari ut tidningen Contropiano (Motplan) där de började göra en revision av sina operaistiska teser. Tidskriften inriktades på att förstå kapitalets politiska sammansättning; formerna för staten, den borgerliga makten, överbyggnaden och olika formerna för mediering. Trontis tes redan innan 1968-69 var att arbetarklassen hade besegrats i fabrikerna. Det var på den politiska nivån som klassen fortfarande hade en chans att påföra de enskilda kapitalen en politisk kompromiss.

Från att ha sett staten som totalkapitalets planering började kretsen kring Contropiano se hur den politiska sammansättningen innehade en relativ autonomi, en politikens autonomi. PCI blev därigenom intressant igen. Motsättningen flyttades från ”inom och mot kapitalet” till ett inom politiken/staten mot kapitalet.
Politikens autonomi lyftes av Tronti som ”klasskampens fortsättning med andra medel”. Det handlade om en ”politisk beväpning” av arbetarklassen genom att ta fiendens poster.

Tronti och Contropianokretsen försökte se paralleller mellan 30-talet och 70-talet, som perioder av politikens uppkomst efter en kris- och kampperiod. Med den stora krisen 1929 (och ryska revolutionen färskt i minnet) öppnades dörren för en ny politisk omstrukturering genom statens ordningsskapande. Roosevelt och Keynes lyckades politiskt intervenera i krisen för att återskapa ordningen, politiken blev en utväg ur krisen. Arbetarkamperna infogades genom New deal (och här, genom Saltsjöbadenavtalet) i en ny samhällskompromiss där arbetarkamperna förbands till kapitalets utveckling och lönekamperna knöts till produktionsökningen. Det krävdes en ny stat, välfärdsstaten, för att inkludera massarbetarna – ”man kan inte införa nya massor i en gammal stat”. Detta skapade en oerhört hållbar och varaktig kapitalistisk stat.

Tronti såg fordismens kris genom 60-talets arbetarkamper åter öppnade upp möjligheten för politikens återkomst. Kapitalismen hade upphört att vara en progressiv kraft och tappat sin förmåga att integrera arbetarklassen genom löneökning och konsumtionsökning, den fordistiska kompromissen. Istället försökte den strategiskt använda staten för att omstrukturera arbetarklassen – en föraning om Thatcher och Reagans politik. Det Tronti frågade sig var hur arbetarklassen kunde använda denna ökade politikens autonomi för att intervenera mot kapitalet på statens nivå och vrida staten till sina intressen. Matteo Mandarini menar att Trontis politikens autonomi inte ska ses som en marxistisk teori om staten, utan som en teori om en möjlig politisk praktik för arbetarrörelsen.

III.

Operaisten Raffaele Sbardella riktar i texten ”La NEP di Classe Operaia” (engelsk översättning i Viewpoint magazine) en kritik mot Trontis nya inriktning och spårade dem till brister i Operai e capitale.

Han menade att Tronti gjorde sig skyldig till en ”idealisering av proletär subjektivitet”, ett överbetonande av de subjektiva möjligheterna för arbetarklassen att agera i kapitalismen, speciellt i nedgångsperioder. Trontis klassyn blev därigenom en idealism, som bar mer likheter med Gentile än Marx, menade Sbardella.

I perioder av ökad klasskamp stödde Tronti arbetarklassens självaktivitet mot kapitalet och såg en revolutionär potential i en vägrandets strategi, de spontana och vilda vardagskampformer klasskampen tog. Men det blev problematiskt, menade Sbardella, när arbetarklassens spontana beteenden i nedgångsperioder och kampernas ebb lästes på samma sätt, som en offensiv spontan strategi framåt. Tronti betonade handlingen som som subjekt, oavsett om handlingen kom ur ett kollektiva medvetandet eller var ett passivt resultat av en atomiserad objektivism. Istället för att se arbetarnas återvändande till PCI efter strejkvågen 1962 som ett tecken på en svaghet och problematisk, försökte operaisterna kring Tronti se det som en ny smart strategi att återta partiet för att blockera socialdemokratifieringen inifrån partierna. Sbardella menade att det var en idealisering av den proletära subjektiviteten som alltid revolutionär – och detta fick Tronti att hylla arbetarnas delegering av makt till partiet. När arbetarkollektiviteten i strejkvågen splittrades skulle de ges en ny yttre enhet genom parti och representation.

Därigenom började Tronti betrakta inte bara klassen, utan även dess politiska representation, som autonom: där föddes tankarna om politikens autonomi. Trontis texter i Classe Operaia svängde från att förespråka ett ”parti av en ny typ” till att ”blockera PCI:s sossifiering” och en uppmaning att föra klasskampen inom PCI. Därigenom misslyckades operaisterna ta fram en fungerande analys av nedgångsperioder och hur dessa ofta resulterade i en dålig politik på grund av den rent objektiva situationen. Arbetarkamperna i fabrikerna blev en styrka och frånvaron av arbetarkamper i fabrikerna blev – även de – en styrka. Detta okritiska förhållningssätt till de omedelbara spontana aktiviteterna ledde till ett okritiskt accepterande av den politiska medieringen som ett uttryck för proletär subjektivitet. Här fick den leninistiska partisynen ett övertag: partiet gavs prioritet som den plats där klassens subjektivitet fanns förkroppsligad – inte som en separering och alienering av klassmakten, menade Sbardella. Trontis perspektiv i Lenin i England på behovet av ”det taktiska partiet” av ny typ bar redan på fröet till politikens autonomi, menade Sbardella. Operaismen bar därigenom på en paradox; att arbetarna kunde själva föra sin kamp autonomt men samtidigt i behov av ett taktiskt parti. Trontis idealistiska syn på arbetaranvändningen av fackföreningarna och PCI förskjöts så från ett massavantgardets parti till avantgardets återinträde i partiet, för att expropriera partiet. Därigenom hade det återigen skett ett separerande av parti och klass.

IV.

Cristina Corradi ser en liknande utveckling i Trontis tänkande mot idealism som den Sbardella kritiserar. Snarare än en nymarxism rör sig Trontis och Cacciaris högeroperistiska teorier mot en arbetarklassfilosofi i gränslandet mellan Nietzsche och Heidegger. Dessa kommer till uttryck i deras negativa dialektik, vars syfte var att slå sönder medieringar och synteser och uppvärdera antidialektiska och irrationell strömningar, menar Corradi. Marxismen övergår från ekonomikritik till bara en fråga om vilja och organiserad kraft. Teorierna om politikens autonomi hos Tronti och Cacciari i PCI har därigenom lämnat marxismen och förebådar den neorationalistiska, antimetafysiska och nihilistiska ”svaga filosofi” som sedan får fäste i Italien på 80-talet.

Politikens autonomi som vilja till makt, menar Corradi, är rotad i operaismens grundströmningar, att arbetarkampen driver historien framåt, inte kapitalismens utveckling. Det är den politiska handlingens och mytens primat. Från Weber och Carl Schmitt hämtar Tronti synen på den politiska kampen som en konfrontation mellan värden/identiteter, snarare än en marxistisk föreställning om klasskamp baserad på sociala motsättningar, menar Corradi.

Matteo Mandarini delar in Trontis skrivande i tre perioder: i hans operaistiska texter, i texterna om politikens autonomi (och klasskampens nedgång) och i en tredje teologisk fas inriktad på politikens nedgång. Tronti kom efter 70-talet att revidera även sina teser om politikens autonomi. Han kom 1989 att beskriva hur politikens autonomi snarare kom att fungera som redskap för en finansiell nysammansättning under en konservativ modernisering, snarare än som ett redskap för arbetarklassen. Tronti fann vid makten att politikens autonomi motsvarande inte arbetarklassens behov. I sitt brev till Operei e capitaleseminariet den 11 juni i Paris i år beskriver Tronti hur arbetarklassen och överklassen, som befunnit sig i en dialektisk relation till varandra, båda försattes i kris av denna nysammansättning. Egenföretagaren bär på båda dessa identiteter i samma person, menar Tronti. Vi har gått från massarbetarnas hegemoni till att massborgarna blivit en dominerande borgerlig mentalitet. Relationen mellan klasserna ser nu helt annorlunda ut och antagonismen försvagats – den går inte på samma sätt idag att se som en motsättning mellan variabelt kapital och arbetskraft. Vi har rört oss bortom Marx. Politiken har blivit att välja mellan olika borgerliga alternativ.

Tronti tar det ett steg längre och ser att lärdomen från operaismen är dess modernitetskritik. Det moderna projektet har misslyckats och brutit samman. Socialismen är inräknad i moderniteten och partiformen tätt förbunden med moderniteten som projekt. Det mänskliga framåtskridandet mot det bättre har som ideologi gått in i väggen – vi befinner oss nu i dess öken. Vår uppgift idag, menar Tronti, för att fortsätta det operaistiska projektet, innebär att lägga all kraft på att accelerera modernitetens kris. Alla de projekt som inte påskyndar denna kris bör vi omedelbart överge.

”Är dessa teser sanna? Är de inte sanna? Det intresserar mig inte. Jag söker inte en sann objektiv god historia för de ickeorganiskt intellektuella. Jag söker en politisk idékraft som jag kan använda för att skapa en konfliktfront som når rötterna av den faktiska samhälleliga skiktningen.” (Tronti 2016, om Operai e Capitale)

Tronti III: Anarkins organisation mot kapitalets planering

Tänk dig att du ska bygga en mur. Du anlitar fem murare att hjälpa dig. Varje person går och hämtar tegelstenar som de sedan bär bort och murar fast. De måste ofta stanna och gå igenom med de andra murarna var de tänker lägga sina stenar, diskutera igenom gemensamt. För att effektivisera arbetet sätter du en murare att enbart mura och fyra hantlangare att i en kedja skicka fram tegelstenarna. Du har nu organiserat om arbetssättet, muren växer fram mycket snabbare. Men du betalar ut samma lön till arbetarna som innan. Kanske kan du till och med dra in lite på lön, de arbetare som i kedja langar fram stenarna till muraren behöver ju faktiskt inte hans arbetskunskap. Det räcker med några utbytbara hantlangare, som du kan plocka in vid behov. En arbetsdelning har införts, arbetskraften har blivit samverkad. Som produktivkraft är den nu kombinationen av arbetarna – både okvalificerade och kvalificerade: vi kan kalla det den kollektiva arbetaren, en samlad totalarbetare. Arbetsprocessen har omvandlats för att höja effektiviteten och värdeförmeringen. Men nu kräver den att arbetet leds, någon måste ha en plan hur det ska utföras och ge order. Arbetarna har också fått olika intressen: muraren är svårare att byta ut än hantlangarna. De avlönas olika. Har olika mycket att säga till om. Hantlangarna lägger inte ner sin själ i jobbet. De försöker till och med dra ner på tempot. Arbetsstyrkan har skiktats. Den har fått en ny sammansättning. Men för arbetsgivaren är den samverkade arbetskraften, totalarbetaren, mer produktiv än enskilda arbetare som jobbar parallellt. Arbetaren säljer sin arbetskraft individuellt. Men arbetsköparen köper en kollektiv arbetskraft, men betalar fortfarande ut individuella löner.

Denna lilla scen innehåller de centrala beståndsdelarna för att förstå operaismen. Hur den individuella arbetaren blir den kollektiva arbetaren i produktionen, dess olydnad måste övervinnas genom kapitalistens plan och arbetsorganisering (kommando), genom att organisera den kollektiva arbetskraften i den effektivaste socialt sammansatta formen. Där fackföreningsrörelsen traditionellt sett riktat sig till den skolade muraren snarare än hantlangarna, gör operaisterna tvärtom. De satte fokus på de ickekvalificerade arbetarna i langningskedjan/löpande bandet.

Från denna scen i fabriken panorerade sedan operaisterna ut och såg hur motsvarande organisering skedde på en samhällelig nivå, när den kollektiva kapitalisten behövde organisera / planera hela samhället utifrån fabriksproduktionens nivå. Nu händer något. Den samhälleliga fabriken träder fram.

Fabriken och samhället (Quaderni Rossi nr 2, 1962) är tillsammans med texten Kapitalets plan/Det samhälleliga kapitalet (Quaderni Rossi nr 3, 1962) de två texter där Mario Tronti gör en närläsning av Marx och tillsammans med Raniero Panzieris två texter om kapitalets plan och kapitalets användning av maskineri de texter som utgör den viktigaste marxistiska grunden för operaismen. Det är därför värt att lägga lite tid på att närläsa dessa två texter, trots att de kräver en viss förförståelse och Marxläsning för att traggla sig igenom.

Fabriken och samhället baseras främst på 3-5:e avdelningen i Kapitalets första band. I dem går Marx in i ”produktionens dolda verkstad” för att analysera arbetet och värdeskapandet i produktionsprocessen. I den här texten blir det tydligare varför Tronti betonar skillnaden på arbetarperspektiv och borgerlig ideologi.

Produktionsprocessen
Precis som med varuformens dubbelnatur visar Marx att den kapitalistiska produktionsprocessen har två sidor. Den ena är arbetsprocessen, den andra den värdeskapande processen (på italienska: valorizzazione). I arbetsprocessen förs arbetarna samman (blir en socialt organiserad = kollektiv/sammansatt arbetare) i arbetsorganisering och kring maskineriet, under kapitalistens ledning (kommando). Kapitalet ser bara arbetsprocessen som en värdeskapande process, där arbetskraften och den samhälleliga arbetsprocessen ska integreras inom kapitalet (som variabelt kapital / levande arbete) – och underordnas kapitalets värdeskapande process.

I borgerlig ideologi mystifieras detta genom att se det som två nödvändiga och parallella processer, den kapitalistiska produktionsprocessen försöker ena de två. Arbetarperspektivet innebär att se de två ställda mot varandra och motsättningen emellan dem, hur den värdeskapande processen underordnar sig arbetsprocessen och omformar den helt. Denna relation i produktionen påförs sedan alla områden i samhället och alla samhällsrelationer.

Den samhälleliga organiseringen av arbetarna – deras samverkande i produktionsprocessen – framstår för dem som inte en sammansättning dem emellan, utan att arbetets samhälleliga produktivkrafter är något som ligger utanför dem, en kvalitet eller egenskap som tillhör kapitalet. Medan värdeskapandet för kapitalet framstår som någon egenskap kapitalet får från arbetarna efter att i ett ekvivalent köp ersatt arbetskraftens värde (dess reproduktionskostnad), en gratis naturkraft.

Arbetets värde
Den kapitalistiska produktionen består både av mervärdet och arbetskraftens värde och döljer den specifika relationen mellan dem: det levande arbetet som variabelt kapital – som producerar mer värde än arbetskraften är värd – och separerandet av arbetaren från produktionen. Det framstår (mystifiering) som att arbetaren och kapitalet delar på produktionen (en del ersätter arbetaren, en annan del går till kapitalet). Det är dock bara arbetskraften som ersätts (reproduktionskostnaden), genom lönen – ersättningen täcker inte arbetets värde. Arbetets (arbetskraftens) pris är inte arbetets (värdeskapandets) värde. Därigenom döljs exploateringen (kapitalets appropriering av merarbetet). I lönen framgår inte uppdelningen av arbetsdagen i nödvändigt arbete och merarbete, allt arbete framstår som avlönat – vilket är det som skiljer lönearbete från annat arbete. Fenomenformen gör alltså de reella förhållandena osynliga. Det arbetaren gör i produktionen är konkret arbete (x antal producerade specifika varor på y arbetstid), men det abstrakta arbetet (värdeskapandet) framgår inte.

Övergången absolut mervärde till relativt mervärde
Kapitalets byte av strategi från utvinnande av absolut mervärde (förlängning av arbetsdagen) till relativt mervärde (modifiera produktionsprocessen, genom effektivisering, specialisering och automatisering) diskuteras ur flera vinklar av Tronti. Han lyfter fram att i Kapitalets kapitel om denna övergång kommer klasskampen, politiken och kapitalets planering av samhället in i bilden (Tronti använder märkligt nog inte beteckningen formell/reell underordning, antagligen på grund av att han ännu inte hade läst det opublicerade sjätte kapitlet?)

Denna omställningsprocess sker inte automatiskt av sig själv, utan begränsningarna för den absoluta mervärdesstrategin påförs de enskilda kapitalen och tvingar dem ändras. Förutom att det rör sig om en övergång från en enklare form till en specifikt kapitalistisk, är Trontis ambition inte att diskutera en periodisering utan att utgå från den fullt utvecklade kapitalismen. Tronti vill – likt Marx – analysera kapitalismen utifrån att den inte är bara ett partikulärt produktionssystem vid sidan av andra, utan är hegemonisk och determinerar hela samhället. Marx teori utifrån kapitalistisk produktion som ett särskilt produktionssystem måste alltså verifieras i den modernt utvecklade kapitalismen, inte bara utifrån den tid då den var en framväxande tendens. Det är först nu vi kan verifiera Marx teorier, menar Tronti.

Inom kapitalismen utgör cykeln produktion-distribution-byte-konsumtion en organisk enhet, men kedjan kommer med kapitalismens utveckling allt mer att bestämmas av produktionen. Det är i produktionen som värdet uppstår och cykeln överskrider sig självt. Läggs däremot fokuset på mervärdets realisering (genom försäljning och sedan konsumtion) döljs de specifika villkoren för värdets produktion och realiseringen framstår som mervärdets skapande. Det framstår som motsättningen inte är mellan arbete-kapital, utan mellan a) olika konkurrerande kapital och b) köpare och säljare. Det framstår som att alla delar av kapitalet bidrar till värdeskapandet. Arbetets subjektiva produktivkrafter (arbetarna) framställs som kapitalets objektiva produktivkrafter, enbart som en vara bland andra. Värdet framstår därigenom som mer autonomt och produktionsförhållandenas relationer som anonyma i förhållande till varandra. Arbetarna kombineras i den storskaliga produktionen, men deras sociala förbindande framstår som något som tillhör kapitalet. Arbetaren möter helheten i produktionsprocessen bara genom kapitalets mediering.

Övergången som en politisk planering av samhället
Men denna utveckling av kapitalets produktionsprocess utvecklar även kapitalets exploatering och klasskampen. En tidig konfliktform beskriven av Marx i Kapitalet blir striderna om arbetsdagens längd; mellan köpare och säljare av arbetskraft, där kapitalet vill ha mer merarbete, arbetaren mindre. Den kollektiva kapitalisten ställs för första gången mot den kollektiva arbetaren. Arbetarna lyckades svara som klass, genom att driva igenom en lag som en ”samhällelig barriär” mot arbetsdagens förlängning och utvidgning.

Motståndet inom fabriken krävde en politisk mediering, upprättandet av ett frivilligt kontrakt med kapitalet. Trycket till denna politik kom inifrån produktionen, inte genom den externa borgerliga politiska sfären. Denna påförda barriär och politiska tryck tvingade kapitalet att modifiera formen för sin dominans, ändra sin interna sammansättning. De började förändra det materiella produktionssättet och ändra producenternas samhälleliga relation. Det krävdes en ökad social kontroll, gemensam reglering av arbetsdagen och ett enhetligt regelverk. Detta var den första medvetna kapitalistiska planeringen av samhället. Den kollektiva kapitalisten behövde infoga den enskilda kapitalist i ett gemensamt regelverk för utveckla manufakturerna till storindustri, utifrån den samhälleliga produktionens generella behov. Generaliseringen av den kapitalistiska produktionen blev därigenom möjlig. Klasskampen på politisk terräng och den politisk medieringen av klasskampen måste ses både som resultat av en utvecklingsgrad inom kapitalismen och förutsättningen för en kapitalistisk utveckling: den rekupererar in i sig den politiska medieringen och politiska terrängen.

Fabrikslegaliseringen generaliserade och påskyndande även förvandlingen av arbetsprocessen: från småskalig till storskalig och en ökad kapitalkoncentration: fabriksregimens dominans bredde nu ut sig och slog ut äldre former av enskild kapitalistisk produktion. Därigenom revolutionerades produktionsprocessen, arbetsprocessen blev allt mer underordnad den värdeskapande processen. Denna underordning spreds sedan från produktionssfären till andra sfärer. Kapitalets utveckling är på så sätt organiskt förbunden med produktionen av relativt mervärde.

Samhällets reella underordning
Tronti överför därigenom Marx observation från fabriken på hela samhället. När de bestämmande produktionsförhållandena börjar generaliseras över hela samhället och omforma alla samhällsrelationer händer det märkliga att produktionsförhållandena verkar försvinna ur sikte. Samhället framstår som totaliteten och produktionen bara en partikulär aspekt. Förhållandet mellan den kapitalistiska produktion och det borgerliga samhället blir samtidigt mer organiskt och mystifierat.

Kapitalet upplöser och återsammansätter arbetsprocessen enligt den värdeskapande processens ökade behov. Med den reella underordningen i fabriken sker en reell underordning av samhället, det vill säga hela kedjan produktion-distribution-byte-konsumtion omformas. I det högsta kapitalistiska utvecklingsstadiet blir samhällsförhållandena ett moment i produktionsförhållandet, hela samhället blir en artikulation för produktionen och fabrikens dominans utövas över hela samhället. Relationen fabrik/samhälle omformar även relationen samhälle/stat. Den politiska staten identifierar sig med den kollektiva kapitalisten och fyller en kapitalistisk funktion.

När fabriken verkar i hela samhället och hela samhällets produktion blir industriproduktion tappar produktionen sina kännetecken. Fabriken som sådan verkar försvinna. Den högsta utvecklingsnivån av kapitalet blir därigenom den djupaste mystifieringen. Den reella proletariseringsprocessen framstår som en formell process av ”tertiärisering” (handel, banker, tjänstesektorn och så vidare). Den kapitalistiska statsplaneringen framstår som en spontan objektiv kraft av samhället, som självorganiseras och utvecklas. Den tätare kopplingen mellan politik och ekonomi framstår som politikens autonomi från ekonomiska förhållanden.

Kapitalets reproduktion
Om Marx i Kapitalets första band beskriver kapitalets direkta produktionsprocess (arbetsprocess/värdeförökande process) går han i band II och III över till att beskriva kapitalets mer komplexa reproduktion på ett samhälleligt plan, bortom de enskilda kapitalen. På den samhälleliga totala nivån strävar kapitalet efter att både reproducera varuformen, reproducera klasserna och reproducera produktionsprocessens kapitalistiska karaktär. Framställningen ska inte ses som historisk, det handlar inte om en utveckling från enskilt kapital till samhälleligt kapital, utan det samhälleliga kapitalet är historiskt samtidigt både det individuella kapitalets förutsättning och resultat. Kapitalets samhälligblivande, socialisering, är en grundförutsättning för kapitalismens utveckling.

Den kollektiva kapitalisten
När den kapitalistiska produktionen blivit generaliserad i hela samhället och hela samhällsproduktionen blivit produktionen av kapital, då kan vi tala om ett kapitalistiskt samhälle. Det är en lång historisk process dit. Kapitalets socialisering når en punkt där totalkapitalet för att utvecklas måste skapa sig en samhällelig organisation. Kapitalets självmedvetande om sig själv är inget som finns från början, utan uppträder sent i dess utveckling. Den kollektiva kapitalisten/totalkapitalisten framträder som en funktionär av det sammansatta samhälleliga kapitalet. Det samhälleliga kapitalet är inte bara en addering och summa av de enskilda kapitalisterna, utan den totalitet som i en viss utvecklingsnivå av kapitalet finner sig som en samhällelig kraft (potenza sociale). Men även den enskilda kapitalisten är en personifiering av den samhälleliga relationen, inte bara en funktion och personifiering av sitt enskilda kapital. Den kollektiva kapitalisten är en 1) mediering av kapitalisternas enskilda intressen och samtidigt 2) kapitalets allmänna samhälleliga intresse. Det är den form som det samhälleliga kapitalets makt får, det kapitalistiska samhällets makt i sig, kapitalets styre över sig själv. Den ultimata formen av dess existens. Den kollektiva kapitalisten som intresse är däremot inte synonymt med staten. Den kollektiva kapitalisten står över de enskilda företagen och deras interna konkurrens, och bryter upp de enskilda kapitalens sammansättning för att sammansätta dem på ett högre plan för att kunna höja den totala exploateringen på en samhällelig nivå. Produktionens och marknadens anarki upphävs inte, men blir samhälleligt organiserad. Arbetets samhälleliga produktivitet manifesterar sig på två sätt (modi): 1) Ökning i absolut storhet i ackumulerat produktivt kapital – och 2) relativ minskning av det levande arbetet som behövs för att skapa denna massa bruksvärden.

Den samhälleliga planeringen
Utan kapitalistisk planering sker ingen kapitalistisk utveckling, det utvecklas ingen kapitalistisk plan utan det samhälleliga kapitalet. En nivå av kapitalistisk socialiseringsprocess tvingar nödvändigt fram en nationell organisationsnivå av samhället. Det kapitalistiska systemet är ett system med motsättningar, dess inre utveckling är en utveckling av dess motsättningar. Det kollektiva kapitalets styrning, dess samhälleliga plan, syftar till att bemöta, inordna och reglera arbetets underordning under kapitalet, inordna arbetarkampen som ett dynamiskt element inom kapitalets plan. Det behövs legala institutioner på en samhällelig nivå som kan erkänna arbetarorganisationerna, integrera dem. Upprättandet av en formaliserad samhällelig relation mellan klasserna, till exempel genom avtalsrörelsen, ger ordning åt systemet. Fackföreningarna kommer därigenom att fungera som ett demokratiskt moment i den kapitalistiska planeringen.

Arbetarperspektivet på fabrik-samhälle-stat
Arbetarperspektivet, menar Tronti, kan inte utgå från ett universellt ”reductio ad unum”, där alla delar av den kapitalistiska produktionscykeln ses som enhetliga även om de organiskt hänger samman. Perspektivet måste snarare utgå från att se distributionen, utbytet och konsumtionen utifrån produktionens synvinkel. Precis som det gått att se hur den kollektiva kapitalistens intresse framträder, gäller det att se hur arbetaren kombineras samhälleligt (den kollektiva arbetaren). För den kapitalistiska produktionen ses samhället som medel och produktionen som mål. Det kapitalistiska samhället är alltid baserat på produktionen för produktionens skull. Produktionens samhällelighet är ett medel för privat appropriering. Produktionsförhållandena och samhällsförhållandena är aldrig separerade. I och med fabrikens sociala relation är spridd i hela samhället får den ett allt mer direkt politiskt innehåll. Den underordnar varje politisk relation under samhällsförhållandena, varje samhällsförhållande under produktionsförhållandena, varje produktionsförhållande under fabriksförhållandena.

Kapitalisternas relativa mervärdesstrategi är en kamp för bryta upp och återsammansätta den antagonistiska kollektiva arbetaren, disintegrera den kollektiva arbetaren för att skapa integrerade isolerade arbetare, isolerade från produktionsredskapen, arbetsvillkoren och varandra. Efter som fabriksregimens dominans utövas över hela samhället, blir det inte bara möjligt utan även nödvändigt för arbetarklassen med en generell kamp mot dominansen – som ett steg i sammansättandet av den sociala kollektiva arbetaren. Möjligheten uppstår att försätta hela det borgerliga samhället i kris inifrån produktionen. Arbetarklassen måste göra det samma som kapitalismen gjort under sin utveckling: a) se staten ur samhällets synvinkel, b) samhället ur fabrikens synvinkel och c) fabriken ur arbetarens synvinkel, för att kunna nå målet att nysammansätta den kollektiva arbetaren mot kapitalet.

Den maximalistiska vänsterns fel är att de alltid sett denna motsättning utifrån, betrakta arbetarklassen som ståendes utanför kapitalet. Arbetarperspektivet är att utgå från att arbetarna har en privilegierad position inom kapitalet som en del av kapitalet.

Arbetarantagonism och nysammansättning
När kapitalet har erövrat alla externa territorier påbörjar den sin interna kolonisering. Detta är den kapitalistiska utvecklingens början. Den försöker genomföra en objektiv kapitalisering av arbetets subjektiva krafter, materiellt upplösa kollektiva arbetaren och integrerar arbetarklassen inom ”systemet”. Arbetarklassens vägran, som hindrat systemet att fungera, måste med nödvändighet integreras.

Det kollektiva arbetarens vardagliga olydnad och kamp står inte bara emot maskineriet som konstant kapital, utan även mot arbetskraften som variabelt kapital – det vill säga att vara motståndare mot totalkapitalet blir att vara motståndare även mot sig själv. Kapitalets omformning av arbetsprocessen innebär att objektifiera arbetets subjektiva kraft. Försöket att integrera arbetarklassen i systemet är det som tvingar det att bryta upp sig sin sammansättning. Detta driver upp klasskampen till en maximal nivå. Och det gör, som Marx påpekar, den revolutionära klassen till den största produktivkraften – eller omformulerat: kapitalets produktionsprocess är redan revolutionär genom sitt ständiga nya utvecklande av produktivkrafterna (inklusive arbetarklassen). Detta är den grundläggande motsättningen: att genom att tvingas utveckla produktivkrafterna utvecklar kapitalet arbetarklassen som revolutionär klass. Revolutionen är inte något som föregår eller kommer efter kapitalets utveckling, utan sker samtidigt, som en intern beståndsdel och motsättning i utvecklingen. Arbetskraften försätter kapitalistiska samhället i kris.

Utifrån arbetarperspektivet så mäts därigenom inte produktivkrafternas nivå utifrån teknologiska framsteg, utan utifrån klassens revolutionära medvetande, dess förmåga att bryta de samhälleliga förhållandena.

Det enskilda kapitalet försöker bryta upp denna socialitet, medan den kollektiva arbetaren nysammansätter sig (antagonistiskt) genom integrera en ekonomisk och politisk arbetarantagonism. Kapitalets politiska partier identifierar däremot ofta denna revolutionära process före arbetarrörelsens partier. Det finns även en motsättning inom arbetarrörelsen, mellan att vara en organisation som ”försvar av samhället” mot att vara en organisation som ”antagonistisk klass”, för självstyre och dubbelmakt. Tronti betonar att partiet måste finnas inom processen av nysammansättande, det vill säga baseras i fabriken – inte vara en extern organisation. ”Det handlar om att basera nedbrytandet av staten inom samhället, upplösandet av samhället inom produktionsprocessen, förstörandet av produktionsförhållandena inom fabrikens sociala förhållande”. Vägen som måste gås är fabrik -> samhälle -> stat.

Totalarbetaren
Kapitalismen vill upprätta samma förhållande mellan arbete-kapital som mellan totalkapital och individuellt kapital. På den samhälleliga nivån räcker det inte att reproducera de enskilda arbetarna, de måste även reproduceras samhälleligt som kollektiv arbetare. Det är på denna nivå arbetarklassbegreppet blir fullt utvecklat: arbetarna som kollektiva arbetaren/totalarbetaren. Arbetarklassen betraktar sig själv som samhällelig motsättning.

Med det samhälleliga kapitalet sker reella generaliseringar av arbetarvillkoren, vilket för samman industriarbetarklassen med andra lönearbetare (lavoratore) och offentliganställda. Detta skapar nya potentiellt allierade och bryter den socialistiska sekterismen. Arbetarmakten tar inte vägen via folksuveränitet: när arbetarklassen politiskt vägrar bli folk öppnas den rakaste vägen för sociala revolutionen. Arbetarklassens intresse är partikulärt och får inte blandas samman med allmänintresset – mot kapitalistiska samhällsintresset står arbetarklassens särintresse.

Exploaterad, aldrig undergiven
Det är hos Marx en skillnad mellan att vara exploaterad och att vara underordnad (unterwerfung). Arbetarna är alltid exploaterade, men aldrig undergivna (sottomessi). Arbetarklassen måste ”gilla läget” i kapitalismen, se hur den kan befinna sig i kapitalismens utveckling och materiellt förutse den, genom utvecklandet av antagonismen igenom organisering. Det samhälleliga kapitalet måste bemötas på en samhällelig nivå av arbetarklassen. Det handlar inte om att ställa ett mer sant samhälle mot kapitalismens falska, utan verka som en revolutionär antisocial kraft. Mot arbetarklassen står, utan mediering, hela det kapitalistiska samhället.

Göra ett vapen av alienationen
Det är bara när arbetet är helt objektifierat inom kapitalismen som arbetarklassen ställs mot hela det kapitalistiska systemet. För Tronti finns det därför något radikalt i alienationen, arbetets totala förfrämligande och objektifieringen inom produktionsprocessen. Inte bara arbetsprodukten/arbetsredskapen, utan hela arbetets villkor måste bli objektivt i kapitalets person och beröva arbetaren subjektiviteten som enskild arbetare, för att den ska kunna rekupereras som den kollektiva arbetarens fiende. Den enskilde arbetaren måste bli skild från och likgiltig inför sitt arbete, för att arbetarklassen måste komma fram till att hata arbetet. Inom klassen är det bara den ”alienerade” arbetaren som verkligen är revolutionär. Det är därigenom kapitalisten som försvarar och hyllar ”arbetaren” som kategori. (s 80f)

Attackpunkter
Kapitalets utveckling är inte en fredlig och friktionsfri process av övergångar, utan kräver hela tiden språng där alla motsättningar ställs på spel. Varje sånt språng är ett tillfälle och en möjlighet för arbetarklassen att attackera den cykliska processen produktion-reproduktion av kapitalförhållandet. Dessa möjliga tillfällen handlar inte om systemets kristillfällen, utan kan snarare hänga samman med utvecklingsfaser. Kapitalismens borgerliga revolutioner därigenom ”på ett visst sätt, mer fördelaktiga för proletariatet än borgerligheten” (Lenin). De borgerliga revolutionerna måste ses som en permanent revolution, i ständig utveckling utifrån produktivkrafternas expansion och tekniska utveckling, där systemet expanderar i hela samhället och där det pågår en politisk kamp mellan kapitalismens allmänna och partikulära intressen. Den borgerlig revolutionen måste hela tiden hejda sig, bli avbrutna och återhållna revolutioner, för att inte rasera för mycket traditionella relationer (Lenin). På ett visst plan sker de borgerliga revolutionerna alltid i samarbete med arbetarklassen. Arbetarklassens kamp öppnar i dessa den revolutionära processen, bortom systemet. Den använder kapitalismen som avstamp och en historisk språngbräda för revolutionen – men bara om arbetarklassen är mer politiskt organiserad än borgerligheten. Det går inte att vänta på att kapitalet gör slut på sig självt, utan måste fånga tillfället med språnget.

Anarki mot planering
”Planering inom fabriker och programmering av kapitalets utveckling… kan användas på ett antagonistiskt sätt mot systemet…” (s 83), som redskap för revolutionära mål. Det gäller att få tillstånd en revolutionär användning av kapitalets utveckling. Arbetarklassen måste veta hur man använder kapitalets plan materiellt mot den, mot den utvecklingens ekonomiska program ställa ett arbetarsvar på en politisk nivå.

Arbetarklassorganiseringen måste fungera som ett irrationellt element mot kapitalets rationalitet, utgöra en gräns. Vara den enda ”anarki” som kapitalets samhälleliga styre inte lyckas att organisera. Arbetarrörelsens uppgift blir enligt Tronti att vetenskapligt organisera och politiskt styra denna arbetaranarki inom produktionen, bli anarkins organisation, inte längre inom utan utom kapitalet, utanför dess utveckling. Ej skapa kaos, utan ”organisera produktionens systematiska avorganisering”, en ”neoanarkosyndikalism”. (s 83) Inte sätta en arbetarstyrning mot kapitalets styrning av produktionen, utan en autonom arbetarmakt: försätta systemets mekanism i kris, blockera dess funktion.

Inte möjligt formulera en total revolutionär strategi, den objektiva anarkin i klassen behöver uttrycka sin maximala medvetandegrad. Ej lämnas åt spontaniteten, behövs fortfarande en vetenskaplig syn på revolutionen och rigorös organisation. Att organisera för revolutionen är inte fråga om partiprogram, det handlar inte ta enskilda positioner idag för att utmana makten imorgon – att först kräva makten för att sedan knyta samman kampområden.

Trontis texter i ett sammanhang
Även de andra texterna i samma nummer av Quaderni Rossi diskuterar på ett teoretiskt plan (Panzieri och Tronti) och ett konkret plan (utifrån konkreta undersökningar) hur kapitalet fungerar samhälleligt, det vill säga att kapitalismen blivit den dominerande samhällsformationen som omfattar hela samhället och hur kapitalets planering i produktionen nu utövas över hela samhället. Teorin om hur kapitalet fungerar (och omformar) på en samhällelig nivå, som samhälleligt kapital, vidarutvecklades sedan vidare av Antonio Negri i hans sjuttiotalstexter.

Operaisterna går i de här numren av Quaderni Rossi i polemik mot eurokommunismens syn att kapitalet är irrationellt, utan planering, mot socialismens rationalitet och planering, genom att visa att planeringen och rationaliteten finns inbygd i kapitalismen. Teorin kommer därigenom att bryta med hela socialismen som projekt. Arbetarklassen möter kapitalismen på en samhällelig nivå som kapitalismens helt rationella plan och kommando.

Tronti diskuterar kapitalets kommando inte bara i den direkta produktionen, utan dess kollektiva kommando över hela samhället för att säkra sin reproduktion (reproduktion av kapitalrelationen, egendomsförhållandet, arbetskraft). Det innebär därigenom inte bara värdeskapandets underordnande av arbetsprocessen, utan kapitalets reella underordning av samhället – som kollektivt kapital / totalkapital ställt mot de enskilda kapitalens och företagens intresse. Det handlar därigenom om en styrning över hela samhället i det totala kapitalets intresse som går bortom den kapitalistiska interna konkurrensen, totalkapitalets plan mot marknadens anarki.

I texterna i Quaderni Rossi blir skillnaden mellan Panzieris och Trontis syn tydlig. Panzieri utgår från två fristående ”autonoma” klasser som står antagonistiskt mot varandra, medan Tronti snarare placerar arbetarklassen delvis inom kapitalet, i begreppet arbetskraft – som variabelt kapital (inom) och klass (emot). Arbetarklassens kamp blir därigenom en kamp mot sin egen existens och bestämning. Denna motsättning inom arbetarklassen blir tydlig på det samhälleliga kapitalets nivå. Reformismen, socialismen och keynsianismen placeras inom det samhälleliga kapitalet, som ett led i säkerställandet av arbetskraftens samhälleliga reproduktion som klass.

Lärdomar
Det är intressant hur Tronti beskriver den reella underordning utifrån kapitalets kommando och relativa mervärdesstrategi, vilket inifrån produktionsprocessen tvingar fram en politisk nivå, mediering och integrering av arbetarrörelsen. Det är också bland annat dessa texter som ligger till grund för tesen om ”den sociala fabriken” – och hur mycket vulgärversionen av den teorin (”vi jobbar överallt jämt, arbetsplatsen har därför tappat betydelse”) inte har sitt stöd i texterna. Snarare tvärtom varnar Tronti för hur arbetsprocessen verkar försvinna när fabriksregimen börjar utöva sitt kommando över hela samhället – och hur detta är en mystifiering av var produktionen sker och vad som determinerar hela kapitalistiska produktionscykeln i samhället. Arbetarkampen ska inte stanna vid fabriksgrindarna, men Tronti tvekar inte en sekund i att påpeka att den måste utgå från fabriken och baseras INOM fabrikens antagonism för att kunna försätta det borgerliga samhället i kris.

Det är intressant att anlägga samma arbetarperspektiv idag på stadens och stadsomstruktureringarna, där vi utgår från arbetsprocessen, spårar antagonismen och motsättningarna inom kapitalet, och sedan därefter analyserar de samhälleliga konflikterna på marknaden. Hur mycket vi än pratar om den sociala strejken, så kommer inte en sån strejk bli effektiv om den inte utgår från arbetsprocessen och arbetsnedläggelse – de samhälleliga blockaderna kan först då bli ett större moment som förlamar kapitalismen. Men blockaderna kan inte stå på egna ben och tro att de kan forcera fram en konflikt i arbetsprocessen om arbetarantagonismen där börjat artikuleras. Bara för att det finns många nivåer och arenor att verka på innebär det inte att alla är lika bestämmande på de andra.

Trontis syn att den revolutionära arbetarkampen alltid är ett partikulärt perspektiv, den uttrycker ett klassintresse – inte ett allmänintresse – är lika berikande för oss idag. Hur ofta tappar inte vänsterpartier detta fokus och strävar istället att vara ett folkparti och säga sig företräda allmänintresset, vilket gör att de olika arbetarkamperna ses som särintressen som måste kväsas i det allmännas intresse.

Lika radikalt är Trontis syn på alienationen som en revolutionär kraft: att det är när arbetarna helt förfrämligas från produktionen som de också spontant kämpar/flyr/försöker sabotera sin klassexistens, förkastar sin klasstillvaro som helhet. En organiserad revolutionär kamp måste därför baseras på alienationens effekter, den subjektivering den medför.

I nästa blogginlägg tar jag upp kritiken av Trontis perspektiv från de andra operaisterna.

(Nu har jag väl enda tappat min sista bloggläsare, eller hur Alex?)

Tronti II: Att verkligen veta är att verkligen hata

”Jag vill heller inte att det ska anses förmätet att en man av låg och ringa härkomst vågar avhandla och sätta upp regler för hur furstar bör reagera. Ty likt de landskapstecknare, som måste stå nere på slätten för att kunna betrakta bergen och andra högt belägna orter och som går upp i bergen för att bättre kunna iaktta slätterna, bör man vara furste för att rätt lära känna folkets natur och vara av folket för att rätt kunna förstå furstarnas karaktär”. (Niccolò Machiavelli, Fursten, 1513)

Vad menar Mario Tronti själv är de viktigaste lärdomarna från hans bok Operai e capitale? På ett seminarium på Sapienzauniversitetet i Rom för tio år sedan, då boken fyllde 40 år, räknade Tronti upp fyra punkter. Den första och viktigaste var vikten av ett arbetarperspektiv, en utgångspunkt att betrakta kapitalet ifrån. Likt Machiavellis skildring av fursten måste kapitalet betraktas från arbetarnas synvinkel. Ingenstans i Trontis skrifter är Georg Lukács ”Historia och klassmedvetande” (1923) så närvarande – även om Trontis politiska slutsatser tar en annan vändning än Lukacs ideologikritik. Likt Lukács betonar Tronti proletariatets ståndpunkt, ställning och perspektiv (som det omväxlande heter i svenska översättningen av HoK, Tronti använder beteckningen ”il punto di vista”) som central för att förstå kapitalismen. Det är bara ur en viss synvinkel eller partiellt perspektiv man kan se helheten. Totalitetens eller det universellas bild av sig själv däremot är alltid falsk, alltid ideologisk. Arbetarklassens partiella perspektiv inifrån produktionsprocessen är däremot nyckeln för att avmystifiera – och angripa – totaliteten.

Marx ideologikritik

Likt Althusser menade Tronti i texten Marx igår och idag (Mondo Nuovo, 1962) att Marx skrifter kan delas in i två kategorier, de tidiga som inriktas på en kritik av den borgerliga ideologin (till exempel kritiken av hegelianismen i de Ekonomisk-filosofiska manuskripten, 1844) och de senare som utvecklar en vetenskaplig analys av kapitalismen. Tronti kritiserade den samtida nya vänsterns ovana att stanna vid de tidigare skrifterna och enbart betona Marx teori om alienation av den mänskliga essensen, istället för att läsa Kapitalet och analysera den moderna kapitalismen. En kritik av den borgerliga ideologin måste baseras på analysen av kapitalet, det går inte att gå den motsatta vägen. Den yngre Marx måste läsas genom den äldre.

Marx väg var att gå från determinerande abstraktioner (arbetsdelning, värde, pengar) till det ”levda gemensamma” (insieme vivente) (folk, nation, stat, världsmarknad). Tronti menade att analysmässigt röra sig samma väg nu (det vill säga, tidigt sextiotal) innebar att gå från de determinerande abstraktionerna (alienerat arbete, förändringar i kapitalets organiska sammansättning, värde i oligopoliska kapitalet) till den konkreta nutiden (folk, demokrati, nykapitalistisk politisk stat, internationell klasskamp). Ideologin får inte ses som ett medvetet val för att dölja exploatering, utan är en objektiv reell process av exploatering.

Det är först efter kapitalanalysen man kan ta till ideologikritiken, det vill säga göra upp med ideologin som en mystifierad reflektion av klasskampen (och därigenom borgerlig). Den borgerliga sociologin och reformismen försökte analysmässigt gå motsatt väg. Marxismens uppgift är förstöra varje ideologi, det borgerliga perspektivet på det borgerliga samhället.

Den borgerliga ideologins ambition att uttrycka ett universellt helhetsperspektiv – som människa, samhälle, stat – leder i själva verket till en partiell analys och missar helheten. Trontis inledning till Operai e capitale (Arbetare och kapital), La linea di condotta (typ: tillvägagångssättet, riktlinjen) skriven 1966 beskriver det perspektivskifte han gör i sin kapitalismkritik och Marxläsning i boken. Mot den borgerliga mystifierande ideologin ställer Tronti det proletära perspektivet, det han kallar arbetarvetenskapen. Arbetarvetenskapen är teori, aldrig ideologi. Arbetarteorin innebär att utveckla teori underifrån och betrakta allt teoretiskt ur ett arbetarperspektiv. Arbetarvetenskapen kan inte ses som ett självständigt moment, utan kunskapen är alltid knuten till kamp. Det är i klasskampen teori kan produceras, tätt förbunden med det antagonistiska motståndet mot kapitalet. ”Att verkligen veta är att verkligen hata”, konstaterar Tronti.

Arbetarklassen har inget behov av ideologi på grund av dess existens som klass, det vill säga en antagonistisk realitet inom kapitalistiska systemet. Arbetarperspektivet handlar inte om att ha andra erfarenheter än kapitalet, en ”sanning” för arbetarna och en annan för kapitalet, utan snarare att den borgerliga ideologin mystifierar arbetarklassens funktion i produktionen, döljer exploateringen och maktutövningen. Ideologin är inte falsk, den är en faktisk funktion av världen, så som den kommer att framstå på det sätt kapitalismen fungerar. Den ger en mystifierad beskrivning av vad som sker. Den kritiska granskning som görs av den borgerliga ideologin, framträdelseformen, görs genom ett avmystifierade – genom att betrakta processerna och abstraktionerna ur arbetarperspektivet, se vad de innebär för arbetarklassen. Då kommer exploateringen, antagonismen, motsättningarna och kampmöjligheterna tydligare att framträda i de strukturer som annars ses som objektiva, universella, ahistoriska, naturliga eller neutrala. (Cleavers Att läsa Kapitalet politiskt bygger helt på denna teori från Tronti om arbetarperspektivet, att läsa Kapitalet ur en proletär synvinkel.)

Arbetarklassens taktik är inte fastslagen för evigt, utan snarare något som måste uppfinnas dagligen. Arbetarteorin måste därför konstant vara i rörelse, finnas i kamperna. Den måste bryta med historiska föreställningar. Den kan inte heller utgå från en modell om ett framtida samhälle eller utopi, en vanlig ovana i den borgerliga ideologin, utan måste utgå från reella kamper och motsättningar.

Det gäller att hålla ett öppet sinne utan att fastna i dogmatism eller de marxistiska klassikerna – när marxismen blir ideologi blir det en borgerlig mystifiering. ”Ansatsen att försöka hitta en annan väg till Indien och därigenom upptäcka en ny kontinent, ligger mycket närmare det faktiska sätt som vi måste fortsätta på”. Undersökningen måste vara öppen och kapabel att känna igen en ny kraft när den visar sig. ”Man kan finna gatstenar som är mer värda än gruvornas guldklimpar” – dagens kamper kan ge mer att studera än att läsa Marx och Lenin.

Förutse och följa

Arbetarvetenskapen följer två linjer: förutse (anticipare) och följa (seguire). Anticipare innebär att se det som är i utveckling, kunna se flera saker i ett, se arbetarperspektivet i en fråga. Seguire innebär att agera, röra sig på den reella nivån av sociala relationer, kamper och materiella krafter och kunna ta tillfället när det ges. Att förutse och kunna följa tendenserna av en objektiv rörelse inom kapitalismen, det vill säga Marx (analysen av tendensen) och Lenin (interventionen). ”Det handlar alltid om dessa två saker, förutseende och följande, prognos och kontroll, idéer och vilja till handling, visdom och skicklighet, framsynthet och det konkreta/pragmatism, har alltid setts som åtskilda, separerade till olika personer”.

Arbetarvetenskapens studier av tendenserna inom kapitalismen har ett offensivt syfte för kampen: ”Att förutse kapitalets utveckling innebär inte att underkasta sig dess järnlagar: det betyder att ta en viss färdväg, vänta vid en viss punkt med de kraftfullaste vapnen, och där angripa [kapitalet] för att krossa det”. Poängen är att använda kapitalets interna motsättningar, inte att lösa dem. Genom att förutse kapitalets objektiva utveckling kan kamperna blockera detta steg/denna utveckling och försätta kapitalismen i kris. Det gäller att kunna ta tillfället när det uppkommer: ”Den 6 november är för tidigt, den 8 november för sent” (Lenin).

De vapen och metoder arbetarna kan ta till ”i ett fientligt samhälle” går inte att välja fritt, utan hämtas från det som ligger till hands. ”De proletära revolternas vapen har alltid hämtats från bossarnas arsenal”. Arbetarklassen är ju inom kapitalet det ”enda levande aktiva produktiva elementet”, som potentiellt redan har produktionsmedlen (vapnen) i våra händer.

Reformismen – när arbetarteorin blir ideologi

Reformismen måste ses som en ”ideologisering” av arbetarklassens teori, det vill säga mystifierande och borgerlig. Även marxismen, som borgerlig ideologi, behöver därigenom avmystifieras och avideologiseras. Men detta bemötande av vulgärmarxismen går inte att göra genom en ren marxexeges, en strävan efter en ”korrekt” marxläsning. En marxsk avmystifiering måste ske genom att teorin under rätt omständigheter blir en materiell kraft – men en revolutionär teori är inte möjlig utan en revolutionär rörelse. Teorin måste återupptäcka de subversiva krafterna inom kapitalismen, medvetandegöra dem och ge en ”materiellt organiserad form” åt de objektiva revolutionära uttrycken. Det är den arbetarmakten underifrån som kan bli en avmystifiering av marxismen. Det viktiga motståndet mot vulgärmarxismen/vulgärekonomin menar Tronti blir därför snarare att bemöta arbetarrörelsens vulgärpolitik (reformismen) än ideologikritik och teoretisk polemik. Den interna kritiken måste uttryckas genom en extern kamp mot klassfienden snarare än intern debatt. Och följaktligen, den interna kritiken av marxismen (reformismen, arbetarideologi) måste uttryckas som en extern kritik mot den borgerliga ideologin. Ideologikritiken är sekundär och baseras på kampen mot klassfienden.

Att bryta sig ur arbetarrörelsens kris krävde därför att även göra upp med marxismens förborgerligade former, att marxismen hade blivit ideologi eller enbart rörde sig på ideologikritiken och kulturkampens nivå. Tronti citerar Michand, ”Vår nutid har återvänt till en ideologisk situation som i viss grad är förmarxistisk”. Att lämna en förmarxistisk position krävde inte bara ett läsande av Marx mot vår tid, utan även ett läsande av Lenin mot vår tid, ett språng från ideologi till politisk praktik. Bara genom språnget till den politiska praktiken kunde teorin avideologiseras. Analyserandet av den nutida kapitalismen måste leda till teori för proletariatet: ett konkret minimiprogram för arbetarrörelsen, menade Tronti.

En förmarxistisk tid

Det är kanske här vi kan börja läsa Tronti igen, 50 år efter Operai e capitale. Befinner vi oss inte återigen i en förmarxistisk tid – om vi ser till de dominerande analyserna inom vänstern, arbetarrörelsen och bland de sociala rörelserna?

Sedan globaliseringsrörelsen (1999-2005) och krisrevolterna (2011- ) har vi sett en våg revolter, politikerförakt, bank/penninga/arbetskritik, nyvaknad antisemitism, nyantiimperalism/USA-hat under geopolitikens täckmantel, protester mot nykolonialism, kulturell appropriering och välfärdsutplundring – som alla bär på antikapitalistiska fröer, men som ur ett marxistiskt perspektiv är ofullständiga, förvridna och tydligt förmarxistiska i sin form (ideologikritik eller enbart kritik av vissa av kapitalismens framträdelseformer, vissa former av kapital, utan helhetskritik, konspirativ personifiering av kapitalet och så vidare). Dessa kamper rymmer både en potential, genom att vara uttryck för faktisk antagonism inom systemet, och ett problem, genom sin mystifierande syn på var motsättningen står. En ny marxsk avmystifiering krävs, men det är inte ett teoretiskt, intellektuellt rent ideologikritisk projekt eller en kulturkamp, utan att befinna sig i kamperna och stärka en avmystifierande antagonism riktad mot kapitalet, baserad på vår position i produktionen. Den vänster idag som snöat in på vulgärgramscianism, kulturkamp och ideologikritik behöver återvända till en ”vetenskaplig” analys av kapitalismen, och först på den grunden börja analysera den borgerliga ideologin.

I nästa blogginlägg ser vi närmare på Trontis Kapitaletläsning. Förhoppningsvis kommer det förtydliga hur Trontis arbetarperspektiv berikade hans kapitalanalys.

Tronti I: Klassen är strategin, partiet taktiken

”Arbetarna i Europa borde deklarera att hädanefter är de en mänsklig omöjlighet som klass, och inte bara det vanliga talet om dem som en rå och meningslös inrättning. De skulle inleda en era med enorma svärmar från Europas bikupor, vars like aldrig tidigare skådats, och med denna storstilade flykthandling protestera mot maskinen, mot kapitalet, och mot valet som de nu hotas med, att av nödvändighet antingen bli statens slavar eller ett revolutionärt partis slavar. /…/ Vad som började degenerera hemma till farliga missnöjda och kriminella tendenser kommer, väl utanför, få en vild och vacker naturlighet och kallas heroism.” (Nietzsche, Morgonrodnas 1881.)

Vad är egentligen en revolutionär? Måste en ha en uppsättning åsikter, kalla sig själv revolutionär, dela en politisk målsättning eller tillhöra en viss organisation?

Eller är det precis tvärtom – revolutionen är inte en åsikt eller ett ställningstagande, utan handlingar. Handlingar som blockerar, negerar och överskrider kapitalismen.

Kapitalismen står dagligen inför en rad hinder som måste övervinnas för att dess utvinnande av mervärde ska fungera. Det ekonomiska systemet har inte bara upprättats automagiskt i en mytisk urtid och rullar på av sig själv. Dess förutsättningar måste dagligen reproduceras, arbetskraften måste återskapas och lönearbetet påföras oss. Det måste finnas mekanismer som driver oss till jobbet, tvingar oss att arbeta, påtvingar lydnad, lockar oss till en viss form av konsumtion och skrämmer oss till att respektera privategendomen. Detta sker inte friktionsfritt. Ingen arbetar för de vill, alla arbetar för de måste. Hela tiden försöker människor hitta kryphål, flyktvägar, dra sig undan, bita tillbaka, sätta sig på tvären, nonchalera en order, tumma på en arbetsuppgift. Alla dessa friktioner måste övervinnas av kapitalet. Gång på gång. Dag för dag. I handling för handling.

Varje sådan handling är ett hot mot systemets reproduktion, en spricka som måste överslätas för att inte expandera, en blockering som innebär begränsningar och måste kringgås.

Zapatisternas talesperson Subcomandante Marcos summerade det som ”Revolutionärer är vanliga människor som gör ovanliga saker.” Italienska kommunistiska teoretikern Mario Tronti skulle nog ta det ett steg till: det är i de vanliga handlingarna som vanliga människor blir revolutionärer. ”Revolutionen som begrepp och arbetarklassens realitet är det samma”, med Trontis ord.

Tronti i tunnelbanan

Det handlar om en reell kraft. En osynlig sådan, men högst kännbar.

Små handlingar av arbetsvägran, maskning, sjukskrivningar och tomt arbete minskar arbetsköparens mervärdesutvinnande av den köpta arbetskraften. Och friktionerna sker inte bara på arbetstid, sprickorna löper igenom hela samhällskroppen. De flyktingar som tar sig igenom Fort Europas gränser har fått hela unionens gränsregim att vackla. De människor som plankar i tunnelbanan i Stockholm skulle varje dag kunna fylla ett helt Globen. Delningen av film, spel och annan kultur fortsätter att gäcka nöjesindustrin trots hetsjakten på fildelningssajter. Mikroangrepp på arbetslinjen och varuformen, bärandes på en enorm potential som pekar bortom kapitalismen.

Antagonismen finns där. Hur organiserar man den? Måste man organisera den?

Det osynliga arbetsplatsmotståndet, den dagliga friktionen, sker helt utanför de fackliga organisationerna. Men facken garanterar en arbetsrätt och arbetsskydd för att sådana praktiker till viss grad skyddas och inte leder till omedelbart avskedande av arbetskraften. Plankandet organiseras inte av Planka.nu. Men Planka.nu:s bötesfond lindrar effekterna av jakten på plankare. Deras opinionsbildande verksamhet, kampanjer för nolltaxa, juridiska tips och plankningsvideos utökar möjligheten att planka, genom tillföra en politisk nivå och bidrar till att legitimera vardagshandlingarna. De självorganiserade Facebooksidorna och Twitterkontona som tipsar om kontroller och sprider e-biljetter underlättar plankandet på ett konkret sätt. Piratbyråns tutorials, medan de fanns, och uppstartande av The Pirate Bay, skapade stöd, juridiska råd och kanaler för fildelningen att nå ut till bredare skikt utan nördteknisk nätkompetens.

Dessa autonoma handlingar är potentiellt revolutionära. Strategiskt hotar de kapitalismens överlevnad. De bär på en möjlighet till en eskalerande antagonism, pekar på ett bortom. Samtidigt – organisationerna är reformistiska. Taktiskt kan de stödja den materiella strategi som hotar kapitalismen och bidra till en eskalation. Detta kan vara ett sätt att se på relationen mellan antagonism och organisering. Det är perspektivet som lyfts fram i Mario Trontis marxistiska klassiker Operai e capitale (Arbetare och kapitalet), utkommen på italienska för 50 år sen i år. Ett ovanligt perspektiv i vänstern. Låt oss återvända till den boken i några blogginlägg.

Fabriksinterventioner

Under slutet av 50-talet och tidiga 60-talet öppnades en lucka för nytänkande inom den europeiska kommunistiska rörelsen. Avstaliniseringen efter Stalins död och de europeiska kommunistpartiernas försiktiga distansering till Sovjetunionen skapade högre i tak för den inomkommunistiska diskussionen och gamla marxist-leninistiska dogmer gick att ifrågasätta. De fabriksbaserade fackföreningsrörelserna tappade samtidigt mark och det fanns en efterfrågan på ett fackligt nytänk för hur facken skulle närma sig de nya oskolade och ickekvalificerade massarbetarna i löpandebandproduktionen. Tidningen Quaderni Rossi, som rörde sig i gränslandet mellan industrisociologi och uppviglande marxism, grundades med uppgiften att undersöka massarbetarnas kampformer och arbetarklassens nya sammansättning. Kretsen undersökande sociologer och statsvetare i Italiens nordvästra (Raniero Panzieri, Romano Alquatti) och nordöstra (Antonio Negri, Massimo Cacciari) industricentra, knutna till socialistpartiet PSI, lierade sig med en grupp filosofer kring Mario Tronti från kommunistpartiet PCI i Rom.

Vägen för att göra upp med marxism-leninismen gick inte bara via att läsa Marx på nytt, utan passerade först genom att läsa Lenin för att kunna följa spåret tillbaka och återvända till Marx. Det här blogginlägget baseras på Trontis artiklar Lenin i England (1964), Gammal taktik för en ny strategi (1964), 1905 i Italien (1964) samt Klass och parti (1964). Texterna är Trontis ledartexter från tidningen Classe Operaia. Tidningen var ett mer interventionistiskt projekt än Quaderni Rossi, undersökningarna kopplades direkt till ett politiskt projekt. Därför kom organisationsfrågan att hamna i förgrunden i Trontis ledartexter i Classe Operaia. Om Tronti utvecklade sin marxläsning i Quaderni Rossi-texterna så utvecklade han i Classe Operaia sin leninläsning.

Lenin ställd på huvudet

Vad finns det i kapitalismen som leder mot kommunismen? Olika marxister skulle ge olika svar: Några skulle hänvisa till klasskampen, att grundmotsättningen arbete/arbetarklass och kapital/kapitalistklass alltid finns i kapitalismen och den kampen negerar kapitalismen och störtar klassamhället. Andra skulle betona motsättningen mellan produktivkrafternas utveckling och produktionsförhållandena (det borgerliga samhället, statsapparaten, den härskande ideologin), vilket kommer till slut leda till att produktivkrafterna begränsas av och spränger produktionsförhållandena. En tredje gruppering betonar analysen av kapitalismen som en process av värdeförmering, och att motsättningen uppstår i exempelvis profitkvotens fall ställd mot behovet att expandera systemet och de kriser detta ger upphov till. Det går att göra idealistiska, politiska och ekonomiska tolkningar av alla de tre beskrivningarna: kan en organiserad klass/parti skynda på historien och klasskampen, kan produktionsförhållandena innehålla en autonomi (politisk/statlig autonomi) som kan användas för att utveckla produktivkrafterna eller intervenera i/sätta in kontracykliska/kontrakrisåtgärder genom planering av ekonomin.

Trontis marxläsning förenar dessa tre olika kapitalismanalyser genom att se arbetarklassen (i sig) som arbetskraft, och därigenom en produktivkraft bland andra produktivkrafter – men en produktivkraft som sätter gränser för kapitalismen (genom kamp kring reproduktionskostnaden, lönen, arbetstiden, arbetsintensiteten, produktiviteten – ofta i omedveten form som en generaliserad arbetsvägran/undandragande undan fabriksdisciplinen). Arbetskraften är både drivmedlet och gruset i maskineriet för produktionen, vilket innebär att värdeförmeringen måste reellt underordna arbetsprocessen under sig genom kommando och planering, som aktivt bryter upp och omorganiserar kapitalets organiska sammansättning (och därigenom bryter arbetarklassens sammansättning genom att ändra på arbetskraftens samverkan). Arbetskraften/arbetarklassen är därför en aktiv beståndsdel som kapitalismen hela tiden måste övervinna/disciplinera för att utvinna mer mervärde. Denna reella underordning av arbetsprocessen under den värdeskapande processen sker inte bara i produktionen, utan tar en allt mer samhällelig form – produktionsförhållandena måste konstant förändras för att få kontroll över produktivkrafterna på en samhällelig nivå och säkerställa dess reproduktion. Motsättningen mellan klasserna är även motsättningen mellan produktivkrafterna och produktionsförhållandena, som även är motsättningen inom värdeförmeringen: att underordna arbetsprocessen under kapitalets plan för att säkra värdeförmeringen.

”[J]u mer det kapitalistiska systemet utvecklas, desto mer kan arbetarklassen göra sig autonom i kapitalismen; ju mer systemet når sin perfektion, desto mer måste arbetarklassen bli den maximala motsättningen inom systemet, tills det att den omöjliggör systemets överlevnad och därigenom möjliggör en revolutionär brytning som tar död på och överskrider systemet”.

Klasskampens primat

I dessa fyra texter presenterar Tronti sin ”kopernikanska revolution”: han förklarar att det har varit ett misstag att först betrakta kapitalismens utveckling och sedan se arbetarkamperna som resultat därur. Ett strategiskt perspektiv måste utgå från arbetarklassens kamp som det primära, det är utgångspunkten att betrakta kapitalismen utifrån. Det gäller att se de hinder, blockeringar, sabotage som arbetarklassen utgör i kapitalismen som det dynamiska element kapitalismen konstant måste övervinna och därigenom utvecklas. Genom att betona arbetarperspektivet, den proletära ståndpunkten, gör Tronti en politisk läsning av kapitalismens utveckling – av dess process av underordnande, planering och kommando – för att övervinna dess interna friktion och motsättning, det vill säga arbetarklassen som begränsning för kapitalet. Det här perspektivet öppnar direkt för politiska förslag, det leder från Marx till Lenin.

Det är i arbetskraftens negering av sig själv, det Tronti kallar dess ”arbetsvägran” (rifiuto del lavoro), som den blir subjekt. Det är genom negeringen av sig som passiv arbetskraft (objekt) inom kapitalet som den affirmerar sig som arbetarklass (subjekt), utanför kapitalet. Trontis utgångspunkt är alltså hur arbetarklassen genom sin arbetsvägran (negerande av sin funktion som arbetskraft på en samhällelig nivå) fungerar som en begränsning och blockering. Det är här politiken måste ta sin utgångspunkt. Det gäller att utgå från klassens ”spontana” ickesamarbete, passivitet och vägran i produktionen. Här gör Tronti nästa kopernikanska vändning, han ställer Lenin på huvudet. Han vänder på leninismens strategi och taktik. Tronti ser denna spontana vardagsvägran som det strategiska momentet. Den är strategin i bemärkelsen att det är dessa spontana praktiker som undergräver kapitalismen inifrån produktionen och fungerar som dess inre kroniska kris. Det taktiska momentet, politiken, blir då att understödja denna materiella rörelse och antagonism. Att ge praktiska svar på praktiska problem. Marx står så att säga för strategin och den teoretiska analysen, Lenin för taktiken och problemlösningen/politiken.

Problemet med den dogmatiska leninismen, socialismen och socialdemokratin, menar Tronti, är att de placerar taktiken och strategin i konflikt mot varandra. Partiet och facket motverkar antagonismen i klassen, snarare än understödja den. De försöker inte hitta rätt sammansättning mellan taktik och strategi. Arbetarklassen i sin tur har överlåtit politiken åt de traditionella organisationerna och behåller sin (strategiska/revolutionära) autonomi. Hos socialisterna och i den dogmatiska marxism-leninismen ses snarare den ”tradeunionistiska” arbetsplatskampen enbart som taktisk, medan partiet är bärare av strategin.

Spontanitet och organisation

Mario Tronti och operaisterna kring Quaderni Rossi och Classe Operaia valde därför att lägga sitt fokus på de spontana och osynliga arbetarkamperna, utanför fackföreningarna. De valde att undersöka klasspraktiker som arbetarrörelsen och dess partier förkastade som spontan, apolitisk, asocial och destruktiv – vilda strejker, maskning, absentism, arbetsvägran, arbetarkravaller. Snarare än den skötsamma arbetaren i fackföreningsrörelsen riktade Tronti blicken mot de oorganiserade migrantarbetarna från syditalien som kommit till fabrikerna i nord. En ny arbetartyp, beskriven av Tronti som ”rude razza pagana” (en rå hednisk sort).

Operaisterna kom därigenom att uppvärdera spontanismen i arbetarkampen, se den som det revolutionärt antagonistiska moment som den politiska organiseringen skulle stödja och samverka. Arbetarkamperna driver kapitalismen framför sig i riktning mot revolutionen, menade Tronti – återigen vändandes på vänsterns traditionella syn på progressivism. Organisationens och politikens roll är att fungera som en kollektiv organisatör åt denna materiella kraft och reella processer, att avtäcka den politiska organiseringen inom samhällsmassan. ”Den politiska kampens handling kan inte simpelt testas och mätas med empiriska medel. Det enda sättet att bevisa denna enhet är att börja organisera den. Då kommer vi att upptäcka att klassenhetens nya form är helt igenom implicit i arbetarklassens nya kampformer, och att terrängen för denna kamp är det internationella socialiserade kapitalet.” Det gäller att låta kapitalets enande på den internationella nivån utgöra den materiella grunden för en nysammansättning av klassen. Det behövs upprättas en ny sorts relation mellan spontanitet och organisation, det räcker inte att bara känna kapitalismen för förstå klassen. Man måste knyta organiseringen till arbetarnas materiella behov och på så sätt upprätta en korrekt relation mellan klass och parti.

Två reformismer

Utifrån denna syn på strategi/taktik menar Tronti att det finns två former av reformism, kapitalets och arbetarklassens reformism. En revolutionär kamp måste få dessa två reformismer att skiljas åt, så att arbetarrörelsen inte gör kapitalismens reformism till sin, utan använder reformismen för att stärka en revolutionär process. När arbetarrörelsen fungerar som arbetskraftens kollektiva försäljare och organiserare – säljare av arbetsfred, löneförhandlingar inom produktivitetsökningens ramar – är det en reformistisk praktik inom kapitalismens reformbehov, som verkar stabiliserande. ”Medan det är sant att arbetarklassen objektivt tvingar kapitalet in i tydliga, precisa val, så är det också sant att kapitalet sedan använder dessa val gentemot arbetarklassen. Kapitalet är vid detta ögonblick bättre organiserat än arbetarklassen: valen som arbetarklassen påtvingar på kapitalet löper risken att stärka kapitalet. Detta ger arbetarklassen ett omedelbart intresse att motverka dessa val.” Arbetarklassen tvingar kapitalismen till förändring, kapitalismen genomför dessa förändringar mot arbetarna. Det gäller att istället utnyttja de motsättningar som skapar kris för kapitalets reformism. Det gäller för klassen att blockera den dynamik som kapitalismen har behov av. Det är inte arbetarnas uppgift att lösa kapitalismens problem. ”[Arbetarklassen] har upptäckt (eller återupptäckt) den riktiga hemlighet som kommer att bli dödsdomen över deras klassfiende: den politiska förmågan att tvinga kapitalet in i reformism, och att sedan ohyfsat använda denna reformism för arbetarklassens revolution.” (s 91)

En klassanvändning av reformer hamnar därigenom ofta på kollisionskurs mot officiella partivänsterns reformism. Tronti betonar att det inte går ut på att använda kommunistpartiet PCI i ett revolutionärt syfte. Snarare: ”Dagens uppgift är helt negativ”, den handlar om att blockera den socialdemokratiska processen inom PCI – eftersom den reformismen stabiliserar kapitalet. En blockering av denna reformism innebär att blockera kapitalismens stabilisering och motverka kapitalets reformism i arbetarrörelsen. Det här är den första uppgiften som en politisk organisation har att uppnå med sin praktik, menar Tronti.

Ta Lenin till England

Den leninistiska strategin gick ut på att ta ”Marx till St Petersburg”, använda marxistisk analys för ett semiperifiert lands (Rysslands) outvecklade industriproduktion. Tronti föreslog istället att ta ”Lenin till England”, att föra in den politiska organiseringen till arbetarklassens högsta utvecklingsnivå, där kamperna, antagonismen och styrkan är som störst och mest utvecklad. Varje länk i kapitalismens konjunktur öppnar visserligen kampmöjligheter, men ”den svagaste länken är inte där kapitalismen är svagast, utan där arbetarklassen är starkast” (sid 120) Klassen innehåller alltid olika utvecklingsgrader. Relationen mellan de mest avancerade och de mest eftersläntrande delarna av klassen är alltid en fråga om hegemoni. Inte en hegemoni mot andra klasser (mellanskikt eller subalterna), utan en arbetarhegemoni inom klassen. Arbetarklassen måste i sin tur utöva en hegemoni över folket, få folket att inordnas i klassens dynamik. Klasshegemonin måste vara ett politiskt block av sociala krafter – inte parlamentariska partier – och samla alla arbetarklassens olika skikt i en allians. Här går Tronti i polemik med Gramscis och Togliattis syn på historiska block och partiets roll som ett ”folkparti”, som ett klassöverskridande projekt. Klasshegemoni för Tronti är ett projekt av arbetarklassens politiska klassammansättande.

Ett nytt koncept för politisk kamp behöver införas, som bryter den leninistiska distinktionen ekonomisk kamp/politisk kamp, arbetarkampens två sidor. Utan förenandet av Marx och Lenin delar sig dessa två sidor igen. Konsekvensen blir ett fack utan politiskt mål och ett socialistiskt ”folkparti” utan koppling till den konkreta klasskampen. Denna gamla uppdelning ekonomisk och politisk kamp, som är central för såväl den moderna reformismen som postleninismen, behöver överskridas. Kapitalismen har redan lämnat denna uppdelning bakom sig på det samhälleliga kapitalets nivå genom integration av stat och samhälle, politisk borgerlighet och kapitalistisk klass, maktinstitution och mekanismer för utvinna profit i produktionen. De arbetarkamper som låter sig begränsas till denna uppdelning hamnar i kapitalets reformism. Trontis kopernikanskt vända leninism betonar att den ekonomiska kampen i produktionen kan bli politisk, den fackliga/ekonomiska arenan måste ses som potentiellt politisk. Framför allt kan kampen om lönen under avtalsrörelsen politiseras, genom att få den att överskrida produktivitetsökningarna och därigenom slå direkt mot kapitalets profit. Men också utjämna arbetarhierarkierna och lyfta dem längst bak, som ett sätt att ena arbetarkamperna. På så sätt attackerar lönekampen den kapitalistiska maktens grund genom att höja arbetskraftens pris – därigenom är den direkt politiskt.

Men för att få facket att ställa radikalare krav måste det finnas ett tryck från en arbetarmakt underifrån. Det gäller därigenom att få till en arbetaranvändning av fackföreningarna, snarare än kapitalistisk användning av dem. ”Ju mer den politiska nivån hos arbetarklassen ökar och den kapitalistiska ekonomin enas, desto mer börjar fackets intresse integreras helt, som institutionell mediering, i kapitalismens intresse” (sid 99). Hatet mot fackpampar hos arbetarna överskrider ibland nästan hatet mot staten eller arbetsköparen, på grund av fackföreningarnas organisatoriska funktion inom den ”samhälleliga chefen”. Lönekampen, blockaderna och strejkerna kommer inte störta kapitalismen, men skapar kamperfarenheter och ger arbetarklassen en starkare position. Det är alltid bättre ”besegras” genom kamp än utan, menar Tronti. Kampen måste bli öppen, för att växa politiskt/organisatoriskt. Det gäller att välja attackpunkter på ”den högsta nivån, vid avgörande ögonblick, i frontala konfrontationer, som kommer att återta de mest elementära formerna av kamp och organisering: masstrejken, gatukonfrontationer och permanenta arbetarförsamlingar”. (sid 101) Där kan man uppnå en ”enhet i konfrontationen”.

Klass och parti

Utmaningen för Tronti är inte hur man löser relationen klass-arbetarrörelse-traditionell organisation eller spontanitet-organisation, utan hur man skapar en organisation av ny typ. Partifrågan är inte ett teoretiskt problem, utan ett praktiskt problem av att organisera kamperna och föra dem framåt, politiskt ena klassens olika kampnivåer. Partiet är det samma som en praktisk kapacitet att förutse och leda klassrörelsen i bestämda historiska situationer, utifrån taktikens lagar. ”Partiet är i denna bemärkelse inte bara den vetenskapliga bäraren av strategin, utan det praktiska organet för dess taktiska tillämpning. Arbetarklassen innehar en spontan strategi i sina rörelser och i sin utveckling, och partiet behöver bara upptäcka den, uttrycka den och organisera den. Men klassen innehar inte på något plan, vare sig det spontana eller organisatoriska, taktikens sanna och rätta moment.” (sid 113) Trontis leninism är därigenom arbetarklassens erövrande av taktikens värld, utvecklandet av en gemensam förmåga att taktiskt röra sig bland materiella fakta och förändra dem med sin kraft. Den ”revolutionära ledningen” är därigenom en levande motsättning utan någon lösning, menar Tronti.

Relationen parti-fabrikskamp måste uppstå i fabriken, för att sedan föras in i hela samhället och staten. Parollen måste vara ”partiet i fabriken” (och också se fabriken i partiet). Det gäller att rasera uppdelningen parti-fack, se facket som ett parti. Facket försvarar den samhälleliga arbetskraften materiellt, medan partiet är ett offensivt vapen, ett instrument för attacker i arbetarnas intressen. Men bara om partiet fyller sin offensiva funktion kan facket fylla sin defensiva. Istället för ett folkparti och klassfack behövs ett klassparti och ett folkfack, menar Tronti. Partiets uppgift är att ge den revolutionära processen baser (le basi), förbättra de objektiva villkoren för klassens kampmöjligheter och organisera de subjektiva krafterna.

I följande blogginlägg kommer vi se närmare på Trontis marxläsning, för att ytterligare se hur Trontis kopernikanska revolutionerande av leninismen får sitt stöd i läsningen av strategin i Marx texter.

Till kamrat vem som helst

Vad gör man dagen efter upproret? När barrikaderna redan rests, gatstenarna kastats, torgockupationen tröttnat, massmanifestationerna avlöst varandra, stormötena går på tomgång, tågstationen redan blockerats och en uppsättning korrupta politiker bara bytts ut mot en annan. När varje revolthandling gjorts, men inget förändrats. Vad händer då?

2007 kom Osynliga kommittén med sin bok Det stundande upproret. Det var en peppande bok man kunde ge till vem som helst, en medryckande föraning om den stormvind som skulle komma i den globala finanskrisen och krispolitikens spår. Och framför allt, vad vi – vem som helst – kunde göra när stormen kom. Sju år senare har Osynliga kommittén kommit med uppföljningen, Till våra vänner, som nu kommit på svenska (TankeKraft förlag 2015). Om Det stundande upproret var ett manifest, ett brett upprop för en kommande strid och en kommande kampgemenskap, är Till våra vänner den kranka eftertanken vad som gick snett, var revolterna körde fast och hur de kan komma loss ur den stagnation de drabbats av. Om Det stundande upproret vände sig till vem som helst, vänder sig Till mina vänner till Osynliga kommitténs vänner från kravallerna, torgockupationerna och blockaderna. Den är ett samtal kamrater emellan, sammansvurna i samma projekt. Ofta med udden polemiskt riktad mot andra deltagare i upprorsvågen; de ”vänsterister” som beskylls för ligga bakom revoltens misslyckande.

Trots att Till våra vänner närmar sig samma frågeställningar som revolutionärer i alla tider tvingats ta upp – frågan om aktörskap, relationen mellan revoltens olika subjekt, mellan strategi och taktik, voluntarism och organisation, revolt och revolution, organisationens (partiets) roll – lyfter Osynliga kommittén fram deras diskussion som annorlunda. Deras manifest är ett ickemanifest, partiet ett ickeparti, organisationsformen en ickeorganisation, subjektet ett identitetslöst ickesubjekt. Må så vara. Projekt mår ofta bra av att dra en polemisk demarkationslinje mot sina föregångare och utmåla sig själva som något helt annat. Som sådana fungerar Osynliga kommitténs skrifter bra även för dem som inte delar deras slutsatser, som poetiska provokationer, korrigeringar och ifrågasättande, som tvingar alla att betrakta sina egna projekts risker och tillkortakommanden. De är lika uppfriskande att läsa när man håller med som när man inte håller med.

Tristast blir skrifterna däremot när de liknar skuggboxning mot parodiska skildringar av andra kommunistiska teoribildningar som deltagit i samma revolter. Osynliga kommittén snor och inspireras friskt från sina teoretiska ”konkurrenter”, för att sedan spotta ut de oönskade resterna och tillskriva andra närstående strömningar. De som borde vara närmast utmålas som längst bort och det stora hotet mot varje uppror – till och med fiender på insidan, förskansade i våra huvuden.

Så varför inte göra en tillbaka-kaka och göra samma läsning i retur av Osynliga kommitténs skrifter, se vad vi kan använda, sno tillbaka och vad vi kan dumpa. Låta de autonomistiska teorier de försöker digestera explodera i deras mage, som en trojansk häst, och fritt få blomma upp och återbefrukta Osynliga kommitténs projekt i en annan riktning än vad de själva tänkt sig. Vad händer om man läser Till våra vänner med Negris, Trontis och operaisternas glasögon? (Tack till kamrat Krigsmaskinen för uppslaget!)

Upprorets tid

Ett sympatiskt drag i Osynliga kommitténs insurrektionalism är deras uppmaning till handling nu. Direkt, omedelbart och omedierat. Det finns inget gyllene tillfälle att vänta på, ingen ultimat situation som ska uppstå, inget strategiskt kairos att vänta in. Det är bara att börja, där du är och med dem du har runtomkring dig. För Osynliga kommittén är den historiska tiden upphävd, det gäller bara att avtäcka kollektiviteten som redan finns där, färdig i de delade motståndshandlingarna. Det finns inget löfte om framtida extaser eller en mytisk urtid, det är bara i nuet som möjligheten att förändra världen existerar.

Men sen ett aber. Upproren har kommit, men inte revolutionen, konstaterar Osynliga kommittén krasst. Revolten visade sig inte övergå i revolutionen. Den lyckades inte förbinda kortsiktiga och långsiktiga handlingar, taktik och strategi, ackumulera segrar som kunde leda till en systematisk förändring.

Vad fick upproren att stanna av? Osynliga kommittén har två svar. Det ena är att se hur kampcyklerna upplöses när de lyckas bli generaliserade och blivit allmängods. ”Sedan 2005 är det som om antiglobaliseringsrörelsen har upplösts av verkligheten. Den har försvunnit, just därför att den har förverkligats”. Under krisprotesterna tog alla folkliga protester, även de fascistiska på Maidantorget, globaliseringsrörelsens erfarenheter som sin självklara grund. Nätverksorganiseringen, aktionsdagarna, rådsförsamlingarna, den breda militansen, alternativmedian, blockaderna, kritiken mot finanskapitalismen – de har alla blivit allmängods. Globaliseringsrörelsens partikularitet försvann därmed genom generalisering. Antagonismen hade konstituerats på en högre nivå, som Negri hade uttryckt det. Protesterna kan därigenom aldrig vända bakåt, utan utgår alltid i sin stundande kampcykel från en ny nivå. Kommitténs andra svar, och där placerar de sig i en lång fransk ultravänstertradition, är att se vänstern som problemet. Det är vänsterismen som håller tillbaka revoltörerna och bestulit dem på revolutionen. Det krävs bara en sista brytning. ”Revolutionärernas passionerade rivalitet med vänstern håller kvar den på samma terräng, snarare än att frigöra dem. Låt oss kasta loss”. Därför är Till våra vänner en paradoxal skrift, eftersom kommittén där – till skillnad från Det stundande upprorets insurrektionalism och skapande av kommuner – återvänder till en vänsterbegreppsapparat: revolutionen, produktionen, partiet osv.

I sin recension av Till våra vänner ställer Jason E Smith frågan: kom verkligen upproren? Var verkligen torgrörelsen upprorisk? Den lyckades inte utmana några djupare maktstruktur – ens i Egypten – utan lämnade dem intakta. Protesterna inriktade sig mot åtstramningspaket snarare än i mot relationerna i produktionen eller i ett reellt utmanande av statliga våldsmonopolet. Istället för att se proteströrelsen som något kapat av en vänster, måste man kanske betrakta dess brister inifrån: att den redan från sin start var begränsad, motsägelsefull, bar på reformistiska illusioner och förhoppningar. Men också att protesterna agerade inom geopolitiska intressen och med konkurrerande reaktionära krafter som också försökte fånga momentumet, vilket kastade in de sociala protesterna i inbördeskrig (som i Syrien och Libyen).

Vem som helst

Upproret kan bedrivas var som helst och följaktligen av vem som helst. Saknas det därigenom subjekt och antagonistisk subjektivering för Osynliga kommittén? ”Det finns inget nytt revolutionärt subjekt vars framträdande skulle undgått upptäckt fram tills nu. Om man då hävdar att det är ‘folket’ som är ute på gatorna, då är det inte ett folk som existerade i förväg, utan som saknades i förväg”.

Här förlitar de sig tungt på den italienska filosofen Giorgio Agamben och hans teori om vemsomhelst-singulariteter och deras relation till den kommande gemenskapen (hos kommittén, i form av kommunen). Agambens vemsomhelst-singularitet är ingen ny subjektivitet, utan ett angrepp på identitet, suveränitet och teleologi. Agamben försöker tänka i koncept som överskrider identiteter och inte är förbundna med kollektivitet. Vemsomhelst är en singularitet som varken är universell eller partikulär, något som spelar roll oavsett vad det är och inte kan reduceras till sina egenskaper. Detta märkliga subjekt som ett ickesubjekt, en (icke)aktör som inte kan koopteras av staten och som flyr undan suveränitetens logik. Grunden är en vägran, undandragande, Bartlebys ”I prefer not to”, snarare än formerandet av ett nytt subjekt. Denna vemsomhelst-singularitet tar sig på en kollektiv nivå uttryck i en kommande gemenskap / kommun, utifrån vemsomhelst-singulariteternas antagonism mot suveräniteten. Denna gemenskap går för Agamben inte att se som någon gemensam essen.

Hos Osynliga kommittén kommer det här tydligt till uttryck på synen på upproret och blockadens (icke)subjekt: om strejkens subjekt under 1800- och 1900-talet var arbetaren, är blockaden/upprorets (icke)subjekt ”vem som helst”. Men denna syn motsägs i kommitténs egna skrift genom att samtidigt betona den unika position och kunskap som arbetarna sitter på i produktionen, som av kommittén reduceras till en kunskap om produktionsprocessen som kommunerna måste stjäla för att kunna blockera den. Att utgå från sin materiella position och situation – som borde vara kommitténs utgångspunkt – dribblas bort och kantrar över i en idealistisk voluntarism. Här måste perspektivet vändas rätt igen.

Marx perspektiv står i kontrast till Agambens; hur motsättningarna och antagonismen i produktionen, de olika relationerna till produktionsmedlen och deras olika former av inkomst hos Marx tar sig uttryck i en subjektivering som blir klasserna som aktörer. Men det finns också hos Agamben en tydlig skillnad mot Negri, Deleuze, Guattari och Foucault, som delar kritiken mot teleologi och suveränitet – och som likt Agamben betonar singulariteter snarare än homogena sammansättningar. Negri, Deleuze, Guattari och Foucault ser däremot det gemensamma som något som måste produceras, ett heterogent sammansättande av olika singulariteter i ett gemensamt projekt. Det blir mycket mer fruktbart att läsa Osynliga kommitténs kommande kommuner genom de senares glasögon, än Agambens, som något som måste skapas, ett politiskt projekt som måste sammansättas och singulariteter som måste förbindas i en ömsesidig pakt. Kommitténs beskrivning av den medeltida innebörden av kommunen, ”Den gemensamt svurna eden bland invånare i en stad eller på landsbygden att hålla ihop”, befinner sig redan i denna fåra. Pakten hos Osynliga kommittén motsvarar Negris syn på multitudens sammansättande, från ontologisk till politiskt formerande, genom en gemensam pakt för att backa varandra, räknandet av sin egna kraft som källan till frihet. Detta sammansättande är inte ett identitetsprojekt, utan snarare något som genom sina kombinationer överskrider subjekten. Kommunen är varken kooperativen, facken, kollektiven eller de sociala centren – utan det som uppstår när dessa samverkar, sammansvärjs och kombineras. ”Det var samarbetet mellan allt detta, livet som utvecklades mellan allt detta, och som inte kan tilldelas någon av dessa aktiviteter, någon av deras entiteter”. ”Kommunen är då det som får alla ekonomiska gemenskaper att kommunicera sinsemellan, det som genomborrar den och överskrider den, den är sambandet som motarbetar deras benägenhet till självupptagenhet”. Osynliga kommittén rör sig här redan bortom Agamben, som ser gemenskapen som reellt redan existerande och bara kräver ett perspektivskifte, ett annat sätt att förhålla sig till världen.

Blockaden – mål eller medel

Om fabriksarbetarna som subjekt hade strejken som sin kampmetod i produktionen är vem som helst-singulariteternas kampmetod idag blockaden. Makten har flyttat ut ur institutionerna, menar Osynliga kommittén, och in i infrastrukturen. Makten är biopolitisk och verkar direkt in i våra levda världar, men den verkar – vilket är det viktiga – genom sin cybernetiska styrning över en utspridd infrastruktur och dess kommunikation. ”Regerandet finns inte hos regeringarna”, istället för att se på statsmakten måste man se ”dess politiska konstitution är dess materiella konstitution”.

Produktionen sker i flöden och fabriken ersatts av produktionsanläggningar, som flödets noder. Snarare än producera färdiga varor ägnar sig dessa anläggningar åt en omvandling av det som passerar in och ut, för att sedan skickas vidare till nästa nod för fortsatt bearbetning eller montering. Arbetaren har reducerats till en maskinövervakare, vars uppgift snarare är att träda in för att åtgärda stopp i arbetet – medan maskinerna utför produktionen. Den cybernetiska kapitalismen har helt införlivat reproduktionen i sig, det finns inte längre någon separat eller semiautonom reproduktions- eller distributionssfär.

Den cybernetiska kapitalismen är sårbar överallt, genom att dess flöden löper igenom hela samhället och potentiellt går att blockera. Vem som helst kan blockera produktionen, inte enbart arbetaren. Och attackerar man produktionens flöden attackeras kapitalismen i hela sin totalitet.

Jason E Smith ser här en av de svagaste bitarna i Osynliga kommitténs resonemang. Den missar den roll blockaderna av logistiken spelat historiskt de senaste 40 åren. Oftast har blockaderna varit det sista redskapet att ta till under en social protest eller facklig konflikt. Blockaderna har ofta snarare haft rollen som generaliserade strejker, där fackföreningarna initierat protesterna och kunnat styra dem. Så även i det exemplet Osynliga kommittén tar upp, med rörelsen 2010 mot pensionsreformen i Frankrike där facket CGT stängde ner oljeraffinaderierna med sina strejker och vem som helst kunde generalisera strejkerna genom blockaderna av bensintransporter och trafik. Men dessa blockader kontrollerades till syvende och sist av CGT, som kunde utöva sin hegemoni över dem.

Arbetarnas särställning i produktionen försvinner i kommitténs jämställande av produktion, distribution och cirkulation. Osynliga kommittén reducerar denna strategiska position enbart till en fråga om knowhow. Fabriksarbetarnas möjlighet till strejk kom ur en koncentration av arbetare i fabriken, en kunskap om arbetsprocessen som gav viss kontroll över arbetet, råvaror och lager. ”Den som vet hur ett system fungerar kan också sabotera det på ett effektivt sätt”. Med den cybernetiska kapitalismen måste motståndet stjäla denna kunskap och göra den tillgänglig för vem som helst. ”Att konstruera en revolutionär kraft idag är just detta, att artikulera alla de nödvändiga revolutionära världarna och teknikerna, sätta samman den tekniska intelligensian till en historisk kraft och inte ett system för regerande”.

Frågan är vilken funktion blockaderna fyller. Hos Osynliga kommittén verkar de mest ha ett strategiskt antikapitalistiskt värde, genom att de negerar produktionsprocessen. Men stärker blockaderna verkligen vår makt? Alberto Toscano riktar i texten ”Logistik och opposition” en operaistiskt influerad kritik av kommitténs fokusering på logistiken. Toscano saknar en diskussion om hur produktionen kan användas och omställas till nya mål. ”Interstitial enclaves or temporary liberated zones, ornamented by discourses of withdrawal and difference, have widely replaced the reference of an advancing, unifying and largely homogeneous planetary movement of liberation”, skriver han. Detta resulterar i en fetischering av brytningen, som inte skapar några förutsättningar för en ickekapitalistisk livsform.

Toscano beskriver det som en ”katastrofisk optimism” hos Osynliga kommittén, att blockerandet av kapitalismens flöden i sig skulle resultera i en antikapitalistisk kollektivitet – men att resultatet likaväl kan bli en massiv irritation och öppna för reaktionen. Istället frågar Toscano efter ”hur kan vi vända strukturer/flöden som separerar oss från kollektivt handlande till ny användning/mål snarare än bara stoppa dem”. Hur kan kapitalistiska strukturer göras användbara snarare än oanvändbara för oss, vilka tendenser i dem kan omvandlas i riktning mot ett kommunistiskt samhälle?

Den snabbt växande urbanismen vilar på allt längre och omfattande försörjningskedjor, vilket försätter en intensifierad exploatering och expansion. Så logistiken har en central funktion, ur ett maktperspektiv. ”The metropolis is in fact a processing centre”. Dessa försörjningskedjor bygger på standariseringar, i allt från gemensamma förvaringsformer (moduler, containers) till streckkoder, kommunikationssystem, infrastruktur och regleringar. Istället för att se blockaden som mål, blir det ett mer strategiskt perspektiv att betona den som medel – att se vilka maktredskap det ger arbetarna att skaffa sig bättre förhandlings- och styrkeposition genom sin möjlighet att kunna avbryta produktionen. Toscano lyfter fram Sergio Bolognas undersökning av hamnarbetares kamp över försörjningskedjehanteringen som exempel. Eller varför inte Angry Workers of the Worlds undersökningar av migrantarbetares kamp i den brittiska logistiksektorn. Blockaden skiljer sig på så sätt inte från strejken, vare sig som kampmedel eller i fråga om subjekt (inom och emot produktionen).

Här blir blockadstrategin mer intressant att sätta in i dagens autonoma diskussioner internationellt om den sociala strejken. Hur kan blockaderna användas för att generalisera konflikter i produktionen, skapa nya sammansättningar inom och utanför produktionen på ett samhälleligt plan. Blockaden kan på så sätt användas som maktmedel för att vinna segrar och bygga makt, som avancerar klassens positioner inom och emot kapitalets utvecklingstendens.

En konstituerande motmakt

Ett användbart redskap i Det stundande upproret och Till våra vänner är kommitténs (heideggerianskt färgade) beskrivning av kommunernas varande territoriet och beboende av rummet. Här finns fantastiska verktyg att använda sig av. Bildandet av kommuner, av sammanslutningar av konspirationer, handlar om att bebo områden. Kommittén pekar på ordet geografis etymologi, som geo-grafi – att skriva in sig i ett område. Kommunen skapar ett politiskt territorium som inte nödvändigtvis följer rummet, utan bryter mot det, förgrenar sig och expanderar. De skriver ständigt in andra i sin geo-grafi. ”Genom sin blotta existens river den isär rummets uttänkta indelning och dömer varje viljesats till en ‘rumslig samhällsplanering’ att misslyckas”.

Jason E Smith lyfter fem användbara steg av subjektivering, där han bänder på Osynliga kommitténs teser, för att ta stegen från vem som helst via kommunen till det historiska partiet:
1) Betonandet av arbetarna som förkroppsligande av tekniska kunskap inom produktionsflödena. Hur arbetarna måste skaffa sig en ”strategic intelligence of the present”.
2) Hur strejken kan ses som en territoriell aktion (blockaden som social strejk). Strejkens genomslag och påverkan på ett territorium avgörs hur mycket den lyckas involvera de utanför, skapa lojaliteter i kvarteren. Det gäller lika mycket idag som under arbetarrörelsens uppkomst.
3) Hur gemenskaperna och kommunerna baseras på inbördes hjälp och solidaritet
4) Hur kommunerna inte bara blockerar eller saboterar produktionen, utan övertar och transfomerar den.
5) Se partiet som hur kommunernas territoriella fästen bildar en allt tätare etisk väv, en konspiration och inbördes pakt.

Den stora skillnaden mellan Osynliga kommitten/Agamben och de autonoma/Negri är synen på konstituerande makt. Agamben och kommitténs beskrivning av den cybernetiska makten och biopolitiken genomsyras av dess syn på den statliga suveräniteten, dess övervakning och upprorsbekämpning. Detta perspektiv på den suveräna statsmaktens regerande läggs sedan som ett raster på förståelsen av kapitalismen. Ekonomiska kriser reduceras till subjektiv politik för att genomdriva omstruktureringar, ”destabilisera för att stabilisera”. ”Krisen inte är ett ekonomiskt faktum utan en politisk metod för att regera. Vi genomlever inte en kris för kapitalismen, utan en triumf för kriskapitalismen” – här ligger kommittén inte så långt från Negris 70-talsskrifter. Kapitalismen verkar genom bryter upp och omstrukturera samhället, genom en cybernetiskt verksam biopolitik.

Motståndshandlingen blir enbart att angripa (”alla svin har en adress”) eller desertera undan den suveräna maktens kontroll. Makten måste destitueras och fråntas sin legitimitet. ”Att destituera makten är att beröva den dess fundament”. Varje diskussion om konstituerande makt kan för kommittén därigenom bara ses som att återge den suveräna makten legitimitet. ”Att inrätta eller konstituera makt är att ge den en bas, en grund, en legitimitet”. Syftet med den ”konstituerande maktens fiktion” är att regera revolutionen.

Här blir kommitténs skuggboxning som tydligast, där de inte kan ta av sig Agambenglasögonen när de läser Negri. Negris användning av begreppet konstituerande makt (hämtat från Machiavelli och Spinoza) handlar inte om att ge den suveräna statskonstitutionen ett nytt fundament och legitimitet, utan Negri diskuterar snarare hur den maktbas som suveräna makten åberopar kan undandras. Genom Spinoza försöker Negri se hur den konstituerande makten kan bli en öppen process, där en sammansättning och rättigheter ges immanent, genom singulariteternas ömsesidiga förbindande, konspirerande och uppbackande av varandra, snarare än garanteras genom negativ maktöverlåtelse till en rättighetsgaranterande suverän. Den konstituerande makten Negri söker är den som destituerar den konstituerade makten. Begreppet blir ännu mer potent när det kombineras med operaisternas läsning av Marx begrepp levande arbete.

Ironiskt nog beskriver det Foucaultcitat kommittén lyfter fram exakt den logik Negri betonar med multitudens politiska sammansättande: ”Den dialektiska logiken är en logik som låter motsägelsefulla termer sammanstråla, inom det homogenas domän. Och jag föreslår att man ersätter denna dialektikens logik med strategins logik. Strategins logik framhåller inte motsägelsefulla termer i det homogenas domän, vilket utlovar deras upplösning i en enhet. Strategins logik har till funktion att undersöka vilka samband som är möjliga att etablera mellan olikartade termer, vilka förblir olikartade. Strategins logik, det är logiken i det heterogena samband, inte logiken i det motsägelsefullas homogenisering”.

Det här är partiet. För såväl Negri som Osynliga kommittén. En sammansättning eller konspiration som skapas. Agamben skulle däremot aldrig skriva under på det, det är långt ifrån hans vemsomhelst-singulariteters kommande gemenskap.

Eventifieringen

Vid varje protestvåg de senaste åren har det startat en diskussion om sociala medias roll. Är de nya protesterna möjliga på grund av sociala media (facebookrevolutioner, infokaskader, twitterstormar och bloggbävningar), eller missar teknikfixeringen helt de bakomliggande orsaker och den vardagliga långsiktiga organisering som föregått de öppna protestutbrotten – de fysiska mötena ansikte till ansikte mellan människor? De teknikoptimistiska perspektiven, om de nya organisatoriska möjligheterna till mobilisering och kampanjer genom sociala media, ställs mot teknikpessimistiska om ökad övervakning, klickjakt, postpolitisk tomt åsiktsposerande och ökat näthat. Ur ett aktivistiskt perspektiv är det däremot inte svårt att se att sociala media förändrat förutsättningarna för sociala rörelser att verka och mobilisera: det påverkar rörelsernas subjektivitet, temporalitet och spatialitet – de måste förhålla sig till aktörskap, tid och rum på ett annat sätt. Det blir extra tydligt när man ser på de större manifestationer de senaste åren – vilka som organiserat dem, vilka som kommer dit, vilken spridning de fått: hur Facebook kommit att bli den överlägset viktigaste mobiliseringsplattformen. Det har skett en eventifiering av sociala protester.

Hastigheten
Innan sociala media krävde manifestationer en lång planering. Demonstrationshyper behövde tid för att byggas upp. Internationella aktionsdagar beslutades ofta ett halvår i förväg, som enda sättet att få internationell samtidighet i frågor som skulle lyftas på ett europeiskt eller globalt plan. Mobiliseringarna behövde spridas genom flygbladsutdelningar, affischer och klistermärken för att folk skulle komma. Reclaim the city-gatufesterna i början av 00-talet tog detta ett steg längre, med användandet av gatukonst och graffiti i mobiliserande syfte. Det gav ett synligt inslag i gaturummet, på elskåp, ansikte-mot-ansikte-möten – budskapen fanns ofta kvar även efter manifestationen. Blixtinkallade spontana manifestationer var ovanligare och genomfördes genom telefonkedjor. De riktigt stora manifestationerna krävde massmedial uppbackning, att tidningar och teve lyfte upp dem i förhand och gav dem en hype. Interaktionen med media tar en helt annan form idag, mobiliseringarna inom sociala media lever i en intim symbios med etablerade media. Många manifestationer sker i direkt svar på en upprörande nyhet, i en emotionell respons som liknar moralpanikens. Ett beslut om en manifestation kan bli viral på några timmar och snabbt spridas över hela landet (och utanför). En massdemonstration som svar på en händelse inom 24 timmar är inte längre ovanligt. En lyckad demonstration skapar dessutom lätt en epidemi över resten av landet.

Initiativet
Det är inte bara de sociala medieplattformarna, utan även hastigheten, som förändrar vilka sociala aktörer som kan kalla till en demonstration. Vem som helst kan starta ett facebookevent. Tidigare var det otänkbart att en enskild individ skulle kalla till en manifestation – med eventifieringen har det blivit vanligt. Det innebär också att individer ofta tar initiativet snabbare än nätverk, nätverk med självständiga lokala grupper snabbare än organisationer och partier. Det problematiska är att frågan ofta kommer att tillhöra den som är snabbast att ta initiativet, de får rama in problematiken och ge den ett narrativ. Vilket sker mer eller (ofta) mindre genomtänkt, pga hastigheten i utförandet. Vem som skaffar sig hegemoni i frågan förskjuts från vilka som arbetar kontinuerligt med frågan till vem som är snabbast på att exploatera den och ta initiativet vid särskilda händelser. De kommer att representera en hel social protest, vara dess ansikte och röst. Detta har förflyttat makten bort från traditionella organisationer över till nätverk och individer, speciellt de personer som har satt i system att direkt utlysa protester. Den person eller organisation som gör ”eventet” kan själv välja vilka andra organisationer eller aktörer som ska släppas in och få delta. Ofta ser vi därför flera olika kallelser; en första som får masspridning av en individ eller grupp, och fler efterföljande först någon vecka senare, kallade till av organisationer som behövt ta upp det internt i sin beslutsstruktur – och som ofta försöker efterhärma det första framgångsrika enskilda initiativet men få in den i deras problemformulering. Så kunde en privatperson kalla till den första spontana kaotiska manifestationen efter Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 (”vem vare som fuckin’ rösta?”), medan uppföljningsdemonstrationerna togs över av trotskistiska Rättvisepartiet socialisterna och åter paketerades in i en traditionell mötesstruktur, med organisationstalare och långa appeller.

Kunskapen
Manifestationerna samlar betydligt fler och är frekventare än tidigare – utan att vanan att arrangera demonstrationer har ökat. Det är lätt att starta ett facebookevent, svårare att sätta ihop en scen, koppla ihop en ljudanläggning, sammanställa ihop ett peppande mötesprogram, ha en uttänkt demorutt, ha en kapacitet att genomföra en olydnadsaktion eller skydda manifestationen mot polisangrepp. Demonstrationsarrangörerna är mer utelämnade till polisens ”upprätthållande” mötesordningen, än att själva kunna styra demonstrationens syfte och mål.

Verifieringen
Tidigare så var inte bara demonstrationens budskap viktig, utan även vem som var avsändaren. Vilka som arrangerade en demonstration påverkade vilka som slöt upp. Med eventifieringen handlar det nu allt mer bara om budskapet, vem som arrangerar det har kommit att bli mindre viktigt för dess spridning. Arrangörerna kan vara okända privatpersoner, adhoc-aktionsgrupper som ingen hört talas om eller okända nätverk. Det har kommit att allt mer handla om vad demonstrationen agerar i för sammanhang, vilken nyhet eller händelse den är ett svar på. Eftersom eventsen visar hur många som ”attendar” så hänger mycket på hur viral manifestationen lyckas bli – om den lyckas uppnå en snöbollseffekt så ansluter sig ännu fler, och arrangör bakom blir mindre viktig. Det blir därigenom också oklarare vilken sorts demonstration man beger sig till, vilka som egentligen står bakom och vad det verkliga syftet är.

Uppföljningen
För många av facebookmanifestationerna är manifestationen i sig målet. Den som startat eventet vill ha ihop folk till demonstrationen och släpper sedan frågan, utan att fundera på var folk tar vägen sen. Istället för att se demonstrationen som en del av en kampanj, eller som en startpunkt på ett engagemang som måste följas upp med organisering och aktiviteter, är eventet slutpunkten. Organisationer och nätverk har ett intresse i att engagera deltagarna i fortsatt arbete, men massmöten sammankallade av privatpersoner är isolerade händelser i sig, utan att arrangören har en fortsatt tanke om hur man går vidare för att genomdriva de krav och frågor manifestationen väckt. Facebookeventen blir därigenom ofta snarare slutet än början på en organisering, de fångar upp en indignation, kanaliserar den till ett enskilt avgränsat tillfälle, en symbolisk åsiktsmarkering.

Tolkningen
Eftersom facebookeventen oftast inte väger in fortsättningen, vad som sker efter folk samlats, så tar de heller sällan i övervägande hur manifestationen kommer att presenteras och tolkas. Varje manifestation är ett iscensättande av en konflikt, men det är fortfarande öppet hur de skildras, vilket narrativ de sätts in i. Facebookeventsen kan därför lätt tas upp av etablerade politiska aktörer, opionsbildare eller ledarskribenter för att lägga fram deras egna teser. När manifestationen saknar ett eget medialt efterarbete öppnar det upp för att andra gör det, utifrån sina egna målsättningar.

Kapningar
Just oklarheten vem som står bakom manifestationerna och vem som har sammankallat eventsen öppnar lätt för kapningar. När ett event nått massdeltagande är lockelsen stor att använda plattformen för att föra ut andra frågor, även efter att initiativtagaren lämnat aktiviteten. Vi kan ta Utopikarnevalen 2010 som exempel, där arrangörerna lämnade den sammankallade kampanjen ”Ta tillbaka välfärden” vind för våg efter sin gatufest och facebookgruppen togs över av ökända vänstertroll, som använde den övertagna plattformen för att trolla sönder andra vänsterorganisationers arrangemang och events. Svenska Occupyrörelsens facebookforum och events blev snabbt en samlingsplats för konspirationsteoretiker och högerextrema att kunna lägga upp sina länkar. Eller Anonymous demonstration mot SL:s prishöjningar våren 2015, där det lämnade eventet gavs ny datum, namn och plats för det antisemitiska Partiet de fria.

Kontrollen
Beroendet av Facebook för att genomföra stora manifestationer har gjort demonstrationsarrangörer utelämnade till ett privat företags nycker och polisen har lätt kunnat be Facebook stänga ner evenemang, som till exempel antifascistiska motdemonstrationer, med hänvisning till att de kan utvecklas till ordningsstörningar. Facebookeventet gör det också lätt att kartlägga, uppskatta och planera det polisiära bemötandet av demonstrationer. Facebook har också, efter den arabiska våren och de senaste årens krisprotester, gjort mycket för att försvåra att eventsen ges masspridning, gjort det svårare att bjuda in stora mängder deltagare. Det enda sättet för eventen att växa i styrka har varit att det skett viralt och snabbt, medan mer långsiktiga mobiliseringar varit sårbarare för nedstängning. Evenemangen har också blivit ett sätt för Facebook att kunna göra pengar på sitt community, genom att allt mer ta betalt för spridning genom sponsrade marknadsföringskampanjer. Sociala protester har därigenom kommit att bli allt mer utelämnade åt ett kommersiellt företag för att kunna nå ut och genomföras.

Identitärerna – från vitmaktmusik till metapolitik

De senaste åren har de högerextrema grupperna ökat sin närvaro på Internet. Portalen Nordisk.nu, för att ta ett exempel, har i skrivande stund över 15 000 registrerade användare. Framför allt bland ungdomar är det idag mer regel än undantag att de exponeras för högerextrem propaganda. Med tanke på att det för drygt tio år sedan väckte våldsamma reaktioner när en betydligt mindre andel ungdomar förklarade sig ha kommit i kontakt med vitmakt-musik, är det märkligt att utvecklingen väckt så lite uppseende. En förklaring kan naturligtvis vara att den högerextrema propaganda som finns på Internet uppfattas som relativt rumsren. Det kan till och med uppfattas som ett framsteg när de högerextrema grupperna går från våldets till ordets – och musikens – propaganda. Men blir de därigenom mindre farliga?

Den här artikeln kommer att undersöka om den högerextremism som idag dominerar på Internet på något avgörande sätt skiljer sig från de former som dominerade i slutet av det för den högerextrema scenens vidkommande våldsamma 1990-talet. Samtidigt som jag tecknar en bakgrund till de organisatoriska och ekonomiska strukturer som gjorde offensiven på nätet möjlig, kommer jag också att undersöka om den tekniska omvandlingen följs av en ideologisk. Jag kommer att försöka besvara följande frågor: vilken roll spelar musiken i utvecklingen av de nazistiska organisationerna, hur ser dessa grupper på politik, vilka interna och externa svårigheter möter det nazistiska moderniseringsprojekt som tar form runt musiken och så småningom även Internet, och i vilken mån har detta projekt inspirerats av internationella förebilder? Genom att besvara dessa frågor vill jag belysa den idémässiga och politiska kontinuiteten i utvecklingen från Nordland till Nordiska förbundet – trots att organisationernas respektive verksamheter är relativt olikartade.
Det finns olika sätt att genomföra en studie av det här slaget. Allra bäst kanske det är att knyta kontakter inom den studerade rörelsen och studera den genom långvariga fältstudier. Detta har inte varit möjligt för mig, jag har inte haft tillgång till de resurser som en sådan studie skulle fordra. Den här artikeln har skrivits utan offentligt stöd, och på min fritid. Den är baserad på texter; i en del fall tryckta, i andra fall virtuella. I en del fall har dessa texter varit allmänt tillgängliga (om än ibland svåra att få tag på), i andra fall har de kommit i mina händer tack vare personer vars identitet jag måste skydda.

Jag har följt diskussioner om politisk strategi, både interna och offentliga, bland de personer som arbetade med tidskriften Nordland och som fortsatte vidare via Folktribunen till att starta Nordiska förlaget. Den offentliga diskussionen har förts via artiklar i tidningarna och på organisationernas officiella webbsidor, den interna i foruminlägg och i redaktionella epostbrev som jag har fått tillgång till och har i sin ägo. Jag har också försökt följa diskussioner av och kring Peter Melander, Lennart Berg, Daniel Friberg, Lars Linden – alla med från Nordland till Nordiska förbundet – samt Filip Jelder (”Peter Andersson”) på Nordland och Joakim Andersen (”Oskorei”), ansvarig för bloggportalen Motpol.nu som är knuten till Nordiska förbundet. Artikeln bygger huvudsakligen på texter som dessa personer skrivit och som behandlat taktik och strategi, samt målsättningen med de politiska projekten. En del av de uppgifter jag redovisar har jag emellertid alltså fått från personer som omfattas av källskydd (jag bidrar till den här antologin som journalist, inte som akademisk forskare). I de flesta fallen gör jag ingen anmärkning angående detta, men jag har i ett mindre antal fall ändå markerat att så är fallet.

Artikeln är uppdelad i sex delar, samt ett summerande och avslutande avsnitt. I den första tecknar jag den tidiga historien, där framförallt musiktidningen Nordland spelar en viktig roll. Runt musiken skapades både en strategi och en infrastruktur, som framgångsrikt motstod kritiken från de båda andra lägren – de som valde att bilda främlingsfientliga partier och de som föredrog att arbeta i våldsamma aktionsgrupper. I andra avdelningen tittar jag närmare på Nordlandgruppens ideologi, som övertog element från den franska nya högern. Under några år i början av 2000-talet samarbetade gruppen runt Nordland, nu ombildad till Nordiska förlaget, till en början framgångsrikt, med det främlingsfientliga partiet Nationaldemokraterna. I den tredje delen visar jag hur de sedan utvecklade en egen teoretisk bas, vilket för fram till den utvecklade ideologi, metapolitiken, som jag behandlar i den fjärde avdelningen. I den femte avdelningen behandlar jag utvecklingen av en mångfacetterad närvaro på Internet. Där har den egna ideologiutvecklingen ytterligare skjutit fart, vilket bland annat har lett till stora konflikter i frågan om vilka organisationsprinciper som är lämpligast. Dessa konflikter beskriver jag i artikelns sjätte avsnitt. Det idémässiga innehållet i den senare ideologiska nyorienteringen beskriver jag i avsnitt sju, som handlar om de så kallade identitärerna. I den åttonde och sista delen summerar jag artikeln och för en diskussion om hur den tekniska och strategiska utvecklingen hänger ihop, och hur denna parallella utveckling gjort det möjligt för en grupp aktivister som härrör ur den nazistiska musikrörelsen på 1990-talet att etablera en egen ideologisk position och identitet, om än huvudsakligen med virtuell existens. Samtidigt är de konflikter som artikeln tecknar viktiga att förstå, eftersom de i hög grad är samma motsättningar som i juni 2009 stoppade den årliga gemensamma nationaldagsdemonstrationen. En antirasism som inte förstår mekanismerna bakom den nazistiska rörelsens framgångar och motgångar, står snart handfallen.

Musiken som vapen – och andra vapen
Vi börjar vår beskrivning av den nationella kulturkampen under 90- och 00-talen med ”slaget om Brottby”, som musiktidningen kom Nordland i efterhand att kalla händelsen. Det amerikanska bandet Max Resist hade just gått av scenen och det återförenade kultbandet Vit aggression spelade sina första låtar inför de trehundrafemtio unga skinnhuvudena i publiken. Då bestämde sig polisen för att ta sig in i lokalen i syfte att stoppa tillställningen. Polisen möttes av flaskkastning och grep därför alla konsertbesökarna, inklusive det amerikanska bandet.

Händelsen den 3 januari 1998 markerade en skärpt hållning gentemot de nynazistiska vitmaktkonserterna. En liknande konsert några veckor senare stoppades helt sedan polisen skickat tillbaka ett engelskt band direkt vid ankomsten till flygplatsen och dessutom avbokat konsertlokalerna. Samtidigt pågick rättsprocesser för hets mot folkgrupp mot de ledande skivbolagen för vit makt-musik och deras ekonomiska redovisning började allt mer att synas i sömmarna.
Under några korta år i mitten av 90-talet var Sverige ett världscentrum för produktionen av vitmakt-musik. Tidningen Nordland, med en upplaga på 15 000 ex, betraktades internationellt som den främsta i sin genre; deras postorderverksamhet hade det största utbudet av musik och de band de signat till sitt skivbolag var eftertraktade liveakter på konserter i Europa och USA. På hemmaplan drog Nordlands konserter 600-1000 besökare, siffror som vida överträffade deltagarantalet på de demonstrationer extremhögern arrangerade under 90-talet.

När tidningen Nordland vintern 1994-95 gav ut sitt första nummer, hade tidningens grundare Peter Melander redan lång erfarenhet av alternativ medieproduktion. Melander startade 1986 Sveriges första vitmakt-musikfanzine Streetfight, som han senare följde upp med de än mer radikala tidningarna Vit Rebell och Storm. Genom tidningarna knöt Melander också tidigt kontakt med det brittiska bandet Skrewdriver. Han organiserade flera konserter med dem i Sverige, och med deras stöd startade han musiktidningen Blod och Ära som en del av Skrewdrivers internationella musikrörelse, Blood & Honour. Efter Skrewdriver-sångaren Ian Stuarts död hösten 1993 utbröt en ledarstrid i brittiska Blood & Honour. Melander bröt med den ledande fraktionen och döpte om sin tidning till Nordland.
Grundtanken i Nordlands politiska projekt var att musiken fungerade som ett effektivt kampvapen genom att medvetandegöra ungdomar och direkt förmedla dem nationella känslor. Musikern Matti Sundqvist sammanfattade Nordlands strategi på följande sätt:

Jag är helt övertygad om att musiken är det bästa sättet att väcka de unga och få dem att förstå att de faktiskt är värda något, till skillnad mot vad samhället och massmedia påstår. Vi måste verka som en motpol till MTV och dylikt, som hjärntvättar den vita ungdomen med det självhatande budskapet. Vi måste lära dem att känna stolthet istället för skuld, styrka istället för självförakt och folkgemenskap istället för egoism.

Musiken hade också större genomslagskraft än andra former av propaganda och nådde betydligt fler än extremhögerns flygbladsutdelningar, tidningsförsäljningar och opinionsarbete. Men det fanns de inom den nationella rörelsen som var skeptiska inför den stora tilltron till musiken och dess betydelse, och som förordade andra metoder och själva antingen anslutit sig till den nya Blood & Honour-ledningens ultramilitanta linje (inspirerad av brittiska Combat 18) eller försökte bygga politiska kamporganisationer (som Nationalsocialistisk front, här: NSF). En tredje grupp valde den populistiska strategin (som Sverigedemokraterna). Nordland argumenterade för att det fanns en väg mellan partibyggandets kompromisser och den ultramilitanta linjens kompromisslöshet:

Våra fiender försöker desperat beskriva oss som en marginell företeelse medan skeptikerna menar att det är meningen att vi bör förbli en ”modetrend”. Det är dock ett obestridligt faktum att var tionde svensk tonåring någon gång har lyssnat på musik som öppet manar till kamp för vårt folks överlevnad och stolthet över vårt eget unika ursprung.

Kopplingen mellan vitmakt-musiken och den politiska aktivismen var stark, men det var långt från självklart vilken form den skulle ta sig. Till en början var kopplingen direkt, musikerna var också aktivister. Med tidningen Storm som nav organiserades det löst sammansatta rasrevolutionära nätverket Vitt ariskt motstånd 1991. Bandmedlemmarna i vitmakt-grupperna, som Vit aggression, Division S och Dirlewanger, var samtidigt ledande i de lokala VAM-grupperna. När VAM-medlemmarna började fängslas för bankrån och vapenstölder riktades myndigheternas uppmärksamhet även mot tidningen Storm, och Peter Melander fälldes för uppvigling. När Nordland startades försökte Melander därför hålla ett större avstånd till de politiska organisationerna. Försöket att 1996 bygga upp och stödja en ny rasradikal organisation, Nationella alliansen, med de då frigivna gamla VAM-aktivisterna blev kortvarigt och slutade i en brytning mellan Nordland och de aktivistorienterade unga nationalsocialistgrupperna kring den militanta nyhetsbulletinen Info-14.

Efter detta betonade Nordland vikten av att musikrörelsen skulle vara självständig och agera fristående från den politiska rasrevolutionära rörelsen. Musiken var ett propagandavapen, men måste stå fri i förhållande till den politiska grenen och istället användas i arbetet för en ”värderingarnas revolution hos ungdomen”. Nordland såg som sin uppgift att bereda väg för kommande politiska organisationer, inte att vara den organisationen:

Det är exakt det som är vår uppgift: Att plöja marken åt de organisationer som har målet att genomföra sina program från en framtida maktposition.

Genom denna form av kulturkamp var Nordlands målsättning att utvecklas från en ”underjordisk ungdomsprotest” till en ”nynordisk motkultur” , ett slags alternativ kulturell infrastruktur som ”ska bli så stark att den är kapabel att konfrontera det sönderfallande samhällets.”

Ett försök att bredda Nordlands verksamhet och även stimulera framväxten av en alternativ rasradikal mediastruktur inleddes 1997. Nordland hade vid den här tiden expanderat och hade såväl redaktioner som lagerlokaler i Stockholm, Linköping och Göteborg. Tidningarna Framtid i Göteborg, Folktribunen i Stockholm och Gripen i Östergötland startades med Nordlands bistånd. Nordland var vidare tidiga med att utnyttja Internet som medium. Tillsammans med Daniel Fribergs Göteborgsprojekt Alternativ media startade Nordland det elektroniska veckonyhetsbrevet Frihetsbrevet. Tanken att bygga en alternativ infrastruktur som ett samhälle i samhället fanns dock inte bara inom Nordland. Även Alternativ media och stockholmsorganisationen Nationell ungdom drev liknande projekt, med målsättningen att starta en egen struktur av nationella företag.
När massgripandet i Brottby inträffade och produktionen av vitmakt-media börjat försvåras, var Nordland redan på väg att överge praktiken som ren musikrörelse. Musikrörelsens tillbakagång kom att ske parallellt med ett ökat behov av reorganisering inom den högerextrema miljön och frågan debatterades i alternativmediernas tidningar. Nordland publicerade texter inspirerade av Derek Hollands bok Den politiske soldaten, som handlar om den nationella kämpens uppgift och ansvar. De gav 1999 ut boken Sturm 33 om SA-mannen Hans Maikowskis gatukamp i trettiotalets Tyskland. Av de böcker Nordland gav ut var det dock Corneliu Codreanus Till mina legionärer (på svenska 2001) som kom att få störst inflytande på de nya nationella organisationerna. Codreanu grundade och ledde den rumänska 30-talsorganisationen Ärkeängeln Mikaels Legion, kallad Järngardet – en organisation som lyftes fram ur historiens dimmor och hyllades som förebild av den italienska inflytelserika nyfascistiska organisationen Tredje positionen på 70-talet. Boken översattes av Nordlands Dan Berner och blev en stor inspirationskälla vid uppbyggandet av organisationen Svenska motståndsrörelsen, som organiserades efter legionärernas modell.
Den nya organisationen Svenska motståndsrörelsen (SMR) lanserades 1998 av tidningen Folktribunen och Nationell ungdom i Stockholm. Senare samma år gick Alternativ media i Göteborg upp i denna organisation. Nordlands Göteborgsbutik valde också att öppna en försäljningsverksamhet, Midgård, i egen regi. Nordland fick det därmed allt svårare att klara sig ekonomiskt, trots att de öppnat en butik i Linköping. Nordlands butik kallades allmänt ”bunkern” och sköttes av Anders Lagerström. Hösten 1999 kom sista numret av Nordland. Tidningen lades ner och även Nordland gick upp i SMR. Peter Melander och Lennart Berg från Nordland samt Daniel Friberg från Alternativ media började arbeta med Folktribunen. Med de erfarna redaktionsarbetarna från Nordland i den nya tidningen höjdes kvalitetsnivån väsentligt. Tidningen blev mer professionell samtidigt som de mest vulgärrasistiska formuleringarna tonades ner. Folktribunen blev under åren 1999-2001 den viktigaste tidningen inom extremhögern med en läsekrets som bestod av såväl de rasrevolutionära aktivisterna som Sverigedemokraternas sympatisörer. SMR etablerade ett livligt utbyte med Tredje positionens italienska arvtagare, Forza Nuova, och tyska Nationaldemokratische Partei Deutschlands, NPD. Dessa organisationers national- och socialrevolutionära inriktning hade starkt inflytande på SMR. Organisationen var militant och radikal, men utan betungande koppling till 30-talets nazism och fascism.

Folktribunen försökte behålla det rasradikala innehållet från tidigare nationell kamp förpackad i en mer acceptabel form, utan att använda frasradikala slagord och klyschor. Således lades stor vikt vid formuleringarna i tidningen. Lennart Berg sammanställde en särskild mall till alla skribenter för hur tidningsnotiserna skulle utformas:

Målsättningen är att läsaren ska få intrycket att vi med våra notiser helt enkelt förmedlar den oförfalskade sanningen om vad som händer i världen, utan att alls lägga in några egna värderingar. Det betyder inte att vi inte ska vinkla nyheterna överhuvudtaget, utan bara att vinklingen ska vara så sofistikerad att den inte märks för ett otränat öga. Vinklingen gör sig framförallt gällande i form av det urval av nyheter vi förmedlar, vilket ger sig mer eller mindre automatiskt, eftersom vi skriver om det som intresserar oss och som vi anser vara viktigt, och som kan få läsaren att stödja vår sak. Den gör sig också gällande i det ordval vi använder, vilket i korthet innebär att vi alltid ska använda ord med en positiv klang när vi skriver om oss själva, eller om våra fienders fiender, och ord med negativ klang för att beteckna våra fiender. Detta innebär inte att beteckningarna inte skall vara med sanningen överensstämmande. Våra fiender kan exempelvis betecknas med ord som ”svenskfientlig”, ”regimtrogen”, ”politiskt korrekt”, eller i särskilt allvarliga fall, ”folkförrädare” eller ”kollaboratör”; medan våra egna kan betecknas med exempelvis ”patriot”, ”regimkritiker”, ”politiskt inkorrekt”, ”oliktänkande” eller ”oppositionell”. På samma sätt är vår kamp inte i första hand en kamp för att ”kasta ut invandrare”, utan en nationell befrielsekamp; en kamp mot främmande exploatering, och för svenska folkets rätt till sitt eget land.

I Ytterby grundade Daniel Friberg våren 2000 tryckeriet Rennemo Tryck AB tillsammans med två medlemmar från Nationell Ungdom, SMR:s ungdomsförbund. Under det följande året trycktes där en stor del av extremhögerns material. Rennemo tryck fick flera tryckfrihetsmål mot sig, bland annat för att ha tryckt upp NSF:s skrifter utan att ange vare sig tryckeri eller tryckort. Ett eget tryckeri förenklade för SMR att ge ut egen propaganda, såväl en tabloidtidning och flygblad samt böcker som Till mina legionärer. Den mest omfattande kampanj Nationell ungdom kom att driva var Alternativ medias ”Operation nordisk kvinnofrid”, med flygbladsutdelningar i hela landet riktade mot invandrares överrepresentation i gruppvåldtäkter. Flera lokalgrupper byggdes upp av organisatörerna Daniel Friberg och Lars Lindén i Göteborgs förorter.

Sommaren 2001 utbröt en konflikt mellan SMR:s mer nationalsocialistiskt influerade ledare Klas Lund och den nationalrevolutionära inriktningen kring Folktribunens redaktion. Redaktionen riktade kritik mot att Klas Lund misskötte sina uppgifter som ledare för organisationen. Lund uteslöt då Daniel Friberg varpå redaktionsmedlemmarna Peter Melander, Lars Lindén, Anders Lagerström och Lennart Berg direkt följde Friberg och lämnade organisationen. Svenska motståndsrörelsen utvecklades därefter snabbt i en mer klassiskt nationalsocialistisk riktning. För att stärka kontrollen flyttade Svenska motståndsrörelsen Rennemo tryck till Uppsala. Motståndsrörelsens aktivister tömde senare med våld butiken Bunkern i Linköping på alla Nordlands produkter. Historien om Nordland och dess inflytande över den svenska vitmakt-musikrörelsen hade därmed nått sitt slut.

Den nordiska rasen
Två av Nordlands skribenter och översättare, Dan Berner och Omar Filmersson, bildade 1999 tillsammans med Robert Almgren ett ideologiskt sidoprojekt: Föreningen för Folkens Framtid (FFF). Föreningens syfte var att lyfta fram den amerikanska debattören Richard McCullochs nya rasteorier. Till en början arbetade de med att översätta McCullochs skrifter och artiklar, som lades upp på hemsidan. De gav ut McCullochs böcker, Det rasliga fördraget (i original 1994) och Änglarnas levnadsöden (i original 1982). Under polisrazzian mot Rennemo tryck 20 oktober 2000 hittades makulatur från Det rasliga fördraget i containern utanför tryckeriet, vilket ledde till att Föreningen för Folkets Framtid uppmärksammades i media.

Richard McCulloch förespråkar en raslära där mångfalden ges ett egenvärde. Istället för att rangordna och socialdarwinistiskt se raser som i konflikt och konkurrerande – McCulloch försökte distansera sig från de nynazistiska rörelserna – förespråkade han att FN skulle erkänna den rasliga mångfalden och tillskriva de olika raserna rättigheter; rätten till skillnad. I de rasliga rättigheterna skulle rätten till eget territorium ingå. Globalisering, migrationsflöden och masskonsumtion innebar en nivellering av alla rasliga skillnader, att mångfalden utplånades. Risken med detta upplösande av raserna i en enhetlig massa, beskrev McCulloch som ett gigantiskt folkmord. Den ras som befann sig i farozonen att först utrotas, var den McCulloch kallade den ”nordiska rasen”. Genom sin starka emfas på rasernas divergens och mångfald, hamnade McCullochs ståndpunkter nära den franska nya högerns så kallade etnopluralism.

Föreningen för folkens frihet publicerade sina böcker vid en tidpunkt när de hade som störst möjlighet att få genomslag. Det var inte bara i Svenska motståndsrörelsen som en stor grupp aktivister uteslöts sommaren 2001. Ännu mer betydande var den splittring som skedde inom Sverigedemokraterna, där partiorganisatören Tor Paulsson och en krets av aktivister från avdelningen i Haninge uteslöts efter att ha konspirerat mot partiledningen om makten i partiet. Med Tor Paulsson lämnade en stor del av gräsrotsorganisatörerna Sverigedemokraterna och skapade under sommaren 2001 en ny partistruktur: Nationaldemokraterna. Paulsson fångade upp de personer som uteslutits ur Svenska motståndsrörelsen och involvera dem i det nya partiprojektet. Stora delar av Nationell ungdom Göteborg och Linköping gick över till Nationaldemokraterna. Partiets första offentliga kampanj, mot gruppvåldtäkter, var också en direkt kopia av Nationell ungdoms ”Operation nordisk kvinnofrid”.
Föreningen för folkens frihet fick stor betydelse för utformandet av Nationaldemokraternas ideologi. Omar Filmersson skrev partiprogrammet tillsammans med partiideologen Vávra Suk, och baserade det helt på McCullochs teorier – även om ordet ras byttes ut mot etnicitet. Etnopluralismen tog sig hos Nationaldemokraterna uttryck i bland annat stöddemonstrationer för Tibets frihet. På grund av att Nationaldemokraterna bildats, och Dan Berner något senare dömdes till fängelse för dråp, lades FFF ner. Omar Filmersson och Robert Almgren gick med i Nationaldemokraterna och fick där nyckelpositioner – även om Filmersson på grund av sin etniska bakgrund – hans far kommer från Bangladesh och hans mor är värmländska – aldrig fick några utåtriktade partiuppgifter. Filmersson fortsatte på eget bevåg översättningarna av McCullochs skrifter och startade förlaget Preservationist Books som en fortsättning på FFF.

Parallellt med arbetet inom Nationaldemokraterna startade Anders Lagerström hösten 2001 ett nytt förlag ur resterna av Nordland i linköpinglokalen Bunkern. Förlaget fick det McCulloch-inspirerade namnet Nordiska förlaget. De första boksläppen på det nya förlaget bestod också av McCullochs skrifter.

Med ena foten i Nationaldemokraterna och den andra utanför hos Nordiska förlaget började den gamla Nordlandkretsen samla sig igen och åter bygga upp sitt nationella medieimperium. Gruppen försökte knyta till sig intressanta skribenter, framför allt var det Jonas De Geers radikalkonservativa magasin Salt som lockade. När De Geer offentliggjorde att han planerade att lägga ner Salt inleddes förhandlingar för att starta ett nytt tidningsprojekt tillsammans med medlemmar ur Nationaldemokraterna och redaktionen från Folktribunen. Den syndikalistiska tidningen Arbetaren avslöjade planerna på den nya tidningen, och Jonas De Geer drog sig ur projektet. Istället startades Nationaldemokraterna i april 2002 en egen tidning, Nationell idag.

Nordiska förlaget släppte emellertid inte planerna på en bredare nationell tabloid. Tidningen Folkets nyheter startades 2003 av Lennart Berg från Folktribunen/Nordland och förre kristdemokraten Björn Herstad, från det konservativa nätverket Engelbrekt. Målsättningen var att tabloiden skulle bli den första nationella veckotidningen. I tidningen skrev kretsen från Nordiska förlaget, samt Henrik Johansson från McCulloch-inspirerade Internetprojektet Nationens änglar, och Jonas De Geer. Efter tre nummer tog Nordiska förlaget officiellt över tidningen.
Nordiska förlaget planerade ytterligare en tidning, Nordisk frihet. Målgruppen var besökarna på Salem-manifestationerna, minnesmarscher för ett ungt skinnhuvud som mördades i en utdragen misshandel i stockholmsförorten Rönninge i december 2000. Salem-manifestationerna innebar en möjlighet för den nynazistiska rörelsen att bryta sig ur den isolering den befunnit sig i sedan slutet av 90-talet och gjorde det möjligt för dem att börja organisera offentliga tillställningar igen. Nordlands förra redaktör Peter Melander hjälpte arrangörerna i Salemfonden med designen och utformandet av propagandan till manifestationerna. Inför Salem-manifestationen 2003 släppte Nordiska förlaget ett provnummer av Nordisk frihet, som delades ut gratis till de cirka 2000 marschdeltagarna. Tidningen var till utseendet identisk med Nordland, bara logotypen var ändrad. Kring tidningen samlade Melander en redaktion med deltagare från andra nationella projekt, som Robert Almgren från Nationaldemokraterna och Timmy Grohs från Info-14. Även innehållet påminde om Nordland, fast med den viktiga skillnaden att musiken nu hade en mindre framträdande roll.
Sommaren 2004 inträffade en händelse som blev katastrofal för Nationaldemokraterna. På midsommarafton misshandlade partiorganisatören Tor Paulsson sin flickvän inför ögonen på de andra partikamraterna. Paulsson uteslöts, och med honom lämnade partiledaren Anders Steen och hela Haninge-gruppen Nationaldemokraterna. De följande månaderna skakades Nationaldemokraterna av interna strider om makten, och en majoritet av lokalgrupperna och partimedlemmarna hoppade av organisationen. Kvar blev den radikalare kretsen kring ungdomsförbundet. Med Nationaldemokraternas sammanbrott lämnade även Nordiska förlaget-kretsen partiet och satsade istället på att bygga upp sin egen struktur igen.

Folkbildarna
När Nationaldemokraterna rasade ihop var Nordiska förlaget tillbaka på samma punkt där de stått fem år tidigare, med en liknande struktur som på Nordlandtiden; en förlags- och postorderverksamhet som sköttes från Linköping, en stark lokalstruktur i Göteborg och tidningsredaktioner med bas i Stockholm och Karlstad. Tryckeriet låg fortfarande i Estland. De hade med sig ett omfattande adressregister, baserat på Sverigedemokraternas och Nationaldemokraternas medlemsregister, sammanslaget med tidningarna Nordlands och Salts prenumerantregister. Direkt efter Nationaldemokraternas sammanbrott började Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet planera ett nytt organisationsprojekt: Nordiska förbundet. Målet var att skapa en organisation runt tidningarna och förlaget för att sprida deras verksamhet, genom föredragsserier, försäljning och studieverksamhet:

Det har varit ett önskemål från flera håll att utvidga Nordiska förlagets verksamhet med en medlemsorganisation med inriktning mot just folkbildning, så att fler kan vara delaktiga i det viktiga arbetet med att sprida kunskap om den politiskt inkorrekta aspekten på vår historia, samtid och framtid. Den närmaste kretsen kring Nordiska förlaget har därför sonderat terrängen och förberett en lansering av en sådan organisation under en längre tid.

Genom telefonförsäljning till de olika adressregister som Nordiska förlaget satt på skulle de kunna sälja in förlagets produkter och värva medlemmar till förbundet. De skulle anställa telefonförsäljare på kommission. Starten av förbundet förbereddes under hösten 2004, med en föredragsserie i Göteborg, där Nordiska förlaget fortfarande hade kvar den gamla Nationell ungdom-strukturen. Peter Melander förklarade syftet i den interna korrespondensen:

Nordiska förbundet kommer således [snarare] att verka som en skola, en skola som arbetar med en folkbildningsprocess, den process som initierats genom Nordiska förlagets verksamhetssfär, än [som] ett politiskt parti eller gruppering.

Nordiska förbundet skulle verka för att skapa en ”nordisk nationalstat”, som sammanfaller med den ”nordiska rasen”. Vägen dit skulle gå genom ”folkbildning”, ”kulturkamp” och skapandet av ett ”alternativsamhälle”. Arbetarrörelsens gamla begrepp ”folkbildning” gavs en helt ny betydelse. I dokumentet Kampen för ett nordiskt förbund beskriver de förbundets historiska mission: ”[s]å första uppgiften är att utbilda ett ledarskap som kan förmedla den nordiska tanken till folket; så fröna som kan skördas av senare generationer”; vidare läser vi att inspirationen kring begreppet ”kulturkamp” har hämtas från franska nya högerns nyläsning av den italienske marxisten Antonio Gramsci:

Kulturkampen är viktig i det första steget. Medvetenheten om en egen kultur är en förutsättning för att kunna bekämpa vår kulturs fiender. Istället för att vara en anti-rörelse, måste vi bygga upp en pro-rörelse. Ett nytt samhälle ska byggas upp efter att det nuvarande rasat.

Under beteckningen Folkgemenskap skriver de i presentationstexten ”Framtiden tillhör de som erövrar den”:

Nordiska förbundet kommer att odla en orubblig gemenskap genom gruppsamverkan och inåtriktad solidaritet; vi kommer att bygga ett samhälle i samhället, förstärka våra positioner inom alla samhällsområden av betydelse och bygga upp en ekonomisk styrka; vi kommer att odla fram en elit som helt och hållet, och uthålligt, underordnar sina egna intressen under gruppens; vi kommer att underlätta för medlemmarna att bilda barnrika familjer och föra över Nordiska förbundets värderingar till den uppväxande generationen.

Som en uppföljning på lanserandet av Richard McCullochs teorier, blev Nordiska förbundets första verksamhet att introducera en annan amerikansk rasteoretiker i Sverige. Hösten 2004 släppte Nordiska förlaget David Dukes Den judiska rasismen (urspr. 2003) i översättning av Jonas De Geer och med efterord av Lennart Berg. Boksläppet väckte uppmärksamhet och Östgöta-Correspondenten ägnade en utförlig recension åt att påvisa de antisemitiska konspirationsteorierna i Linköpingsförlagets bok:

Om du ser ”Nordiska förlaget” på en bok eller skiva – då är det hög tid att dra öronen åt sig. Det är det vi vill visa i dag.

David Duke var en dem som ”moderniserade” Ku Klux Klan på 1970-talet, och han lyckades efter en personvalskampanj bli invald till en distriktsplats i New Orleans. På senare år driver han den rasideologiska organisationen European-American Unity and Rights Organization (EURO), som organiserar årliga internationella konferenser. Nordisk frihet rapporterade 2004 om dessa konferenser, och våren efter begav sig en svensk delegation bestående av Lennart Berg från Nordiska förbundet och Vávra Suk från Nationaldemokraterna dit. Den täta kontakten med David Duke fick Nordiska förbundet att ta över honom till Sverige för en föredragsturné i februari 2005, med föredrag i Stockholm, Göteborg och Helsingborg.
David Duke blev också huvudtalaren på Nordiska festivalen, ett årligt kulturevenemang som Nordiska förbundet höll för första gången hösten 2005. Nordiska festivalen är en helgfestival där Nordiska förbundet har försäljningsbord och presenterar internationella författare och teoretiker för en svensk publik. Festivalerna innehåller också spelningar med internationella vitmakt-artister och kan betraktas som arvtagare till Nordlands konserter; de hålls på hemlig plats på landsbygden dit de föranmälda deltagarna fraktas i bussar. Förutom David Duke fick de 300 besökarna höra tal av Klaus Menzel från NPD, Tyskland, Tord Morsund från tidskriften Nation & Kultur, Norge, och Henrik Johansson från Nordiska förlaget.

Metapolitik
Med bildandet av Nordiska förbundet centraliserades de olika tidnings- och opinionsprojekten: Nordiska förlaget, Folkets nyheter och Nordisk frihet samlades under samma tak och formell ägare blev det nya aktiebolaget NFSE AB. Nordiska förbundet blev ingen framgång vad gäller tillströmningen av nya medlemmar och organisationens folkbildande verksamhet, i form av föredragsserier och möten, höll sig på en begränsad nivå. Det område Nordiska förbundet istället skulle expandera på var internet, med för den nationella rörelsen banbrytande projekt. Nordiska förbundet lyckades knyta flera professionella programmerare till sina projekt. Flera av de skribenter som talade på Nordiska festivalen (Henrik Johansson, Tord Morsund) eller skrev i Folkets nyheter drev egna bloggar på nätet. Sommaren 2006 började planer växa fram på att samla dessa bloggar i ett gemensamt projekt. Initiativtagarna var de inflytelserika bloggarna Oskorei (Joakim Andersen), Anark (Pär Sandin) och Autonom (Tord Morsund). Flera av skribenterna hade fått kontakt via internationella webbaserade diskussionsforum, som Skadi.net, där en fri diskussion kring ett bredare fascistiskt idéhistoriskt arv fördes. Här skapades ett intresse för konservativ revolution, Julius Evolas traditionalism, italienska tredje positionen och den franska nya högern – strömningar som dittills inte hade haft något fäste i den svenska nationella debatten. I juli startades bloggportalen Motpol, som ett samarbete mellan bloggarna och Nordiska förbundet. I Folkets nyheter presenterades bloggportalen:

Skribenterna representerar ett brett politiskt och ideologiskt spektrum, men är alla förenade i en gemensam värdegrund baserad på värnandet om nordisk kultur och tradition.

På Motpols internforum började Nordiska förbundet för första gången lyfta fram den franska Nouvelle droïte, nya högerns, teorier. Den del av teorin som först fick inflytande var den kulturkamp som utvecklades av Antonio Gramsci. I nya högerns händer blev Gramscis teorier om kamp om hegemoni en flexibel teori om ”metapolitik”; ett slags högergramscianism. Fokus flyttades bort från politiken, både den parlamentariska och utomparlamentariska, och inriktades istället på dess förstadium: var etableras värderingar och attityder och var skapas idéer? Varför verkar den radikala högern alltid på förhand diskvalificerad från varje offentligt politiskt samtal? Den nya högern försökte med den gramscianska metapolitiken förstå hur samhällelig konsensus, kulturella värderingar och samtycke producerades i samhället. Vann man denna ”kulturkamp” skulle politiken följa, eftersom politiska partier sällan gick emot den offentliga opinionen och det allmänna förnuftet.

I den internt mycket diskuterade artikeln ”Europas metapolitiska återfödelse” skrev den tyska nya högern-teoretikern Pierre Krebs från Thule-Seminar:

Man kan nämligen inte störta någon politisk apparat utan att dessförinnan ha försäkrat sig om den kulturella makten som den politiska makten ytterst vilar på. Först måste man vinna folkets samtycke: man måste först inverka på idéerna, sedvanorna, tankesätten, värdesystemet, konsten, utbildningen. Inte förrän människorna känner behovet av skifte som en självklar nödvändighet vacklar därefter den från det allmänna konsensus lösgjorda politiska makten – och faller. Metapolitiken är något av ett revolutionärt krig på världsåskådningens, tankekonstens och kulturens nivå.

Om det var liberalismens hegemoni över tänkandet som var huvudmotståndaren för den franska nya högern, var det i Motpols tappning snarare 68-vänstern. Den nya vänstern hade lärt sig sin Gramsci, och även om de förlorade kampen om de ekonomiska och politiska institutionerna hade de tagit och erövrat den kulturella makten genom att ta över universiteten och media. På Motpols internforum rekommenderade administratörerna från Nordiska förbundet en artikel ur vänstertidskriften Clarté om Gramscis teorier som obligatorisk läsning för alla som skulle delta i Motpol-projektet.

Det här är den strategi som kommunisterna använde i sitt angrepp på Sverige. Deras mål var att förbereda en politisk revolution. Och i ett långsamt positionskrig lyckades man delvis bearbeta det folkliga medvetandet genom att infiltrera och ta kontroll över samhällets meningsförmedlande institutioner (skolan, kyrkan, massmedia). Den så kallade ”marschen genom institutionerna”.

Även om vänsterns teorier om ekonomisk demokrati, övertagandet av produktionen, urvattnades, hade de uppnått hegemoni med sina idéer och åsikter om antirasism och feminism, genom sin kontroll över ”tänkandets laboratorier”. Därigenom blev jämlikhetsidéer och positiv särbehandling, massinvandring och mångkultur, kärnfamiljens upplösande och acceptansen av homosexualitet politiskt genomförbara och försvarbara, oavsett vilket parti som satt vid makten. Våren 2006 publicerade Nordiska förlaget boken Kritikerkulturen (i original 1998) av amerikanen Kevin MacDonald där detta kulturella maktövertagande skärskådades. I Folkets nyheter sammanfattade Lennart Berg huvuddragen i McDonalds bok i en artikel om just Frankfurtskolan och 68-rörelsens ideologiska rötter.

I Europas metapolitiska återfödelse skissade Krebs på en metapolitisk strategi för att bemöta vänsterns inflytande:

Det är just den metapolitiska nivån som är vår utgångspunkt. Vi vill också ta över tänkandets laboratorier. Vår uppgift är därmed att mot den egalitära moralen, den egalitära socioekonomin ställa en världsåskådning baserad på differentiering: det innebär en kultur, en etik, en socioekonomi som respekterar rätten att vara olika. Vi vill skapa de värde- och världsåskådningssystem som är nödvändiga för att säkra den kulturella makten.

Amerikanen Michael O’Meara lyfte fram tre målsättningar för den nya högerns metapolitiska projekt. Den metapolitiska kampen måste ta sig an de dagsaktuella frågorna, ta de aktuella idéer som är populära, och försöka vända dessa, rekuperera dem, till sin fördel. Allt från postmodernism till filmatiseringar av Tolkiens böcker går att läsa selektivt och användas för att kommunicera den nya högerns värderingar. Bloggaren Oskorei nämner Alternativ Medias kampanj mot gruppvåldtäkter, Operation nordisk kvinnofrid, som ett framgångsrikt exempel på hur den nationella rörelsen lyckades vända den statliga kampanjen Operation kvinnofrid till sin fördel och få den att riktas mot det mångkulturella samhället.

Det andra målet är att hela tiden försöka underminera de liberala humanistiska idéerna, genom att exempelvis lyfta fram forskning som visar på det mångkulturella samhällets problem, sociobiologiska rön som kan användas för att undergräva begrepp som jämlikhet, eller genom att påvisa hur den liberala staten säger sig vara baserad på frihet men fängslar ”oliktänkande”. Det tredje och mest storslagna målet är att vinna kulturell hegemoni inom samhällseliten, genom infiltration och övertagande av samhällsinstitutionerna.

Motpol följdes under det närmaste året av fler projekt. I oktober 2006 lanserade Nordiska förbundet Motpols systerprojekt, det nätbaserade deltagaruppbyggda wikiuppslagsverket Metapedia.org. Den alternativa encyklopedin Metapedia ”har ett metapolitiskt syfte, att informera om tabubelagda eller medvetet bortglömda ämnen och företeelser för att påverka samhällsdebatten, kulturen och historiesynen”. Metapedias uppbyggnad följer samma struktur, har samma utseende och arbetsform som uppslagsverket Wikipedia. Den svenska varianten följdes under de följande åren av versioner på danska, tyska, engelska, franska, portugisiska, tjeckiska, ryska, slovakiska, spanska, ungerska och rumänska, uppbyggda enligt samma mall. På Metapedia samsas artiklar om nationell historia, politisk teori och svensk kultur, med namnlistor på makthavare, antirasister och journalister. Den senare aspekten uppmärksammades av Sveriges Radios journalist Christoph Andersson i en artikel i Dagens Nyheters kulturdel i februari 2007: ”Bakom portalen döljer sig ett register, som i huvudsak delar upp människor i två kategorier: judar och svenskar. Detsamma gäller för företag: judiskägda och svenskägda.” Justitiekanslern inledde en granskning av Metapedia, men valde att inte väcka åtal eftersom NFSE Media AB hade skaffat utgivningsbevis för sidan hos radio- och tv-verket och omfattades av pressfriheten. Nordiska förbundet bemötte mediedrevet som följde DN-artikeln med att starta en insamling som samlade 100 000 kronor till en egen rättsfond för att försöka stämma Christoph Andersson och Dagens Nyheter för förtal.

Efter Motpol och Metapedia inledde Nordiska förbundet arbetet på sina nästa Internetsatsningar. Programmerarna började utveckla ett Internetspel, Imperium, med den stora skaran av spelare på World of Warcraft och liknande onlinespel som målgrupp. På Motpols forum berömde bloggaren Nordsol spelidén som

en genial idé, att skapa ett politiskt inkorrekt dataspel. Man lägger upp hinder och så vidare som kräver nationellt tänkande för att komma vidare? Spelaren upplever att han måste tänka mycket fritt och självständigt för att ta sig fram vilket han kanske också gör, men tänkande är ändå helt styrt från början för att förmedla en viss världsåskådning!

I mars 2007 lanserade Nordiska förbundet Altermedia, en nationell version av vänstermedia-nätverket Indymedia. Den globalt samlande domänen tillhörde David Duke:

Altermedia sedan 2002 har fungerat som en alternativ nyhetsbyrå som förmedlar politisk inkorrekta nyheter och information. Nätverket har idag 22 upplagor i 18 länder. Altermedia är även enligt uppgift den mest välbesökta nationalistiska nyhetssidan på nätet – med 30 000 unika besökare per dag.

Altermedias franska grundare, Emmanuel Brun d’Aubignosc, bjöds även över till Nordiska festivalen hösten 2007, för att tala och presentera tankarna bakom projektet.

Nordisk.nu
Det nätprojekt som fick störst genomslag är internetcommunityt Nordisk.nu, som Nordiska förbundet öppnade i april 2007. Under det första året som nätforumet existerade fick det 10 000 medlemmar. Forumet försöker vara en nationell variant av andra populära ungdomscommunities på nätet, såsom Lunarstorm, som håller en strikt linje mot hets mot folkgrupp på sitt forum. I en presentationstext beskrivs Nordisk.nu på följande vis:

Har du också fått nog av att när någon väl protesterar mot detta blir han kallad ”rasist”, ”fascist”, ”nazist” och så vidare och därefter utkastad ur communityt av dess politiska kommissarier?

”Trött på Lunarstorm? Välj det svenska alternativet. Vi ses på Nordisk.nu” ”Fuck Lunarstojm! Nu finns svenskarnas mötesplats… Nordisk.nu”, heter det vidare på två av klistermärkena för Nordisk.nu. Designen på hemsidan är befriad från nationella eller vitmakt-relaterade symboler och bryter mot den annars rådande ”kampinriktade”, pompösa eller militanta estetik som andra nationella sidor har. Istället används en populärkulturell design, ofta med dataillustrationer. Av bilderna och estetiken går det inte att avgöra sidans politiska innehåll. Startsidan har formen av en nyhetsportal. De nyhetsforum som presenteras är Nordiska Förbundets egna Motpol.nu och Metapedia.se, samt Motstand.nu.

I likhet med andra webbcommunitys består Nordisk.nu inte bara av diskussionsforum. Varje medlem erbjuds en egen medlemssida med gästbok och blogg, samt möjligheter att skicka privatmeddelanden och lägga upp bilder i ett gemensamt fotogalleri. Medlemmen väljer själv vilken grad av anonymitet eller öppenhet hon/han vill ha. Communityt har många interaktiva funktioner, för att göra sidan mer attraktiv att återkomma till: där finns tävlingar, omröstningar, ”Nordiska mp3-radion” (med ”800 låtar i flera olika genrer”, varav många är släppta av band signade på Nordiska förlaget eller dess föregångare Nordland) och en spelavdelning med klassiska dataspel. I communityts egna webbomröstningar ges även en enkel statistik över besökarna. Av 190 svarande anger ca 43 % att de är i åldrarna mellan 16 och 20, ca 27 % i åldrarna 21-25 och 17 % mellan 26-30 år, som är de tre stora ålderskategorierna. Av 1 129 tillfrågade uppger hälften att de hittat till Nordisk.nu genom en kompis, och 32 % via länkar från annan webbplats.

Det politiska syftet med communityt är inte lätt att se vid första ögonkastet, eftersom det är utformat som ett deltagande forum. Det är istället genom att se vilka diskussionstrådar som läggs upp, lyfts överst (”klistras”) och vilken rangordning som forumen kan ge, som konturerna på ett sådant projekt börjar skymta. Den näst högst placerade forumdelen handlar om ”Aktivism och manifestationer”. Där har tre separata avdelningar skapats för aktiviteterna Nationaldagen, Nordiska festivalen och Salem-manifestationen. Den första och sista tillställningen organiseras av de oberoende nationalisterna i Info14, medan festivalen arrangeras av Nordiska förbundet. I de allmänna diskussionerna har trådarna om aktivism klistrats överst. Därutöver förekommer trådar om de senaste aktiviteterna, där deltagarna diskuterar och lämnar personliga rapporter (NSF:s torgmöten, 30:e novemberfirande, och så vidare).
Formen uppmanar till spridandet av en aktionskultur och bildandet av egna separata aktivistgrupper, enligt den modell som tillämpas av de oberoende nationalisterna. Två grupper bildade av Nordisk.nus administratörer från Nordiska förbundet ges också extra uppmärksamhet: Helsingborgskampanjen i Helsingborg och Aktivism Öresund, som samlar oberoende nationella i Malmö, Lund och Köpenhamn. Forumet verkar därigenom aktiverande, för nationell aktivism i allmänhet och för Nordiska förbundets aktivistgrupper i synnerhet. Forumets återkommande omröstningar tillämpas på samma aktiverande sätt. Frågeställningarna är ofta: vilka kommer på den aktiviteten, vad tyckte ni om Nordiska festivalen?

Forumet innehåller internt ett helt system med belöningar, titlar, utmärkelser och bestraffningar. Deltagare i Nordiska förbundets eller de fria nationalisternas aktiviteter förses med medaljer på sina personliga sidor, som: ”Artist Nordiska festivalen 2007”, ”Fanbärare Nordiska festivalen 2007”, ”Talare Nordiska festivalen 2007” eller vinnare av tävlingen ”Sveriges hårdaste patrioter” på arrangemang anordnade av kampanjen Svensk ungdom – Sveriges framtid. Donatorer som ger ekonomiska bidrag till Nordisk.nu förses också med egna medaljer. Varje medlem ges en position, där utgångspunkten är titeln ”odalbonde”; sedan kan man avancera till ”väpnare”, ”bärsärk”, ”riddare”, ”marskalk”, eller – om man fått straffpoäng – reduceras till ”träl” eller ”landsförvisad”. Straffpoängen utdelas av administratörerna. Bland de grövsta förseelserna finns ”etnomasochism”, ”angrepp på Nordisk.nu” och ”uppenbar provokatör”. Dessutom uppmanas alla medlemmar att delta i att betygssätta varandra genom att ge positiva eller negativa ryktespoäng för olika diskussionsinlägg.

Första delen av forumet är en elitdel, som enbart utvalda medlemmar kan använda, men som är öppen för alla att läsa:

Idavallen kan ses som vår spjutspets, en sylvass sektion som bidrar till att höja nivån på hela nordisk.nu. Dels genom att redan befintliga medlemmar inspireras av innehållet samt pressas att själva prestera bättre för att få tillträde till Idavallen och dels genom att vi med Idavallen kan lyfta fram särskilt intressanta områden som ännu bättre kan attrahera nya medlemmar.

Trots att formen är helt annorlunda än 30-talets nationalsocialistiska partier, försöker Nordiska förbundet liksom dem skapa en strikt intern hierarki mellan medlemmarna, med samma målsättning att tillämpa ”ledar- och ansvarsprincipen”.

Belönings- och bestraffningssystemen används också av Nordiska förbundets medlemmar i syftet att göra sig av med konkurrenter från andra nationella organisationer. Särskilt hård har konflikten varit mellan Nordiska förbundets aktivistgrupp Helsingborgskampanjen och Svenska motståndsrörelsen, vilken framför allt kom till uttryck när medlemmar i SMR i mars 2007 trängde in i bostaden hos en medlem i kampanjen, pistolhotade honom och krävde att han skulle stänga ner Nordisk.nu. Efter det har Nordisk.nu systematiskt missgynnat medlemmar från SMR i communityt och hindrat dem från att sprida sin information eller länka till sina webbsidor. Regel 12, ”Det är inte tillåtet att länka till sidor som motarbetar och/eller har en fientlig inställning till nordisk.nu”, används specifikt mot SMR:s webbsida www.patriot.nu, och gör det möjligt att stänga av SMR-användare från forumet.

Nordisk.nu presenteras med devisen: ”[d]enna sida har just vårt arv och vår nordiska framtid som tema”. Första regeln för communityt är: ”Nordisk.nu är en portal för nordisk identitet, kultur och tradition. Angrepp på de nordiska folken och vår kultur kommer därför inte att accepteras”.

”Ledarprincipen” och fria aktivister
Om Nordiska förbundet vid starten hade svårigheter att skapa en aktiv medlemsstruktur, fick de i Nordisk.nu ett redskap för att utveckla aktivism på basplanet. Den ort som tidigast började med en egen verksamhet var Helsingborg. Under Nationaldemokraternas kris 2005 gick den unga organisatören Kristoffer Dahlström över till Nordiska förbundet och började organisera föredrags- och kulturkvällar. David Dukes föredrag, under turnén våren 2005, visade att Helsingborgsgruppen var kapabel att nå ut till hela den nationella rörelsen i Skåneregionen och få folk att delta oavsett vilken högergruppering de tillhörde. Helsingborgsgruppen skaffade sig tidigt kontakter inom den tyska rörelsen av Freie Kameradschaften, ”fria nationalister”, vilken blev en viktig politisk influens. I juli 2006 hölls en gemensam ”tysk-svensk kulturfestival” i skånska Hyllinge med målsättningen att utveckla samarbetet mellan den tyska och den svenska rörelsen.
Nordiska förbundet var inte ensamt om att hämta influenser från de tyska fria nationalisterna. Även Stockholmskretsen kring nyhetssajten Info-14, organisatörerna av den årliga Salem-manifestationen, arbetade aktivt med att skapa en struktur av fria nationalister i Sverige. Nordiska förbundets och Info-14s verksamheter överlappade varandra: Info-14s nyheter, kampanjer och manifestationer hade en framskjuten plats på Nordisk.nu, och Nordiska förbundets medlemmar, särskilt den livaktiga gruppen i Skåne, arbetade aktivt med att sprida Salemfondens propaganda. Peter Melander utformade propagandan för Salemmarschen och Timmy Grohs från Info-14 ingick i redaktionen för Melanders tidning Nordisk frihet, som riktade sig just till Salembesökarna. Den andra Nordiska festivalen, som hölls i Stockholms skärgård 2006, organiserades i samarbete mellan Melander och Info-14, eftersom Nordiska förbundet saknade en aktiv medlemsgrupp i Stockholm.

Ansatserna till lösare sammansatta, oberoende, aktivistnätverk av fria nationalister sågs dock inte med blida ögon av den ”organiserade” flygeln av den nationella rörelsen; NSF och SMR. Info-14s försök att lansera Salem-marschen som en bred enhetsmanifestation innebar också att de ”oberoende” höll tillbaka NSF:s och SMR:s allt radikalare och öppet nationalsocialistiska tal. Både NSF och SMR ställde in sina tal vid marschen 2006, i protest mot Info-14s linje. De ”organiserade” betraktade de ”oberoende” allt mer som ett konkurrerande projekt. Kritiken mot de oberoende kom ofta att ges en ideologisk klädnad, som gick ut på att de fria aktivistnätverken hämtade för mycket inspiration från de ”kätterska” högerradikala strömningarna utanför den rena nationalsocialismen . Detta framkommer i följande citat från SMR:s hemsida:

En av vår kamps värsta fiender är den inre fienden (inom den s.k. nationella rörelsen). Denna inre fiende har många ansikten och förklär sig i olika ideologiska och politiska skepnader. Vi har valt att benämna hela detta spektrum av mot oss fientliga strömningar med ett generiskt samlande namn: Strasserism.

I SMR:s tidning riktade organisationens ledare, Klas Lund, ett generalangrepp mot den nya organisationsformen:

En annan, mycket viktig, beståndsdel i den generiska strasserismen är förkastandet av vad vi kallar för ”ledarprincipen”, och förkastandet av begrepp som ”organisation” till förmån för ”oberoende” och ”nätverk”.

Den nationella rörelsen måste renas från den nya skadliga tendensen, menade Klas Lund, precis som anhängarna till bröderna Strasser rensades ut ur NSDAP och SA under de långa knivarnas natt i 30-talets Tyskland. Konflikten nådde, som redan nämnts, sitt klimax i mars 2007 när Helsingborgsgruppen i Nordiska förbundet valde att formalisera sitt lokala samarbete och bilda Helsingborgskampanjen. En knapp vecka efter offentliggörandet av den nya organisationen bröt sig tre medlemmar från Svenska motståndsrörelsen in hos Kristoffer Dahlström och tvingade under pistolhot till sig organisationens propagandamaterial.

Nordiska förbundet fördömde kraftigt den ”oacceptabla” attacken mot Dahlström. På Altermedia skrev Lars Linden:

Detta är oerhört skadligt, och vi har inte råd att ägna kraft åt dessa barnsligheter. Hemfridsbrottet och hotet mot 21-åringen i Helsingborg måste fördömas, först och främst av SMR:s ledning. Om inte så sker måste SMR isoleras från den nationella rörelsen och brännmärkas som en inre fiende till allt vad svensk, nordisk och europeisk nationalism heter.

Snarare än att isolera Nordiska förbundet skapade Motståndsrörelsens attack bara mer sympati för dem. Sommaren 2007 hölls Nordiska festivalen för tredje gången, och blev med över 500 deltagare den dittills största tillställningen. Men just när Nordiska förbundets aktivism började hitta sin form, knakade det i fogarna inom organisationen igen. Under hösten började flera av kärnmedlemmarna frysas ut och lämna förbundet; först Peter Melander, sedan Kristoffer Dahlström och Lars Lindén. Alla tre anslöt sig istället till gruppen bakom Info-14. Saken komplicerades för Nordiska förbundet av att både Melander och Lindén var delägare i aktiebolaget NFSE Media och krävde att bli utköpta. NFSE Media låg redan efter med sin bokföring och hade svårt att hantera de avhoppade delägarnas krav.

Samtidigt uppstod politisk konkurrens mellan Info-14 och Nordiska förbundet. Konflikten handlade främst om försöken att bygga oberoende nätverk, något som dittills gjorts gemensamt. Info-14 planerade sommaren 2007 att formalisera nätverket Fria nationalister, bland annat genom att utveckla en gemensam internetportal för de fria grupperna. Projektet sköts dock på framtiden till förmån för den nya skolkampanjen och multimediasatsningen ”Svensk ungdom”, som de utarbetade tillsammans med Peter Melander. Nordiska förbundet hade också planer på en aktivistportal, som de fortsatte att arbeta med. Genom att kreativt använda communityt Nordisk.nu lyckades de skapa flera nya aktivistgrupper kring förbundet, såsom Aktivism Öresund i Skåne, Identitet Väst i Göteborg, Dan Berners Svenska Uppsala i Uppland och något senare även Anders Lagerströms Reaktion Östergötland. Den 29 januari lanserade Nordiska förbundet aktivistportalen Motstand.nu, och fyra dagar senare svarade Info-14 med att offentligt lansera sitt nätverk Fria nationalister. I presentationstexten kritiserade Info-14 Nordiska förbundet för att inte vara oberoende:

Skillnaden mellan Nordiska förbundets projekt och Fria nationalister är bland annat att det sistnämnda är både ideologi- och organisationsobundet.

Nordiska förbundet svarade med ett eget uttalande där de anklagade Info-14 för att bedriva en förtalskampanj och bröt därefter allt samarbete med portalen:

NF är för övrigt varken en traditionell medlemsorganisation eller ett politiskt parti. NF är ett nätverk och en arbetsgemenskap vars syfte är att främja de nordiska folkens intressen och inspirera till etnisk medvetenhet över hela Norden. En del av nätverkets arbete består i att erbjuda tjänster till den nationella rörelsen, som communityt Nordisk.nu och nu även aktivistportalen Motstand.nu. Info-14-ledningens ogrundade påståenden om Motstand.nu skapar en konflikt där det inte borde finnas någon.

Alla länkar till Info-14 plockades bort på Nordisk.nu och alla deras medlemmar uteslöts från communityt. Situationen förvärrades av att den avhoppade delägaren Lars Linden satt på Nordiska förlagets kundregister, vilket han valde att undanhålla förlaget som påtryckning för att få dem att köpa ut honom. När han till slut hotade med att sälja kundregistret om han inte fick sina pengar, blev Nordiska förbundet desperata. Natten till den 8 februari 2008 bröt sig – enligt Uddevalla tingsrätts förundersökning – Daniel Friberg, Anders Lagerström och andra ledande personer från Nordiska förbundet in hos Lars Lindén, och lade under pistolhot beslag på hans dataserver.

Nordiska förbundet bemötte kritiken från Info-14 med att de hade bevis för att Lindén börjat arbeta där, och planerat ta över förlaget, samt använda förbundets webbplattformar till Info-14:s nya Internetprojekt. Med ekonomiska problem och de ledande personerna häktade fick Nordiska förbundet svårt att klara av all sin övriga verksamhet. Efter Melanders avhopp lades Nordisk Frihet ner och efter Lindéns avhopp avslutades svenska Altermedia. Nästa projekt som hamnade i kris var tabloiden Folkets nyheter. Hösten 2007 gjorde Nordiska förbundet en nysatsning på att få igång tabloiden, fortfarande med målsättningen att bli veckotidning. Förbundet erbjöd Dan Berner heltidsanställning som redaktionschef, men kunde inte finansiera projektet. Delägaravhoppen och Lars Lindén-affären påverkade ekonomin och förbundet kunde inte betala ut Berners lön. Medan de ledande personerna i Nordiska förbundet satt häktade kontaktades Dan Berner av Nationaldemokraternas konkurrerande tidning, Nationell idag, och erbjöds anställning där – vilket Berner accepterade. Berner hoppade därefter av Nordiska förbundet, och tog med sig aktivistgruppen Svenska Uppsala till Info-14s: Fria nationalister. I september 2008 meddelade Nordiska förbundet att de lade ner Folkets nyheter, för att istället satsa på ett nytt tidningsmagasin.

Identitära manifestet
Konflikterna först med SMR, sedan med Info-14, Fria nationalister och Nationaldemokraterna fick Nordiska förbundet att allt mer distansera sig från resten av den nationella rörelsen. Den 6 juni 2008 avstod de helt från att delta i manifestationen Folkets marsch, och höll en egen sluten tillställning i Linköping. Skandalerna kring Folkets marsch, där SMR greps för upplopp och hets mot folkgrupp efter att ha skanderat ”Adolf Hitler”, fick förbundet att ytterligare markera avstånd från dessa grupper. Att ens kalla sig för nationalist bedömdes som svårt, beteckningen hade blivit för stigmatiserad och utdefinierad för att ett nationellt projekt skulle kunna få framgång. Metapolitiskt var det viktigt att använda sig av en begreppsapparat som inte var historiskt nedtyngd, som kunde öppna snarare än att stänga dörrar. Istället satsade Nordiska förbundet på att lansera nya högerns begrepp ”identitär” som politisk beteckning: ett positivt laddat begrepp för dem som värnade sin etniska identitet.

Även om begreppet identitär hånades av de andra grupperingarna inom den nationella rörelsen, inleddes en omfattande diskussion på Motpol-bloggarna. Flera av den nya högerns idéer togs över och ventilerades. Diskussionen utmynnade i en skrift från Nordiska förbundet, Identitet och Metapolitik. Strategier och visioner för Nordens folk i 2000-talet, där de presenterade ett identitärt manifest och en metapolitisk strategi. Grunden i det identitära manifestet var en etnopluralistisk åskådning, utifrån varje etnicitets och folks rätt till sin egen kultur. Tre faktorer definierar individens och folkgemenskapens identitet: etniciteten (både det biologiska och det sociala arvet i kombination), kulturen och geografin/naturen (territoriet). Den etniska identiteten var därigenom både en produkt av biologin och den historiskt framväxta kulturen och hade en omedelbar koppling till det territorium, den region, där den växt fram. För Skandinaviens del var problemet att nordborna genom långvarig invandring och kulturell påverkan hade ”i det närmaste en obefintlig identitet”.

Det identitära programmet syftade till en ”återfödelse av den organiska folkstammen.” I dagens ”senmoderna samhälle” är identiteter flyktiga och i ständig förändring, påverkade av det politiska klimatet, globaliseringen, migrationen och kapitalismens masskonsumtion. Dessa förändringar skapade en homogeniserad och utslätad kultur, där skillnader och mångfald försvann. Istället för denna tillfälliga identitet behövde man återknyta till en förmodern nordisk identitet, som skulle ge nordborna tillbaka både en historia och ett framtida öde – att föra vidare, återknyta till och återupprätta den naturliga kulturen där individen var och en är en del av en större organisk helhet.

[En] identitär strategi börjar med individer som sedan bildar den enskilda gemenskapen, stammen som sedan organiskt utvecklas till en folkgemenskap. Gemenskapen byggs upp genom att inhämta och sprida kunskap, skapa och utveckla kulturuttryck, bilda nätverk som fungerar som mindre samhällen och slutligen genom att arbeta politiskt.

Den etniska identiteten existerade på flera plan, som en regional, nordisk och europeisk folkgemenskap. Däremot lades ingen större vikt vid nationen eller staten som arena. Staten var enbart en ”administrativ kvarlevnad” tömd på sitt innehåll, en ”symbol för förtryck av europeiska folkgemenskaper och kulturer.” Istället förespråkades en europeisk federation av regioner, med egna kulturella särdrag.
Frågan om ett direkt erövrande av statsmakten – via parlamentariska val eller utomparlamentariska revolutionära grupper – blev därför mindre intressant. Istället gavs den metapolitiska kulturkampen en central roll. Identitärerna behövde delta i dagsaktuella debatter, kunna kommunicera med populärkulturella strömningar, skapa opinion och bilda egna åsiktslaboratorier. ”För den identitära är alla medel legitima som leder fram till att säkra det identitära samhällets framtid och identitärer drar sig inte för att använda sina motståndares taktik för att gynna den egna långsiktiga strategin”; med en högerläsning av Gramsci skulle 68-vänsterns framgångar kunna återupprepas, och målsättningen är ”att underlätta skapandet av ett brett kontaktnät etniskt medvetna emellan och därmed främja ett etniskt medvetet avancemang inom såväl näringsliv och utbildningsvässende [sic] som inom offentlig förvaltning, forskning och andra samhällsområden”.
En alternativ samhällsstruktur skulle konstrueras parallellt med dagens samhälle, där identitärerna ”bygger våra egna, oberoende institutioner, en autonom folkgemenskap bortom massmedialt och statligt integrationstryck”. Metapolitikens uppgift är att förändra de villkor enligt vilka politiken i sig utspelas. Först när viljan till förändring skapats blir den politiska kampen möjlig. Den politiska kampens uppgift blir då att ”säkra ett territorium och ett kulturellt livsrum för den identitära gemenskapen”. Detta ”livsrum” skapas inte i första hand genom statens institutioner, utan underifrån genom ”aktivism, nätverksbyggande, folkbildning och kulturkamp”.
När Nordiska förbundet höll den fjärde Nordiska festivalen i augusti 2008, gjordes ytterligare försök att lansera den identitära ideologin i Sverige. Förbundet hade bjudit in den nya högern-teoretikern Tomislav Sunić, från tidningen Élemente, och EU-parlamentarikern Roberto Fiore, ledare för italienska ”tredje positionen”-organisationen Forza Nuova, som talare. Brottet med den nationella rörelsen märktes genom ett minskat antal deltagare: enbart 150 personer deltog. Den enda utomstående gruppering som dök upp var NSF, vars bokförlag Logik hade ett försäljningsbord. Resten av den nationella rörelsen lyste med sin frånvaro.

Avslutning
Vi har sett hur den nazistiska musikrörelsen utgjorde utgångspunkten för ett nytt organisationsprojekt, som placerade sig mitt emellan de partibyggande och aktivistiska – ibland snarare terroristiska – delarna av naziströrelsen från 1990-talet och framåt. De aktivister som byggde upp musikrörelsen började även tidigt förstå sig själva som aktiva på en egen politisk arena – den kulturella. Med referens till bland annat till den italienske kommunisten Antonio Gramsci konstaterade de att den som inte har makt över tankarna inte heller kommer att ha politisk makt. Detta kombinerade strategi- och ideologiprojekt inspirerades starkt av den franska nya högern, både direkt och via framför allt amerikanska epigoner som David Duke och Robert McCullogh. Strategin handlade till största delen om att värva ungdomar till de nazistiska idéerna, som omformats till etnopluralism. Men det faktum att denna lilla aktivistgrupp lyckats etablera sig sågs inte enbart med blida ögon av konkurrenterna på det nazistiska politikfältet. Motsättningarna ledde i flera fall till våldsamma urladdningar, och i skrivande stund är läget allmänt sett spänt mellan de olika delarna av den nazistiska rörelsen.
När den franska tankesmedjan Grece bildades 1968, med Alain de Benoïst som en av de främsta företrädarna, var det för att bryta sig ur ett dödläge för den franska extremhögern. Genom seminarier, bokproduktion och debattartiklar försökte Grece ge ”intellektuell ammunition” för den yttersta högern, som skulle hjälpa den att bryta sin isolering och ta sig in i den officiella debatten igen. De fick sitt genombrott i Frankrike 1978-79, efter en artikelserie om dem i Le Monde, där de döpts till ”nouvelle droïte”, den nya högern, som ett svar på den nya vänstern. Ett internationellt genombrott följde i slutet på 80-talet när den amerikanska anrika vänstertidskriften Telos ägnade ett helt dubbelnummer åt att presentera den nya högern och de Benoïsts teorier, framför allt hans modernitets- och globaliseringskritik.

Det är inte svårt att se var lockelsen låg för Nordiska förbundet i den nya högerns teorier. Nya högerns metapolitik och högergramscianism satte ord på det Nordiska förbundet och Nordland före dem redan intuitivt agerat utifrån; vikten av en kulturkamp friställd från extremhögerns politiska organisationer. Samtidigt visade metapolitiken på ett sätt att bryta med den nationella rörelsens isolerade och utdefinierade position utan att förkasta den ideologiska kärna de burit med sig under sina olika transformationer.

Den här artikeln har påvisat kontinuiteten från Nordland fram till Nordiska förbundet. Redan under nordlandtiden betonades musikrörelsens självständighet i förhållande till politiska rörelser; att musikens uppgift var att ”plöja marken” för politiken genom att förmedla värderingar och stolthet (white pride) som lade grunden för en folkgemenskap. Musiken var del av en kulturkamp, och av en motkultur, och användes för att väcka den ”slumrande ungdomen” som var ”hjärntvättad av MTV-kulturen”. Målet för den motkulturella rörelsen var inte bara att förändra värderingar, att verka ”folkbildande”, utan även att konstruera ett alternativsamhälle, ett samhälle i samhället – ett sätt att här och nu återupprätta den förlorade folkgemenskapen.

Nordlands redaktion hörde inte och Nordiska förbundet hör inte till de större nationella organisationerna i Sverige. Nordiska förbundet tas sällan med i artiklar och skildringar av extremhögern, exempelvis listas de inte på Säkerhetspolisens hemsida bland de andra ledande organisationerna i den så kallade ”vit makt-miljön”. Men deras kulturella betydelse är långt större deras medlemsantal. Från Nordland till Nordisk.nu har den lilla gruppen personer kring Peter Melander, Daniel Friberg, Anders Lagerström och Lennart Berg lyckas föra ut sitt budskap långt utanför den isolerade extremhögern. I CEIFO och BRÅ:s enkät bland skolungdomar 1997 lyssnade 12 procent av de svarande på vitmakt-musik. Nordiska förlagets wikiuppslagsverk Metapedia spreds på bara något år till 12 olika språk, medan nyhetstjänsten Altermedia, som de öppnade en gren av, finns i 18 länder. Webbforumet Nordisk.nu hade i juni 2009 ca 17 000 användare. Den metapolitiska strategins framgång kan därför inte bedömas utifrån organisationsmedlemmar, röster i val eller demonstrationsdeltagare, som ofta är måttstocken för övriga extremhögern. Den är svårare att mäta, och kanske just därför mer sällan omtalad. Frågan huruvida den är lika farlig som den våldsammare delen av rörelsen återstår därför att besvara.

Tidigare publicerad i boken Det vita fältet: samtida forskning om högerextremism (Swedish Science Press, 2010)

Bruna rötter, blågul stam, bruna grenar

Sverigedemokraterna som plantskola för svensk extremhöger

Vi vet var Sverigedemokraterna kommer ifrån. Vi har alla hört om den bruna myllan de har sina rötter i. Åtskilliga artiklar har skrivits om deras politiska bakgrund, hur kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt grundades av medlemmar ur Nordiska rikspartiet, NSAP-Svensk Socialistisk Samling (den så kallade Lindholmsrörelsen) och Nysvenska rörelsen.

Men det var då. Nu har partiet förändrats, skärpt till sig, städat ut liken ur sin garderob. Sverigedemokraterna har lämnat en etniskt orienterad nationalism (”etnonationalism”) bakom sig, brutit med de europeiska postfascistiska partierna och infört en nolltolerans mot rasism. Vart har alla de personer tagit vägen som skolats i Sverigedemokraterna och sedan lämnat eller uteslutits ur partiet?

Denna artikel ska undersöka hur Sverigedemokraterna fungerat som en plantskola för den svenska extremhögern. Om vi ser den svenska extremhögerns stamträd har Sverigedemokraterna inte bara bruna rötter, utan är även den blågula stam som de nya skotten och bruna grenarna skjutit ut ifrån.

Sverigedemokraterna bygger partiet på gatorna

När Sverigedemokraterna bildades som parti inför valet 1988, ur resterna av kampanjorganisationen Bevara Sverige Svenskt och Sverigepartiet, saknade de både ekonomiska resurser, en stabil organisationsstruktur och partimedlemmar. Enda vägen att nå ut var att skapa uppmärksamhet genom kontroversiella politiska manifestationer för att dra till sig gatuaktivister som kunde sprida partiets propaganda. Partiet behövde etablera en plattform på gatorna genom att försöka varje helg hålla flygbladsutdelningar, torgmöten och demonstrationer. Men för att genomföra dessa möten krävdes konfliktvana aktivister på gatorna. Partiet behövde ungdomar.

Medlet blev vikingarocken, som fick ett nationellt genomslag under det tidiga 90-talet genom Ultima Thule, och dess radikalare rasideologiska sidogren vitmaktmusiken, som följde i dess kölvatten. Sverigedemokraternas föregångare BSS hade hjälpt till att lägga grunden för denna musikscen genom att sponsra Ultima Thules första skiva och använda dem som husband på Sverigepartiets tillställningar.

Vikingarocken och vitmaktmusiken blev den första effektiva kanalen för att sprida ett nationellt budskap till ungdomar. 1997 beräknade Brottsförebyggande rådet att 12 procent av alla skolungdomar lyssnade på vitmaktmusik. Nya nationella band och skivbolag bildades i snabb takt – och Sverigedemokraternas medlemmar höll sig i framkant. Skivbolag som Last Resort Records (nära Sverigedemokraternas lokalavdelning i Haninge), Bifrost Musik (knuten till lokalavdelningen i Trollhättan) och Svea Musik (bildat ur Södertäljeavdelningen) drevs av partimedlemmar. Redaktören och flera av redaktionsmedlemmarna för vitmaktmusikscenens flaggskepp, tidningen Nordland, kom ur Sverigedemokraterna. Ofta hölls konserter i anslutning till partiets demonstrationer och möten – konsertplatserna hölls hemliga och utannonserades först på demonstrationen för deltagarna.

Med vikingarocken i ryggen blev demonstrationerna möjliga och Sverigedemokraterna kunde genomföra årliga marscher på Engelbrektsdagen i april, nationaldagsfiranden i juni och Karl XII-manifestationer i november och bli synliga som parti. Mellan 1991 till 1994 höll partiet en manifestation i någon svensk stad nästan varje månad. Sverigedemokraternas Engelbrektsmarsch 1994, till minne av det medeltida Engelbrektsupproret mot Kalmarunionen, samlade 700 deltagare. En så stor manifestation har partiet inte hållit sedan dess. Genom dessa manifestationer fick Sverigedemokraterna sina gatuaktivister. En hel generation aktivister fick sin grundskolning inom Sverigedemokraterna och dess ungdomsförbund under dessa år – erfarenheter som de sedan tog med sig vidare.

Gatorna, musiken och konserterna blev forumen för den nya extremhögern, den aggressivt rasideologiska vitmaktrörelsen. Och med dem kom kopplingarna till gatuvåldet, attacker på vänsterlokaler, bränder mot flyktingförläggningar och mord på homosexuella.

Ungdomsförbundet som inkörsport till nazismen

Med tillströmningen av ungdomar till Sverigedemokraterna beslöt man att bilda ett självständigt ungdomsförbund 1993, Sverigedemokratisk ungdom (SDU). Ungdomsförbundet skötte mobiliseringarna till partiets manifestationer och delade ut partiets propaganda. Men manifestationerna drog också till sig motdemonstrationer, antirasistiska protestmöten följde Sverigedemokraterna i fotspåren – och ofta blev det konfrontationer mellan ungdomsförbundet och antifascister.

Massmedia fokuserade på bråken i samband med partiets aktiviteter. Dessutom radikaliserades ungdomsförbundet snabbt och byggde upp en parallellstruktur. De olika SDU-avdelningarna använde sig samtidigt av namnen Unga Nationalsocialister och fick ta över utgivningen för den nynazistiska militanta tidningen Storm. Snart startade de ett eget nationalsocialistiskt nyhetsbrev, Info-14, som rapporterade om militanta aktioner mot antirasister och flyktingförläggningar.

Ungdomsförbundet började bli ett allt större problem för partiet, men så länge Anders Klarström satt kvar som partiledare var ungdomarna skyddade. När han lämnade partiet 1995 upplöste Sverigedemokraterna hela ungdomsförbundet, i ett försök att under nya partiordföranden Mikael Jansson börja städa upp och kapa kopplingarna till den nynazistiska aktiviströrelsen. Med uteslutningen av SDU upphörde också partiet med sin utåtriktade gatuverksamhet, som gett partiet så mycket negativ publicitet. Sverigedemokraterna upphörde med Karl XII-manifestationer och Engelbrektsmarscher.

Från SDU till terrorism

Tidskriften Info-14 kom att bli den viktiga samlingspunkten för den militanta rasideologiska miljön i Sverige och började driva allt närmare terrorism. Kulmen kom 1999, när nätverkets medlemmar var inblandade i bilbomben mot ett journalistpar i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på den fackliga aktivisten Björn Söderberg – händelser som Info-14 detaljerat redovisade och försvarade i sin specialbilaga ”Kampnytt”.

De grova våldsdåden gav upphov till en massiv samhällsreaktion på alla plan, med antifascistiska massmöten, ökad medial granskning av extremhögern och hårdare polisinsatser mot vitmaktscenen. I detta läge gjorde tidningen Info-14, som vid det laget blivit en nätsajt, en omvändning och bytte strategi, från en offensiv retorik om raskrig till en defensiv där nationalister utmålades som offer för en omvänd rasism, en ”svenskfientlighet”. Med mordet på en ung skinnskalle i Salem år 2000 fick sidan en välbehövlig martyr som de kunde samla den fragmenterade vitmaktscenen kring till en ny rörelse, Salemrörelsen mot svenskfientlighet. Under hela 00-talet kom Salemmarscherna att utgöra en av Nordeuropas viktigaste nynazistiska manifestationer, med uppemot 1 500 deltagare.

De unga aktivisterna var skolade i att arrangera Sverigedemokraternas Engelbrektsmarscher och kunde nu själva som ”fria nationalister” (som de kallade sig) organisera mycket större manifestationer som samlade nynazister från hela Norden och Tyskland. Detta samtidigt som Sverigedemokraterna som parti stod och stampade på samma punkt, utan att kunna få sitt genombrott.

Nya försök till ungdomsförbund, samma resultat

Efter misslyckandet med första versionen av Sverigedemokratiska ungdomsförbundet undvek partiet att skapa ett nytt officiellt ungdomsförbund. Istället bildades ett inofficiellt förbund av yngre SDU:are, med Sverigedemokraternas informella ekonomiska stöd och politiska uppbackning.

Organisationen Oberoende Nationalistisk Ungdom bildades 1995. Snart förkortades namnet till Nationell ungdom och organisationen började likt sina föregångare SDU att radikaliseras. Nationell ungdom lyfte fram en mer nationalrevolutionär retorik än Sverigedemokraterna och började alltmer betona vikten att förbereda sig inför ett nära förestående raskrig.

Nationell ungdom bröt efter något år med Sverigedemokraterna och byggde upp en ny moderorganisation: Svenska motståndsrörelsen. Organisationen inspirerades av terrororganisationen Järngardet från Rumänien, en fanatisk katolsk-fascistisk sekt som genomförde koscherslakt på rumänska judar på 30-talet. Likt Järngardet organiserades Svenska motståndsrörelsen i en cellstruktur av så kallade ”nästen”.

Det nationalistiska budskapet byttes steg för steg ut till en klassisk nationalsocialistisk ideologi. Svenska motståndsrörelsen kom att bli den våldsammaste nynazistiska gruppen i Sverige.

Partisplittringen

Ett tredje försök att starta upp Sverigedemokraternas ungdomsförbund gjordes inte förrän 1998, efter att ungdomarna fått hålla sig inom partiet och under strikt översyn under flera år. Men även denna gång bröt sig stora delar av ungdomsförbundet ut och radikaliserades.

År 2001 genomgick Sverigedemokraterna sin största partisplittring i en konflikt mellan partiets ledning och partiorganisatörens gatuorganisationsstruktur. När partiorganisatören uteslöts tog han med sig partistrukturen i Stockholms län och större delen av ungdomsförbundet.

Utbrytarna bildade partiet Nationaldemokraterna. Istället för Sverigedemokraternas kulturnationalistiska ideologi betonade Nationaldemokraterna en mer biologiskt orienterad etnonationalism, så kallad ”etnopluralism” (varje etnicitet har rätt till sin egen nation, alla etniciteter har rätt till sina särdrag och är lika mycket värda, inga etniciteter får blandas). Nationaldemokraterna tog över Sverigedemokraternas internationella kontaktnät till bland annat franska Front National, österrikiska Freiheitliche Partei Österreichs (FPÖ) och engelska Brittish National Party (BNP).

Nationaldemokraterna återvände till Sverigedemokraternas tidigare strategi som ett mobiliserande parti på gatorna. De tog upp traditionen med torgmöten, flygbladsutdelningar, 30 november-demonstrationer och nationaldagsfirande.

Verksamheten lockade över den mer aktionsorienterade ungdomen från Sverigedemokraterna. Nationaldemokraternas flygbladsutdelningar inspirerades av gerillarörelsers propagandaaktioner i tredje världen, med så kallade ”G-grupper” (där G står för gerilla) som genomförde snabba hemliga samlingar, genomförde flygbladsutdelningar och sedan flyttade sig vidare till en ny plats innan några antirasister hunnit reagera. Nationaldemokraternas verksamhet var mer konfrontativ och provokativ än Sverigedemokraternas. Exempelvis rönte Nationaldemokraternas våldsamma attack mot Prideparaden i Stockholm 2003 stor medial uppmärksamhet.

Denna konfrontativa linje blev möjlig genom ett nära samarbete med gatukämparna i Info-14:s nätverk av Fria nationalister – en modell för arbetsdelning som Nationaldemokraterna hämtade inspiration från i Tyskland, där samma uppdelning genomförts mellan Nationaldemokratiska Partiet Tyskland (NPD) och den nynazistiska rörelsen av ”freie nationalisten”. Denna informella organisatoriska allians lade grunden för Salemmarscherna.

Nationaldemokraterna som parti genomgick åtskilliga splittringar och lades slutligen ner 2014. Partiets organisationsmodell lyftes över till nynazistiska Nationalsocialistisk front i samband med namnbytet till Svenskarnas parti. Flera ledande nationaldemokrater gick också över till det nya partiet.

Ungdomsförbundet tar över partiet

Hela Sverigedemokratiska ungdomsförbundet gick inte över till Nationaldemokraterna. År 2000 tog Jimmie Åkesson och hans Skånekrets över förbundet. Under Åkesson blev SDU en samlingsplats för de skånska förnyare som ville städa upp Sverigedemokraterna och använda Dansk Folkeparti som förebild.

År 2005 hade de byggt en så stark maktbas i partiet, att de kunde utmanövrera den gamla så kallade Bunkerfalangen – de etnonationalistiska sverigedemokrater som följt partiet sedan starten. Bunkerfalangen behöll dock en maktbas i Västsvenska distriktet.

Partiet professionaliserades och blev strikt toppstyrt. Sverigedemokraterna drabbades av växtvärk, de ökade i opinionsundersökningarna och gick under 00-talet fram i valen – men organisationen kunde inte växa och utvecklas i samma takt. Steg för steg började den politiska inriktningen slås om, bort från en allmän invandringskritik till att allt mer riktas mot muslimer. Den nationalistiska retoriken tonades ner.

År 2011 stormade det återigen kring ungdomsförbundet, då Bunkerfalangens unga rekryter lyckades ta över förbundet med nya ordföranden Gustav Kasselstrand. Kasselstrand har sedan dess försökt få ut Sverigedemokraterna på gatorna igen genom manifestationer och genom att återuppta det förlorade internationella kontaktnätet som Nationaldemokraterna hade tagit med sig (bland andra Front National, FPÖ, Vlaams Belang med flera).

Detta sågs inte med blida ögon av moderpartiet, eftersom det är just dessa postfascistiska partier som Sverigedemokraterna har försökt bryta med för att kunna släppas in i Dansk folkepartis internationella kontaktnät. SDU bildade april 2014 tillsammans med de andra postfascistiska ungdomsförbunden det europeiska ungdomsförbundet Young European Alliance for Hope. Samarbetet, som grundats av ungdomsförbunden till belgiska Vlams Belang, Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), Front national och Sverigedemokraterna är tänkt att föra moderpartierna närmare varandra och bygga en europeisk ungdomsrörelse baserad på både en europeisk och nationell identitet. ”Ett genuint kamratskap kombinerat med föreställningen om ett nationernas Europa kommer att leda oss idag och in i framtiden”, skriver de i sitt gemensamma manifest.

Muslimhat på gatan och i bloggnätverk

Den rasideologiska nynazismen ligger ideologiskt nära etnonationalismen och en radikalisering av Sverigedemokraternas medlemmar har oftast lett till en glidning mellan de två. Men Sverigedemokraternas vändning till en kulturnationalism och socialkonservatism med Jimmie Åkessons Skånekrets innebar inte att Sverigedemokraterna slutade vara plantskola för extremhögern, eller att en radikalisering av partimedlemmarna blev omöjlig.

Den kulturrasistiska radikaliseringen skedde inom den antimuslimska miljön, den så kallade kontrajihadiströrelsen, som Sverigedemokraterna spelade en avgörande roll i uppbyggandet av i Sverige. I kölvattnet av terrordådet den 11 september 2001 och USA:s så kallade ”kriget mot terrorismen” växte en amerikansk högerströmning fram. I konspirativa ordalag utmålade den islam som det stora hotet mot väst och menade att det pågick ett krig med både terrordåd och tyst kolonisering (genom invandring), där muslimernas mål är att krossa Europa och USA inifrån.

Efter terrordåden i Madrid 2004 och London 2005 fick denna amerikanska antimuslimska strömning även fäste i Europa. Teorierna populariserades och fick en masskanal efter genombrottet för de sociala medierna – bloggar blev den centrala kommunikationsformen för den antimuslimska extremhögern. 2007 samlades de ledande antimuslimska bloggarna till det de själva kallade ett ”kontrajihadmöte” i Köpenhamn, för att diskutera hur de skulle kunna nätverka i kampen mot den muslimska invasionen och maktövertagandet av västvärlden.

Den svenska länken i detta internationella kontrajihadistnätverk blev Sverigedemokraternas Ted Ekeroth och Kent Ekeroth. Bröderna Ekeroth startade Antiislamiseringsfonden och organiserade själva en rad antiislamistiska konferenser i Sverigedemokraternas regi, där de ledande kontrajihadistteoretikerna från nätverket bjöds över att föreläsa. På Sverigedemokraternas första egna dag i Almedalen 2010, inför riksdagsgenombrottet, höll de ett av kontrajihadistseminarierna.

Den antimusliska aktiviteten kring kontrajihadismen tog olika former: opinionsbildande, partiverksamhet, gatuaktivism – och terrorism. Opinionsbildningen tog formen av en kulturkamp mot vad kontrajihadisterna menade var den inre fienden, skyldig till att godkänna ”massinvandringen” av muslimer: ”kulturmarxismen” och den ”politiska korrektheten”. Partiverksamheten innebar att följa holländska Geert Wilders modell och bilda ”frihetspartier” i flera europeiska länder. Gatuaktivismen växte med det brittiska politiserade huligannätverket English Defence League som förebild och med Anders Behring Breivik övergick kontrajihadismen till terrorism.

Huliganer mot islam

På Sverigedemokraternas antiislamiseringskonferenser höll en av English Defence Leagues ideologer föredrag om hur den våldsamma brittiska gaturörelsen hade startat. Det sista seminariet i serien planerades hållas i riksdagens lokaler efter att partiet valts in, men fick ställas in. Några av de sverigedemokratiska gräsrötter som anmält intresse till seminariet träffades istället och bildade Swedish Defence League. Organisationens talesman, som var suppleant för Sverigedemokraterna i Katrineholms kommunfullmäktige, fick lämna partiet.

Swedish Defence Leagues Facebookgrupp växte snabbt, men organisationen lockade få till sina gatumanifestationer och kom istället mest att fungera som en propagandakanal. Vid sidan av Swedish Defence League bildade även kontrajihadistmiljön kring Sverigedemokraterna en svensk avdelning av danska antimuslimska Tryckfrihetssällskapet och startade tidningen Dispatch International. Tidningens chefredaktörer är den svenska journalisten Ingrid Carlqvist och danska författaren Lars Hedegaard, som båda också driver Tryckfrihetssällskapet i respektive land. Dispatch International har blivit den viktigaste samlingsplatsen för antimuslimska skribenter i Skandinavien. Flera sverigedemokrater – däribland Jimmie Åkesson – har deltagit på Tryckfrihetssällskapets möten eller skrivit för Dispatch International. Första pappersutgåvan skickades också ut av Sverigedemokraterna till partiets alla medlemmar. Sverigedemokraterna har anställt Dispatch Internationals skribent Jan Sjunnesson som chefredaktör för sin kommande dagstidning på nätet, Samtiden.

Terrordådet på Utöya sommaren 2011 fick Sverigedemokraterna att bli mer aktsamma i sina kontakter med kontrajihadistmiljön. Anders Behring Breivik hade själv skrivit på flera av miljöns forum, hans terrormanifest var till största delen hämtat från en av kontrajihadistnätverkets centrala bloggare och han var ett tag även medlem i Norweigan Defence League.

Breiviks terrordåd och English Defence Leagues gatuvåld visade att Sverigedemokraternas politiska omställning till en socialkonservativ och kulturnationalistisk ideologi inte hade avlägsnat dem från våldsbenägna rörelser eller motverkat en intern radikalisering av deras medlemmar – trots partiets distansering från de etnonationalistiska och rasideologiska extremistgrupperna. Även på de antimuslimska bloggarna förekom krigsretoriken, beskrivningen av en närstående civilisationskollaps och ett inbördeskrig på grund av ”islamiseringen” av Europa, vilket öppnade för ett mer radikaliserat militant muslimhat.

Sverigevännerna – ett nationellt Folkets hus på nätet

Vikingarocken och vitmaktmusiken gav Sverigedemokraterna en första masskanal för att nå ut, förbi den etablerade medieapparaten. Med Internet, nätforumen och bloggarna fick Sverigedemokraterna en ännu viktigare arena för att forma en egen motoffentlighet. Sverigedemokraternas egen papperstidning SD-Kuriren lyckades aldrig nå en större läsekrets. De bloggar som växte fram runt Sverigedemokraterna fick däremot en masspridning. Bloggarna kom inte till på något centralt initiativ från partiet, utan var en vildvuxen motoffentlighet som uppkom självorganiserat underifrån.

I takt med att de stora dagstidningarna och debattforumen började moderera sina kommentarsfält hårdare och rensa ut rasistiska kommentarer växte det fram ett behov av självkontrollerade forum. Flashbacks underforum Integration och invandring blev en viktig samlingsplats där sympatisörer till Sverigedemokraterna ocensurerat kunde diskutera.

2007 kom vågen av interaktiva sociala medier och det öppnade upp för en mängd nya internetplattformar. Den rasistiska nätmiljön var tidigt ute med att starta personliga bloggar, för att i nästa steg koppla samman dem i bloggringar och kollektiva bloggprojekt. Just ett sådant kluster av anonyma bloggare och sverigedemokratiska sympatisörer bildade 2008 ”Nätverket mot politisk korrekthet”.

Den främsta bloggen i nätverket, som senare kom att assimilera de andra skribenterna och bli ett kollektivt projekt, var sajten Politiskt Inkorrekt. Sidan drog snart på sig flera JK-anmälningar, men då ansvarig utgivare saknades väcktes aldrig något åtal. Politiskt Inkorrekt blev snabbt den viktigaste sidan inom den rasistiska nätmiljön och var bara något år efter lanseringen Sveriges mest välbesökta politiska blogg.

När Politiskt Inkorrekts redaktör och ansvarige dog i mars 2011 förlorade sajten tillgång till såväl den egna servern som sina postgirokonton. Istället ställde den sverigedemokratiske riksdagsmannen Kent Ekeroth Antiislamiseringsfondens konto, som han administrerade, till förfogande. På hösten samma år ombildades Politiskt Inkorrekt till sidan Avpixlat.

Avpixlat följdes snart av de liknande sajterna Exponerat och Fria Tider. Om Avpixlat och Exponerat räknar sig som ”Sverigedemokratvänliga sidor” står Fria Tider närmare Sverigedemokratiska ungdomsförbundet. Tillsammans kallar sig nätsidorna för den ”Sverigevänliga rörelsen”. Avpixlats krönikör Stefan Torsell skrev i oktober 2012 en krönika med titeln ”Min syn på Avpixlat” där han redogör för rörelsens relation till Sverigedemokraterna:

Den enda vägen för Sverigedemokraterna att få ett genombrott och betraktas som statsbärande är att stödja sig på den Sverigevänliga folkrörelsen. Avpixlat utgör en viktig del i den nya Sverigevänliga folkrörelsen. […] Avpixlat är såväl Folket Hus som bygdegårdarna och sockenstugorna. Här förs debatten och det är i kommentarerna som samtalen, övervägandena men också fränheten och engagemanget finns.

Sverigedemokraternas fotsoldater och nätkrigare

När deltagarna via kommentarstjänster som Disqus dagligen kan vara inne och delta i de dagsaktuella diskussionerna får sidorna även karaktären av forum, eller communityn om man så vill. Över 50 000 personer har deltagit i dessa diskussionsforum, även om majoriteten enbart har skrivit ett fåtal inlägg. Runt 1 500 personer deltar dagligen i nätdiskussionerna på dessa sajter. Eftersom artiklarna i huvudsak är omskrivningar av nyheter som publicerats i etablerade medier (då utan de aspekter Avpixlat med flera lyfter fram) riktas inte sällan skribenternas ilska mot ursprungsnyheterna. De stora tidningarna anklagas konsekvent för att ”inte berätta hela sanningen” eller ”ljuga för sina läsare”.

I Avpixlats artiklar förekommer aldrig hot, men kommentarsfälten fylls snabbt av både hat och hot. Kommentarsskribenterna kompletterar och bidrar till artiklarna genom att gräva rätt på personuppgifter, hemadresser eller på andra sätt delta i att hänga ut de personer som figurerar i artiklarna.

På så vis bereder Avpixlat plats för nätmobbar och drev och riktar skaror av anonyma tyckare mot utpekade måltavlor. Det kan röra sig om mångkulturförespråkare, representanter för ”medieeliten” eller personer som kritiserat Sverigedemokraterna offentligt. Om hatet tar form och ges riktning i kommentarsfälten på Avpixlat, så sker hoten oftast utanför – i mejl eller telefonsamtal till dem som hängs ut.

Infiltrera eller värva?

Med Sverigedemokraternas riksdagsinträde 2010 växte även partiets medlemsskara. 2003, kort efter partisplittringen med Nationaldemokraterna, hade Sverigedemokraterna bara 1 126 medlemmar. Vid riksdagsinträdet 2010 hade medlemsskaran stigit till över 5 000, för att i slutet av 2013 nå över 12 000 personer. De nya partimedlemmarna har snabbt kommit in i partiet, skolade på de ”Sverigevänliga” nätsajterna.

Med partiets inträde i maktens korridorer har även intresset från extremhögern utanför Sverigedemokraterna ökat – innan sågs de som en konkurrent, nu vill fler nationella grupperingar få en del av kakan. Strategin från dessa grupper går från infiltration till ”lobbyism” – att vrida Sverigedemokraterna i rätt riktning eller uppvakta lokala partiföreträdare för att värva dem till andra organisationer. Sverigedemokraternas rikskansli har därför behövt skärpa kontrollen över partiorganisationen, för att se till att värja sig mot dessa konkurrerande nationella strömningar. Det är denna funktion partiets ”nolltolerans mot rasism” fyller. Det handlar om att ge partiledningen ett maktredskap att kunna rensa ut konkurrerande fraktioner och återställa kontrollen över partiorganisationen. Sedan valet 2010 har över 50 partiföreträdare uteslutits, varav flera av partiets toppnamn i Göteborg.

Den nyfascistiska franska strömning som kallas ”nya högern” (nouvelle droite) är ett teoretiskt försök att uppdatera den fascistiska ideologin, ge den en ansiktslyftning och drapera den i positivt laddade värdebegrepp (mångfald, pluralism, särart). I Sverige är den nya högern främst representerad av tankesmedjan Motpol, förlaget Arktos och organisationen Nordisk Ungdom.

Denna krets har lyckats locka till sig en stor del av de uteslutna Sverigedemokraterna, framför allt kring Patrik Ehn som var SD:s starke man i Göteborg. Ehn och den nya högerkretsen har tagit över Nationaldemokraternas tidning Nationell idag, men har även skribenter i Nya Tider och Fria tider.

Veckotidningen Nationell idag (som uppbär presstöd från staten) titulerar sig nu som ”oberoende sverigedemokratisk” och försöker påverka Sverigedemokraterna att återgå till en etnonationalistisk riktning och implantera den nya högerns kulturfascistiska agenda.

Kring nämnda tidningar har flera av de uteslutna Sverigedemokraterna samlats. Vintern 2013 tvingades Sverigedemokraternas partiorgan SD-Kuriren gå ut och varna sina medlemmar för att läsa eller skriva i nyfascistiska Fria Tider och undvika Motpolkretsen. Sverigedemokraterna har också fått bryta med Dispatch international, efter att den antimuslimska tidningen har öppnat sina sidor för nyfascistiska grupperingar som Bloc Identitaire och Motpol.

Om Motpolkretsen försöker skapa kontakter in i Sverigedemokraterna och påverka partiet i en viss riktning använder det nynazistiska Svenskarnas parti en annan strategi. En stor del av partiets propaganda är riktad till sverigedemokratiska väljare, för att locka över dem till sin etnonationalism. ”Alla som äter ris är inte kineser” är rubriken på Svenskarnas partis flygblad riktat specifikt till sverigedemokrater och där de förklarar skillnaden mellan partiernas syn på nationalism. Bara för att en invandrare assimileras till en svensk kultur blir personen inte etniskt svensk, menar Svenskarnas parti med udden riktad mot Sverigedemokraternas öppna assimilerande kulturnationalism. Svenskarnas parti har idag mandat i fyra kommuner genom kommunalpolitiker som har värvats från Sverigedemokraterna och Nationaldemokraterna. Partiet har även växt genom att ersätta och äta upp en stor del av 2000-talets nationalistiska grupperingar. Info-14 och deras nätverk av Fria nationalister gick efter valet 2010 upp i Svenskarnas parti och den årliga manifestationen mot ”svenskfientlighet” (före detta Salemmarschen) organiseras nu av partiet.

Skakar hunden svansen – eller svansen hunden?

Sverigedemokraterna har därigenom idag stora problem att få kontroll över sina partimedlemmar. De stora ”Sverigedemokratvänliga” nätsidorna Avpixlat, Fria Tider och Exponerat står utanför partiledningens kontroll. Ungdomsförbundet går sin egen väg och har byggt upp ett internationellt kontaktnät med de postfascistiska partiorganisationer som Sverigedemokraterna försökt bryta med. Kontrajihadrörelsen kring Tryckfrihetssällskapet, Dispatch International och Swedish Defence League utvecklades i en för radikal riktning för att kunna fortsätta få partiets stöd.

Diasporan av uteslutna partimedlemmar börjar nu bli så stor att nyfascistiska medieprojekt som Nationell Idag och Nya tider kan värva kända före detta partiföreträdare att skriva för dem. De sverigedemokrater som befunnit sig nära de ”Sverigevänliga” nätsajterna, som riksdagspolitikern Thoralf Alfsson, har inför valet 2014 ersatts och strykts från valsedlarna. Även om Sverigedemokraterna är en starkt centraliserad och toppstyrd partiorganisation har dess diaspora nu blivit så stor och det har uppkommit så många maktcentra utanför partiets kontroll att partiet har svårt att kunna driva sin partipolitik lokalt.

Miljön runt omkring och utanför Sverigedemokraterna har blivit en egen maktfaktor som partiet måste ta hänsyn till – och varken kan släppa för nära eller avlägsna sig för långt ifrån. Sverigedemokraterna går inte längre att se som ett parti som enbart står på egna ben, utan existerar i ett bredare block med högerextrema krafter.

Nationella rörelsen som ett block med en arbetsdelning

Det är ett misstag att betrakta Sverigedemokraterna isolerat. Partiet måste placeras in i sitt sammanhang, i det block de bildar med andra liknande krafter, och bör förstås efter hur arbetsdelningen mellan dem ser ut. Vi ser hur extremhögern i Sverige idag har kommit att bilda två konkurrerande block: ett kulturnationalistiskt antimuslimskt, som utmålar en civilisationskonflikt mellan västvärlden och islam, samt ett etnonationalistiskt, vilket ofta är antisemitiskt, nationalsocialistiskt eller nyfascistiskt. Men vi får inte missa de gemensamma drag som förenar de två blocken.

Ett annat misstag är att se extremhögern som ett spektrum, där det finns en rumsren sida med Sverigedemokraterna, och en extrem och våldsam sida med Svenska motståndsrörelsen och Svenskarnas parti – å ena sidan slipsar, å andra sidan batonger. Det misstaget gjorde Säkerhetspolisen som lade all uppmärksamhet på Svenska motståndsrörelsen – den gruppering som ligger närmast att utvecklas i en terroristisk riktning – men totalt missade lasermannen Peter Mangs och Anders Behring Breivik, trots att båda har varit aktiva på högerextrema webbforum nära Sverigedemokraterna och inte har dolt sina radikala åsikter. Mangs och Breiviks världsbild ligger närmare Sverigedemokraternas än Svenska motståndsrörelsens gammaldags nationalsocialism. Krigsretoriken i antimuslimska kontrajihadrörelsen når ända in i Sverigedemokraternas riksdagsgrupp: det utmålas med stora gester en civilisationernas konflikt mellan västvärlden och islam, ett pågående krig som förs med barnvagnar snarare än pansarvagnar.

Skillnaden i perspektiv mellan reformistiska och radikala högerextrema grupper är en fråga om temporalitet, hur långt det har gått – om det finns tid att stoppa mångkulturalismen och invandringen genom riksdagsarbete för att stänga gränserna och repatriera landet, eller om konflikten gått så långt och makten korrumperats till den grad att bara gatorna eller vapnen återstår. Det är ingen artskillnad utan en gradskillnad, och den utgår från samma argumentation och en gemensam världsbild.

Att betrakta extremhögern som ett block innebär att kunna se arbetsdelningen mellan olika högerprojekt: hur den parlamentariska flygeln samexisterar och samverkar med de grupperingar som försöker bedriva en kulturkamp via bloggar och bokförlag, de nätverk som försöker mobilisera på gatorna och verka i civilsamhället och de personer som tar till terroristiska metoder.

De existerar i ett sammanhang, deltar i en diskussion, delar en världsbild. På så sätt kan vi se den roll Sverigedemokraterna fyller som plantskola för dagens extremhöger, den organisation där dagens kader fått sin skolning och radikaliserats från. Sverigedemokraterna har inte bara bruna rötter – även dess grenar bildar trädkronan i det svenska högerextrema släktträdet.

Publicerad i Sverigedemokraternas svarta bok, Verbal förlag 2014.

När feminismen äter sig själv

Feminismen har aldrig varit enhetlig. Och det har alltid varit dess styrka. Diskussionen har internt ofta varit het och hård mellan olika strömningar, men oftast fört feminismen som helhet framåt.

Oftast. Men ibland har den vänt sig inåt i en självdestruktiv tendens. Feminismen har ätit sig själv. Den feministiska rörelsen började diskutera fenomenet redan i början av sjuttiotalet. I en självutlämnande artikel i Ms Magazine beskrev 1976 den amerikanska tongivande feministen Jo ”Joreen” Freeman i artikeln ”Systerskapets mörka sida”, den förtals- och utfrysningskampanj som hade pågått mot henne och som helt knäckt henne. Denna form av psykiska misshandel internt i en rörelse kallade hon ”trashing”. Trashingen riktades mot den feministiska rörelsens mer framträdande talespersoner eller skribenter, oftast kombinerade med anklagelser om karriärism, svek eller maktfullkomlighet. En intern maktkritik som eskalerade bortom alla proportioner. Trashingen kom alltid underifrån och riktades uppåt, som ett karaktärsmord som bröt ner personens integritet och fryste henne ute ur alla sammanhang. “Systerskap är kraftfullt: den kan döda systrar”, konstaterade feministen Ti-Grace Atkinson lakoniskt.

Diskussionen om trashing har fått en ny aktualitet de senaste åren. Framväxten av sociala medier har gynnat spridandet av en feministisk diskussion och givit röster åt dem som sällan hördes eller fick plats i den tidigare. Men den har också bidragit till trashingkulturens spridande. Framför allt handlar det om en krock med den feministiska taktiken med ”call-outs”, det vill säga offentliga påpekanden och synliggöranden av förtryckande eller privilegierade beteenden. Callouts har en positiv ambition, att synliggöra och bemöta nedvärderande kommentarer. Calloutsen kommer ofta underifrån och riktas uppåt.

Problemet uppstår när calloutsen går över styr och blir trashing. Många varnande röster har höjts. Flavia Dzodan varnade på bloggen Tiger Beatdown hur calloutkulturen, trots de ofta haft en positiv och god ambition till sin början, börjat skapa ett förgiftat klimat på Twitter, blivit en dokusåpaifiering av det feministiska samtalet, med drev efter blod. Skribenten Sarah Ditum påpekar att åsikter lätt förvanskas i calloutsen och varnar för att det blir personen snarare än handlingen som angrips. I dreven får den utpekade inte chans att försvara sig, utan bara be om ursäkt eller utestängas och utfrysas. Bloggaren Gappy Tales påpekade att de livligast deltagande i dreven ofta inte var de ickepriviligierade som var drabbade, utan andra så kallade ”allierade” i samma position som den som kritiserades, där deltagandet i drevet blev en chans att själv stå fri från kritik.

Calloutförsvararna har hävdat att de förtryckta har rätt till sin vrede och inte behöva anpassa sig till någon ”god ton” på nätet, och att det inte går att förtrycka någon uppåt. Men det behövs inte fler än några få personer för att starta ett drev som kan knäcka även härdade feministiska skribenter och debattörer. Bara för att en person har mindre samhällsprivilegier betyder inte det att många i ickeprivilegierade i grupp är maktlösa.

Kan ett befriande redskap bli förtryckande? Vi kan dra en parallell till synliggörandet av härskartekniker, en form av callouts som använts i sociala rörelser i Norden. Som ung aktivist höll de äldre feministerna föredrag för oss om Berit Ås så kallade fem härskarteknikerna. Härskarteknikerna var ett benämnande av de informella maktmetoder som ofta användes i föreningslivet och samhället för att hålla kvinnor nere. Vi lärde oss rätt snabbt att det fanns en sjätte härskarteknik: att kunna tysta någon genom att påpeka vilka härskartekniker personen använt. I bästa fall fungerade medvetenheten om härskarteknikerna som ett synliggörande hur maktrelationer verkade i en grupp. I sämsta fall blev påpekandet om härskartekniker ett sätt att tysta personer, ett effektivt och okritiserbart maktmedel som inte gick att argumentera emot.

Den diskussion som pågått under några år i USA och Storbritannien har nu kommit hit. I en krönika i ETC beskriver feministen Kajsa Ekis Ekman de hatdrev hon utsatts för, både från en aggressiv höger – men också i form av interna trashingkampanjer mot henne på grund av en lösryckt mening i en av hennes böcker (med rätta) kritiserades för att vara nedvärderande mot transkvinnor. I ett drev i sociala media gjordes försök att bannlysa länkningar till hennes texter, hennes arbetsgivare utsattes för påtryckning att sparka henne och föredragshållare att avboka henne. Åsa Linderborg tog i Aftonbladet drevet som exempel på hur calloutsen höll på att utvecklas till åsiktspoliser som kvävde en nödvändig debatt snarare än att föra den framåt.

För problemet med calloutkulturen och trashingen är att den skapar inga öppningar för fortsatt diskussion, bara brännmärkningar och uteslutningar. Rätt hanterade konflikter är bästa sättet att utveckla en rörelse. Varje motsättning kan fungera berikande för feminismen. Men det kanske kräver att vi lägger de giftiga nätgrälen åtsidan för en stund och ordnar möten där vi sitter öga mot öga och pratar. Även med de feminister (eller antirasister, eller vänsteraktivister) vi inte håller med eller till och med kritiserar. Endast så kan vi bemöta den självdestruktiva tendensen inom feminismen.

Det är inte bara vart i kön vi står som är det viktiga, utan varför vi ens ska behöva stå i den

Tänk dig att du står i en kö. Du köar för att komma in till ett ställe med begränsade platser. Kanske en klubb eller en exklusiv restaurang. Kön är märklig, alla behöver inte vänta på sin tur. Vissa glider före i kön på en räkmacka, sorteras in före eller bakom dig. Hela kön är ett sorteringssystem, trögrörlig och med olika positioner.

Den här bilden kan sammanfatta dagens antirasistiska och feministiska diskussion om privilegier, normer och positioner. Privilegiekritik går ut på att få dem i kön att tänka, se sig om, fundera på sin position, vilken plats de betraktar sorteringssystemet utifrån. Att göra en privilegiekarta över var i samhällets positioner och strukturer de befinner sig. Privilegiekritik fungerar bra för att se det nära, de direkta relationerna i en omgivning. Varför står du där, inte här? Varför fick du gå före?

Det enda de som står i kön kan göra som individer medvetna om detta är att byta platser med varandra. Släppa fram någon som står längre bak, medan någon annan stiger bakåt något steg. Men det förändrar inte kön, det påverkar inte sorteringssystemet. Det ger bara kön en viss social rörlighet, en inre dynamik.

Privilegiekritiken lyckas däremot sämre med att ta upp den grundläggande frågeställningen: varför står vi i en kö? Varför råder en begränsning? Vem kontrollerar tillgången? Hur fördelas den? Vem har makten över inträdet, över sorteringssystemet, över resurserna, de begärda platserna?

Enda sättet att upphäva sorteringssystemet är att göra det kollektivt. Det kräver en samordning över privilegiegränserna, tillsammans. Det svåra är att olika smulor faller ner olika långt i kön. Intresset att rasera kösystemet avtar med ökad rörlighet eller position i kön. Den som glider före och har lättare att ta sig fram har ofta mindre motivation än den som står långt bak.

En individuell strategi för att upphäva privilegietrappan fungerar inte. Att kräva att ingen får glida före, är ett självklart krav – men det ifrågasätter fortfarande inte den begränsade tillgången. Det ger mer jämlika möjligheter att klättra på andra, men majoriteten släpps fortfarande inte in.

Vilka är det subjekt som kan rasera sorteringssystemet? Vilka har strategisk position? Alla? De längst fram? Största klumpen i mitten? De längst bak – som kan skjuta alla framför sig?

Privilegieteori diskuterar enbart ”makt att”. Vem som har den privilegierade makten att glida före. Vem som har lättare att få bostad, att få ett jobb, att göra klassresa. På grund av sin hudfärg, kön, klassbakgrund, sexualitet, utseende, kroppsfunktionalitet. Men privilegieteorin tar inte upp ”makt över”. Vem kontrollerar bostäderna, jobben, produktionen, ekonomiska resurserna, mediekanalerna och statsapparaten? Vad är det systemets drivkrafter?

Du kan vara man, vit, hetero – utan att ha ”makt över”, trots din ”makt att” är aningen större än andras. Privilegiet är ett ytterst begränsat och villkorat privilegium. Ett privilegium till rörlighet i kön, varken mer eller mindre. Den stora majoriteten, privilegierade som oprivilegierade, saknar ändå en ”makt över”, saknar kontroll.

Exploateringen och ackumulationen av det värde och varor som skapas syns nämligen inte i privilegieteorin. Då måste man ta steget in i produktionens dolda verkstad: titta på hur lönearbetet ser ut, både på ett samhälleligt och globalt plan. Arbetsdelningen, produktionssättet, det oavlönade arbetet, profitkvoter och värdeförmering, inhägnandet och fråntagandet. Inte heller hur systemet reproduceras, hur det dagligen återskapas. Genom familjen, utbildningsväsendet, infrastrukturen, stadsplaneringen och sociala ingenjörskonsten.

Än mer komplicerat blir det när vi ser på vilka som skapar värdet som fördelas, vilka som exploateras och som betalar skatt som bygger bostäderna. Då börjar vi se ett gemensamt intresse som löper tvärs över fördelningen av privilegier. Nått som förbinder oss där utanför i privilegietrappan, inte bara separerar oss. Det gemensamma intresset, som exkluderade och exploaterade, som löper utöver skillnaderna. Det handlar inte längre om direkta relationer mellan dig och mig, vem som är norm eller vem som har förtur. Utan en samhällelig materiell relation som löper genom fabrikernas struktur, maskinernas införlivade tekniska förmåga, vetenskapens utformning, statens planering, råvarujakt, överstatliga avtal, finansiella flöden och global arbetsdelning.

Innebär det att privilegiekritiken är värdelös? Inte alls. Den är ett par glasögon, en hjälpreda. Oumbärlig hur för vi kollektivt ska organisera oss. Den ser det bagage vi bär på, vår plats i kön. En pusselbit.

Men privilegiekritik räcker inte i sig som förklaring av samhället. Den är bara ett begränsat perspektiv som måste kompletteras men en rad andra analyser. Utan dessa andra analyser, om produktion, reproduktion, och fördelning, riskerar privilegiekritiken att bara bli systembevarande: den blir ett försvar av individuell social rörlighet.

Förstå. För att bättre kunna slå

Det börjar alltid med en kravall. Just i det ögonblicket då vänstern skulle dödförklaras dök den upp igen, som fågel Fenix ur askan. I den italienska hamnstaden Genua samlades sommaren 1960 unga arbetare på torgen i ilska mot att fascistpartiet MSI skulle hålla partikongress i staden. Många hade randiga tröjor, den stora modétrenden bland ungdomar. ”De randiga tröjornas kravall”, som händelsen därför kom att kallas i media, spred sig till alla industristäder på bara några dagar. Vilka var dessa ungdomar i randiga tröjor? Den unga generationen arbetare hade stämplats som opolitisk, individualistisk och likgiltig – till skillnad från deras föräldrageneration som kämpat mot fascismen och organiserat sig i arbetarrörelsens organisationer och partier.

Ilskan stannade inte vid antifascistiska kravaller. Den smittade av sig, in i fabrikerna, där den stora majoriteten unga jobbade skift vid de löpande banden. En våg vilda strejker bröt ut de kommande åren. En ung protest som inte tog hänsyn till partibok eller fackföreningsmedlemskap, okontrollerbar och orepresenterad. Kravallerna som utbröt i fabriksstaden Turin under avtalsrörelsen då de strejkande arbetarna tågade ut ur fabriken nådde en intensitet som Italien inte skådat sen partisanstriderna mot fascismen.

Det var en märklig situation. En nyvaknad arbetarkamp växte fram samtidigt som vänstern och fackföreningsrörelsen befann sig i en djup kris. Fabriksstaden Turin hade historiskt varit vänsterns starkaste fäste. Den röda fabriksstaden. Det var här det italienska fabriksrådsupproret bröt ut 1919-1920, ”de två röda åren” innan fascismens ankomst. Och det var i den här staden som arbetarna inledde sin generalstrejk 1943. Då stoppade 100 000 arbetare produktionen, vilket blev början på fascismens fall. Men under hela 50-talet blödde fackföreningarna, de tappade stora delar av sina medlemmar. Sovjetunionens brutala krossande av rådsupproren i Ungern och Polen 1956, i kombination med att omfattningen av stalinismens fruktansvärda förbrytelser blev kända, hade lett till en flykt från kommunistpartierna i Europa – som allt mer började distansiera sig från Sovjet. Många vänsterintellektuella sökte nya vägar. Flera samlades kring det italienska socialistpartiet.

Det fanns en tillfällig öppning inom vänstern. Man behövde förstå den nya situationen, få kontakt med de unga arbetarna och hitta en väg ut ur vänsterns kris. Vissa började läsa Marx på nytt. Fast utan marxism-leninismens dogmatiska filter och förenklade scheman. Andra funderade på om sociologin kunde ge redskap för att förstå varför fackföreningarna tappade medlemmar. Tidskriften Quaderni Rossi (Röda häften) föddes ur mötet mellan dessa båda strömningar i sextiotalets början. Målsättningen var att kombinera industrisociologins metoder och plocka ner den marxistiska teorin från sitt elfenbenstorn för att gå ut i fabrikerna och göra enkäter om de ”nya krafterna” inom arbetarklassen. Marx egna franska arbetarenkäter, ”enquëte ovrière”, dammades av och togs som modell. Socialistpartiet ställde sina arbetsplatskontakter till tidningens förfogande.

Socialistisk sociologi

Den amerikanska industrisociologin utvecklades nära knuten till näringslivets och arbetsköparnas behov. De sociologiska undersökningarna gjordes för att identifiera problem i arbetsprocessen för att öka produktiviteten och effektivisera produktionen – en kunskap som arbetarna i fabrikerna fick vänd mot sig som ökad rationalisering, högre arbetstempo och hårdare arbetstakt. Kunde man istället använda sociologins redskap för arbetarrörelsens syften? Den frågeställningen delade snabbt redaktionen kring Quaderni Rossi. Gällde det bara att utveckla en ”kritisk sociologi”, som identifierade problemen och försökte förstå arbetarklassens situation, för att fackföreningsrörelsen och partierna återigen skulle kunna fånga upp deras intresse och knyta dem till sig? Eller kunde undersökningarna på fabriken vara till stöd för arbetarklassens självorganisering, intervenera i dem och hjälpa dem att hitta nya effektiva organisationsformer som de själva kontrollerade?

Frågan ställdes på sin spets med de unga fabriksarbetarnas vilda strejker och kravaller under avtalsrörelsen. Hur skulle man ställa sig till dessa kampformer? Quaderni Rossis undersökningar fick ett snabbt och snöpligt slut. Socialistpartiet drog in sitt stöd och anklagade tidningen till att ha uppviglat arbetarungdomarna snarare än att knyta dem till partiet. Partipiskan ven och Quaderni Rossi rättade sig i ledet. Istället bildade den interventionistiska falangen tidskriften Classe Operaia (Arbetarklassen) av Mario Tronti, Romano Alquati, Antonio Negri och Sergio Bologna. Syftet var att fortsätta arbetarplatsundersökningarna och ställa dem till den autonoma arbetarkampens förfogande. Strömningen kom att kallas ”operaismo” (arbetarism).

Klassammansättning

Det banbrytande med tidningen Quaderni Rossi var deras analys av hur arbetarkamp och kapitalets organisering av produktionen dialektiskt påverkade varandra. För att effektivisera produktionen behövde kapitalisterna bryta upp arbetarklassens organisering och styrka. Vapnet var att planera produktionen, genom en ökad rationalisering, ökad arbetsdelning (socialisering) och automatisering, för att höja produktiviteten. Arbetarklassen mötte därför kapitalistens angrepp i form av kapitalets plan – en omfattande förändring av produktionen som inte gick att backa tillbaka från. Varje tidigare klassformation har behövt förstöras för att frigöra ”råmaterial”, de proletärer som kan bli nya arbetare med nya arbetsuppgifter. Omorganiseringen av produktionen försökte neutralisera antagonismen och splittra klassen. Quaderni Rossi menade att organiseringen av produktionen, rationaliseringarna och automatiseringen aldrig var en ”neutral” process. Utan ett moment i klasskampen.

Men omorganisering i produktionen kunde inte radera arbetarkampen. Den förändrade bara kampens form. Omorganiseringen ändrade hur arbetarna relaterade till varandra, vilken kunskap de satt på, vilka uppgifter de utförde och vilka positioner de hade. Kort sagt förändrade den arbetarna som subjekt och hur proletariatet sammansattes som klass. Detta skedde inte vid en given tidpunkt i historien, utan var en pågående process.

Quaderni Rossi menade att det var här vi skulle förstå arbetarrörelsens sammanbrott på 50-talet. Omorganiseringar genom införandet av löpande bandet skapade en ny arbetartyp: unga oskolade och ickekvalificerade arbetare, ofta med migrantbakgrund från Syditalien. Deras kampformer och sätt att organisera sig skiljde sig från den gamla klassammansättningen av yrkesskolade och specialiserade fabriksarbetare, som i högre grad var fackligt organiserade. Tidningen plockade här upp Marx analys om sambandet mellan materiella villkor och subjektivitet, varande och medvetande, och Lenins diskussion om hur objektiva krafter skulle förvandlas till subjektiva krafter. Operaisternas undersökningar gick ut på att förstå dessa ”nya krafter” inom produktionen – den unga arbetarklass vars behov och beteenden skiljde sig från de äldres. Unga arbetare som oftast utmålades som oorganiserade, spontana, odisciplinerade, ”lösa hundar” eller ”terrone” (”bonnläppar”, rasistisk betäckning på syditalienare). Ungdomarna i de randiga tröjorna.

Militanta undersökningar

Syftet med undersökningarna var att studera vilka nya kamper och klassubjekt som uppkommit i produktionen. Men Quaderni Rossi och Classe Operaia tog dem ett steg längre. Målet var att bryta ner uppdelningen mellan undersökning och de som undersöktes. Att göra undersökningen till en deltagande undersökning (”conricerca”), en självundersökning. Dessa undersökningar kallades ”militanta undersökningar”, militanta i bemärkelsen aktivistiska eller aktiverande. Det är genom kampernas utveckling som undersökningarna får sin praktiska verifiering, som hypoteserna visar sin giltighet. Undersökningen blir ett delmoment av aktionen, som görs gemensamt mellan militanter utifrån och arbetarmilitanter inifrån.

Förgrundsgestalten i att utveckla metodologin med de militanta undersökningarna var Romano Alquati (1935-2010), en av de drivande operaisterna. För Quaderni Rossi och Classe Operaia genomförde han deltagande undersökningar på två av Italiens största företag, FIAT och Olivetti, båda belägna i Turin. De båda fabrikerna hade gått från att vara vänsterns starkaste fästen till att bli förlorat land. Medan operaister som Mario Tronti och Antonio Negri formulerade teorierna, ramade in arbetarkamperna i en stor berättelse, studerade Romano Alquati snarare direkt på arbetsplatsgolvet kampernas alla möjligheter och komplikationer. Vad deras styrkor och svagheter var, utan att vare sig förenkla eller romantisera. Alquatis militanta undersökningar byggde på flera steg, och rörde sig från enkäter och diskussioner över till interventioner och politisk organisering.

Det första steget i Alquatis undersökningar var att ställa företagens myter mot arbetarnas egna erfarenheter. FIAT hade på 60-talet ett rykte om sig att vara ett socialt medvetet företag, där arbetarna hade högre löner, bättre skyddsnät och större karriärsmöjligheter. Alquatis intervjuer klädde av dessa myter om de priviligierade FIAT-arbetarna och visade på de låga lönerna, det hårda arbetet, missnöjet mot bristen på karriärstillfällen. Olika arbetstitlar användes för att skapa hierarkier och löneskillnader i arbetsstyrkan, trots att samma arbetsuppgifter utfördes. Mot företagsideologin ställdes arbetarperspektivet. Varje omorganisering, rationalisering eller hierarkisk indelning betraktades med arbetarnas synvinkel som utgångspunkt.

Mikrokonflikter

Istället för att stirra sig blind på de stora synliga strejkerna och manifestationerna utgick Alquatis undersökning från de vardagliga ”osynliga” mikrokonflikterna på arbetsplatsen. I dessa spontana kamper såg Alquati en embryoform till politisk organisering. Det var de osynliga nätverken i vardagskonflikterna som sedan låg till grund för de öppna och synliga protesterna. Mot den bakgrunden blev den vilda strejkvågen förstålig. Det var mikrokonfliktualiteten som var den kampterräng där klassmedvetenheten började ta form och de första stegen togs för att ”förvandla de objektiva krafterna till subjektiva krafter”.

Mikrokonflikterna tog sig ofta formen av en vägran. En form av ickesamarbete eller ovilja att genomdriva den plan kapitalisten hade för produktionen. Denna olydnad var inte rent negativ, utan byggde på en informell kunskap hos arbetarna att vända arbetsorganisationens medel mot dess planerade mål, till sin egen fördel.

De vardagliga individuella problemen behövde synliggöras som kollektiva problem, som bara gick att lösas kollektivt. Redan i det personliga missnöjet med sin situation på arbetet fanns en kärna som kunde vändas till ett samverkat ickesamarbete. En frustration som kunde få kollektivt utlopp. Varje form av personliga behov som krockar med företagets myter och löften, mikrokonflikter och olydnad som ställer sig mot kapitalistens plan är små pusselbitar som om de läggs samman – med den militanta undersökningens och militanta interventioners hjälp – bildar en ”motplan” (contropiano), med Alquatis terminologi.

Motplanen var den strategiska sammanställningen av den viktiga kunskap arbetarna individuellt satt på över produktionen som kunde kortsluta kapitalets plan. Ingen produktion är möjlig utan arbetarnas egna initiativ för att lösa alla de luckor och buggar som finns i den kapitalistiska planen. Som att fixa ihop de saker som inte klaffar i chefens order. Den kunskapen över produktionen kunde också bli en subversiv kunskap. Planen kunde förses med element som kapitalismen inte kunde svälja.

Från undersökning till motstånd

Den proletära osynliga organisationen var alltså inte bara en spegling av den kapitalistiska arbetsdelningen, utan snarare en reaktion på dess irrationalism och splittring. De militanta undersökningarna hjälpte till att gemensamt pussla ihop och cirkulera dessa erfarenheter, till exempel genom flygblad, fabrikstidningar, stormöten utanför fabriken eller samtal vid fabriksgrindarna. Här fyllde de externa militanterna, operaisternas aktivister, rollen som kampens budbärare. Målet var att utveckla kommunikationens former så att dessa motståndspraktiker kunde sprida sig igenom de enorma fabrikernas alla olika avdelningar och mellan de olika fabrikerna i samhället. På så sätt skulle kamperna generaliseras i samhället. Det var en central uppgift i byggandet av en revolutionär organisation utifrån arbetsplatserna. Eftersom företagens arbetsorganisering bygger på att hålla arbetarna uppsplittrade behövdes strukturerna byggas upp – med ena benet i de redan existerande osynliga nätverken, men också genom skapandet av yttre strukturer baserade på dessa. Militanta undersökningen fyllde en funktion att förbinda dessa nivåer.

Denna ”antagonistiska samverkan” kom inte ur ett vakuum, utan bar med sig politiska spår av arbetarklassens tidigare subjektiva struktur och utgjorde en förutsättning för de följande kamperna. Varje tidigare kampcykel hade lämnat en utkristaliserad politisk rest som bakades in i de nya kamperna.

Alquati betonade att om inte kamperna förbands eller generaliserades riskerades de att infångas inom systemet, ebba ut eller bara medieras av företags- eller fackföreningsbyråkratin. Att bara ha personliga erfarenheter av förtryck leder inte nödvändigtvis till en heltäckande analys eller kollektiv praktik. De osynliga kamperna i sig blev inte nödvändigtvis radikala eller per automatik antagonistiska mot kapitalet. Det gällde att organiskt vidarutveckla dem till politisk organisering. De som befanns sig i mikrokonflikterna kunde inte nödvändigtvis själva se helheten. De kunde inte greppa omfattningen av kapitalets plan – utan bara se sin del i arbetsprocessen, utan att förstå den värdeskapande process arbetet ingick i.

De individuella kampformerna av störningar, vägran och sabotage var inte tillräckliga. De behövde få en medveten och organiserad form – vilket de institutionaliserade fackföreningarna inte kunde ge. Det behövdes revolutionära organisationer, förankrade i fabrikerna, men som löpte utanför. Teorin och undersökningarna skapade i sig inte själva detta perspektiv, utan kunde bara understödja det och hjälpa till att artikulera det, som kampredskap som förvandlade teorin till en politisk organisation förmögen att socialisera sig själv. Utan att undersökningarna återkopplades i politiskt arbete riskerade de att bara bli reformistiska. Syftet var att ”förstå, för att bättre kunna slå” (”Capire. Per meglio colpire”), som Classe Operaia sammanfattade det.

Det var denna process som var klassens politiska sammansättning, ett gemensamt artikulerande av alla former av antagonistiskt ickesamarbete och arbetsvägran inom produktionen i en gemensam politisk process.

Från fabriken till samhället

Alquatis militanta undersökningar stannade inte vid fabriksgrindarna. I rapporterna i Classe Operaia betraktade han också var arbetarklassen möttes utanför fabrikerna, vilka former av arbetarkultur som existerade som kunskapsöverföring, hur de stora protestmanifestationerna på torgen uppstod och förbands i det tidiga 60-talets upploppsvågor. Kapitalets plan löpte ut ur fabriken över hela samhället, och så gjorde även motståndet. Relationen staden-fabriken blev en central del i analysen, för att se hur även kamperna sammansattes och generaliserades utanför fabriken. Även om Alquati i första hand undersökte en invandrad, ung och manlig arbetarklass så lämnades här en öppning i de militanta undersökningarna, som kom att explodera i mängder av projekt under 60- och 70-talet. Undersökningarna av lönearbetet överfördes på kvarteren, bröt sig in i kärnfamiljen och undersökte det oavlönade hemarbetet och arbetskraftens reproduktion (med andra vågens feminism), undersökte arbetslösheten, universiteten och prekariseringen (redan på 70-talet!). Undersökningarna som verktyg överfördes på hela samhällsterrängen. Som ett värdefullt redskap för politisk organisering underifrån. Arbetsplatsbladen och tidningarna fick sällskap med piratradiostationer och sociala center öppnades upp i arbetarkvarteren för att öka mötesplatserna. Kvinnohus, studiegrupper, tidningsprojekt multiplicerades och breddade rörelsen till samhällets alla områden.

Alquatis modell för militanta undersökningar är lika användbar för oss idag. Även en undersökning idag behöver gå igenom dessa steg. Vi behöver även idag skingra alla de myter och ideologiska propaganda som läggs som en våt filt över våra erfarenheter. Det kan vi göra genom att vi lyfter berättelser, sätter ord på våra erfarenheter och synliggör en materiell verklighet. Att vi utgår från mikrokonflikterna och de osynliga nätverk och gemenskaper där våra erfarenheter redan idag möter andras och blir gemensamma intressen och delade situationer. Att vi utifrån dessa mikrokamper ser hur vi kan forma organisationer, öppna kamper, cirkulera och generalisera dessa erfarenheter till ett helhetsperspektiv – en motplan med krav och målsättningar – och en kollektiv politisk process – ett politiskt sammansättande. Så går vägen från undersöka och synliggöra våra egna erfarenheter till att bli ett gemensamt politiskt projekt. Så blir det personliga politiskt.

/ Mathias Wåg

Läs mera:
Steve Wright: Stormining Heaven
Wildcat: The Renaissance of workerism
riff-raff nr 3-4: Tema militanta undersökningar
Evan Calder Williams: Invisible organization – Reading Romano Alquati

Är du för söt äter världen upp dig, är du för sur spottar den ut dig

”Är du för söt äter världen upp dig,
är du för sur spottar den ut dig”.

– danskt ordspråk

Avståndskraven har börjat bli en hysteri. Det går inte att föra en enda social kamp, driva ett enda vänsterinitiativ som inte borgerliga politiker eller opinionsbildare försöker avkräva en muntlig bekännelse – att rörelsen måste dra en tydlig demarkationslinje och avgränsa sig mot den radikala vänstern. Vägran att spela med, acceptera problemställningen eller försöka nyansera debatten bemöts med hätska drev. Har du inte tagit avstånd är du en del av problemet. Avståndstagandet är det enda godtagbara svaret. Det fick förortsorganisationen Megafonen känna efter Husbybränderna, nätverket Linje 17 märka inför Kärrtorpsmanifestationen, Ung vänster Örebro uppleva sedan de offentligt försvarat militant antifascism. Själv fick jag också en släng av sleven runt Antirasistiskt forum på ABF-huset, med krav från liberala debattörer att jag skulle ta avstånd från min bakgrund i Antifascistisk aktion. Avståndstagandets politik är tröttsam, onyanserad och vulgariserad. Våldsdiskussionerna är en fälla riggad för vänstern. Vi kan aldrig vinna de ”debatterna”, bara förlora på att ta dem. Kraven på avståndstaganden försvinner aldrig hur mycket vi än backar och bekänner. Istället flyttas bara gränsen för vad som ses som extremt. Pacifister som Ofog, queeraktivister på Pride, migrantaktivisters blockader av utvisningar, Megafonens poliskritik. Varje form av direkt aktion tolkas om som våld och illegalitet, ”ovärdigt ett demokratiskt samhälle”.

I ett större perspektiv är det lätt att se att avståndstagandekraven enbart riktas mot vänstern. De rikas enbart mot de sociala rörelser som försöker vara en aktiv kraft i samhället genom självständig organisering. Och de riktas brett mot all social organisering. Läser man polisens handlingsplan mot upplopp efter Husbybränderna eller Birgitta Ohlssons åtgärdsplan mot ”våldsbejakande radikalisering” syns det tydligt att problemet ur statsmaktens synvinkel inte är den isolerade yttersta vänstern, de militanta aktionsgrupperna, utan de bredare sociala rörelser och organisering som uppfattas som en gråzon. För att motarbeta en social radikalisering i samhället krävs en total mobilisering av säkerhetspolis, polis, socialtjänst, skola och civilsamhällets aktörer för att skapa social stabilitet. Alla strukturer som däremot utgår från en social autonomi, en självständig, direktdemokratisk och självorganiserad verksamhet i samhället, ses med skepsis från myndighetshåll. De betraktas som en potentiell konfliktmiljö som kan bli en frizon för radikalisering. Att vägra delta i den samhällsbevarande mobiliseringen betraktas därigenom som ett hot. Alla krafter måste rätta sig i ledet och sorteras in i de ”goda” mot de ”onda”. När Megafonen vägrade ta avstånd från ungdomarna som brände bilar bröt de mot denna systembevarande mobilisering, ställde inte upp på den ”goda sidan”, och därför att betrakta som ett lika stort samhällshot som de som brände bilar. När Linje17 tackade de militanta antifascisterna för att ha skyddat dem mot ett nazistangrepp gick även de över gränsen från ”goda krafter” till de ”onda”, ifrågasatte statens våldsmonopol. Kravet på avståndstagande är därför alltid riktat mot den öppna sociala iniativen för att få in dem i fållan igen, att tvinga dem att välja sida. ”Våldsbejkande” är alltså inte synonymt med ”våldsbenägen” eller ”våldsutnyttjande”. Begreppet ”våldsbejakande” syftar därför inte främst på de ”våldsamma” – utan riktas mot de bredare sammanhang som ses som systemkritiska, ”ickefördömmande”, inte accepterar problemformuleringen eller som kritiserar statsmakten. (För en bra kritik av begreppet ”våldsbejakande”, se Copyriot).

Diskussionen är givetvis inte ny. Sådana bekännelsekrav har alltid ingått i de motstrategier som riktats mot samhällskritiska rörelser. Under tidiga 90-talet drabbades vi av samma förlamande vålds/ickevåldsdiskussion (och den besläktade diskussionen om legalitet/olydnad). Pressen riktades mot folkrörelser att distansiera sig och ta avstånd från den radikala vänstern. Diskussionerna förlamade även den autonoma rörelsen internt. Vi var tvungna att bryta oss ut dess falska problemställning för att kunna ta oss vidare. Den bok som hjälpte oss då var den norska sociologen och fångkampsaktivisten Thomas Mathiesens bok Makt och motmakt (på svenska 1982, förlaget Korpen). Mathiesen i sin tur summerade de erfarenheterna som sociala rörelser gjort i slutet av 70-talet och tidiga 80-talet, inom fångkamp, arbetslöshets- och hemlöshetsorganisering, freds- och miljörörelsen, under en period där den sociala vänstern såg sitt politiska handlingsutrymme inskränkas, en högervind började torna upp och partivänstern snabbt rörde sig inåt mitten. Mathiesen försöker i Makt och motmakt analysera de strategier som sätts in för att bemöta de sociala rörelserna – och hur dessa rörelser kan kontra dessa och ta sig runt dem. Hans bok är full av exempel från sjuttiotalets sociala kamper, kamper som fördes utanför den parlamentariska vänstern (även utanför dess utomparlamentariska mikropartier).

Thomas Mathiesen börjar med att (inspirerad av Foucault) definiera makt som möjligheten att genomdriva (3) sin vilja (1) över andra i samhället (2), det vill säga makten är ”intentionell (1), relationell (2) och genomtvingande (3)”. Makten över andra vilar alltid på deras vanmakt, menar Mathiessen. Motståndets syfte är att bryta vanmakten och omvandla den till en motmakt. Makten utövas genom olika tekniker och strategier som försöker upprätthålla vanmakten och bryta ner motmakten för att åter försätta den i vanmakt.

Mathiesen väljer schematiskt att betrakta tre områden makten verkar inom: offentligheten (politiskt), det normativa (socialt) och socio-materiellt (ekonomiskt). Den intressanta avdelningen i Mathiesens bok för att förstå avståndstagarhetsen som vänstern ställs inför och de borgerliga dreven är kapitlen om ”offentligheten som handlingsarena”. Mathiesen stödjer sig i dessa kapitel på Jörgen Habermas teorier om den borgerliga offentligheten och kampen om hegemoni inom den. ”Offentligheten erövras i en kamp där individer och grupper med starka medel vinner, och genom erövringen skapas framställningarna inom offentligheten, varigenom kontroll av beteenden igångsätts – i extremfallen till exempel i form av rena förföljelser”, skriver Mathiessen. Offentligheten är inte en enhetlig arena, den består av större och mindre offentligheter, ovanifrån och underifrån, subkulturer och motoffentligheter. Men det är genom sin tillgång till en offentlighet som en social rörelse kan kommunicera med en bredare miljö, som dess handlingar framstår som förnuftiga och förklarbara, aktiviteter ges betydelse eller förkastas om obegripliga eller mot det ”suna förnuftet”. Offentligheten står inte över den normativa eller socio-materiella/ekonomiska nivån, men påverkar hur materiella kamper och handlingar tolkas och förstås, vilket får effekt för om de sprids eller isoleras.

Det är två repressiva motstrategier som används för att bemöta sociala rörelser, Mathiesen kallar dem ”indefiniering” och ”utdefiniering”. Båda strategierna syftar till att oskadliggöra en rörelse, antingen genom att det ”kollektiva handlandet görs olönsamt” eller att ”handlingselementet göras meningslöst”. Strategierna indefiniering och utdefiniering är en kniptångsmanöver som drabbar rörelser från två håll samtidigt.

Indefiniering är strategier för att ta över en rörelse, göra dem ofarliga genom att kooptera dem, införliva dem och rekuperera dem. Syftet är att öka pressen på sociala rörelser för att få dem att integrera sig i systemet igen. Detta kan göras genom att uppmana dem ”att överge en oansvarig, rabulistisk orientering till fördel för en ansvarsfull, förnuftig ståndpunkt”. För att ges tillgång till forum och diskussioner krävs rörelser ta avstånd från radikala element, de uppmanas agera ansvarsfullt, hålla sig till praktiska realpolitiska realiserbara frågor och kortsiktiga förbättringar (istället för systemkritik). De indefinierande strategierna syftar till att göra det kollektiva handlandet olönsamt och neutralisera den konfliktfrågan som en rörelse mobiliseras kring. Enskilda aktivister kan ges möjlighet att bli representanter, ges möjlighet att träffa ansvariga politiker, få en rådgivande funktion, skriva artiklar på kultursidorna, få en personlig anställning. Socialdemokraterna har ofta varit mästare på denna form av ”repressiva tolerans” som inlemmat kritiska röster och få dem att sammansmälta med systemet.

Utdefiniering innebär strategier som syftar på att slå sönder det kollektiva handlandet, få det att framstå som meningslöst och isolera rörelserna från det bredare samhället. Rörelser kan stämplas som ”våldsvänster”, extremister, världsfrånvända teoretiker, att deras kamp motarbetar kortsiktiga förbättringar, att de förstör möjligheten att uppnå en bred enighet (med systemkrafterna) eller att rörelserna egentligen styrs från mörka dolda krafter i bakgrunden. Den utdefinierade rörelsen blir ”orörbar” för andra sociala organisationer, som riskerar att själva stämplas genom att ha kontakt med dem. De utmålas som ”krisskapare”, som verkar splittrande (genom sina medel eller mål) och att deras metoder egentligen motverkar det de säger sig vilja uppnå.

”Det är svårare att försvara sig mot de utdefinierande argumenten, därför att de är av den typen att påstående står mot påstående, formulerat i en situation där det ena påståendet – det utdefinierande – verkar mest trovärdigt. Närmare bestämt: påståendet från representanterna för det etablerade systemet verkar mest trovärdigt mot bakgrund av den stillatigande förutsättningen i vårt samhälle – som tas för given, som anses självklar – att representanter för etablerade system, framför allt staten, i högre grad än andra förvaltar den ‘objektiva sanningen.'”

Indefinieringen och utdefinieringen fungerar som morot och piska, de används i en växelverkan och snärjer rörelserna från två håll.

Motmakt

Thomas Mathiesen stannar däremot inte vid att bara identifiera den rävsax som sociala rörelser fångas i, han skissar även på sätt att neutralisera dessa processer och bygga en motmakt, utifrån sina egna erfarenheter inom den norska fångkampen. Dessa motmaktstrategier bygger på att vägra låta sig definieras av systemet och befinna sig i en ”randzon” i offentligheten, kunna balansera mellan in- och utdefiniering. Motmaktstrategierna fungerar bäst, menar han, om de kombineras – inifrån och utifrån.

En första strategi kallar han för ”arenautbrytning”. Det innebär att den sociala rörelsen i huvudsak arbetar på insidan med hela tiden gör utbrytningar och agerar utanför de uppsatta gränserna. Rörelsen kan baseras på vardaglig organisering, bygga bredare allianser, för att sedan försöka använda oväntade former eller delta i en militant olydnadsaktion. Dessa aktioner utformas så de inte går att pressa in i en stereotyp av hur militanta grupper är (”svarta blocket”, ”manliga huligangäng”, ”proffsaktivister”) och vägrar acceptera uppdelningen ”goda/onda” eller ”seriösa/oseriösa” aktivister. Har man kastat sten ena dagen gäller det att dela ut pepparkakor på torget, göra stödgalor för hemlösa och organisera läxläsning de andra. Genom att stå säkert i en ”okontroversiell” verksamhet löper rörelsen mindre chans att isoleras i sina ”radikalare” praktiker. Det går också att utforma de lagbrytande eller militanta aktionerna på sätt som samlar största möjliga mängd deltagare – och som ett försvar av lokalsamhället mot yttre angrepp. Militansen görs mer förstålig om den ges ett ”varför”, om den kopplas till ett behov – varför en rörelse måste skydda sig och slå tillbaka mot öppet auktoritära strukturer utifrån.

Den andra strategin är ”informationsvridning” (vi skulle kunna kalla det ”informationsjudo”) och försöker bemöta kniptången av att antingen införlivas i ett reforminriktat realpolitiskt praktiskt arbete eller betraktas som praktikfrånvända teoretiker. Informationsvridning innebär att hela tiden förbinda de praktiska kamperna och kraven i en politisk-teoretisk ram. Det måste finnas en större berättelse och analys som ger stöd åt praktiken, och praktiken fungera som ett realiserande och konkretiserande av analysen. Att visa hur man tänker genom konkreta exempel och sedan förklara hur de ska leda vidare. Informationsvridning handlar om att skaffa sig ett kunskapsövertag, genom att ha läckor eller ”eldtjuvar” på insidan i systemet. Till exempel att ha kontakt med politiskt förtroendevalda som kan tipsa rörelserna inifrån, att göra ordentligt med research och kunna avslöja. Genom att kombinera aktiviteter med vält underbyggt material varför försvåras möjligheten att koptera aktiviteterna eller bara sopa undan dem som irrelevanta och döma ut dem på förhand.

Den tredje strategin Mathiesen tar upp är ”maktbildning”. Maktbildning handlar om att bemöta kniptången mellan att arbeta för kortsiktiga förbättringar (och överge sina långsiktiga mål) eller att ses bara som kritiker, krisskapare och motarbetare. Maktbildning innebär att presentera realiserbara förslag men som sätts in i ett långsiktigt perspektiv och stärker rörelsens motmakt. Det handlar om att kräva ”reformer som både representerar kortsiktiga krav från de underordnade i systemet och som samtidigt, vid genomförandet, ger de underordnade en stärkt maktposition i arbetet för målsättningar på längre sikt”. Ett sådant exempel är Planka.nu:s förbindande av plankandet (direkt avgiftsreduktion) med det långsiktiga kravet på avgiftsfri (skattefinansierad) kollektivtrafik. Praktiken ger tyngd åt kravet, kravet ger legitimitet åt praktiken. Mathiessen menar att detta är en svår väg att gå som lätt fastnar i reformism och kopteras, om den inte kombineras med andra motmaktsstrategier parallellt.

En fjärde strategi är ”sakprioritering”. Denna strategi riktar sig mot kniptången att antingen betona enigheten i systemet (”verka inom för att gemensamt förbättra”) och utmålas som splittrare/splittrade (och därför ej värd att ta på allvar). En social rörelse med många krav och avancerad analys kan ses som ”skrämma bort” alla som inte håller med hela programmet, medan realpolitikens sakfrågeorientering försöker uppnå majoritetsstöd för sina frågor. ”Sakprioritering” innebär att hela tiden försöka skapa block kring vissa frågor för att få större tyngd, att identifiera huvudkonflikter och centrala bärande frågor som det går att bygga allianser kring – sedan kan rörelserna ha egna analyser och längre gående krav själva. Enhetsfronter och fokus på huvudkonfliktfrågor ger det möjligt att försöka samla en bredd, utan att behöva offra sin systemkritiska analys och långtgående systemförändrande ambitioner.

En femte strategi är ”problemformulering” eller ”premissformulering”. Denna strategi bemöter å ena sidan tvingas ta liberala ”centrumpositioner” för att accepteras eller ta radikala positioner och stämplas/utmålas som extremist. Denna strategi innebär att vägra acceptera systemets grundpremisser som diskussioner ska föras utifrån (”representativ demokrati, legalitet, statligt våldsmonopol” – och stämplandet av de som avviker som ”extremister, våldsverkare, antidemokrater, kriminella”), och i stället sätta upp egna premisser som aktiviteterna ska diskuteras och bedömas utifrån. ”Genom att presentera sådana grundligt genomarbetade egna premisser gör man det svårt, i bästa fall omöjligt, för representanterna för det etablerade systemet att behandla de aktuella problemställningarna på deras premisser”. Istället för att diskutera våld så diskuteras hur rasistiska övergrepp ska kunna stoppas och hur organisationer själva kan skapa trygghet, istället för legalitet utgå från legitimitet – vilket stöd som finns för dessa frågor, varför de ligger i folks intresse, och varför det är rätt att göra det. Istället för att diskutera det illegala att ockupera ett hus, hävda rätten till bostad och mötesplatser och förklara aktionerna utifrån det. Systemet kommer alltid vilja föra in och tolka alla systemkritiska aktiviteter utifrån de systemfunktionella premisser de själva sätter upp. För att ge ytterligare tyngd åt den egna problemformuleringen krävs egna fakta, undersökningar, analyser. Detta kräver ”ett mycket grundligt förararbete, med utmejslandet av premisser och problemställningar som gör ‘snitt’ i offentligheten, och med användning av varierad och kunnig expertis”. Genom att lyfta fram röster från de berörda (drabbade av nazivåld, papperslösa som utsatts för REVA, arbetare som strejkar osv) kan man betona att ”detta är vad det handlar om”, ”detta är problemet/frågan vi måste utgå från”. Premissformuleringen innebär att aktivt försöka sätta ramarna för debatten, välja vad som ska diskuteras och var det ska diskuteras. Det kräver aktiva motstrategier mot medielogiken.

Mathiessen avslutar med en sista strategi, som bygger på att man kan kombinera de andra och har uppnått en viss styrkeposition för att bli en verklig motmakt. Denna strategi kallar han ”alternativformulering”, att rörelsen själv kan skapa alternativa motoffentligheter, egna masskanaler för att nå ut, en egen förankrad struktur som kan i direktkontakt med en bred bas kan besvara borgerliga utspel och repressionsförsök – med målsättningen att utkonkurrera behovet av den etablerade borgerliga offentliga arenan. Mathiesen tar upp exemplet med hur alternativ- och miljörörelsen under tidiga 80-talet med sina bulletiner, folkrörelsenätverk och gatunärvaro lyckades skapa en egen offentlighet, en masskontaktyta som under en tid kunde kringgå (och därigenom utmana) den borgerliga offentligheten.

Dessa motmaktsstrategier som diskuterats ovan är ett politiskt arbete som kräver ett ”både-och” snarare än ett ”antingen-eller”. Det ska inte sammanblandas med att bara vara en opinionsrörelse eller bara ägna sig åt ”kulturkamp” eller dagsdebatter i sociala medier. Det handlar snarare att se hur offentligheten är en handlingsarena och slagfält vid sidan av andra (normativa, ekonomiska), men som påverkar hur våra verksamheter på de andra tolkas, mottages, betraktas och uppfattas. Det är alltså ingen ”pr-strategi” för att kunna sälja vänstern bättre – men en aspekt av våra praktiker och kontinuerliga kamper som vi alltid måste väga in och parallella strategier för. Indefinieringen och utdefinieringen som strategier påverkar våra (materiella) handlingsmöjligheter. Är vi medvetna om hur dessa strategier fungerar kan vi också se till att motmaktsstrategierna blir en självklar del av våra praktiker och stärka våra kampmöjligheter.

Deleuze och Guattari diskuterar i Tusen plattåer skillnaderna mellan en majoritetspolitik, som ser sig själv som självklar homogen norm och centrum, en minoritetspolitik, som ser sig själv som särkultur eller egen avgränsad identitetssfär i relation till majoriteten – och sätter dessa båda i kontrast mot en minoritär (minoritarian) politik, en subaltern politik som försöker gå bortom sig själv och överskrider identiteter. Den minoritära politiken uppstår i trängda utrymmen (cramped spaces), och tvingar fram en kreativ experimenterande, en aktiv process att skapa något annat. Den minoritära politiken är inte baserad på en identitet, utan tillblivande (becoming minor). Thomas Mathiessens möjligheter till att konstruera en motmakt är en minoritär politik, som utgår från att den enda plats sociala rörelser fruktbart kan befinna sig är i randzonerna, undflyendes både in- och utdefinieringens stratifieringar och infångstapparater. Motmakten är alltid en flyktlinje. En vägran att varken vara för söt och sväljas eller för sur och spottas ut. Bara i denna randzon kan en verkligt revolutionerande politik uppstå.

Berlusconismen som pornografisk postpolitik

I tjugo år har Berlusconi dominerat italiensk politik. Trots korruptionsanklagelser, rättsprocesser och massiva folkliga protester emot sig har han alltid kommit tillbaka. Men nu verkar Berlusconis era på väg att nå sitt slut. Berlusconi har in i det sista försökt stoppa åtalen mot honom och hindra att hans immunitet dras in – nu senast genom hotet om att hans parti Frihetens folk skulle dra sig ur den blocköverskridande koalitionen. Domen på sju års fängelse mot 76-åriga Silvio Berlusconi för att ha utnyttjat prostituerade minderåriga och missbrukat sin maktposition kommer troligen aldrig att verkställas, precis som han genom amnestier och sin höga ålder kringgått tidigare domar på fyra år för finansbrott. Det som däremot får politisk effekt är beslutet att förbjuda Berlusconi från att väljas till offentliga poster under fem års tid.

Få räknade med att Berlusconi och hans partiallians Frihetens folk (Popolo della libertà) skulle återhämta sig efter den politiska vanskötseln av ekonomin och prostitutionsskandalerna, men Berlusconi har haft en förvånansvärd förmåga att läsa in stämningar i landet och ge populistiska svar. Genom vallöftet att återbetala fastighetsskatten – den skatt som kommunal verksamhet till stor del finansieras på – lyckades han i riksdagsvalet i februari 2013 i en sällan skådad valspurt lyfta partiet från 13 procent till 22 procent på bara några veckor. Valfiaskot för både teknokraten Mario Monti och vänstern samt populistpartiets Fem stjärnors rörelse (Movimento 5 Stelles) valframgång lämnade den segertippade centervänstern kring Demokratiska partiet (Partito Democratico) utan majoritetsstöd. Centervänstern tvingades genomföra en blocköverskridande regering med centerhögern – utan någon formell position åt Berlusconi. Ett skört regeringssamarbete bakom Enrico Letta som Berlusconi kunnat stjälpa när han vill, genom att dra tillbaka sitt stöd, och kräva nyval. Det var detta kort Berlusconi försökte spela ut i oktober.

Centerhöger har kallat rättsprocesserna mot Berlusconi för politiska och slagit från sig domarna, som de ansett varit angrepp från en ”kommunistisk domarkår”, en ”populismo penale” riktade mot Frihetens folk. Det som kallats ”domarnas parti” har tidigare ingripit i två viktiga övergångsperioder, 1979 och 1990, med långtgående politiska konsekvenser. Och faktum är att högern utan Berlusconi nu slagits i bitar. Detta visade sig tydligt i regionalvalen i juni, där centervänstern tog hem segern i de 16 viktigaste städerna – däribland Rom där postfascisten Alemanno fick lämna borgmästarposten och Treviso, som tidigare varit Lega Nords starkaste fäste. Utan Berlusconi befinner sig centerhögern i kris.

För övriga Europa har alltid Berlusconis långvariga grepp över Italien framstått som ett mysterium. Inom Italien har däremot en hel del intressant analys av fenomenet berlusconism producerats.

Berlusconi klev ut på den politiska arenan i en period av politisk kris, när hela det bipolära italienska blocksystemet höll på att falla sönder i korruptionsanklagelser 1990 och de två stora partierna, kristdemokraterna och socialisterna, imploderade i skandaler.

Den konstitutionella ordning som växt fram efter andra världskriget var i grunden antifascistisk och hade som mål att hindra återkomsten av fascismen. Den parlamentariska processen blev därför långsam, svårförändering och ofta ineffektiv. Istället växte det fram ett parallellsystem med informella överenskommelser mellan samtliga partier. Den italienska klientilismen byggde på att partierna bytte statliga resurser mot röster, genom sina investeringar kunde de skaffa sig en kontroll över civilsamhället, katolska organisationen Azione Cattolica och PCI:s fackföreningsrörelse. Den klientilistiska formen av korruption var institutionaliserad. Detta system skakades om av murens fall och kalla krigets slut. Den antikorruptionskandal som kallades Tangentopoli, Mutstaden, öppnade för ett nytt politiskt klimat med en starkt antistatlig grundsyn. I det här läget lanserades Berlusconis parti Forza Italia, baserat på marketing och teve. 1994 nådde de sin första valframgång och fick 60 procent av förstagångsväljarna.

Journalisten Gibelli menar att Berlusconi var den skickligaste att tolka den politiska krisen i början av 90-talet, läsa de antipolitiska strömningarna och fyllde det tomrum som uppstod på den politiska scenen genom sina skrupelfria och innovativa metoder. ”Det var ett slags revolt bland medelklassen /…/ och den byggde på ovilja mot skatter och politik, önskan om en hedonistisk livsstil, irritation över regler.” Berlusconis budskap var ett löfte om att rikedomen och lyckan fanns inom räckhåll för alla, men att staten satte upp hinder. Berlusconis postpolitik var en tillåtelse att vara vulgär, som exemplifierades i ledarens exhibitionism och uppvisande av sitt privatliv. Makten blev pornografisk. Författarkollektivet Wu Ming beskriver ”burlesquonismens pimp power” som en fetischistisk masskult maskerad till evig ungdom, formerad kring ”den nutida kapitalismens centrala imperativ: njut!” och ”gör vad fan du vill”. Förneka sedan alltid alla anklagelser offentligt medan du samtidigt blinkar ironiskt åt dina väljare och håller fingrarna korsade bakom ryggen. ”Inför ett samhälle där solidariteten var på tillbakamarsch var centerhögern inriktat på att prisa egoismen, tolkad på ett positivt sätt (löften om lycka) och på ett negativt (hat gentemot alla som var annorlunda och skydd mot rädslan)”, menar Gibelli. Den populistiska antipolitiska mobiliseringen kombinerades med en hätsk antikommunism, där stämpeln ”kommunism” gavs åt allt politiskt motstånd.

”Han har använt kraften i en retorik som bygger på motsatspar hämtade från det känslomässigt mycket djupgående med oförenliga: vi/de, kärlek/hat, liv/död. Han har väckt gamla spöken som kommunismen vid liv för att ge näring åt det moraliska föraktet för motståndaren, han har konsekvent frammanat tanken på en intern fiende, vilket är typiskt för krigets logik /…/ Det har lett till en oavbruten mobilisering, paradoxalt nog med stöd av en retorik och en samförståndets estetik som i själva verket har använts för att söndra och inte för att ena, på fullkomligt klassisk orwellskt manér”.

I personen Berlusconi sammanstrålade den formella och informella makten, han personifierade en koncentration av den ekonomiska makten, verkställande makten och ”tredje statsmakten” (media). Gibelli använder Marx och Gramscis begrepp ”bonapartism” för att beskriva hur högern kom att centreras så starkt kring personen Berlusconi, ”en auktoritär regim kring en person grundad på folkets bifall”. Näringslivsmyten kring den framgångsrika och effektiva företagsledaren överfördes på politiken.

Med Forza Italia byggdes en effektiv valkampanjorganisation i en karismatisk ledares tjänst upp. Men berlusconismen fungerade sämre som modell för ett riktigt parti. Frihetens folk (Popolo della liberta), som bildades ur sammanslagningen mellan Forza italia och postfascistiska Nationella allinansen (Allianza nazionale) slets sönder av Berlusconis despotism – samtidigt som den inte heller klarade sig utan honom som samlande kraft. Efter valet 2008 bröt sig en fraktion av postfascisterna kring Fini ut och närmade sig istället det italienska näringslivets arbetsgivarorganisation. ”Paradoxalt nog var det denna gång arvtagaren till den postfascistiska högern som fördömde de nyauktoritära dragen och de populistiska aspekterna av det nya maktsystemet”, skriver Gibelli.

Enade populismer i en person

Berlusconis styrka var att kunna ena hela högern, från den kristdemokratiska högern till den extrema fascistiska, under samma paraply. Carlo Ruzza menar att populismen var det enande projektet mellan partierna i Berlusconis allians mellan Lega Nord, MSI/Allianza nazionale och Forza Italia. De tre partierna representerade tre olika former av höger, med förankring i olika delar av civilsamhället och näringslivet.

”Som politisk doktrin betraktad består populismen i en idealisering av ett odifferentierat ‘folk’ som är naturligt rättskaffens, enhetligt i sina intressen och motståndare till korrupta politiska eliter. Det finns ett underförstått antagande om en övergripande konflikt mellan samhälle och stat – en uppfattning som är grundläggande för de populistiska partierna på den italienska högerkanten. Alla tre betraktar den karismatiska ledaren som en viktig förmedlingslänk mellan stat och samhälle.”

För Forza Italia var folket de moderna konsumenterna i ett idealistiskt filantropisk civilsamhälle ställd mot de korrupta politikerna och slukande välfärdsstaten. Forza Italias stora problem var att de saknade territoriella rötter. Nationella alliansens folk var det de etniska italienska kärnfamiljerna, ett organiskt civilsamhälle som hotades av globaliseringen, mångkulturen och yttre kulturella influenser. För Lega Nord var folket de territoriella lokalsamhällena och byarna i nord som hotades av staten, centralstyret i Rom och EU. Tre olika former av folk, olika civilsamhällen men vars ideologiska skillnader kunde skylas över i en yttre representation, igenom ledaralliansen mellan partierna och Berlusconis person.

”Populismen är det kitt som binder dessa tre partier samman och som har möjliggjort en sammanslagning av två av dem till en koalition som har behärskat den italienska politiken i många år. Dens idealisering av det civila samhället är ett nytt och särpräglat sätt att betrakta politisk representation.”(Ruzza)

Eurokrisen och Berlusconis fall

Ironiskt nog blev det en annan form av populism som stjälpte högerpopulismen: komikern Beppe Grillos antipolitiska populism riktad mot hela den ”politiska klassen” (la casta). Berlusconi må vara slut som politisk kraft i Italien, men hans populism har visat sig vara en förelöpare, en föraning vilken form en antipolitisk politik som mobiliserar civilsamhället kan ta sig i postpolitikens tidsålder.

Tragiskt nog blev Berlusconi vid flera tillfällen vänsterns fall, genom att de knöt upp sin oppositionspolitik så hårt till att vara emot honom, att använda honom som den figur att bygga en enande mobilisering emot. Även den utomparlamentariska vänstern och de sociala rörelserna gick i denna fälla. Globaliseringsrörelsen och antikrigsprotesterna knöt sig nära vänsterpartierna och sedmera frontfigurer i Demokratiska partiet i formandet av en gemensam anti-Berlusconi-opposition. Den kortvariga centervänsterkoalition under Prodi som lyckades bröt genast med den utomparlamentariska vänstern när den återfick makten 2006 – för att sedan själv falla sönder av sina interna motsättningar två år senare. Krisprotesterna försökte 2010 åter samla alla olika kämpande sociala protester – studentockupationerna, lokala protestgrupperna mot strukturprojekt, metallfacket FIOM – i en gemensam vänsteropposition mot Berlusconi. Projektet havererade i samband med kravallerna den 15 oktober 2011, i samband med misstroendevotumet mot Berlusconis regering. Folkomröstningen i juni 2011 om vattenprivatiseringar, blev däremot grunden för en framväxande allmänningsrörelse mot privatiseringar, som kommit att bli en politisk kraft i Italien. Som en del av folkomröstningen röstades även om att dra in Berlusconis åtalsimmunitet, vilket blev ytterligare en bidragande orsak till hans fall. Men allmänningsrörelsen styrka ligger i att den inte formerades som en opposition mot Berlusconi, utan ett bredare angrepp på privatiseringar och åtstramningspolitik – vilket fick den att bli en samlande kraft mot Trojkans (Eu-kommissionen, Europeiska centralbanken och Internationella Valutafonden) besparingskrav.

Det var inte vänsterprotesterna som fick Berlusconi att stiga bort från makten, utan Trojkans påtryckningar. Italien är Europas tredje största ekonomi vars statsskuld idag ligger på 127% i förhållande till landets bruttonationalprodukt. PIIGS-länderna har drabbats hårdast av eurokrisen. Den 16 november 2011 ersattes Berlusconis regering av en teknokratisk samlingsregering under ledning av före detta EU-kommissionären och Goldman-Sachsrådgivaren Mario Monti, som tillträdde som både premiärminister och finansminister för att genomdriva åtstramningspaket och arbetsmarknadsreformer enligt Trojkans villkor. Berlusconi kunde genom att kliva åt sidan återuppta sina populistiska utspel mot den EU-dikterade politiken – vilket gav honom ett oväntat starkt stöd i valet 2013, trots många hade räknat ut honom. En maktposition han försökte använda i oktober för att dra sina fem ministrar ur samlingsregeringen och tvinga fram ett nyval.

Den italienska vänstern samlar sig nu till en ny nationell mobilisering den 19 oktober. Denna gång inte som en antiBerlusconi-opposition, utan i direkt antagonism mot EU:s krispolitik underifrån.

Hur jag slutade ängslas och lärde mig älska undergången

1. Vem fan vågar föda?

Vi hängde på skolgården med våra cyklar. Det brukade vi göra. Men idag var det lite speciellt. Skolgården var full av journalister och tevekamror. Vi försökte få en glimt. Tyckte det var lite spännande att Palme gick och röstade just i vårt klassrum i Vällingbyskolan. Det är mitt första politiska minne. Mitt första politiska gräl. Vi cyklade runt i cirklar på skolgården och skrek åt varandra. Är du galen, vill du ha atomkraft? Vi kommer ju alla dö om en reaktor havererar, fattar du inte det? Idiot! Skolkamraterna delades i två läger.

Jag var nio år gammal. Satte upp klistermärken mot kärnkraften. En litografi på en gravid kvinna med förvridet ansikte, som Munchs skriet. I hennes mage ett foster. ”Vem fan vågar föda?” stod det. Det dramatiska budskapet fångade mig. Domedagsstämningen.

Sjuttiotalets vänstervåg hade ebbat ut, sextiotalsmaoisterna hade växlat om och gjort karriär. Kvar fanns alternativrörelsen: miljö- och fredsrörelsen. I England hade Thatcher fått makten, nyliberalismen hade nått Europa. There is no alternative. Frågan är om ens alternativrörelsen trodde på ett alternativ. Det var snarare hotet från den överhängande katastrofen som var drivkraften. Hotet från atomkriget och miljökatastrofen.

Kort därpå gick jag med i Fältbiologerna. Gick kurser om skogsdöd och försurning. Lärde mig de lavarter på träd som indikerade döende skog. Sålde symboliskt barrfria julgrannar i Vällingby centrum. Klistrade upp falska trafikskyltar med sänkta hastigheter. Satte klistermärken med ”Avstängd pga miljölagen” på parkeringsautomater. Kapade ett flygplan (i papiermache, med såg) på Arlanda.

På högstadiet fick jag höra om anarkismen för första gången. ”Tre anarkister vann rockbjörnen” var rubriken i Aftonbladet. Jag frågade min mamma vad det betydde. Anarkism? Det är människor som vill förstöra hela samhället och skapa ett nytt ur ruinerna. Klart jag blev såld. De tre tyska anarkisterna hade dessutom gjort en smittande låt om atomkriget. Alphavilles Forever young. Av någon anledning handlade alla mina favoritlåtar om det ämnet: Kraftwerks Radioactivity, Fad Gadgets Fireside favorites, Ultravox Dancing with tears in my eyes. Katastrofen var nära förestående. 1984, Eurythmics soundtrack fick mig att sluka boken. Dystopierna. Pink Floyds The Wall, Karin Boyes Kallocain. Mina tonår.

Sommaren 1987. Hanstaskogen hotades med skövling för att ge plats åt en motorled runt Stockholm. Men de motiverade det med att det skulle byggas ungdomsbostäder. Det gick vi inte på. Varje dag vaktade vi skogen. Och varje natt. Vandrade runt i hassellundarna i månsken. I en skogsdunge höll vi en sen kväll en demonstration. Inte bara för miljörörelsen, utan vi hade även bjudit ut ”Bostadslös ungdom” – de unga husockupanter som kämpade för ungdomsbostäder. Trehundra Siouxsie and the Banshees-kloner med stora tuperade svarta hår kom tågandes ut till oss i skogsdungen. Surrealistiskt. Så detta var anarkisterna. En gyllene hord.

206486_5333614111_8229_n

2. No Future

”’77 wasn’t like ’68. ’68 was anti-establishment, ’77 was radically alternative. This is why the ’official’ version portrays ’68 as good and ’77 as bad; in fact, ’68 was co-opted whereas ’77 was annihilated. This is why, unlike ’68, ’77 could never make foran easy object of celebration” (Nanni Balestrini, Primo Moroni, Den gyllene horden)

1977 har alltid legat mig närmare än 1968. Punkens ilska snarare än proggens propaganda. 1968 var det globala vänsteruppsvingets år, då massarbetarna gick ut i vilda strejker i fabrikerna och studenterna ockuperade universiteten. Den nya vänstervågen bar med sig hopp och framtidsvisioner. 1977 var något annat, den ”mörka sidan” av 1968. Det sena sjuttiotalets revolt skiljde sig på många sätt från det sena sextiotalets. Det bärande subjektet var inte längre massarbetarna i de fordistiska fabrikerna. Automatisering och outsourcing bröt upp de fabriker som varit arbetarrörelsens starka fästen. Fordismen började ersättas av postfordism. Och med det förändrades revoltens subjekt. 1977 kallades en ungdomsrevolt. Sociologer hävdade att ”de nya sociala rörelserna” var identitetsrörelser snarare än en klassrörelse. Men en klassrörelse var just var det var. Bara att det var för ungdomar som postfordistisk produktion, osäkra anställningar och massarbetslöshet först blev märkbar. En ny klassrörelse, det unga storstadsproletariatet, som var ett brokigt, spretigt och heterogent subjekt, inte lika samlat och disciplinerat som den homogena klassammansättningen innan.

77-revolten saknade 68-revoltens utopiska drömmar om att förändra hela världen. Den bar istället på en ”här och nu”-mentalitet. Punkens slogan ”No future” sammanfattade tidsandan för en generation utan framtid och utan framtidshopp. Situationisterna sprejade på Paris väggar 1968 att ”tristessen är alltid kontrarevolutionär”. För punken blev tristessen revolutionär. Det fanns inget att göra, inga förväntningar på att någon annan skulle fixa det åt en. Om man nu levde i ruinerna av en värld som rusade med blixtfart mot nyliberalismen, hur kunde man bebo dessa ruiner, göra dem till sina. No future blev därigenom en rasande uppmaning till aktivitet, snarare än passivitet. Tristessen födde en självaktivitet, snarare än förnöjd konsumtion. Ett myller av punkband, spelningar, fanzines, ockupationer. I Storbritannien tog 77-revolten formen av punken, i Italien som Autonomia-rörelsen. Italienska aktivisten Federico Campagna beskriver skillnaden: ”För punken 1977 var slagordet No Future ett desperat rop, om att vi inte har någon framtid. Autonomia sade snarare: No Future – vi behöver ingen framtid, vi behöver inte förhala något. Det är rätt tid att agera nu. Vi behöver inte en politik som delar upp tiden i ‘först måste vi…, sen kan vi få reformer’. Tanken var att se vardagslivet och det omedelbara som det område där politisk kamp sker”.

Autonomias styrka var skapandet av en territoriell motmakt, dess förankring i stadsdelarna och kvarteren. När vågen av vilda strejker kastades ut ur fabrikerna spred de sig i hela samhällsterrängen. Rörelsen självreducerade hyror och kollektivtrafikavgifter, genomförde proletär shopping i stormarknader – där de bara betalade det de tyckte de hade råd med. Eller organiserade proletära garden, där de samlat gick och pressade arbetsköpare på högre lön för de osäkert anställda och anställningskontrakt åt de svartarbetande. Dessa praktiker krävde en viss, som de själva kallade det, ”resonabel våldsnivå”. Men rörelsen kom snabbt att radikaliseras i konfrontationen med staten, dess massillegalitet övergick i väpnad kamp. Stora delar av Autonomia kom att driva mot Röda Brigaderna och deras militariserade terrorkrig mot staten.

Men en social rörelse har svårt att vinna en militär konflikt mot statsmakten. Repressionen slog hårt mot alla sociala kamper. 1979 arresterades Autonomias intellektuella, som inspiratörer och organisatörer för rörelsen. I början av 80-talet, samtidigt som jag stod med min cykel på skolgården och tog mina första politiska diskussioner, satt 4 000 aktivister fängslade i Italien.

3. Exodus

”Våra irrfärder, förstör städerna.
Vi är den nya Gyllene Horden,
denna gång utan Djingis Khan.
Det är inte lång tid till kollapsen.”

(Einstürzende Neubauten, Kollaps 1981)

Byte av soundtrack till ett passande för en borttynande rörelse. Från Sex Pistols God Save the Queen till Einstürzende Neubautens Kollaps. Eller kanske för ett mer glamoröst försvinnande, Fade to Grey med Visage. Steve Strange festade i modemetropolen Milano. Benettons klädmanufakturer i Po-deltat var det nya italienska ekonomiska miraklet. Osäkra anställningar på små underleverantörer snarare än fasta jobb på en stor fabrik. En generation aktivister sitter bakom lås och bom.

Tidningen Metropoli kom bara med fem nummer. Redaktionen i Rom ville göra ett brett magasin, som kunde ena hela den brokiga och sönderfallande autonoma rörelsen. Redan efter första numret 1979 burades redaktionen in. En tecknad serie om turerna kring mordet på kristdemokraternas ledare Aldo Moro var för realistiskt. Så redaktionen klumpades ihop med alla andra intellektuella i de gigantiska rättsprocesserna mot Autonomia. Inspiratörerna, de ”onda hjärnorna” bakom våldet, cattivi maestri.

De fem numren av Metropoli ägnades åt att försöka analysera den framväxande postfordismen och förstå förändringarna i produktionen, se vilka nya subjekt som uppstod. De följde spänt vågen av förortskravaller i London och husockupationer i Berlin. Gjorde restaurangguider och betygsatte sina fängelsematsalar. Läste Spinoza. Försökte blicka ut från sina celler.

Toni Negris artikel från Rebbibiafängelset, ”En hyllning till minnesförlusten” (Elogia dell’assenza di memoria, 1981), slog an en ny riktning. Den autonoma rörelsen kunde inte låsa sig i nostalgi över en kampcykel på väg att avslutas. De satt fängslade för sin historia, nu hade deras historia blivit ett fängelse. Proletariatet hade inget minne, menade Negri. Det fanns ingen poäng att sörja över förlorade kamper, kopiera gamla stelnade organisationsformer från tidigare revolutioner. I ett dokument i april samma år, ”En hel politisk generation har fängslats”, undertecknad av ett femtiotal fångar på Rebbibia, förklarade aktivisterna att de ville försöka öppna upp en ny politisk process och lanserade begreppet ”dissociazione”, ett avskiljande från både partipolitiken och de väpnade grupper som de satt fängslade tillsammans med. Avskiljandet var inte ett avståndstagande, utan ett försök att vägra låta sig placeras i terroristfacket. Dokumentet gav upphov till en djupt självkritisk diskussion ibland de revolutionära fångkollektiven om den väpnade kampen och attacken mot statens misslyckanden.

En av författarna till texten, Paolo Virno från Metropoli-redaktionen, vidarutvecklade konceptet: hur kunde man tänka sig en ny väg ut ur katastrofen, som varken gick in i systemet som partivänstern eller ställde sig på en självdestruktiv kollitionskurs som de väpnade grupperna. Virnos texter började laborera med taktiker som flykt, massdesertering och undandragande. Istället för att tänka sig en asymmetrisk konfrontation och öppen revolt mot staten – för att ta eller krossa makten – försökte han se hur en rörelse kunde undandra sig statsmakten. Hur en rörelse och kampvåg kunde överväga möjligheten att lämna en ogynnsam situation, istället för att den enda möjligheten skulle vara att protestera mot en övermäktig situation. Här fanns också den antika föreställningen om en taktisk reträtt, att fly för att sedan kunna attackera vid ett gynnsammare tillfälle. Att förena säkerhet med kamp.

Den historiska förebilden var Moses uttåg ur Egypten. Ställda inför valet att antingen underkasta sig faraonerna eller öppet revoltera mot makten (A eller icke-A) så såg det hebreiska folket ytterligare en möjlighet: att fly från Egypten. En möjlighet (B) som inte ens funnits på den sociopolitiska kartan öppnades.

Moses exodus byggde på att det fanns en annan plats, någon annanstans att fly till, ett förlovat land. Men Virno menar inte exodus som en flykt till något yttre, till en geografisk plats. Utan snarare möjligheten att tänka sig andra alternativ och dra sig undan makten här och nu, på insidan. Dagens imperium har inte någon utsida. Virno betecknar detta område som ett massundandragande mitt i samhället skapar för en ”ickestatlig offentlig sfär” (sfera pubblica non-statale). Upprättandet av en motmakt mot staten, en dubbelmakt inom och mot det kapitalistiska samhället, där våldet snarare fyllde en försvarande och bevarande funktion – som skydd av det gemensamma – än som attack. Virnos exodus var ingen ny gröna vågen, dropout-kultur eller flykt undan civilisationen. Utan snarare ett eroderande av samhället inifrån, mitt i det, genom att undandra arbetskraften från kapitalet och genom dess kreativa förmåga och kollektivitet expandera en reell rörelse, en motmakt inom och emot kapitalet.

4. Hopp

George Costanza: ”I don’t want hope. Hope is killing me. My dream is to become hopeless. When you’re hopeless you don’t care. And when you don’t care, that indifference makes you attractive.”
Jerry Seinfeld: ”So, hopelessness is the key?”
George Costanza: ”It’s my only hope.”

Jag är ingen deprimerad typ, men jag har mina svackor. Hur jag mår är väldigt tätt förbundet med hur det går för alla de projekt jag arbetar med. När de lyfter och en öppen samhällskonflikt rasslar loss blir jag en krigsmaskin, lever i en total mobilisering. Hela livet känns exalterat, det är som jag orkar hur mycket som helst.

Men mina mest kreativa stunder är de gånger allt rasar. Först kommer depressionen. Jag låser in mig, hyperventilerar, har ångest. Gör mitt hem till min fängelsecell. Blir besviken på alla kollektiv, alla mina kamrater. Och så vänder det snabbt. Jag blir rasande förbannad. Kastar alla mina drömmar och stora visioner får stiga åt sidan. Släpper allt hopp. Depressionen blir en hyperrealism, ett ögonblick av klarsyn. Tankarna har lösts från sina bojor och inkörda hjulspår. Jag börjar febrilt sortera mina alternativ. Vända och vrida på allt. Försöka hitta nya vägar. Gilla läget. Reality check. Från detta tar jag spjärn och kastar mig framåt, kreativt manisk. Med nya projekt, rebootade. Alla möjligheter framstår öppna. Jag har alltid trivts i katastrofen.

Den amerikanska författaren och miljöaktivisten Derrick Jensen varnade i en artikel ”Beyond hope” den gryende klimatrörelsen för att hoppas för mycket, att sätta för stor tilltro till att staten, teknologin eller en grön kapitalism skulle lösa klimatproblemen. Miljöaktivisternas engagemang pendlade ofta mellan ett euforiskt hopp om möjliga lösningar och ett uppgivet ”we’re fucked”.

”Ärligt talat så har jag inte mycket hopp”, skriver Jensen. ”Men det tror jag är bra. Hopp är det som håller oss bundna till systemet, till det komplex av folk, föreställningar och ideal som orsakar förstörelsen av jorden. Det finns ett falskt hopp att plötsligt på något sätt ska systemet börja förändras. Eller att teknologin ska rädda oss. Eller Moder Jord själv, aliens från Alfa Centauri, Jesus eller jultomten. Alla dessa falska förhoppningar leder till inaktivitet, eller åtminstone till ineffektivitet. En anledning till att min mamma stannade kvar hos min misshandlande pappa var att det inte fanns några kvinnojourer på 50- och 60-talet, men en annan var hennes falska förhoppning om att han skulle förändras. Falskt hopp håller kvar oss i odrägliga situationer och gör oss blinda för de verkliga möjligheter som finns.”

Hopp är det vi känner när vi inte gör något, när vi förväntar oss att någon annan ska agera och lösa problemet åt oss. Att ge upp hoppet är inte att ge upp, utan enbart se att det kommer inte ske något om vi inte själva agerar. Att varje handling vi gör räknas. Det finns inget att vänta på. Släpper vi hoppet, menar Jensen, blir vi immuna mot politiska löften och hot.

5. Kollaps

Aldrig har förhoppningarna varit så stora. Förväntningarna att klimattoppmötet COP15 skulle ta tag i klimatproblemen på allvar. Näringslivets pr-maskiner klädde om Copenhagen till Hopenhagen. De liberala delarna av klimatrörelsen hoppades på att grunden för en grön new deal skulle läggas, en grön tillväxtvänlig kapitalism med handel kring utsläppsrätter. De reformistiska delarna av rörelsen hoppades på hårdare utsläppsmål och de radikala på att en allians skulle kunna bildas mellan tredje världens rörelser och de sociala rörelsernas i nords civilolydnadsaktioner – som gemensamt skulle kunna blockera toppmötet och tvinga fram en radikalare agenda. Tio år hade passerat efter Seattle. Det receptet hade fungerat så bra då. Efter den globala rättviserörelsen skulle nu klimaträttviserörelsen ha sin debut. Men allt sket sig. För alla. Snarare än en räddning blev Cop15-mötet 2009 sammanbrottet för den globala beslutsmodell kring klimatfrågor som startade med FNs miljökonferens i Rio de Janerio 1992.

Det var en desillusionerad klimatrörelse som återvände hem från Köpenhamn. De som bäst sammanfattade den besvikna andan var brittiska The Dark Mountain Project. För dem ledde besvikelsen till ett ifrågasättande av hela klimatrörelsens grundsatser och naiva optimism. Den kapitalistiska tillväxtekonomin och de fosila bränslena är för intimt sammanbundna för att kunna brytas loss från varandra. Det kommer inte ske en radikal kursändring, det är försent för en stor klimatomställning.

”Vi kommer inte rädda planeten”, förklarade grundaren Paul Kingsnorth, som tidigare varit redaktör på den ansedda tidningen The Ecologist. ”Planeten är inte vår att rädda. Jorden är inte döende, men vår civilisation kanske är det, och varken grön teknologi eller etisk konsumtion kommer att hindra en allvarlig kollaps”.

Och det handlar inte bara om klimatkrisen, problemen är mycket större än så. Lägg till den ekonomiska krisen, addera energikrisen. Det är inte bara peak oil, utan ett peak everything. Om den resursbrist hela kapitalismen skapat, genom att på tvåhundra år göra slut på naturtillgångar och energikällor. The Dark Mountain Project menar att i det här läget måste vi börja tänka i termer av civilisationens nedgång, en långtgående kollaps. Vi måste börja överväga ordentligt vad det innebär och ”titta över kanten”.

”Falskt hopp är värre än inget hopp”, fortsätter Kingsnorth. ”Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Klimataktivisten och författaren David Jonstad har vidarutvecklat Dark Mountains teori i sin bok Kollaps. Kritikerna talar om att det är ett cyniskt perspektiv, en beredskap att offra miljoner människors liv. Men det är, menar Jonstad, för att de tänker sig kollapsen som en katastrof tagen från en Hollywoodfilm, som en plötslig händelse. Istället bör man se nedgången som en långtgående och långsam process som kan ta flera hundra år. Att civilisationer föds, expanderar, når en topp och sedan faller sönder. Fejda ut i grått. Som en klimatversion av Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Men att se kollapsen som en process innebär att se den som ett öppet läge, att den kan ta flera olika vägar. Därigenom öppnar sig också möjligheter för oss att agera, att välja vilken framtid vi vill bygga, menar Jonstad. Slutsatsen blir då långtifrån cynisk.

Den italienska autonoma teoretikern Franco ”Bifo” Berardi slutsats var långt mindre optimistisk, när han summerade den situation sociala rörelser stod inför tio år efter Seattle. Om det är ett vägval vi står inför, Rosa Luxemburg skulle sagt att det balanserar mellan ”socialism eller barbari”, så ser det ut snarare ut som barbariet är på väg att segra totalt. Denna gång utan Djingis Khan. ”Vi måste förbereda oss på en lång fas av barbarisering och våld. Vi måste skapa skyddade tillflykter för de små minoriteter av världens befolkning som vill rädda den mänskliga civilisationens arv och det allmänna intellektets potential, som befinner sig i ett allvarligt hot från den skenande militariseringen”, menar Bifo. Som munkklostren under medeltiden bevarade civilisationen under en period av kollaps. Munkkloster som kan fungera både som ett minne och ett frö.

Det som kollapsat är den västerländska framgångstanken, även i dess marxistiska form, som en linjär progressiv utveckling mot allt högre stadium, en deterministisk och teleologisk tro på en evig tillväxt och utveckling. Utgången är inte given, systemets motsättningar och antagonism leder inte nödvändigvis framåt till förbättringar. Vart vi hamnar är en öppen fråga.

6. Katastrofen är här

Vi behöver inte vänta längre. Katastrofen har redan inträffat. Det finns inget att vänta på, det enda vi kan göra är att agera. Det är utgångspunkten i franska Den osynliga kommitténs masspridda pamfletter Upprop och Det stundande upproret. Kapitalismens civilisation är en öken som breder ut sig. Krisen finns över allt runt oss. ”Vi måste inse att ekonomin inte är ‘i kris’, ekonomin är i sig själv krisen”. Ett ständigt omorganiserande, omlokaliserande, resursflyttande och processande som utövas direkt över våra liv.

Vi föds inte till individer, vi blir det. Eller snarare, vi chockas till det, tvingas, piskas och jagas till det. Vi pressas in att bli ekonomiska rationella subjekt, skapa våra identiteter i konsumtion och arbete. Kapitalismen måste förstöra alla världar, alla livs-former och levda former av gemenskap, för att skapa individens öken. Den totala avskärmningen från varandra.

”Vi hävdar att vår tid är en öken, och att denna öken blir allt djupare. Detta är inte något poetiskt redskap, utan något uppenbart”, menar Den osynliga kommittén. ”Öknen är det fortskridande avbefolkandet av världarna – den vana vi har lagt oss till med som om vi inte var från denna värld.” Jaget är ”i ett permanent stadium av nedbrytande, i ett kroniskt stadium på gränsen till kollaps”. ”Liberalismen må ha uppfunnit individen, men den föddes vanställd”, skriver de i texten Upprop.

”Jaget är inte någon sak inuti oss som är i konstant kris, det är formen som de vill tvinga in oss i. De vill göra våra Jag till något klart definierat, separat, kontrollerbart, bedömbart i termer av kvaliteter, när det faktiskt är så att vi är varelser, singulariteter bland likheter, levande kött sammanvävt med världens kött”.

Och det är just här i individens kollaps vi ser möjligheterna till motstånd, att identifiera det gemensamma i vår situation, i vår vantrivsel i individen. ”Människorna hanterar med detta sakernas tillstånd genom lögner, cynism, brutalisering eller medicinering.” Situation verkar mörk, men vi måste kanske identifiera varför detta undandragande sker. ”Vi är inte deprimerade, vi är i strejk”, proklammerar de. Vårt trillskande är en vägran att fullfölja individualiseringsprocessen. ”Vår svårighet att anpassa oss, vår utmattning, är bara problem för dem som försöker att underkuva oss”. Givetvis ska dessa beteenden inte romantiseras, fast det gäller samtidigt att se möjligheterna i dem, i sökandet och längtan efter något annat. Det är här en stundande gemenskap tar sin början, i de motståndshandlingar som tar denna destruktiva, trasiga uppbromsning av Imperiets subjektiveringsprocess som sin startpunkt, och utifrån den försöker hitta de gemensamma erfarenheter som lägger grunden till mötesplatser för ett nytt deltagande.

Katastrofen bär på en möjlighet när den slår över i en systemkris och kontrollen glider ur makthavarnas händer. Kommittén tar upp orkanen Katrinas ödeläggelse av New Orleans som exempel, där myndigheterna reagerade med tvångsförflyttningar och militär intervention för att stoppa plundringar när de humanitära hjälpinsatserna drog ut på tiden. I detta läge ”återuppstår självorganiseringens självklara betydelse”. Lokalbefolkning och anarkister ockuperade bostäder, vägrade flytta och satte upp den självorganiserade Common ground-kliniken. I katastrofen, när vi ställs inför utplånandet, framstår självorganiseringen och gemenskapen som en möjlighet igen. ”Det enda möjliga sättet att inte gå under tillsammans med den här världen är att återknyta till de rörelser som ligger begravda under årtal av normaliserat liv. Och kanske kommer då en tid vari man kan förälska sig.”

Den osynliga kommittén närmar sig här Paolo Virnos tankar om en politisk exodus och skapandet av en ”ickestatlig offentlig sfär”. Det finns en stundande gemenskap som kan växa fram, när vi börjar finna varandra och se det gemensamma oavsett vilka vi är och vilka särdrag vi har. I kamper, protester kan vi finna varandra. Men även i vänskapen, i affiniteten. ”All vänskap är politisk”, är kommitténs budskap. När Virno betonade en exodus – inte som en plats att fly till – utan snarare som ett annat sätt att förhålla sig till det territorium där vi redan befinner oss, vidarutvecklas detta perspektiv hos Den osynliga kommittén. Iställer för att som vänstern traditionellt bara förhålla sig till makten och ägandet av territoriet, undersöker Den osynliga kommittén hur man kan ”bebo” territoriet, att bli ett område genom att stärka banden, gemenskaperna och motståndet i det.

”För oss handlar det inte om att äga territoriet. Snarare är det en fråga om att öka Gemenskapernas täthet, cirkulation och solidaritet till den grad att området blir ogenomskinligt och omöjligt att tolka för all auktoritet. Vi vill inte ockupera territoriet, vi vill vara territoriet”.

Istället för att se ett område som bara en plats för olika identiteter att passera, ser Den osynliga kommittén den som en rad praktiker och möten, i de överskridande relationer som uppstår snarare än vad som förbinds. ”Varje praktik skapar territorier”.

”Regeln är enkel: ju fler territorium som finns ovanpå varandra i en viss zon desto större cirkulation är det mellan dem och desto svårare blir det för makten att få grepp om dem. Bistros, tryckerier, idrottsanläggningar, ödetomter, begagnade bokhandlar, hustak, improviserade gatumarknader, kebabställen och garage kan alla användas för andra ändamål än de officiella om tillräckligt många medbrottslingar möts i dem. Lokal självorganisering skapar sin egen geografi ovanpå statens kartografi, koder och suddar ut den: den producerar sin egen självständighet”. (Det stundande upproret)

Steg för steg befolkas öknen igen.

7. Tabula rasa

“There is a great disorder under heaven, the situation is excellent”. (Mao Zedong)

Katastrofen har alltid hängt över mitt huvud. Jag har vandrat vid dess sida så länge att den blivit min vän. Undergången skrämmer mig inte, bara stillheten, status quo. Jag har lärt mig trivas i kollapsen. Inte så att jag gillar den, eller välkomnar den. Inte så att jag gottar mig åt alla olyckor. Det finns alldeles för många ABF-seminarier, Ordfront-reportage eller pliktskyldiga sorgliga torgmöten för en vänster som älskar att frossa i misär och nicka förnumstigt över hur rätt de har i sin kritik av den rådande ordningen. En vänster som älskar självspäkning. ”Allt är kört. Men vi hade rätt.”

För mig fungerar det snarare tvärtom. Alla illusioner har fallit, det finns inget att vänta på. Inga löften biter längre, inga hot är något att frukta. Kvar finns bara att agera. Att bebo ruinerna, bita sig fast i dem och göra dem till motståndsnästen, som den nya gyllene horden kan rida ut ifrån. Ett tabula rasa fullt av möjligheter. Kollapsen innebär att framtiden för första gången känns möjlig att skapa.

Texten publicerades i fanzinet Världens Ende #3 inför Göteborgs bokmässa 2012. För en välbehövlig kritik av Derek Jensen och Paul Kingsnorths spenglerianska klimatcynism, balanserandes på gränsen till ekofascism, se Andreas Malms ”Tre nyanser av brungrönt” i Brand 4/2012.

CIMG1606

Fyra positioner i rasismdebatten

Det stormar i den antirasistiska debatten. Det senaste året har olika rasistskandaler och antirasistiska kulturdebatter avlöst varandra. Rasstereotyper i Tintin i Kongo, lussetåg, blackfacetårtor, polisens informationsfilmer om hedersvål och Lilla Hjärtat har diskuterats. REVA-protesterna mot rasprofilering och hetsjakten på papperslösa i våras visade att de upprörda antirasistiska rösterna kunde till och med skaka ministrar och få ut tiotusentals personer på gatorna. Hijabupprop och Kippavandringar har blivit en ny form av solidaritetsmanifestation – inte utan kritik. Timbros Adam Cwejman utmålade ”postkolonialismen” som det stora hotet från vänstern. Men det var ingen traditionell höger-vänsterdiskussion. Debatterna innehåller snarare flera olika positioner, där debatten inom de sociala rörelserna och den ”breda” vänstern varit lika hätsk internt som den varit mot högern.

Det här är ett försök att skissa på fyra olika positioner i denna antirasistiska debatt. De sammanfaller inte enkelt med höger-vänsterpositioner, vissa åsikter och hållningar löper snarare rakt igenom de olika ideologiska lägren. Positionerna ska ses som idealtyper, oftast är de inte så renodlade i den faktiska debatten.

Vi kan benämna de fyra olika positionerna ”Repatriering”, ”Assimilering”, ”Integrering” och ”Erkännande”.

Kulturell skillnad eller likhet

Repatrieringsblocket betonar särart. Oavsett om separeringen motiveras med biologi (”ras”), kultur, civilisation eller etnicitet betonar de att olika folkgrupper omöjligt kan samexistera inom samma territoriella område. Samlevnad är omöjlig och leder bara till konflikter.

Även Assimilieringsblocket betonar ”kulturernas” eller ”civilisationernas” särart, men att individerna är föränderliga. De separerar på ”våra” värderingar och De Andras. Flyende är välkomna hit och få asyl, men de bör lämna sin kulturella bakgrund bakom sig för vår mer jämlika, utvecklade och demokratiska.

Integreringsblocket betonar likhet (i särarten), att det finns en enhet i den kulturella mångfalden. Kulturer ses som sociala konstruktioner, föränderliga och hela tiden under ständig förhandling. Även om det finns värderingar, åsikter, kulturellt bagage som skiljer människor åt finns det också mycket som förbinder, delade materiella situationer (behov av arbete, bostad, försörjning, trygghet) som går bortom kulturella uppdelningar.
Erkännandeblocket utgår från att särart måste behandlas lika, att ett mångkulturellt samhälle måste erbjuda en jämlik representation åt personer med olika kulturell identitet, etnisk bakgrund eller hudfärg (”socialt konstruerad ras”). De Andra måste ges representation och erkännande.

För Repatrieringsblocket saknar Europa en kolonial historia, de varnar snarare för en ”omvänd kolonialism”, en demografisk kolonisering som sker genom invandring och riskerar att tränga undan ”urbefolkningen”. För Assimileringsblocket har den europeiska kulturen, de ”västerländska värderingarna” gjorts universella och dess historia döljs därigenom. Skillnaden i separering mellan Repatrieringsblocket och Assimileringsblocket är en förskjutning från ”ethnos” till ”ethos”, en weberiansk ”ansvarets etik” som ställs mot De Andras ”förtryckande” etik. Erkännandeblocket baserar sin kritik på en postkolonial analys, en uppgörelse och krav på återupprättelse mot det koloniala tillståndet och historian. De påvisar hur rasism och västerländsk universalism legat nära varandra som positioner och försöker föra fram de subalternas röster, De Andras perspektiv, vilket kräver en aktiv positiv särbehandling. Integrationsblocket har en splittrad syn, med en äldre falang som betonar gemenskapen och alliansen med antikoloniala krafter och en nyare diskussion, som pågått de senaste 20 åren, som snarare rör sig ”post” postkolonialismen. Denna diskussion betonar att globaliseringen inte bara fått Väst att implodera, utan även De Andra. Uppdelningen ”West and the Rest” håller inte längre, centret har fallt. Postkolonialismen ses som en rörelse som just förhållit sig som ett ”post”, befunnit sig i en tät relation och uppgörelse med det koloniala tillståndet och kommit till uttryck i postkoloniala rörelse som politisk islam, befrielsenationalism och ”tredjevärldensocialism”. Alla dessa tre former är i dag i kris, precis som föreställningen om väst och ”civilisationernas konflikt”. Integrationsblocket betonar snarare hur globala proteströrelser och krisprotester löpt över gränserna och kontinenterna, delat motiv och krav, inspirerat varandra och inte kan ses som separata fenomen.

Motpart och konflikt

Repatrieringsförespråkarna ser mångkulturen som hotet som hotar till en folkannihilering och reducerandet av ”urbefolkningen” till en ”andra gradens medborgare i sitt eget land”. Antirasistisk politik, antidiskrimineringslagar och flyktingpolitik ses som ett angrepp och förtryck av den inhemska befolkningens kultur. Det är genom ”metapolitik” eller ”kulturkamp” som makteliten förändrar landets värderingar och försöker skapa en konsensus för det mångkulturella samhället. Denna motpart, kulturelit, benämns som ”kulturmarxister” – ett allomfattande begrepp för samhällets ”politiskt korrekta” värderingar, pådyvlade ovanifrån genom myndigheter och media. Repatrieringskommentarsherrarna menar att det finns en strukturell rasism, men att den är omvänd, drabbar svenskar och tar sig i sin grövsta form uttrycket som ”svenskfientlighet”.

För Assimilationsförespråkarna är problemet snarare en ”kulturrelativism” som hotar att bryta ner de universella värderingarna genom att hyperproblematisera och kritisera sönder dem, använda sig av ”dubbla måttstockar” där De Andras kulturella hot och negativa sidor tonas ner eller osynliggörs. ”Postmodern” relativism hotar att kollapsa ”upplysningens” värderingar. De Andras kultur behandlas mest i bemärkelsen en begränsning som hindrar en (negativ) frihet till egenmakt och självförverkligande. Hedersvåldet och motståndet mot hederskulturer får därigenom en central roll i denna föreställning.

Integrationsblocket ser snarare nyliberalismen som sin motpart i rasismfrågan, där den ökade samhällsklyftorna leder till större segregation, ”rasifierad” låglönemarknad och ökad diskriminering. Rasismen ses som strukturell, men nära knuten till arbetsmarkandens exploatering och skiktning. Resultatet blir istället för ett betonande på ”makt att” snarare ett krav på ”makt över” (boende, arbetssituation, produktionsmedel, stat). I sin radikala form påpekar integrationsaktivister att uppdelningen mellan ”vita”/väst och ”De Andra” kollapsat på dagens globaliserade kapitalism.

Även Erkännandeblocket ser rasismen som strukturell, påpekar både den öppna och dolda (omedvetna) rasismen. Men framför allt genomförs en kritik av privilegiumhierarkier och ställs krav på att allierade i den antirasistiska kampen (oftast från Integrationsblocket) måste göra upp med sina privilegier. Ickevita möter ett glastak som hindrar dem från samma sociala rörlighet och klassresa som vit medelklass har möjlighet till. Kritiken riktas mot ”vita” antirasister (både Assimilations– och Integrationsblocket) för att ”tala om och för De Andra”. I sin radikala form menar Erkännandeaktivisterna att gränsen mellan vit antirasism och rasism har kollapsat.

Socioekonomisk vs sociokulturell skala

De fyra blocken rör sig på två olika skalor i sin argumentation. För Erkännandeaktivisterna och Repatrieringsskribenterna är kulturkampen den primära arenan, de rör sig båda i ett sociokulturellt diskussionsfält (värderingar, identiteter, normer). För Assimilations- och Integrationsdebattörerna är däremot kulturkampen sekundär, deras huvudfokus är den socioekonomiska skalan (fördelningsfrågor, ekonomi, produktion, klyftor).

I synen på ekonomi så lyfter Repatrieringsblocket fram behovet av en protektionism och att välfärden ska villkoras för den egna ”urbefolkningen” (apartheidrättigheter och välfärdschauvinism). Assimilationsdebattörerna betonar oftast arbetsmarknadens assimilerande funktion, grunden för assimileringen (”brytandet av utanförskapet”) går genom arbetslinjen och att ”sänka tröskeln” för invandrare och ickevita att ta sig in på arbetsmarknaden (genom skapandet av ett låglöneproletariat). Integrationsaktivisterna betonar istället vikten av gemensamma rättigheter, att genom att lyfta upp de som har det svårast förbättras situationen för alla på arbetsmarknaden (underbud och lönedumpning försvåras), vilket skapar gemensamma intressen mellan vita- och ickevita arbetare. I argumentationen betonar de ofta mellan att formellt är alla lika värda, men i praktiken inte har samma möjligheter och försöker påvisa det relationella i varje maktutövning (”vilka vinner, vilka förlorar”). Erkännandeaktivisterna betraktar arbetsmarknaden utifrån diskriminering, representation (”hur många politiker, vd:s, doktorander, journalister är ickevita… är det en representativ kvot?”) och möjlighet till social mobilitet (”finns det ett glastak som möter ickevita?”) Både Integrations- och Erkännandeaktivister ser kvoteringar och positiv särbehandling som ett redskap att komma till rätta med en strukturell obalans, medan Repatrieringsfolket ser detta som omvänd diskriminering och Assimileringsskribenterna förkastar det som statlig intervenering och försvarar obalansen som baserad på skillnad i kompetens.

De fyra blocken betonar olika former av gyllene storhetstider och förfallsperioder. För Repatrieringsaktivisterna skedde förfallet med 68-vänsterns ”långa marsch genom institutionerna”, vilket rev ner det homogena folkhemmet och öppnade för det mångkulturella samhället med ”politisk korrekthet som överideologi”. Om Repatrieringsrörelsen är reaktiv är Assimileringsrörelsen progressiv, den strävar framåt mot en ny guldålder. Folkhemmet och Saltsjöbadsavtalet (1938) och 68-vågen ses som förfallsperioder som begränsade den fria marknaden, medan realsocialismens fall 1989 öppnade dörren för en ny frihetsperiod av frihandel. Kulturkamperna ses som ”vänsterns” sista arena, där Assimileringsdebattörerna måste ta sig in i det sista fästet och rensa ut Integrations- och Erkännandeakademiker. Integrationsaktivisterna ser historiska utvecklingen som en rad kampcykler, där varje kampvåg uppnått vissa vinster som måste försvaras i nedgångarna – rörelsen pendlar därigenom mellan att vara progressiv och reaktiv, även om den övergripande rörelsen ses som framåtskridande. Erkännandeaktivisterna ser förfallsperioderna i kolonialismen och slaveriet, för Sveriges del den statligt sanktionerade rasism vars främsta exempel var startandet av det Rasbiologiska institutet 1922. Men de betraktar även kritiskt krigsslutet 1945, hur Sverige revisionistiskt skrev om sin historia och gjorde antirasismen till en ideologisk komponent i en självglorifierande bild som den ”goda nationen” – en föreställning som försvårat synliggörandet av den faktiska rasism och diskriminering som förekommer här. Även 68-vänstern bakas in i denna kritik av den vita antirasismen. Inställningen till folkhemmet är kluvet, det finns delvis en kritik av folkhemmets sociala ingenjörskonst och biopolitiska ”rashygien” och samtidigt synen på folkhemmet som ett oinfriat löfte.

Retoriska modeller

De kulturdebatter som har rasat under året handlar för Repatrieringsförespråkarna om ett ”kulturkrig” mellan PK-elit och ”Sverigevänner”, för Assimilationsskribenterna om en kamp om problemformuleringsprivilegiet mot en ”vänstervriden media”, för Integrationsblocket om en intressemotsättning som resulterar i en (sekundär) kamp om hegemoni och legitimering samt för Erkännandeaktivisterna om definitionsmakten, rätten att själv definiera det ”förtryck” man utsätts för.

De fyra positionerna ser sig alla debattera utifrån en utsatt position: Repatrieringsaktivisterna som tystade underdogs mot åsiktsförtrycket, Assimilationspersonligheterna som ifrågasatta pga ”vänstervridningen”, Integrationsförespråkarna som utsatta för en politisk utdefiniering och Erkännandeaktivisterna som osynliggjorda.

De känslor som mobiliseras är för Repatrieringsblocket främst ressentiment och moralpanik (riktad mot snyltare, syndabockar, censur, vonoben-attityd), individuell affirmation (att bryta med De Andras kultur) för Assimileringsaktivisterna, kollektiv affirmation (genom hitta gemensamma beröringspunkter i kamp) för Integrationsaktivisterna och revanschistisk ressentiment (mot närstående priviligierade, förövare, förtryckare) för Erkännandeaktivisterna.

Alla fyra positionerna har sina egna retoriska modeller som alltid kommer fram i varje diskussion. Repatrieringsfolket kör på sina mantran om ”jag är inte rasist men…”, ”fast det får man ju inte säga i det här landet” och försöket att vända varje anklagelse mot sin motpart, ”antirasisterna är de egentliga rasisterna, för de förnekar rätten till svenskhet – vilket är rasistiskt”. Assimileringsskribenterna följer på samma sätt en återkommande formel, vilket Maria Sveland lyfter fram i sin bok Hatet: först anklaga debattörer som påpekar ett strukturellt förtryck för att tagit på sig en ”offerkofta” och bara anlagt ett felaktigt perspektiv – jämfört med andra tider och andra länder (De Andras förtryckande kultur) finns inget förtryck i Sverige, därefter hävda att personen har ett individuellt ansvar att ta sig ur sin underordnade position (”att skylla på strukturer bara ett sätt att slippa sitt egenansvar”). Och slutligen påpeka personlig inkonsevens hos debattören (”du är ju själv priviligierad, skriver i en tidning, får din röst hörd”). Strukturen finns inte, är dessutom ditt egna fel och dessutom är du gynnad av den strukturen. Integrationsaktivisternas retoriska modell går ut på att utdefiniera meningsmotståndaren, dra en demarkationslinje och förklara vad som är acceptabelt/ickeacceptabelt i en debatt – vilket ofta upplevs som en vonoben-attityd. Erkännandeaktivisterna använder retoriskt ofta den egna positionen: enbart den som är utsatt för ett förtryck har rätt att uttala sig om det och definera det, att vara oförstående eller förneka deras påpekanden visar bara på ett (medvetet eller omedvetet) försvar av sin priviligierade position.

Flera av dessa fraser fungerar mest som retoriska diskussionsdödare och används för att kortsluta diskussion, utan att egentligen behöva föra fram några argument. Debatten förs direkt upp på en metanivå och kommer att handla om vem (position) som sagt något och på vilket sätt (härskartekniker) det framförts, snarare än att diskutera innehållet.

Dessa fyra idealtyper kan hjälpa till att förstå de antirasistiska debatter som rasat, de positioner, allianser, trianguleringar och konflikter som ägt rum. Det kan också hjälpa till att bryta ner den förenklade bilden av en ”vänster” mot en ”höger” i kulturdebatten, visa på en komplexare karta och aktörer.